tisdag 29 september 2009

Senapsfrön 2.0

Den här bloggen upphör, men det blir en uppföljare. Den som vill är välkommen att följa samtalet där.

Tills vidare får den här bloggen ligga kvar. Kommentarsfunktionen går att använda, men man kan inte räkna med några svar.

onsdag 10 juni 2009

Tankepaus

Den här bloggen fyller ett år idag. Det kan få vara ett skäl att ta en paus och fundera över fortsättningen. Kanske fortsätter jag som förut. Kanske blir det i någon annan form. Kanske slutar jag blogga helt och hållet. Kanske vaknar jag i natt med abstinens och raderar det här inlägget och hoppas att ingen märkt något...

Nåväl, tills vidare vill jag tacka alla er som bidragit till bloggen med era kommentarer. Utan er hade nog motivationskrisen kommit mycket tidigare. De som vill får förstås gärna kommentera även det här inlägget och säga vad ni skulle föredra att jag inriktade mig på, ifall jag fortsätter blogga.

Allt gott till er alla,
önskar hapax

måndag 8 juni 2009

Gud finns nog inte

Hurpass religiös är du? Vet du inte riktigt? Då kan du få svaret på Humanisternas nya sajt. Svara på femton frågor, och bli upplyst om din andliga tillhörighet.

Själv körde jag fast lite på första frågan. Alternativen är A) Gud finns nog inte, och B) Gud finns nog. Känner mig inte riktigt bekväm med något av de svaren. För mig handlar tron på Gud inte om en sannolikhetskalkyl om huruvida objektet "Gud" existerar eller inte. Det skulle vara enklare att svara om frågan handlade om ifall det finns liv på andra planeter eller inte. Eller om vem som sköt Olof Palme. Det kan man ha olika förmodanden om. Men en kristen gudstro är mer ett ställningstagande än ett förmodande. Jag tror på Gud. Och jag bekänner att Jesus är den främsta uppenbarelsen av Gud. Men detta är en helt annan typ av utsaga än att säga att "Gud finns". Gud "finns" inte. Gud ÄR.

Nå, jag kryssade till slut för alternativ B. Och fick som utlåtande: "Du är religiös. Samtidigt tyder dina svar på att du har ett öppet sinne." Tack för det då. För skojs skull prövade jag att göra om testet och kryssa alternativ A på första frågan, och sedan svara precis likadant på de andra frågorna. Då fick jag veta att jag inte är religiös, men att jag sitter fast i en hel del religiösa vanor. Så skulle man också kunna beskriva mig...

En skojig detalj är att när de ska ge exempel på kristendomens kassa kvinnosyn, så hugger de till med ett citat från Syrak 25:24. Vet du inte vad det står där?? Jag får erkänna att jag också blev tvungen att slå upp det. Så här står det: "Från en kvinna leder synden sitt ursprung, och för hennes skull måste vi dö." Kanske inte det mest teologiskt generativa bibelcitatet i kristendomens historia...

söndag 7 juni 2009

Två sätt att vara radikal

Ibland får jag sådan lust att citera mig själv... Och vad har man en blogg till om inte det. Så håll till godo.

Det finns två sätt att vara radikal. Det enkla sättet är att driva drastiska och kategoriska ståndpunkter. Då behöver man inte göra så mycket, och det blir lätt att dela in människor i de som har rätt och de som har fel. Själv har man förstås rätt. Det svåra sättet att vara radikal är att leva ut ett starkt engagemang för sina medmänniskor. Då är det viktigare att göra rätt än att ha rätt.

I evangelierna är det främst fariseerna som tillämpar den enkla formen av radikalitet. Jesus står för den svårare formen. För honom är barmhärtigheten viktigare än lagarna och principerna. Och det är det svåra sättet att vara radikal som Jesus utmanar oss att eftersträva. Vi ska vara barmhärtiga som vår himmelske Fader är barmhärtig. Vi ska försöka göra det rätta för vår medmänniskas skull, inte söka de rätta åsikterna om vad vår medmänniska gör.

lördag 6 juni 2009

Kommentarer

Det är trevligt att få kommentarer på bloggen. Utan dem skulle det i längden kännas lite knasigt att tänka högt rakt ut i tomma intet. Men vissa kommentarer värmer mer än andra. Den här kom idag till ett gammalt inlägg, men jag bara måste ge andra chansen att läsa den. Jag hoppas det är okey, Johanna.

Johanna sa...
Hej! Små läst lite grann i din blogg och den har gjort mig glad som tvekande ateist (var troende-förnekade Gud- tvivel igen...). De flesta troende jag pratat med har varit så säkra på att Gud finns att de inte ens velat prata om tvivel med mig. Lättare gör det inte att min pojkvän är katolik. Efter att ha läst lite i din blogg inser jag att man kan vara troende men inte måste ta avstånd från det som religionen förbjuder. Jag har försökt pussla ihop hur jag ska kunna vara troende men ändå tycka att bl.a. homosexualitet och abort är okej. Nu vet ju inte jag om DU tycker det är okej, men det jag läst har inte förbjudit, förnekat eller uppmanat till hat gentemot HBT-personer eller abort. Rörig kommentar från mig antar jag, men kort och gott: TACK Hapax!


Sånt värmer. Och så här svarade jag.

Johanna,
Roligt att du har glädje av min blogg. Det finns många olika sätt att vara kristen, och så måste det få lov att vara. Jag hoppas du hittar ett sätt som funkar för dig.

Homosexualitet och abort är två kontroversiella frågor som diskuteras mycket idag, men som det står väldigt lite om i Bibeln. I Svenska kyrkan är den vanligaste ståndpunkten att homosexuella kärleksrelationer är likvärdiga med heterosexuella, och att abort måste vara upp till kvinnans eget val. Så tycker jag också. För mig blir det konsekvensen av tron på en kärleksfull och barmhärtig Gud.

torsdag 4 juni 2009

Kristdemokraternas dilemma

Emanuel Karlsten tecknar KD:s dilemma utifrån den famösa fejk-bloggen Sanningen måste fram. I stort sett är det samma dilemma som alla partier har, att hålla kärnväljarna nöjda samtidigt som man inte ska skrämma bort marginalväljarna.

Men för KD tillkommer dilemmat att vara ett kristet parti utan att vara ett kristet parti. KD:s existensberättigande är att man står för kristna värderingar, och utan den kristna (eller framför allt frikyrkliga) väljarbasen skulle partiet tyna bort. Samtidigt kan man inte framstå som ett religiöst parti, om man vill accepteras som en legitim politisk kraft i samhället och attrahera väljare som inte är aktiva kristna. Det finns alltså en inbyggd spänning mellan "krist" och "demokratisk" i KD. Man måste driva kristen etik och moral utan kristendom.

Vilka är då de kristna värden som KD försvarar? Det är inte alldeles uppenbart. Men de tycks ha mest med sex, familj och alkohol att göra. När KD försöker driva andra frågor blir det ofta halvhjärtat och kortvarigt (någon som minns kravet på sänkt bensinskatt?). Men när det kommer in på sex, familj och alkohol så hettar det till. Det är där KD:s hjärtefrågor finns. Den puritanska frikyrkomoralen, om man så vill.

Men hur förhåller sig KD:s hjärtefrågor till de ställningstaganden som Jesus framhäver i evangelierna? Ja, någon familjekramare är han inte. Sex pratar han inte så mycket om, och när det gäller alkohol framstår han som relativt liberal. Skulle man formulera en politisk agenda utifrån evangelierna skulle den snarare handla om bröd åt de hungriga, hälsa för de sjuka, solidaritet över nationella och religiösa gränser, och konflikthantering utan våld. Alla partier kan nog i princip skriva under på dessa värden (utom kanske SD). Men det är inte alldeles enkelt att se vilket parti som är "kristnast" utifrån dessa kriterier.

Om jag fick råda skulle KD byta namn till Konservativa Partiet eller något liknande. Då skulle det vara tydligare vilken ideologisk grund de har. Dilemmat med att vara kristna utan att vara kristna skulle lösas upp. Och de skulle undvika att bryta mot det andra budet, att missbruka Guds namn, genom att hävda att den egna politiska agendan är den rättmätigt kristna.

Nationaldagen

Kristna och muslimer firar nationaldagen tillsammans i Rosengård. Jaha. Att kristna och muslimer gör icke-religiösa saker tillsammans är väl måttligt kontroversiellt, och i sig gott och uppbyggligt för samhällsgemenskapen. Men nationaldagen? Finns det något bra sätt att fira den?

När jag var barn firades Svenska Flaggans Dag, som det hette då, med flaggan i topp och hemvärnet i givakt och tal av prästen och psalmsång. Den klassiska alliansen mellan nationen, kyrkan och militären således. Ganska läskigt om man tänker efter. Nationalismen och religionen i förening är historiskt sett en dödlig och inte så särskilt kristlig kombination. Nationalstaten borde inte ha något särskilt värde ur kristen synvinkel. Och absolut inte den barbariska sedvänjan att begå massmord i nationens namn, vare sig man kallar det krig eller försvar.

Om nationaldagen ska firas under anständiga former måste det ske på ett inkluderande, gränsöverskridande och antimilitaristiskt sätt. Kanske då att en moské i Rosengård kan vara den lämpligaste platsen, trots allt.

onsdag 3 juni 2009

Evangelisation är så 1900-tal

Jag tror det är dags att skrota begreppet evangelisation. Eller åtminstone låta det vila tills det kan betyda något annat än det som det oftast gör. För evangelisationen blir i vår tid så lätt inordnad i kommersialismens mönster. Evangeliet blir en produkt som ska marknadsföras och säljas. Och då blir medmänniskan inte längre en medmänniska som ska älskas och tjänas, utan en kund som ska övertygas och manipuleras.

Detta skriver jag utifrån två artiklar i Dagen. En ledare om att "Kyrkan måste blicka utåt" och en intervju med diakonen Annika Spalde som sitter i fängelse för en plogbillsaktion. Ledarskribenten vill att kyrkan ska "göra budskapet relevant för den vanlige svensken", så att dessa vanliga svenskar kan övertygas om att de får ut något av att bli aktiva kristna. Spalde visar i stället på motsatt väg, där hon gjort budskapet relevant för sig själv, utan att fråga sig om det "är värt det".

Jag tror på Spaldes modell. Vi kan inte göra andra människor till lärjungar, bara oss själva. Vi ska sträva efter äkthet, inte efter att vara relevanta i andras ögon. Och framför allt ska vi göra det vi kan för våra medmänniskor och för rättvisa och fred, för människornas egen skull. Inte som en strategi för att kunna evangelisera.

tisdag 2 juni 2009

Den viktigaste talangen

Zlatan är bäst i Italien, och kanske bäst i världen på det han gör. Brottaren Martin Lidberg säger att en del av Zlatans framgång beror på medfödda egenskaper. Men den största och viktigaste talangen är att kunna träna hårt i många år.

Det kan nog tillämpas på lite av varje.

lördag 30 maj 2009

Kyrkans rikedomar

Från Lunds Domkyrka har det stulits en kräkla av guld och elfenben och smaragder. Ironiskt nog är den ovärderliga biskopsstaven smyckad med bilder av S:t Laurentius, domkyrkans skyddshelgon. Laurentius led martyrdöden efter att han vägrat lämna ut kyrkans rikedomar till kejsaren. I stället delade han ut rikedomarna till de fattiga, och när kejsaren frågade efter värdeföremålen pekade Laurentius på de fattiga och sa: Där är kyrkans rikedomar.

Så stölden av kräklan kan få påminna oss om vad som är kyrkans sanna rikedom. Människorna. Inte guldet och elfenbenet och smaragderna. Må det gå hur som helst med den dyrbara kräklan. Och må varje människa som söker finna ett hem i kyrkan.

onsdag 27 maj 2009

Världens första lesbiska biskop?

Om man ska tro Ulf Ekman, så får Svenska kyrkan med Eva Brunne världens första lesbiska biskop. Kanske är det så. Till skillnad från Ekman tycker jag inte att detta i sig säger så mycket om Brunnes lämplighet som biskop. På sin höjd kan man dra slutsatsen att hon är en modig människa, eftersom hon måste förvänta sig en hel del påhopp med anledning av hennes val av livskamrat.

Ulf Ekman kastar en del sten själv när han säger att valet av Brunne är "djupt tragiskt för Svenska kyrkan" och att det säkert leder till "ett motdrag från himlen" med "en reningseld över oss alla". I kommentarerna till Ekmans blogg späs det på med referenser till Sodom och "den vanhelgande skändligheten". Som om det skulle vara så märkligt att biskop Brunne har en fru. Det har många biskopar haft före henne.

En lite intressantare bibelreferens hittar jag i en annan bloggkommentar, där Andreas H talar om att vara "oskicklig till äktenskap". Formuleringen syftar på Matteus 19:12, i 1917 års översättning. På grekiska står det eunouchoi, eunucker. När lärjungarna klagar över att förbudet mot skilsmässa gör det ofördelaktigt för en man att gifta sig (Matt 19:10), så pekar Jesus på alternativet att "göra sig till eunuck för himmelrikets skull" (Matt 19:12).

Det är oklart vad Jesus menar. I fornkyrkan var det tillräckligt många som tog uttalandet strikt bokstavligt, däribland Origenes, för att kyrkomötet i Nicea skulle ha anledning att ta avstånd från den tolkningen. Enligt beslut i Nicea år 325 får män som kastrerat sig själva inte vigas till präster. Sedan dess har Matt 19:12 oftast tagits som en utsaga om självvalt celibat (vilket satt spår i våra översättningar). Men det är en tolkning som domesticerar jesusordet. Anstöten i att Jesus rekommenderar (de manliga) lärjungarna att göra sig själva till eunucker, försvinner då.

Eunuckerna var antikens transpersoner, föraktade av både judar och greker och romare. Som Jesus påpekar kunde man födas till eunuck eller göras till eunuck. Kastrerade män var oftast slavar. De sågs varken som män eller som kvinnor, utan som något obestämbart däremellan. Självklart kunde de inte ingå äktenskap. Men de sågs inte som asexuella. Tvärtom var schablonen om eunucker att de var liderliga och sexuellt avvikande. Eftersom de inte är några riktiga män, anses de sakna manlig självkontroll och manlig heder. Ett stående tema i berättelser om eunucker är att man måste se upp med dem, för man vet aldrig vilka perversiteter de är kapabla till. De kan tänkas vilja ha sex med både kvinnor och män, på alla möjliga sätt.

Trots detta förakt för eunucker fanns det män som kastrerade sig själva. I vissa orientaliska gudinnekulter bestod prästerskapet av självkastrerade män. Dessa prästeunucker sågs med särskilt förakt av det grekisk-romerska majoritetssamhället. Män som frivilligt och oåterkalleligen avsäger sig sin manlighet, måste vara djupt dekadenta.

Så när Jesus säger till sina lärjungar att de kan göra sig själva till eunucker om det inte passar att gifta sig, är detta något djupt anstötligt som går på tvärs med etablerade normer om manlighet och heder. Jag är inte säker på vad han menade. Men eunuck-utsagan borde vara ett memento vid tolkningen av det Jesus säger om äktenskap och skilsmässa i Matt 19:3-9. Jesus kan inte friktionslöst läsas som en förespråkare för heteronormativitet och traditionella könsroller och familjeideal. En lärjunge kan för himmelrikets skull välja en könsidentitet som majoriteten föraktar och har fördomar om.

Nu kom jag en bra bit ifrån Eva Brunne och Ulf Ekman. Men kanske ändå inte. Den som vill vara en Jesu lärjunge får pröva sig själv när det gäller familjebildning och könsidentitet. Men inte kasta sten på andra. Det är inte omgivningens fördomar som avgör hur en lärjunge bäst tjänar Guds rike.

torsdag 21 maj 2009

Tappat brösten?

Igår meddelade fyraåringen att hans dagisfröken tappat brösten.
- Tappat brösten??
- Ja. Och sedan pratade hon ett annat språk. Så här.
Varpå han härmar med hesa kraxningar.
- Jaha, hade hon tappat rösten?
- Nej! Hon hade tappat brösten!
Och så var den saken färdigdiskuterad.

Senare på kvällen tittar fyraåringen storögt på när mamma tvättar sig över tvättstället.
- Mamma, säger han oroligt. Du kanske tappar dem du också!

måndag 18 maj 2009

Dagens citat

Ur ett flygblad från Sveriges Nationella Demokratiska Parti:
"EU-läkare som inte få (sic) testas i svenska språket är en fara för svenska patienter."

Borde det inte vara ett minimikrav på nationalistiska pamfletter att man skriver korrekt svenska åtminstone i samma mening som man klagar över invandrares dåliga svenska??

söndag 3 maj 2009

Vad dör vi av?

De här siffrorna är googlade utan större källkritik, men stämmer troligen på ett ungefär.

Malaria: 1 miljon döda per år.
Tuberkolos: 1,6 miljoner döda per år.
Aids: 3 miljoner döda per år.
Lunginflammation: 1,8 miljoner småbarn (0-5 år) döda per år.
Diarrésjukdomar: 1,6 miljoner småbarn döda per år.
"Välfärdssjukdomar" (relaterade till rökning, dålig kost, brist på motion): 38 miljoner döda per år.
Den s k svininfluensan: 19 döda hittills i år.

torsdag 30 april 2009

Att konstruera kristen tro

Runar Eldebo har en bra debattartikel i Dagen idag. Läs den. Eldebo ställer upp fyra kriterier som kristendomstolkningar ska bedömas utifrån: Skriften, traditionen, sammanhanget och Andens ledning. De tre första kriterierna är ganska självklara, om än svårdefinierbara. Medan det fjärde kriteriet också är självklart men fullständigt omöjligt att tillämpa på ett systematiskt sätt.

Eldebo får plus av mig för att han framhåller att kristendomar är mänskliga konstruktioner. Det finns ingen objektiv, färdig-uppenbarad kristendom att bara ta emot. Samtidigt kan vi inte konstruera kristendomen hur som helst, om vi vill att andra ska känna igen resultatet som just kristendom.

Jag uppskattar också att Eldebo formulerar sina kriterier ganska öppet, så att det inte blir så lätt att använda dem för att ta avstånd från det ena eller andra som man inte gillar. Det finns förstås många kristendomskonstruktioner som jag ogillar av olika skäl. Men det förefaller mig mera konstruktivt att försöka se vad jag kan lära mig av andra kristendomar, än att definiera ut dem som inte alls kristna. Både påven och Jonas Gardell ryms inom kristenheten, och båda två kan vara värda att lyssna till. För att ta två exempel som Eldebo nämner.

onsdag 29 april 2009

Att manifestera Jesus

"Jesusmanifestationen vänder sig inte mot något", sägs det. Utom mot Jonas Gardell förstås. Någonstans måste gränsen dras.

Nå, det går förstås inte att vara för Jesus utan att vara mot något annat. Då har man urvattnat Jesus fullständigt. Man kan inte bara ropa Herre, Herre, som bekant.

Så om man verkligen ville manifestera Jesus, vad skulle man göra då? Vilket tempel skulle man rensa? Vilka fariseer skulle man konfrontera? Vilka fiender skulle man älska? Vilka tullindrivare och horor skulle man äta med? Förslag mottages tacksamt.

tisdag 28 april 2009

Ironisk poesi

Poeten Mohamed Omar har nu blivit islamisten Mohamed Omar. På sin blogg markerar han distans till sina kritikerhyllade diktsamlingar, som han nu säger har "en ironisk underton och en drift med det svenska kulturetablissemangets modernistiska, liberala och sekulära fördomar".

Nå, det får vara hur det vill med den saken. Författarintentionen är ju inte avgörande för litteraturens betydelse. Jag tycker fortfarande att hans dikter är riktigt bra, ironiska eller ej. Möjligen kan jag tycka att han ibland låter väldigt mycket som Tomas Tranströmer. Men det är väl mer en komplimang än en komplikation.

En av mina favoriter är dikten Pilgrim ur samlingen Tregångare. Kanske att den antyder något om Omars egen resa, från hyllad poet till bespottad islamist. I så fall kanske man hellre skulle tala om centrallyrik än om ironi.

I den botaniska trädgården
nedanför slottet
finns många träd.
Men i natt
bland dem också en människa.
Han är en pilgrim
men går ingenstans.
Sakta
förvandlas huden till bark
och sakta
närmar han sig sina rötter.
Det är bråttom nu
innan turisterna kommer i gryningen.

måndag 27 april 2009

För Gud är allas pappa. Eller mamma?

Vem går du till för att få tröst när du är ledsen? När 6 000 svenska barn svarade på den frågan hamnade mamma på första plats. Pappa hamnade först på femte plats, efter en kompis, någon annan och ingen.

Även om man kan vara lite skeptisk till enkätundersökningar, så är svaret tragiskt för både pappor och barn. Pappor kan bättre än så. För mig som pappa och teolog är undersökningen ett dubbelt imperativ. Dels en uppmaning att gå mot strömmen i min egen mansroll och prioritera empati framför coolhet. Dels en uppmaning att vara ännu mer uppmärksam på hur våra gudsbilder öppnar eller stänger för närhet och trygghet i relationen till Gud.

Och så dagens fråga. Är det en pappa eller en mamma som säger så här:
Det var jag som lärde Efraim gå
och jag som tog dem i mina armar,
men de förstod inte att jag botade dem.
Med trofasthetens band drog jag dem,
med kärlekens rep.
Jag var som den som lyfter upp ett barn till kinden.
Jag böjde mig ner och gav dem att äta.
(Hosea 11:3-4)

tisdag 21 april 2009

Syndakatalogen lever

Det finns en frestelse att dra tydliga gränser mellan rättfärdiga och syndare. För då vet man att man står för något. Man har tagit ställning och accepterar inte vad som helst. För inte så länge sedan kunde dans och kortspel och alkohol stå med i syndakatalogen. Ogifta mödrar och sambopar skulle veta att de levde i synd. Idag är det framför allt homosexuella relationer som är stigmatiserande i kristna sammanhang.

Även om man ofta vill betona att den ena "synden" är lika illa som den andra, så blir det i praktiken enklare att dra tydliga gränser när det gäller familjeförhållanden. Det är lättare att avgöra vem som är skild, sambo eller homosexuell, än att dra gränsen för vem som är girig. Var går gränsen för materialism och girighet? Får bankdirektörer vara med i Guds rike? De som äger två stycken skjortor?

Syndakatalogen har förstås bibliska förlagor. Paulus räknar upp en hel del exempel på människor som inte får ärva Guds rike. Bland det mest konkreta är, i Bibel 2000, "män som ligger med män". Så bra, då vet vi. Men det ena av de två orden som översätts så, malakoi, betyder egentligen veklingar. Alltså män som inte lever upp till manlighetsnormen om mod, tuffhet och självkontroll. Det vet vi att det betyder, och så översattes ordet i Gustav Vasas bibel och Karl XII:s bibel. Att det senare har blivit översatt på annat sätt beror inte på nya forskningsrön, utan på att våra kulturella föreställningar har ändrats. Vi har svårare idag än på Karl XII:s tid att se det som rimligt att veklingar inte platsar i Guds rike. Så vad ska det då betyda? Åkeson drar till med "självbefläckare". Sedan har det blivit olika varianter av "män som låter sig brukas till synd mot naturen". Homosexuella, alltså.

Vänder vi oss till evangelierna så framstår viljan att dra tydliga och synbara gränser mellan människor som platsar och dem som inte platsar, som mer fariseernas bollspel än något som Jesus vill kännas vid. Jesus drar också gränser. Men de handlar om medkänsla eller egoism, inte om rent eller orent. Gränsen går i hjärtat, inte i yttre markörer som gör det enkelt att sortera fåren från getterna. Den sorteringen kan bara Gud stå för, och i Jesu liknelser är utfallet i sorteringen alltid överraskande för människorna.

Så låt oss släppa syndakatalogerna, vare sig det handlar om de konservativa listorna eller de liberala varianterna som listar homofober, McDonaldsätare och män som inte tar ut sin föräldraledighet. Syndakatalogerna blir så lätt missbrukade till att bedöma andra i stället för mig själv. Sundare är att fokusera på det vi vill uppnå än på det vi vill brännmärka. Kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning. Det är en bra lista.

onsdag 8 april 2009

Några frågor om äktenskapsteologi och samkönade äktenskap

I ett tidigare inlägg kommenterar jag Missionsprovinsens biskopsbrev om samkönade äktenskap. Konversationen mellan mig och Markus (i något avkortad form) får bli ett nytt inlägg, i hopp om att dra in fler i samtalet och sökandet efter bättre argument i äktenskapsdebatten. Först Markus replik, sedan min.

Genom det jag skriver nu ställer jag mig inte bakom Missionsprovinsens biskopar, eller alla deras formuleringar, men märker att jag i min teologi delar bakgrund eller vad man ska kalla det. Jag känner igen det de skriver, och ja, jag ser det som rätt naturligt...

Jag letar efter min grundtanke när det gäller detta med naturen som argument. Natur ihop med bibelordet från 1 Mos 1:26ff och alla följande ställen för tanken åt inkarnationen till. Ande och liv hänger samman - talar Gud om fruktsamhet mellan man och kvinna, så är det det som är den relationen som är den naturliga grundläggande. Guds ord och yttre tecken. Precis som i dopet och mässan kanske?

Därmed inte sagt att vi ser det runt omkring oss i hur denna relation i praktiken fungerar. Det finns mycket att be Guds Ande ge livet åter i. Men det motsäger inte mönstret.

/Markus


Markus,

Det är klart att det är naturligt att människans fortplantning förutsätter någon form av samarbete mellan en man och en kvinna. Ingen bestrider det. Men frågan är om denna truism med nödvändighet innebär att samkönade äktenskap är något destruktivt och ogudaktigt.

Jag försöker förstå vad du skriver, men är inte säker på att jag lyckas. Så jag svarar dig med några kritiska frågor som kanske kan föra samtalet vidare.

1) Fruktsamhet och fortplantning är ett viktigt tema i Gamla testamentet, inte minst i 1 Mos. Trots detta sägs det aldrig att fortplantningen är Guds syfte med äktenskapet. I 1 Mos 1 står det att människorna ska vara fruktsamma och föröka sig och uppfylla jorden. Men det står ingenting om äktenskapet. Och patriarkerna tar sedan många vägar att fortplanta sig som går vid sidan av det monogama äktenskapet. I 1 Mos 2 står det att en man ska lämna sin far och mor för att leva med sin hustru, och de blir ett. Men här står det ingenting om fortplantningen, utan tvåsamhetens grund är att det inte är bra för mannen att vara ensam.

Mina frågor blir då: Varför ska vi knyta äktenskapet primärt till fortplantningen, när det inte är så i Bibeln? Borde vi inte hellre utforma en äktenskapsteologi som tar fasta på att äktenskapet är en form för nära och trofast gemenskap? När jorden nu är ganska väl uppfylld redan, finns det väl ingen biblisk anledning att kräva att alla äktenskap ska vara fruktsamma? När det inte är gott för mannen att vara ensam, vilka är då vi att hindra äktenskap mellan två människor som vill leva tillsammans, bara för att de är av samma kön?

2) Jag håller på sätt och vis med provinsbiskoparna om att det är viktigt att ta hänsyn till hur verkligheten är formad. Just därför tar jag avstånd från deras ideologiska raster som hindrar dem från att se delar av verkligheten. Det är ett faktum att vissa människor kan leva i ett gott och lyckligt parförhållande med någon av samma kön men inte med någon av motsatt kön. Detta är verklighet. Detta måste vi ta hänsyn till i vår bibeltolkning, lika väl som vi tar hänsyn till att jorden är rund och kretsar kring solen, och att arterna förändras genom evolutionen och inte är givna en gång för alla.

Frågan blir då igen: Vad finns det som hindrar att de som älskar någon av samma kön får dela livet med den de älskar? Vad finns det i verkligheten som tar skada av en trogen och livslång kärleksrelation mellan två människor av samma kön? Kan du förstå att många homosexuella upplever sin verklighet som ett starkare tecken på Guds avsikt med dem än somliga kristnas bibeltolkning? Kan du se att dina och provinsbiskoparnas argument mot samkönade äktenskap kan framstå som vaga och godtyckliga och dåligt anpassade till just verkligheten?

3) I ljuset av Nya testamentet framstår det som ännu mindre befogat att se fortplantningen som människans och äktenskapets primära uppgift. Paulus rekommenderar celibat, men tillåter äktenskap för dem som inte kan behärska sig (1 Kor 7). För Paulus är alltså äktenskapet inte till för fortplantning, utan för att undvika frustration och otukt. Jesus använder 1 Mos 2:24 som argument mot skilsmässa, inte mot ofruktsamma eller samkönade äktenskap (Matt 19). Och inkarnationen illustrerar att fortplantning och familjebildning inte behöver vara strikt biologisk kärnfamilj för att vara i enlighet med Guds vilja. Den heliga familjen i våra julkrubbor består av barnet och dess ogifta mamma och styvfar.

Frågor: Varför hylla den biologiska kärnfamiljen som ideal när Nya testamentet ser evangeliet och Guds rike och nästankärleken som så mycket viktigare? Kan inte Paulus resonemang i 1 Kor 7 vara tillämpligt även på homosexuella par? Kan inte äktenskapets uppgift ges sin kristna tydning utifrån kärleksbudet och kallelsen till Guds rike snarare än utifrån fortplantningen? Måste inte kärleken och medkänslan vara den överordnade principen när vi utformar vår äktenskapsteologi?

Och så noterar jag att Tony Blair står på min sida i den här diskussionen. Go, Tony!

tisdag 7 april 2009

Missionsprovinsiell äktenskapslogik -- Del 2

Det här är del två av mitt försök att ta argumenten i Missionsprovinsens biskopsbrev mot samkönade äktenskap på allvar. Del ett handlade om naturargumenten. Nu kommer jag till argumenten som har med samhällstraditionen och Bibeln att göra.

2) Samhällstraditionen
Provinsbiskoparna lägger stor vikt vid att heterosexuella äktenskap varit normen i vår kulturtradition de senaste två tusen åren. Därför ska man inte överge en beprövad form för att tillfredsställa tillfälliga trender och "politisk korrekthet".

Historien visar att radikala brott mot välgrundade kulturella traditioner sällan får goda resultat. Snarare kan man se mönstret att när en fungerande ordning överges, så leder det till kulturellt sammanbrott. De som tänker sig besluta att bryta med vårt samhälles fasta äktenskaps-tradition, med sina djupa rötter, tar på sig stort ansvar. Framtidens dom kan bli hård.


Den här konservativa försiktighetsprincipen, att inte ändra på något som fungerar, gör det svårt att ändra på någonting alls. Skulle vi ha behållit slaveriet, ståndssamhället och dödsstraffet också? I två tusen års perspektiv är demokrati, jämställdhet och mänskliga rättigheter fortfarande nymodigheter. Därför kan vi inte acceptera konservatismen som ett argument i sig. Allt är inte bra bara för att det är gammalt.

Och hur radikal förändring är det att införa samkönade äktenskap? De flesta människor berörs inte alls. Samtliga nu existerande äktenskap kommer att kunna fortsätta precis som tidigare. Det enda som ändras är att en minoritet får del av samma rättigheter och samhälleliga acceptans som majoriteten. Provinsbiskoparna målar upp ett allvarligt hot, men förklarar inte vad det egentligen är som är så hotfullt och omvälvande. Den enda antydan de ger är att det skulle kunna vara svårare för barn att utveckla sin könsidentitet om de inte har föräldrar av båda könen. Detta är spekulation. De empiriska studier jag hört talas om visar att barn till homosexuella föräldrar mår i stort sett lika bra som barn till heterosexuella föräldrar. Det är kvalitén i relationen mellan föräldrar och barn som är avgörande för barnet, inte föräldrarnas kön och sexualitet. Barnens bästa fungerar inte som argument mot samkönade äktenskap. Dels för att homosexuella par redan har barn. Frågan om samkönade äktenskap handlar bara om vad föräldrarnas relation ska kallas. Troligen är det då gynnsamt för barnen om deras familj accepteras av samhället och omgivningen. Och dels för att det inte finns något som talar för att samkönade par ger barnen en sämre uppväxt. Men även om så vore, skulle en statistisk nackdel för barn till vissa föräldrar få oss att förbjuda till exempel låginkomsttagare eller invandrare att gifta sig? Självklart inte.

Jag har svårt att se att den förändring av äktenskapslagstiftningen som nu ägt rum skulle vara lika omvälvande som de förändringar av äktenskapet som redan skett de senaste drygt hundra åren. Skilsmässa har blivit tillåten och ekonomiskt och socialt möjlig, gifta kvinnor har blivit myndiga och i juridisk mening självständiga individer, och framför allt har den ökade jämställdheten medfört en kraftigt förändrad rollfördelning i äktenskapet. Detta har redan ägt rum, och samhället består.

Slutligen kan man fråga sig för vem som det heterosexuella äktenskapet är en så välfungerande ordning. Inte för homosexuella, i alla fall. Det är slående att provinsbiskoparna inte på något sätt adresserar den diskriminering och förföljelse som homosexuella utsatts för, både i samhället och i kyrkorna. Det står att homosexuella ska få "det stöd de i sin situation kan behöva". Men idag vet vi att homosexualiteten inte är en psykisk sjukdom. Den ger inte i sig några negativa konsekvenser för välmående och funktionsduglighet. Det som är negativt för homosexuellas "situation" är omgivningens fördomar och avståndstagande. Ett seriöst biskopsbrev om samkönade äktenskap borde inte kunna undvika frågan om kyrkans skuld gentemot de homosexuella.

3) Bibeln
Till slut kommer provinsbiskoparna fram till Bibeln och den kristna teologins uppfattning om äktenskapet. Här argumenterar de inte alls mot samkönade äktenskap, utan bara slår fast att det är så det är. Så här, nämligen:

Detta är vad som uppenbaras i Guds Ord. Redan från början skapade Gud ordningen att ”en man lämnar sin far och mor för att leva med sin hustru, och de blir ett”. Vid vigseln har kyrkan kunnat beskriva äktenskapet som ”ett heligt förbund instiftat av Gud”. Paulus ser att det här finns en gudomlig ”hemlighet”. Han beskriver i Efesierbrevet hur äktenskapet återspeglar Kristi kärlek till kyrkan, som på andra ställen i Ordet också betecknas som ”bruden”.


Här hade man kunnat önska lite utförligare resonemang. Till exempel om vad det är som konstitueras i 1 Mos 2. Är det heterosexualiteten? Eller är det gemenskapen mellan två människor? Kontexten är ju inte fortplantningen, utan människans ensamhet. Det är inte gott för människan att vara ensam, och djuren räcker inte som sällskap. Därför skapar Gud en människa till. Och hur ska vi se på att Efesierbrevet använder relationen mellan Kristus och kyrkan som en modell för relationen mellan mannen och hustrun? Det förutsätter ju en hierarkisk relation i äktenskapet. Och i samma sammanhang ges också en kristologisk tydning av relationen mellan slaven och slavägaren. Hur ska vi förhålla oss till dessa bibelord i ett samhälle med jämställda äktenskap och långt driven social jämlikhet?

Vad som i övrigt sägs om äktenskapets teologi skulle lika gärna kunna gälla för samkönade relationer. Kanske är det därför som provinsbiskoparna efter ett tag slår fast att "utlevd homosexualitet" är något som "enligt Ordets otvetydiga vittnesbörd [...] strider mot Guds vilja och avsikt med sin skapelse", vilket de belägger med en fotnot till Rom 1 och 1 Kor 6. Inte heller här ges några ytterligare resonemang om hur dessa bibelställen ska tolkas. Det är ju bara självklart, tydligen.

Slutsatser
Jag ser inte att provinsbiskoparna presenterat ett enda argument mot samkönade äktenskap som är värt att tas på allvar. Det är synd. För ett konstruktivt samtal förutsätter seriös argumentation.

Jag skulle rekommendera dem som vill argumentera mot kyrklig välsignelse av samkönade äktenskap att koncentrera sig på teologiska argument. Argumenten utifrån naturen och samhällstraditionen blir mest patetiska. Ungefär som de argument om kvinnors biologiska och psykologiska olämplighet som präster som kunde framföras för femtio år sedan, men som nu bara framstår som pinsamma och anakronistiska. Fokusera på teologin och bibeltolkningen. Där behöver samtalet föras i kyrkan. Och använd argument, för saken är inte så enkel och entydig som provinsbiskoparna vill påskina. Det räcker inte att bara citera Bibeln, den ska tolkas också.

måndag 6 april 2009

Missionsprovinsiell äktenskapslogik -- Del 1

Jag hade inte tänkt skriva mer om Missionsprovinsens biskopsbrev mot samkönade äktenskap. Argumentationen är dålig och Missionsprovinsen är ett mycket litet samfund, så brevet är inte värt den uppmärksamheten. Men Wallgren efterlyste lite mer synpunkter, så för hans skull skriver jag några rader.

Måhända är det missriktat att fråga efter argumentation i det här biskopsbrevet. Målgruppen är konservativa i Svenska kyrkan som är mot samkönade äktenskap, så syftet är kanske snarare att erbjuda igenkännande än att argumentera. Men eftersom anpråken är höga -- Missionsprovinsen försvarar den gudomliga sanningen om äktenskapet och Svenska kyrkan är inte längre någon kyrka eftersom man välsignar homosexuella relationer -- kan det ändå finnas skäl att granska argumenten.

Jag gör ingen fullständig genomgång av argumentationen, utan tar upp några teman jag uppfattar som centrala. Dessa teman kan grupperas under rubrikerna naturen, samhällstraditionen och Bibeln. Jag börjar med naturen.

1) Naturen
Biskopsbrevet ägnar mycket utrymme åt att betona att det heterosexuella äktenskapet hör samman med naturens ordning och verklighetens beskaffenhet. En moralfilosof skulle nog vifta undan alla sådana resonemang med parollen att "vara implicerar inte böra". Naturen ger ingen information om moralen. Att vi föds nakna säger inget om huruvida vi ska använda kläder eller ej. Men jag är ingen moralfilosof, så jag ger ändå naturargumenten en chans. Så här kan det låta:

Relationen mellan de två könen varierar bland arterna. De populära naturprogrammen i TV och radio ger otaliga exempel på detta. För människan är parrelationen uppenbart fördelaktig. En kvinna kan föda jämförelsevis få barn, och har behov av någon som skyddar dem under deras långa barndomstid. Mannen vet vilka barn som är hans, så att han särskilt kan värna just dem. Olika familjeformer har funnits och finns fortfarande inom olika kulturer. Men den fasta gemenskapen mellan en man och en kvinna har visat sig vara bäst lämpad för den trygghet som livet och släktets fortlevnad behöver. Detta förändras inte av att vårt moderna samhälle erbjuder kompletterande omsorg.


Är den heterosexuella parrelationen uppenbart fördelaktig? Ja, om man föredrar den modellen. Men det skulle gå lika bra att argumentera för patriarkal polygami om man ville det. Då skulle ju fler kvinnor kunna dra nytta av de bäst lämpade männens gener och beskydd. Eller så skulle man kunna hävda att det är ett naturgivet faktum att en del individer är homosexuella, och att dessa individer bäst bidrar till att föra släktet vidare om de bildar stabila parrelationer med varandra och tar hand om barn som förlorat sina biologiska föräldrar. Vad som förefaller naturligt är en fråga om tycke och smak.

Kärlek och sexualitet bekräftar och fördjupar varandra. När den känslomässiga samhörigheten förenas med lust och med viljan att berika gemenskapen med barn, förs livet vidare. En del av mänskligheten, oklart hur stor, grips i stället av känslor till någon av sitt eget kön. Detta kan dock inte leda till kärlek i samma utsträckning som mellan man och kvinna. En homosexuell relation är ofrånkomligen ofruktsam. Den kan inte leda till att nytt liv formas. Hur homosexuellas känslor än värderas, kan konstateras att de leder till en livets återvändsgränd.


Blir kärleken mindre om man inte kan få barn tillsammans? Nej, inte nödvändigtvis. Och förmågan att fostra barn tillsammans är inte beroende av förmågan att göra barn tillsammans. Provinsbiskoparna medger att heterosexuella par kan få gifta sig även om de är sterila, och skulle nog tillåta dem att adoptera. Därmed faller deras ofruktsamhetsargument mot homosexuella äktenskap. Fast man kan ju alltid upprepa det en gång till:

Ett samhälle som inte tar hänsyn till verkligheten, att det är skillnad mellan man och kvinna, kommer att få problem [...] Kvinnans kropp är i sin helhet, och därmed också hennes psyke, präglad av att hon skall kunna bära ett foster i nio månader och ge barnet föda tiden därefter. Äktenskapet är föreningen mellan en man, som kan avla, och en kvinna, som kan föda barn. Även om ett par inte kan få barn, består deras äktenskap inom den formen. Men om äktenskapet principiellt frikopplas från denna form, blir det något annat. Homosexuell partnergemenskap passar inte in i detta mönster. Eftersom denna relation är ofruktsam, saknas den tredje part, barn, som tillhör äktenskapet i den form som vi har fått det som kulturellt och kristet arv. Skall barn bli möjliga i ett homosexuellt förhållande, behövs en fjärde part, man eller kvinna. Det är just denna fjärde part, som äktenskapet vill hålla utanför familjen.


Mycket nonsens här. Men jag tolkar det välvilligt som att det oavsett fruktsamheten är så att dynamiken i ett äktenskap är beroende av att mannen och kvinnan till kropp och psyke är olika varandra. De kompletterar varandra. Men den kroppsliga och psykologiska variationen är stor även inom könen, och det är en komplex mix av olika faktorer som avgör vilka individer som faktiskt passar bra ihop. Det räcker inte alls att vara av olika kön. För en del är det inte ens en fördel. Så det blir nog ändå bäst i praktiken att individerna själva får avgöra vilka som kompletterar varandra bäst.

Homosexuella hör med till kyrkans gemenskap. Att vara ”annorlunda” är dock inte utan problem. De skall därför ges det stöd de i sin situation kan behöva. Men detta betyder inte att utlevd homosexualitet kan accepteras. Det är att använda kroppen på ett sätt som den inte är formad för.


Man kanske ska vara tacksam för att provinsbiskoparna inte utvecklar närmare vilka sexuella handlingar som kroppen "inte är formad för". Men jag blir lite nyfiken på vad de menar, rent konkret. För inte syftar de väl på vulgärargumentet om könsorganens "passform"? Nej, vi får tro dem om bättre än så. Men vad ska vi då tro att de menar??

Fortsättning följer efter hand.

onsdag 1 april 2009

Bojkotta äktenskapet

Idag kommer riksdagen att rösta för en könsneutral äktenskapslag. Detta föranleder ett biskopsbrev från Missionsprovinsen, som tar kraftigt avstånd från sådana nymodigheter. Biskopsbrevet är en orgie i dålig argumentation, så jag ska inte argumentera emot det. Det vore ingen sport. Däremot öppnar sig intressanta perspektiv i det allra sista stycket i brevet, där de missionsprovinsiella biskoparna resonerar kring vad "trogna kristna" ska göra när äktenskapet "förvridits" genom den nya lagen. Så här skriver de:
Ett alternativ skulle vara att kringgå den nya lagstiftningen genom att de som vill gifta sig upprättar och registrerar ett äktenskapskontrakt, präglat av kristen tro och tradition. Detta skulle sedan ligga till grund för en kyrklig akt, som i realiteten blir en vigsel. I ett sådant äktenskapskontrakt skulle noteras vad som skall gälla i omständigheter, där lagstiftningen inte har regler som omfattar alla. Detta är inte okomplicerat, men vi vill gärna uppmuntra trogna kristna att, med juridiskt bistånd, undersöka vilka möjligheter som finns till detta och lämna förslag på hur ett sådant äktenskapskontrakt skulle kunna utformas.

När äktenskapslagen inkluderar homosexuella, ska kristna överväga att bojkotta äktenskapslagen, således. Men varför stanna där? Det finns ju så många andra institutioner i vårt samhälle som inkluderar homosexuella. Ta det folkhemska möbelföretaget IKEA till exempel. De är helt öppna med att de gärna säljer dubbelsängar till homosexuella par. Bojkotta IKEA! Snickra egna sängar! Hotellkedjor som hyr ut dubbelrum till homosexuella? Bojkotta! Skolor och dagis som accepterar homosexuella föräldrar? Bojkotta! Affärer som accepterar homosexuella kunder? Bojkotta! Politiska partier, kommuner och lagsamlingar som inkluderar homosexuella? Bojkotta, bojkotta, bojkotta!

måndag 30 mars 2009

Hur heretisk är Gardell?

Jonas Gardell har knappast intentionen att vara renlärig i sin bok "Om Jesus". Inte heller är det min intention att vara Gardells apologet. Han kan tala för sig själv. Men det fascinerar mig att så många reagerar så starkt på det Gardell skriver. Så radikalt är det trots allt inte.

Stefan Swärd har uppenbarligen läst Gardells bok, vilket gör hans kritik något sakligare än t ex Ulf Ekmans. Men medan Ekman nöjer sig med att kalla Gardell för hädisk och liberalteolog, menar Swärd att han inte ens kan räknas som kristen. Det är en drastisk gränsdragning. Och de exempel Swärd nämner på att Gardell förnekar "grundläggande kristen tro" får mig att undra över Swärds grundläggande kunskaper om kristen teologi. Två exempel får räcka.

1) Gardells försoningslära. Swärd återger följande citat från Gardells bok: “Detta är det glada budskapet: Guds rike är nära och du är inte utesluten från det, du är älskad av Gud som en förälder älskar sitt barn. Det krävs inget offer för att göra dig syndfri i Guds ögon, det enda som krävs är att du tror på Guds kärlek till dig. Du som fått höra att du är oren i Guds ögon och inte värdig att få möta honom; du är inte oren, du är ren. Detta är Jesus eget budskap. Och det går över huvud taget inte att få ihop med kristendomens idé om att Jesus dog för våra synder.”

För Swärd visar detta citat att Gardells teologi "krockar med vad kristna kyrkan har trott och undervisat i 2000 år". För mig låter det som en version av den subjektiva försoningsläran, som funnits med som en minoritetsståndpunkt i kristen teologi från Abélard på medeltiden och som förespråkats i Sverige av framstående frikyrkogestalter som P P Waldenström och Helge Åkesson. Skulle Swärd ifrågasätta om Waldenström och Åkesson var riktiga kristna?

2) Gardells "panteism". Swärd menar att Gardell "mer är panteist än kristen". Som belägg anför han detta Gardell-citat: “Gud är inte ett förslag. Han är inte ett tankeexperiment eller ett tankekomplex att ta ställning till, utan en kraftkälla som finns i dig vare sig du vill eller inte, men som du kan öva dig i att vara i kontakt med. Gud är i allt, omsluter allt, förbinder allt med vartannat. Skaparen och hans skapelse går inte att skilja åt. Därför kan du söka Gud i dig själv - lika väl som någon annanstans. Han är ditt centrum. Han är rösten som viskar ditt namn, han är dina andetag och ditt hjärtas slag, hand är den helige ande som finns i allt som lever, som är i varje människa.”

För mig låter detta snarare som panenteism, som är ett traditionellt kristet sätt att tala om Gud, ända från Paulus ("Ty i honom är det vi lever och rör oss och är till...", Apg 17:28) via Mäster Eckhart till Jürgen Moltmann och Kallistos Ware, för att bara nämna några. Panenteism innebär att Gud finns överallt och i alla ting. Det är helt enkelt en tillämpning av den allmänkristna läran att Gud är allestädes närvarande.

Tyvärr är det väl ganska traditionellt kristet att peka ut teologiska meningsmotståndare som heretiker eller inga "riktiga" kristna. Men särskilt kristligt är det inte. Jag kan inte se att Jesus tar avstånd från någon människa på grund av "falsk lära". Det är helt andra faktorer som är avgörande för hans bedömning av människors tro.

Jag välkomnar en livlig och fördjupad teologisk debatt med anledning av Gardells bok. Kritisera gärna Gardells teologi, eller min teologi eller Swärds teologi eller vilken teologi som helst. Men vi kan väl försöka avstå från att stämpla varandra som heretiker eller icke-kristna. Det blir så svårt att föra ett konstruktivt samtal då.

Till sist vill jag säga att jag tycker Stefan Swärd ger ett sympatiskt intryck när han säger att han vill bjuda in Jonas Gardell på middag för att tala om saken. Det är en konstruktiv hållning till meningsskiljaktigheter. Och nog hade det varit intressant att få avlyssna bordskonversationen vid den middagen...

lördag 28 mars 2009

Hädelse?

Och så var det det här med hädelse. Kanske borde vi kristna ta det lite lugnt med att anklaga varandra för hädelse. Den enda person som i evangelierna anklagas för hädelse är -- Jesus. Det religiösa etablissemanget dömer Jesus till döden för hädelse.

Jesus å sin sida tycker det är angeläget att följa honom, men det har mindre betydelse vilka ord man använder. Det är viktigare att göra hans himmelske faders vilja än att säga "Herre, herre".

onsdag 25 mars 2009

Ingen kommer till himlen

Vem kommer till himlen? Så frågar Jonatan och Karin på sina bloggar, apropå ett blogginlägg av Maria, som i sin tur reagerar på Gardell-citaten jag lagt ut på den här bloggen. Så jag fullbordar nu den bloggosfäriska rundgången genom att i all ödmjukhet erbjuda det bibliska svaret på deras fråga: Ingen kommer till himlen. Det är himlen som kommer till jorden.

I Bibeln är himlen platsen där Gud "bor". Himlen är geografiskt belägen ovanför och bortom jorden. Gud är alltså transcendent och helig, eftersom människor inte kan nå upp till himlen. Men samtidigt immanent och nära, eftersom himlen är en del av universum och nästan inom synhåll från jorden när man inte tänker sig en oändlig, ödslig rymd så som vi gör. Men det står aldrig i Bibeln att vi människor ska komma till himlen. Det finns enstaka människor som får göra den resan. Elia tas upp till himlen i en brinnande vagn. Det är därför han kan tänkas återkomma till jorden senare. På liknande sätt tas Jesus upp till himlen, för att vistas där tills han ska komma åter "på himmelens skyar". Och Paulus rycks vid ett tillfälle upp till "den tredje himlen", där han får motta vissa uppenbarelser. Även Johannes får se himlen i en syn, som han nedtecknar i sin Uppenbarelse.

Men bortsett från sådana här exceptionella fall är det inte människans öde att komma till himlen. Det är himlen som kommer till jorden. Jesus talar om Guds rike (eller himmelriket, det är samma sak) som är nära och som ska komma -- på jorden. Guds rike är Guds herravälde, himlaväldet på jorden. Uppenbarelseboken uttrycker detta med bilden av det himmelska Jerusalem som sänks ner från himlen och landar på jorden, och blir jordens nya huvudstad med gator av guld. Att Guds rike kommer innebär att Guds vilja sker "på jorden såsom i himlen". Gud ska gripa in och ta makten även på jorden. Detta är Nya Testamentets eskatologiska budskap.

Och så ska människorna dömas och delas upp i rättfärdiga och orättfärdiga. Det är detta tema som i traditionen har utvecklats till tanken att människor efter döden kan komma antingen till himlen eller till helvetet. Men om vi ska hålla oss i den nytestamentliga tankevärlden får vi omformulera frågan, från "Vem kommer till himlen?" till "Vem får gå in i Guds rike?". Där är svaren många och inte alldeles entydiga. Ofta tycks poängen vara att gränsen mellan rättfärdiga och orättfärdiga inte alls går där människor tror. De fattiga ska gå in i Guds rike. De som är som barn. De som ger mat åt de hungriga och kläder åt de nakna. Halta och lytta, tullindrivare och horor, människor från öster och väster, norr och söder.

När någon vill ha besked om hur det ska gå för andra människor, är Mästarens svar: "Vad rör det dig? Du ska följa mig." Budskapet om Guds rike är inte ett facit till framtiden utan en kallelse till omvändelse här och nu. Vi ska själva ta emot Guds rike genom att följa Jesus och älska våra medmänniskor. Här och nu. Framtiden ligger i Guds händer. Vi ska söka Guds rike, inte försöka komma till himlen.

måndag 23 mars 2009

Kristendom enligt Gardell

Ett citat till blir det från Jonas Gardells nya bok. Om vad Gardell menar att det handlar om att vara kristen. Inte så dumt uttryckt, tycker jag.

Gud [är] lika lite som på Jesus tid något att tro på eller inte tro på. Gud är något man förnimmer och erfar eller inte.
Gud är inte ett förslag.
Han är inte ett tankeexperiment eller ett tankekomplex att ta ställning till, utan en kraftkälla som finns i dig vare sig du vill eller inte, men som du kan öva dig i att vara i kontakt med.
Gud är i allt, omsluter allt, förbinder allt med vartannat. Skaparen och hans skapelse går inte att skilja åt.
Därför kan du söka Gud i dig själv -- lika väl som någon annanstans. Han är ditt centrum. Han är rösten som viskar ditt namn, han är dina andetag och ditt hjärtas slag, han är den helige ande som finns i allt som lever, som är i varje människa.
Du kan också låta bli att söka Gud. Han upphör därmed inte att finnas.
Till allt det omöjliga Gud kan göra lägger den kristna rörelsen detta: att Gud för två tusen år sedan från döden uppväckte en lärare och helbrägdagörare som avrättats av romarna. Gud lät denne man besegra döden och upphöjde honom till Guds son, och den kristna rörelsen bekänner denne man som likvärdig med Gud. Och denne man sade till oss: Närhelst två eller tre av er samlas i mitt namn är jag mitt ibland er. Jag är med er alla dagar intill tidens ände.
Att vara kristen handlar inte om att tro på kristna doktriner eller bekännelser så som sanna eller falska, utan att ha en relation med den uppståndne Jesus så som han lever i var och en av oss, talar till oss och säger: Du är älskad. Du är förlåten. Du är frikänd. Därför skall du älska. Därför skall du förlåta. Därför skall du frikänna. Var fullkomlig liksom Gud är fullkomlig. Imitera Gud!
Vi kan öva oss i att tro, vi kan öva oss i att lyssna efter rösten som viskar våra namn, som lovar att alltid finnas hos oss och aldrig överge oss, vi kan öva oss i att förnimma det gudomliga.
Att öva sig är nödvändigt. Att ta sig den tiden. Övning ger färdighet. Det finns anledningar till att människor i alla kulturer utvecklat metoder och sätt att fokusera och koncentrera sig på anden. Bön, meditation, upprepande av mantra, tystnad -- men också övningar i kärlek och barmhärtighet.
Vi kan växa i anden och Guds ande kan växa i oss.
Om vi tror. Om vi vill. (s 352-353)

söndag 22 mars 2009

Gardell om Gud, Hitler och lillasyster

Två saker tycker jag gör att Gardells bok Om Jesus ger ett distinkt bidrag till den svenska teologiska debatten. Dels att den kommer att sälja helt andra upplagor än andra Jesus-böcker. Och dels att Gardell så kompromisslöst tolkar Jesus utifrån sin egen upplevelse av utanförskap och sin passion för att alla människor ska mötas med medkänsla. Det är ett medvetet personligt och subjektivt perspektiv på Jesus, som just därför berör på ett annat sätt än mer teoretiska framställningar. Tycker jag.

Nåväl. Här kommer dagens Gardell-citat.

Om vi skulle acceptera tanken på att Gud gallrar, att Gud rensar bort, att han välsignar eller förkastar, att han föredrar eller ratar, då accepterar vi att det inte finns någon principiell skillnad mellan Gud och Hitler och hans dröm om ett tredje rike.
Gud gallrar inte.
För mig är det mycket enkelt: Om min lillasyster som jag innerligt älskar, men som inte tror på Gud, inte skulle få vara med i paradiset, måste jag gå fram till Gud och säga: "Jag vill vara där min syster är!"
Annars vore jag helt förlorad.
Och tänk, jag är övertygad om att Gud skulle svara: "Du har rätt. Kom så går vi dit tillsammans, jag måste dela din systers lidande." (s 146)


Och så påminner Gardell om personer i Bibeln som det står att Gud förkastar. Kain. Ismael. Esau. Saul. Jesus på korset, som ropar "Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?", och dör i mörkret med ett skrik. Gardell fortsätter:

Så slutar berättelsen om Gud som väljer ut och som ratar, som förbannar och förskjuter. Urskiljandets Gud. Gallrandets Gud.
I en återvändsgränd. I mörkret. I en konflikt utan försoning, utan något glädjebudskap, utan evangelium.
I en långfredag där ingen påskdagmorgon följer.
Jag kan inte se det på något annat sätt än detta: det som gör oss till kristna är hur vi förhåller oss till påskdagens morgon. Uteslut en enda, lämna en enda ute i mörkret, och solen stiger aldrig upp över graven där den som av Gud förskjutits ligger.
Då är graven inte tom.
Då ligger den förbannade kvar, och tillsammans med honom vi alla. (s 150)

lördag 21 mars 2009

Om Jesus

Man kan antingen se kristendomen som något som är färdigt en gång för alla. Då är det den troendes uppgift att ta reda på så mycket som möjligt av det som redan är uppenbarat och fastslaget. Eller så kan man se kristendomen som något som ständigt konstrueras på nytt. Då måste den troende själv komma fram till vad Jesus betyder just för henne.

Föga förvånande gör sig Ulf Ekman till tolk för den första hållningen och Jonas Gardell för den andra. Oavsett vem av dessa herrar man sympatiserar med mest, blir det nog därför mer utvecklande och utmanande att läsa Gardell.

Boken "Om Jesus" rekommenderas varmt. Inte för att den ger den rätta och slutgiltiga tolkningen av Jesus. Utan för att den vänder och vrider på olika bilder av Jesus och ställer en hel del goda frågor. Vad man än anser om Gardells Jesus-bild, kan hans bok bli utgångspunkt för angelägna samtal om Jesus och kristen teologi.

Jag återkommer säkert med fler tankar kring Gardells bok. Men här kommer ett litet smakprov. Om brödundret, när Jesus mättar 5 000 personer med fem bröd och två fiskar, säger Gardell så här:

Det stora miraklet är egentligen inte att maten räcker, utan att Jesus säger åt alla att äta tillsammans.
Kan vi förstå det oerhörda i vad Jesus förmår dem till: De lägger sig ner i grupper om hundra eller femtio. Kvinnor och män, rika och fattiga, unga och gamla, rena och orena -- om vartannat, utan åtskillnad, utan diskriminering.
Ibland får jag frågan hur jag som homosexuell kan vara aktiv i en religion och i en kyrka som så ofta varit och är så homofob.
Detta är svaret.
Bortom kyrkan och bortom religionen med dess ibland fasansfulla förtryck har Jesus alltid väntat med sitt Gudsrike.
Han har väntat med middagen klar.
Kanske är detta ett sätt att beskriva Gudsriket: Så är vi alla en enda kropp, ty alla får vi del av ett och samma bröd. Älskade, önskade och omfattade av samma Gud.
Det Jesus gör i "bespisningsundret" är att konkret genomföra Guds rike just här, just nu. Varje gång vi firar nattvard tillsammans upprättar vi Gudsriket, just nu, just här.
Varje nattvardsmåltid är ett bespisningsunder. Genom att äta och dricka tillsammans utan åtskillnad och utan diskriminering erkänner vi varandras rätt att leva.
Jag tillåter dig. Du tillåter mig.
Tillsammans är vi en enda kropp, en enda mänsklighet. Godtagna och älskade just så som vi är.
Bjudna till bords av Jesus. (s 181)

tisdag 17 mars 2009

Folkkyrkan igen: Centrum och gränser

Risken med folkkyrkoresonemanget som jag ägnat mig åt i de senaste inläggen, är att det låter som att det viktiga är att alla får vara med och att inga krav ställs på någon. Alla ska med, typ. Men det viktigaste med Svenska kyrkan är inte att det är en folkkyrka där alla får vara med. Det viktigaste med Svenska kyrkan är att det är en kyrka, där Kristus står i centrum. En för alla och alla för en, skulle vara ett bättre motto. Kristus för alla, och alla för Kristus.

När folkkyrkotanken fungerar som den ska handlar den om att kyrkan definieras utifrån sitt centrum, inte utifrån sina gänser. Gränserna får gärna vara diffusa. Om ateister vill vara med och betala kyrkoavgift så är inte det ett problem för Svenska kyrkan. Det som kan vara problematiskt för Svenska kyrkan, liksom för alla andra kyrkor, är om centrum blir otydligt.

Idag har jag inhandlat två nyutkomna böcker som handlar om kyrkans centrum. Den ena är Annika Spaldes "Ett annat rike: en ickevåldsteologi". Och den andra är Jonas Gardells "Om Jesus". Båda verkar intressanta. Jag återkommer efter hand med lite reflektioner kring de här böckerna, tänker jag mig.

lördag 14 mars 2009

Svar till en frikyrklig ateist

Patrik Lindenfors accepterar inte mitt svar på hans fråga. Så här kommenterar Lindenfors:

Hej Hapax, Tack för din kommentar på min artikel. Jag ställde en fråga till Svenska kyrkan om vilken typ av medlemmar de accepterar. Du verkar vilja lösa frågan genom en juridisk lek med ord. Det är dock inget svar, bara en teknikalitet. Jag hoppas på bättre än så av kyrkans företrädare.


Visst leker jag lite med ord när jag påpekar att Lindenfors är kyrkotillhörig, inte medlem. Men det är inte bara en lek med ord. Det finns ju en tanke bakom att de som tillhör Svenska kyrkan kallas just för tillhöriga, inte medlemmar.

Patrik Lindenfors argument, att Svenska kyrkan inte tar sin egen tro på allvar när den accepterar ateistiska medlemmar som han själv, utgår från antagandet att Svenska kyrkan är en ideell förening (eller borde vara det). I ideella föreningar, som politiska partier och frikyrkoförsamlingar, blir man medlem för att man delar föreningens syften. Och om man motverkar föreningens syften kan man bli utesluten.

Men Svenska kyrkan är ingen ideell förening. Svenska kyrkan är en annan typ av organisation som fungerar på ett annat sätt. Svenska kyrkan är en folkkyrka, inte en föreningskyrka. De historiska folkkyrkorna (vare sig de är katolska, ortodoxa, lutherska, anglikanska eller reformerta) är som organisationer betydligt äldre än den modell för folkrörelsedemokrati som växte fram på 1800-talet. Därför finns det ingen anledning att förvänta sig att folkkyrkorna ska fungera som föreningar.

Att ideella föreningar har uteslutningsparagrafer beror åtminstone delvis på att man vill förhindra illojala medlemmar från att obstruera föreningens verksamhet. I en förening kan en enskild medlem utnyttja föreningsdemokratin till att sätta käppar i hjulet, och en liten grupp av sammansvurna kan kuppa till sig makten över föreningen. Svenska kyrkan har sju miljoner tillhöriga och en struktur som mer påminner om kommuner och landsting än om en förening. Och trosmässig kontinuitet garanteras av att Svenska kyrkan har en bekännelse och av att alla biskopar, präster och diakoner måste vara lojala mot denna bekännelse. Därför är Svenska kyrkan inte så sårbar för obstruktion från illojala kyrkotillhöriga. Patrik Lindenfors otro skadar inte Svenska kyrkans tro.

Patrik Lindenfors är förstås inte den förste som kritiserar Svenska kyrkans accepterande av ogudaktiga "medlemmar". Precis samma kritik har framförts från frikyrkligt håll sedan 1800-talet. Och svaret är detsamma som alltid: Svenska kyrkan drar inga gränser för Guds nåd. Människor kan ta avstånd från kyrkan. Men kyrkan tar inte avstånd från någon människa.

Så svaret på Lindenfors fråga är att Svenska kyrkan av historiska, praktiska och teologiska skäl accepterar alla typer av människor som kyrkotillhöriga. Även sådana typer som Lindenfors. Detta är ett uttryck för Svenska kyrkans tro och identitet. Om Lindenfors kräver av en kyrka att den ska utesluta sådana som han, får han alltså ansöka om medlemskap i en frikyrka i stället.

fredag 13 mars 2009

Svenska kyrkan har inga medlemmar

Ateisten Patrik Lindenfors undrar hur han som aktivt förnekar och motarbetar den kristna tron kan tillåtas vara medlem i Svenska kyrkan. Men frågan är felställd. För Svenska kyrkan har inga registrerade medlemmar, om man ska vara petig. Patrik Lindenfors är kyrkotillhörig. Det innebär att han står med i Svenska kyrkans adressregister och stödjer Svenska kyrkan med sin kyrkoavgift.

Att vara aktiv med-lem i kyrkan är något annat. Det förutsätter tro och engagemang. Som kyrkotillhörig hör Patrik Lindenfors till dem som Svenska kyrkan kallar till tro. Han är alltid välkommen till kyrkans gemenskap. Han kan bli med-lem när han vill, och tillhörig förblir han tills han själv väljer att begära utträde.

Ingen kyrkotillhörig kan bli utesluten ur Svenska kyrkan. Det innebär inte att Svenska kyrkan inte tar sin tro på allvar, som Lindenfors påstår. Tvärtom är detta ett uttryck för kyrkans tro. Kyrkans uppdrag är att kalla människor till tjänst för Guds rike. Inte att ta avstånd från somliga människor som är särskilt syndiga. Ingen kan bli exkommunicerad. Det är Svenska kyrkans tro att Patrik Lindenfors är skapad till Guds avbild och omsluten av Guds kärlek. Sin egen tro får Lindenfors själv ta ansvar för.

torsdag 12 mars 2009

Biskopens dilemma

En biskop i Svenska kyrkan har ganska liten formell makt över stiftets församlingar. På en enda punkt har biskopen ett avgörande inflytande: Det är ytterst biskopen själv som avgör vilka som ska vigas till präster och diakoner. Det kan inte vara så enkelt alla gånger. Särskilt inte när det handlar om att bedöma om kandidaterna har brister i sin personlighet som är tillräckligt allvarliga för att göra dem olämpliga för tjänst som präst eller diakon. En sådan bedömning är till sitt väsen subjektiv, samtidigt som den har livsavgörande konsekvenser för personen som ska bedömas.

Å ena sidan kan ett nej uppfattas som godtyckligt och kränkande. Om underkännandet kommer sent i utbildningen kan det bli svårt att ställa om till en annan yrkeskarriär, både praktiskt och mentalt. Å andra sidan kan konsekvenserna bli mycket värre om en olämplig kandidat släpps igenom, både för kandidaten själv och för de personer och församlingar som kommer i kläm. När en präst eller diakon väl är vigd och har fast tjänst är det svårt att ingripa om något skulle gå snett. Att en präst eller diakon bedöms som olämplig för sitt uppdrag är ingen laglig grund för uppsägning (här är det senaste exemplet på när en avskedad präst får rätt i domstol mot sin arbetsgivare).

Före vigningen är kandidaten helt rättslös. Efter vigningen har den kyrkoanställde nästan alltid rätten på sin sida. Jag undrar om det inte skulle gå att något lite jämna ut den här rättsliga obalansen. Det borde vara möjligt för en kandidat som fått nej av biskopen att överklaga till en annan instans. Kanske i form av en "second opinion" från ett annat stifts biskop och antagnings-nämnd. Och på kandidatens egen begäran borde det vara möjligt att få en ordentlig motivering till biskopens nej, som är skriftlig och offentlig (som det är nu kan inte biskopen yttra sig och ge sin version till varför en kandidat blivit underkänd).

Och om präster och diakoner var anställda av stiftet i stället för av församlingarna, skulle det finnas bättre möjlighet att ingripa vid konflikter och missförhållanden. Till exempel skulle en medarbetare kunna förflyttas och få andra uppgifter när det inte fungerar på en plats. Som det är nu är församlingarna svaga arbetsgivare som har små möjligheter att hantera arbetsplats-konflikter med andra medel än med dyra utköp.

För säkerhets skull: De enskilda fall som nämns i artiklarna jag länkar till tjänar här bara som illustration. Jag avser inte att uttrycka någon åsikt om någon av de enskilda personerna.

tisdag 10 mars 2009

Profetians gåva

David Wilkerson har visst kommit med en ny profetia. Ja, ny och ny. Han säger på sin blogg att han har sagt det här i tio år nu. Och nu säger han det alltså igen.

En stor katastrof ska det bli. New York ska brinna, ända till New Jersey. Upplopp och plundring. Massor av städer ska drabbas, både i USA och i andra länder.

Detta är inte första gången Wilkerson profeterar om kommande katastrofer På 1970-talet förutsade han att bilindustrin skulle få problem. Och det händer ju nu, så det gäller att ta hans varningar på allvar.

Så vad säger då den här Gudsmannen att vi ska göra? Ska vi försöka förhindra upplopp och oroligheter? Ska vi be? Ska vi verka för rättfärdighet och försoning? Värna änkan, främlingen och den faderlöse?

Nej. Köp konserver, säger Wilkerson. Alla ska ha förnödenheter för minst trettio dagar.

Ärligt talat, vad är poängen med såna här profetior? Skrämma upp folk och uppmana dem att köpa konserver... Nej, det får vara för min del. Jag letar vidare efter bättre profeter. Och i ett reportage av Maciej Zaremba hittar jag min profet. Så här skriver han alldeles i slutet av artikeln:

Det hände sig på Nora marknad häromåret att en kolonn unga män med rakade skallar plöjde sin väg fram till ett stånd där några utlänningar höll till. Det berättas att ingen polis fanns på plats, att ingen visste vad man skulle ta sig till, nävarna var redan i luften, blickar bortvända i vanmakt, då det plötsligt hördes sång. Den steg från ingenstans, tycktes det, en sopran, hög och mäktig. Det blev allt tystare, folkmassan tätnade, bara sången hördes. Det berättas att angriparna kom av sig, började se sig osäkert omkring och retirera mot utgången. Och att rösten följde efter dem i mörkret och de lämnade marknaden.

Sedelärande nog var det psalmen ”Blott en dag, ett ögonblick i sänder” som så effektivt drev bort den nationella stormtruppen. En av dessa psalmer som enligt diskrimineringsombudsmannen är olämpliga vid skolavslutningar, då de kan verka ”uteslutande” för invandrare.

Jag lyckas identifiera rösten. Den tillhörde Maria Langefors, pastor i Missionskyrkan och utbildad sångerska. ”Jag drog på för fullt, à la Nilsson”, minns Langefors. Varför försökte du inte med ”We shall overcome”?

”Allt gick så fort, jag tog det jag hade närmast hjärtat.”


Det kallar jag för profetians gåva, att i stundens ingivelse kunna förhindra misshandel och upplopp med hjälp av psalmsång. Sådana profetior behöver vi mycket mera av.

onsdag 25 februari 2009

Kunglig vigsel eller kyrklig vigsel?

Visst är det fint att Victoria och Daniel vill gifta sig med varandra. Jag önskar dem all lycka. Men måste det bli kyrkbröllop i Storkyrkan med ärkebiskopen och tusen VIP-gäster och SvT och vigselring i miljonklassen?

En kyrklig vigsel är en kristen gudstjänst. Det är lite problematiskt om en gudstjänst hyllar monarkin mer än Kristus, och obscen rikedom mer än de fattigas salighet. Kanske kan det vara dags för Wejryd att vigselvägra.

Nåväl, jag vill inte hindra någon från att få gifta sig. Victoria och Daniel får gärna vigas i kyrkan på samma villkor som alla andra. I sin församlingskyrka av sin församlingspräst. Och fotografering tar vi efteråt för att inte störa gudstjänsten.

Edit: Jag glömde att de kungliga har egen församling. Hovförsamlingen. Med Slottskyrkan som församlingskyrka och en biskop som överhovpredikant. Jag som hade tänkt mig en enkel ceremoni i Ockelbo kyrka. Nog är det väl ett fossil från stormaktstiden att kyrkan håller kungahuset med egen församling...

måndag 23 februari 2009

Mänsklighetens fiende

Återigen uppmärksammas antisemitiska budskap i samband med SSPX. Bland annat ska det ha hävdats att "Judarna är mänsklighetens fiende och dagens judar bör hållas ansvariga för Jesus död". Detta är grovt kränkande uttalanden riktade mot en utsatt minoritet. Naturligtvis tar de flesta kristna avstånd från sådan antisemitism i kristendomens namn. Men det kan vara värt att lägga märke till vilka auktoriteter dessa uttalanden ytterst stöder sig på. Dels är det Paulus:

Judarna dödade herren Jesus liksom de dödade profeterna, och oss har de förföljt. De trotsar Gud och är fiender till hela mänskligheten, eftersom de försöker hindra oss från att predika för hedningarna och hjälpa dem att bli räddade. Så fyller de ständigt sina synders mått. Men nu nås de till slut av Guds vrede." (1 Thess 2:15-16)


Och dels är det Matteus:

När Pilatus såg att ingenting hjälpte utan att oron bara blev värre, tog han vatten och sköljde sina händer inför folket och sade: "Jag är oskyldig till den här mannens blod. Detta får bli er sak." Men hela folket ropade: "Hans blod må komma över oss och våra barn." (Matt 27:24-25)


Om sådana bibelord läses "bokstavligt" -- det vill säga fullständigt lösryckt och anakronistiskt, som om just dessa ord vore riktade just till oss idag -- kan de lätt användas i antisemitiskt syfte. Lyckligtvis är det ganska få, även bland mer fundamentalistiskt sinnade kristna, som vill läsa dessa bibelord "bokstavligt" (att verkligen läsa bokstavstroget är förstås något annat; då läser man bokstäverna i deras litterära och historiska sammanhang). De tragiska konsekvenserna av den kristna antisemitismen är alltför tydliga och välkända. Därför har kyrkorna omprövat sin syn på judarna. Det anses inte längre förenligt med kristen tro att fördöma judarna som folk.

Jag är optimistisk nog att tro att samma utveckling kan ske vad gäller kyrkornas syn på homosexuella. Frågan är bara hur lång tid det tar. Varken judar eller homosexuella är "mänsklighetens fiende". Och det finns ingen anledning att låta kristendomen vara medmänsklighetens fiende. För att uttrycka sig milt.

lördag 21 februari 2009

Tandlös Jesus?

Jonas Gardell har dristat sig att ifrågasätta Jesu tandstatus. I sin bok "Om Jesus" påpekar Gardell att Jesus sannolikt inte hade så många tänder kvar när han var i trettioårsåldern. Poängen är att Jesus var fattig. Att han levde ett hårdare och fattigare liv än vi vanligtvis föreställer oss. Så här skriver Gardell i den mening där han nämner Jesu tänder:

Vi tänker oss gärna Jesus milda, kärleksfulla leende. Lägg nu till att leendet troligen var tandlöst så får vi förmodligen en smula rättvisare bild.

Det kan väl vara intressant, att Jesus troligen inte var fullt så filmstjärnelik som han brukar framställas. Jesus var den sanna människan och troligen märkt av fattigdom. Men vi har gjort honom till en filmstjärna med perfekt tandrad. Vad säger det om vårt människoideal?

Ännu intressantare är det hur provocerande det här med Jesu tänder kan vara. Ulf Ekman skriver en krönika i Världen Idag där han till och med kallar det för hädelse att ifrågasätta Jesu tänder:

Fjärmar man sig tillräckligt långt från den bibliska beskrivningen kan människor inte bli frälsta. Att framställa Jesus som en tandlös analfabet, att påstå att en romersk soldat troligen är hans pappa och så vidare är inte bara fördomsfullt och okunnigt. Det är klart utanför den kristna tron och därför hädelse.

I "den bibliska beskrivningen" av Jesus står det inget om tänderna. Så på den punkten är det inte så att Gardell "förändrar Jesus". Det är Ekmans bild av Jesus som förändras. I stället för att ropa hädelse kunde man fråga sig varför man har den bild man har. Det skulle nog vara mera konstruktivt. Och ändrar det vårt sätt att se på Jesus om vi tänker honom som tandlös? Ändrar det vårt sätt att se på den majoritet av jordens befolkning som inte har tillgång till tandvård? Ändrar det vårt sätt att se på oss själva?

Vi kommer säkert att få höra mer om Jesu tänder när Gardells bok kommer ut. Tills dess, läs även på Antigayretorik om kopplingen mellan Ulf Ekman, Jesu tänder och Jonas Gardells livsstil.

tisdag 17 februari 2009

Statliga direktiv för barnuppfostran

Sådärja. Nu har Folkhälsoinstitutet utfärdat en förordning om timeout och ignorering. Det är "förenligt med det sätt att se på barn som finns i Sverige" att en vuxen tar timeout tillsammans med barnet, när så krävs. Alltså att man bryter ett destruktivt beteende hos barnet genom att gå iväg med barnet och göra något annat en stund. T ex läsa en saga. Däremot är det inte okey med skamvrå, timeout-stol eller instängning av barnet så att barnet är ensamt. Det är att kränka ett barn.

Detta lite torra dokument är en seger för alla barn i Sverige, och för sådana som Lars H Gustafsson som kämpat för en human hållning till barn. Läs hans bloggföljetong om timeout! Med Folkhälsoinstitutet i ryggen blir det lite lättare att prata med förskolepersonal om vilka metoder de använder när barnen bär sig illa åt. Supernanny får stanna på den brittiska sidan av Nordsjön.

torsdag 12 februari 2009

En ny logga är bara en ny logga

Kristdemokraterna inom Svenska kyrkan har skaffat en ny logotype för att markera att man är fristående från partiet, rapporterar Dagen. "Vår målsättning är att avskaffa de nuvarande nomineringsgrupperna som utgår från politiska partier", säger Kurt Hedman som är ordförande för Kristdemokrater i Svenska kyrkan.

Den målsättningen sympatiserar jag med. Det hade varit mera ändamålsenligt med nomineringsgrupper som utgår från kyrkliga frågor och skiljelinjer i stället för de allmänpolitiska. Men om Kristdemokrater i Svenska kyrkan menade allvar med sin målsättning kunde de ju gjort lite mer än att bara byta logga. De kunde byta namn, till exempel. Eller ännu hellre upplösa sin nomineringsgrupp, och bilda en ny som inte har några kopplingar alls till partipolitiken. En ny logga är bara en ny logga.

onsdag 11 februari 2009

Att tala sanning om Gud

Två av mina favoritställen i Bibeln handlar om sanningen. Det första är Job 42:7-8. Vid det laget har Job grälat med sina vänner i 35 kapitel. Job hävdar att Gud är grym och orättvis, rent av en brottsling, som låter oskyldiga människor lida. Vännerna försvarar Gud och säger att den som drabbas av olycka måste ha gjort något fel, för Gud är rättvis. Till slut fäller Gud själv avgörandet i debatten: Job har talat sanning om Gud, vännerna har inte talat sanning.

Hur kan Gud ge Job rätt? Ja, Jobs sanning är förstås inte hela sanningen om Gud. Men Job har talat utifrån sin egen erfarenhet, brottats med Gud och krävt Gud på svar. Vännerna däremot behandlar Gud som ett begrepp bland andra i sitt teologiska tankesystem. Gud har låtit Jobs tio barn dö, och vännerna tröstar honom med ett teoretiskt svar på teodicéproblemet. Men det svaret blir för Job en ren förolämpning. Och Gud ställer sig på Jobs sida. Apologeterna har fel. De måste be både Gud och Job om förlåtelse. Gud står på den lidande människans sida, även när hon hädar och rasar mot Gud.

Det andra favoritstället är det dramatiska och ironiska blanksteget i mitten av Joh 18:38. Pilatus har just ställt den retoriska frågan till Jesus, "Vad är sanning?" ...och så länge blanksteget varar, står Pilatus och ser på honom som är Sanningen förkroppsligad. Jesus säger inget. Men läsaren vet att Jesus i sin person utgör svaret på Pilatus fråga. Den kristna trons Sanning kan inte fångas i ord. Sanningen är inkarnerad i kött och blod. Att tro på Sanningen innebär att följa Jesus, inte att ha de rätta formuleringarna.

Därför är jag emot apologetiken som verksamhet. Den kristna tron ska inte försvaras teoretiskt och intellektuellt. För Gud behöver inte försvaras. Och tron förvanskas när den behandlas som en filosofi, med teoretiska svar på alla invändningar. Tron ska inte försvaras. Den ska praktiseras, genom att vi följer Jesus och brottas med Gud i våra liv.

Titta mig i ögonen och säg förlåt

Mamman råkar knuffa till ett par leksaksbilar som treåringen parkerat i fina rader på golvet. Treåringen säger strängt till mamman: "Titta mig i ögonen och säg förlåt." Den repliken har treåringen lärt sig på dagis. Det kallas empatiträning. När ett barn beter sig illa blir det först timeout, och sedan ska barnet säga förlåt.

Men ett påtvingat förlåt har väl inte så mycket med empati att göra. Det handlar mer om underkastelse än om försoning. En bättre modell för empatiträning hittade jag på en chat där någon bad om råd för hur man ska göra när ett syskon biter ett annat. Så här svarade signaturen MammaHella:

Jag har konsekvent använt ordet Stopp till mina barn när de gjort något som faller utanför ramarna. Jag har aldrig bestraffat barnen, utan bara lugnt påpekat att man får inte prata med händerna på varandra, nästa gång får du göra annorlunda. Sedan har jag tagit det barnet som gjort tokigt i min famn och tillsammans har vi tröstat den som är ledsen, genom att klappa på det onda stället och göra förlåt. Det barn som har gjort tokigt har fått hjälp med att sätta ord och försöka förklara för den som barnet skadat att han/hon inte behöver vara rädd och varför han/hon gjorde så tokigt. Den som blivit skadad har fått sätta ord på den besvikelse och frustration som den upplevt när personen gjorde så mot den. När det barnet inte kunna föra sin talan har jag visat; titta lillebror/lillasyster blev rädd för dig, vill du att hon/han ska vara rädd för dig? Nu måste vi göra det bra igen. Ska du klappa fint på kinden, armen och vart ska mamma trösta?

Barn i den åldern, som din son är, där språket inte ännu är fullt utvecklat, tillhör det ännu det normala att bitas. Att via kroppen försvara sig och sina behov. Försök att inte reagera så mycket på beteendet utan se din lilla pojke som han är och ge honom en extrakram istället. Visa honom, inte med så många ord, utan med handling att man kan göra saker bra igen. Ta honom i famn och se till att han får trösta lillasyskonet om han har bitit det, och förklara att nästa gång skall han göra annorlunda, att han komma till dig om han behöver hjälp att prata med syskonet. Att lillasyskonet inte behöver vara rädd. Efter ett par gånger där han får göra det bra brukar beteendet försvinna.

lördag 7 februari 2009

Biskoparna i "öppen strid"?

Biskopsdebatten fortsätter. Idag svarar fyra av Svenska kyrkans biskopar på DN Debatt på den debattartikel som nio av deras kollegor hade igår (som jag kommenterar här). De fyra vill att prästerna ska behålla den formella vigselrätten så att människor kan gifta sig "på riktigt" i kyrkan.

Jag tycker inte det spelar så stor roll hur det blir med vigselrätten. Men oavsett vilken linje som "vinner" så tror jag det är sunt att debatten förs offentligt på det här sättet. Så kan fler höra argumenten och delta i debatten. Någon "strid", som DN kallar det, i negativ bemärkelse tycker jag inte det handlar om. Biskoparna är oense, inte osams. Öppen debatt kan bidra till ökad diskussion och reflektion kring vad vi menar att äktenskap och kyrklig välsignelse av kärleksrelationer egentligen är för något. Det är bra.

Som de fyra påpekar så är det en trixigare fråga hur vi i Svenska kyrkan ska förhålla oss till att vi under överskådlig framtid kommer att få leva med olika åsikter om samkönade äktenskap. Detta skulle inte heller behöva vara ett så stort problem om det inte vore för att skyttegravar redan grävts och bannbullor utfärdats. I den debatten finns en bittrare ton med större anspråk på att bara den egna linjen är sant kristen. Där kan man tala om strid. Och riktigt hur man ska hantera den på bästa sätt vet jag inte. Men jag tror att här behövs fördjupat teologiskt arbete snarare än slagord. Ett sådant lite svårare samtal förs inte så lätt i medierna. Vi behöver andra forum för det. Här behövs dialog, inte debatt.

fredag 6 februari 2009

Vettigt utspel i äktenskapsfrågan

Nio av Svenska kyrkans fjorton biskopar lanserar på DN Debatt ett nytt förslag till äktenskapslagstiftning, som kanske kan vara den enklaste lösningen på en del knutar. Biskoparna föreslår att äktenskapet registreras i samband med hindersprövningen. Därmed behövs ingen delegation av vigselrätten till kyrkliga, borgerliga eller andra religiösa vigselförrättare.

Fördelarna är många. Alla par ingår äktenskap på enklast möjliga sätt, utan åtskillnad mellan samkönade och tvåkönade par. Och alla par kan sedan, om de vill, välja att ha en bröllopsceremoni i en kyrka eller någon annanstans. Problemet med det förslag som nu ligger i riksdagen, att staten delegerar vigselrätt till vigselförrättare som diskriminerar samkönade par, kommer man undan. Och man gör en principiell åtskillnad mellan myndighets-utövning och religiösa (och kvasireligiösa, s k borgerliga) ceremonier. Stat och kyrka skiljs åt på ett sätt som gynnar alla parter.

Tidigare har jag argumenterat mot att Svenska kyrkan ska avsäga sig vigselrätten, av två skäl. Dels för att det riskerar att uppfattas som att man vill slippa viga samkönade par om man avsäger sig vigselrätten just nu när det är den frågan som främst debatteras. Dels för att alla de par som vill ha en kyrklig vigsel får det krångligare om de först måste vigas borgerligt och sedan kyrkligt. Biskoparnas förslag undviker det första problemet genom att det här är staten som ska ta initiativet att sluta delegera vigselrätten till samfunden, samtidigt som biskoparna nogsamt understryker att det är angeläget för kyrkan att stödja trofasta relationer även mellan samkönade par. Svenska kyrkan välsignar partnerskap, och kommer att erbjuda kyrkbröllop för samkönade par som ingått äktenskap. Och det andra problemet undviks genom att äktenskapet ingås genom parternas underskrift, inte genom en borgerlig vigselceremoni.

Man kan lägga märke till att biskoparnas förslag skiljer sig från Kristdemokraternas förslag genom att biskoparna är tydliga med att äktenskapet är ett rättsligt begrepp där alla par ska vara lika inför lagen. Det är inte kyrkorna som äger ordet äktenskap. Och biskoparnas förslag skiljer sig alltså också från EFK:s förslag genom att man är tydlig med att avsikten är att samkönade par inte ska diskrimineras, varken av staten eller av kyrkan.

Däremot löser inte biskoparnas förslag de inomkyrkliga konflikterna i äktenskapsfrågan. Man måste fortfarande fatta beslut om hur bröllopsceremonin för samkönade par ska se ut, och hur man ska hantera att många präster inte kommer att vilja förrätta sådana ceremonier. Och äktenskapsteologin behöver bearbetas och ekumeniska dialoger föras. Men kanske kan allt detta bli något enklare om man inte samtidigt behöver hantera frågan om myndighetsutövning och vigselrätt.

torsdag 29 januari 2009

Tänka kritiskt?

Pröva allt, skriver Paulus. En bekant till mig hade det som favoritbibelord, och lade tonvikten på det andra ordet i satsen. Jag tror att Paulus menade att betona det första ordet. Pröva allt. Det vill säga, tänk kritiskt. Drick inte mjölk hela livet utan tugga själv. Tänk. Kritiskt. Alternativet är att inte tänka alls. Om man inte får tänka kritiskt i kyrkan, så finns det inte plats för vuxna människor.

De intressantaste blogginläggen är förstås de som man inte håller med om. Joel Halldorf har ett mycket intressant inlägg där han argumenterar för att man inte ska tänka kritiskt i kyrkan. Mycket provocerande och mycket intressant. Läs det.

En sak som är bra med Svenska kyrkan är att det ryms mycket (det finns sånt som inte är bra också, men jag föredrar att fokusera på det som är bra). Jag ryms. Och många andra också som är annorlunda än jag. Man får lov att tänka kritiskt. Man får lov att tänka. Och tro, samtidigt. Det är bra.

måndag 26 januari 2009

What if...

Tänk om Ted Haggard hade fått leva i ett sammanhang där det viktigaste kriteriet på en god kärleksrelation var kärlek, och inte partnerns anatomi. Då hade han sluppit bygga upp en livslögn som deformerade honom själv och skadade hans familj, och som drev honom att kampanja mot homosexuella för att bekämpa sina egna demoner.

Kan våra kyrkor vara sådana miljöer, där kärleksrelationer får handla om kärlek och relation och inte om kompatibla fortplantningsorgan? Där man inte behöver leva en lögn för att leva upp till omgivningens förväntningar? Det måste vara möjligt. För, hur var det nu, störst är kärleken. Inte fortplantnings-organen.

lördag 24 januari 2009

Bloggtips: Lars H Gustafsson

Ni har väl sett att barnläkaren och humanisten Lars H Gustafsson finns i bloggosfären? Rekommenderas varmt. Senaste inlägget handlar om timeout, den moderna eufemismen för skamvrå.

Lite tips till SSPX och Uppdrag Granskning

Generöst delar jag med mig av goda råd till både höger och vänster. Först till höger.

Kära avlägsna bröder och systrar i SSPX, när ni dementerar vad som sagts i TV måste dementierna vara tydliga och uppriktiga, annars är det bättre att låta bli. Lama dementier motverkar sitt syfte. Biskop Williamson gjorde mycket tydliga förintelse-förnekande uttalanden i TV-intervjun, men det framgick inte i reportaget hur stort stöd han hade inom SSPX för sina uttalanden. Den frågan besvaras av SSPX företrädare själva. Biskop Fellay klargör att Williamson är "personally responsible for his own private opinions". Dessa åsikter gör Fellay ingen värdering av. Däremot säger han att det är "shameful" av SVT att utnyttja en intervju till att ta upp dessa frågor. Fellays officiella uttalande är alltså att det är skamligt att ställa frågan, men inte skamligt av Williamson att besvara den som han gör.

Även Paul Morgan gör ett officiellt uttalande för SSPX. Där tar han avstånd från rasism och antisemitism, men tar sedan udden av dessa avståndstaganden genom att ursäkta de uttalanden som SSPX företrädare gjorde i SVT. Rimligen måste det vara Williamsons förintelseförnekande som kommenteras så här: "Man kan emellertid inte kalla det antisemitiskt att be för deras [judarnas] omvändelse till den sanna tron, att studera deras senare och tragiska historia, eller att ifrågasätta vissa av deras politiska avsikter." Enligt SSPX är det alltså inte antisemitiskt att påstå att judarna har politiska avsikter med att ljuga om förintelsen och gaskamrarna. Det är mycket klargörande, men kanske inte i den riktning som var avsedd.

Morgan försvarar också de rasistiska uttalandena av rörelsens grundare biskop Lefebvre ("Varje år tar vi emot 500 000 muslimer i Frankrike. Ni kommer att få se vad som händer i moskéerna när en av dem säger 'Döda alla kristna'. När de dödar kristna kommer de till himlen och de tar själen från den de dödat med sig. Varför skulle de då inte?") och den svenske högerextremisten Jonas de Geer ("Jag skäms över mina landsmän som är likgiltiga över att deras söner hunsas och deras döttrar skändas av invandrargäng på våra gator, i våra skolor. Jag skäms över mina folkfränder som kantar gatorna och står och jublar när homofilerna håller sin årliga triumfmarsch genom huvudstaden."). Så här skriver Morgan: "Vissa privatpersoners oro för exempelvis massinvandringens följder i olika delar av världen kan inte på något sätt kallas 'rasistisk' eller 'främlingsfientlig'."

SSPX säger sig alltså ta avstånd från rasism och antisemitism, men gör inte minsta ansats att ta avstånd från de rasistiska och antisemitiska uttalanden som deras företrädare gjorde i Uppdrag Gransknings reportage. Tvärtom legitimeras dessa uttalanden som acceptabla privata åsikter, som inte ska ses som rasistiska eller antisemitiska. Därmed bekräftar SSPX bilden av sig själva som ett sammanhang där högerextremistiska åsikter accepteras.

Och så några råd till vänster, till Uppdrag Granskning.

Det var intressant att få höra lite mer om SSPX och deras kopplingar till högerextremism. Men SSPX är ett marginal-fenomen i Sverige och i sig ganska harmlöst. Kopplingen till Svenska kyrkan var svag, minst sagt. Däremot missade Uppdrag Granskning helt att SSPX kan vara på väg att återförenas med Rom. Det kunde varit mera relevant med ett grävande reportage om i vilken mån SSPX och deras högerextrema tendenser har stöd inom den etablerade katolska kyrkan i Sverige. I stället tog Uppdrag Granskning bara biskop Arborelius ord på att den katolska kyrkan inte har något med SSPX att göra.

Ännu mer intressant vore att få se ett reportage om de eventuella kopplingarna mellan kristet och högerextremt homomotstånd. Där finns nog en del att gräva i.

fredag 16 januari 2009

Önska Jerusalem fred

Kanske är det känslorna av hopplöshet och hjälplöshet inför kriget i Gaza som får så många även i vårt land att passionerat ta ställning för någondera sidan. Om man säger ifrån på skarpen och fördömer den skyldiga parten, så har man åtminstone gjort något. Men att välja sida och peka ut syndabockar kommer inte att lösa konflikten. Föreställningen att den ena sidan har rätt och den andra fel är en del av själva problemet, inte en del av lösningen. Till och med uppdelningen i två sidor är en del av problemet. Det är den uppdelningen som legitimerar att människor hatas och förtrycks och dödas, bara för att de tillhör fel folk. Men det finns inte rätt folk och fel folk. Bara människor som är som folk är mest.

Det är förstås väldigt lite vi kan göra åt situationen. Men vi kan i alla fall försöka vara en del av lösningen i stället för en del av problemet. Vi kan vägra ta ställning för en sida mot en annan. Vi kan ta avstånd från allt våld och dödande, oberoende av vem som skjuter på vem. Vi kan ha medkänsla med alla människor som drabbas, och kräva att allas rätt till ett drägligt liv ska respekteras. För konflikten kan inte lösas med att ena sidan vinner. Den enda lösningen är fred och rättvisa för alla.

Läs mer: Broderskap förespråkar dialog med alla parter. Samtalsterapi mot våldet.

Uppdatering 2009-01-19. Nu ser jag att Håkan Arenius skrivit en krönika på samma tema som denna, fast bättre. Läs den!