Världens första lesbiska biskop?

Om man ska tro Ulf Ekman, så får Svenska kyrkan med Eva Brunne världens första lesbiska biskop. Kanske är det så. Till skillnad från Ekman tycker jag inte att detta i sig säger så mycket om Brunnes lämplighet som biskop. På sin höjd kan man dra slutsatsen att hon är en modig människa, eftersom hon måste förvänta sig en hel del påhopp med anledning av hennes val av livskamrat.

Ulf Ekman kastar en del sten själv när han säger att valet av Brunne är "djupt tragiskt för Svenska kyrkan" och att det säkert leder till "ett motdrag från himlen" med "en reningseld över oss alla". I kommentarerna till Ekmans blogg späs det på med referenser till Sodom och "den vanhelgande skändligheten". Som om det skulle vara så märkligt att biskop Brunne har en fru. Det har många biskopar haft före henne.

En lite intressantare bibelreferens hittar jag i en annan bloggkommentar, där Andreas H talar om att vara "oskicklig till äktenskap". Formuleringen syftar på Matteus 19:12, i 1917 års översättning. På grekiska står det eunouchoi, eunucker. När lärjungarna klagar över att förbudet mot skilsmässa gör det ofördelaktigt för en man att gifta sig (Matt 19:10), så pekar Jesus på alternativet att "göra sig till eunuck för himmelrikets skull" (Matt 19:12).

Det är oklart vad Jesus menar. I fornkyrkan var det tillräckligt många som tog uttalandet strikt bokstavligt, däribland Origenes, för att kyrkomötet i Nicea skulle ha anledning att ta avstånd från den tolkningen. Enligt beslut i Nicea år 325 får män som kastrerat sig själva inte vigas till präster. Sedan dess har Matt 19:12 oftast tagits som en utsaga om självvalt celibat (vilket satt spår i våra översättningar). Men det är en tolkning som domesticerar jesusordet. Anstöten i att Jesus rekommenderar (de manliga) lärjungarna att göra sig själva till eunucker, försvinner då.

Eunuckerna var antikens transpersoner, föraktade av både judar och greker och romare. Som Jesus påpekar kunde man födas till eunuck eller göras till eunuck. Kastrerade män var oftast slavar. De sågs varken som män eller som kvinnor, utan som något obestämbart däremellan. Självklart kunde de inte ingå äktenskap. Men de sågs inte som asexuella. Tvärtom var schablonen om eunucker att de var liderliga och sexuellt avvikande. Eftersom de inte är några riktiga män, anses de sakna manlig självkontroll och manlig heder. Ett stående tema i berättelser om eunucker är att man måste se upp med dem, för man vet aldrig vilka perversiteter de är kapabla till. De kan tänkas vilja ha sex med både kvinnor och män, på alla möjliga sätt.

Trots detta förakt för eunucker fanns det män som kastrerade sig själva. I vissa orientaliska gudinnekulter bestod prästerskapet av självkastrerade män. Dessa prästeunucker sågs med särskilt förakt av det grekisk-romerska majoritetssamhället. Män som frivilligt och oåterkalleligen avsäger sig sin manlighet, måste vara djupt dekadenta.

Så när Jesus säger till sina lärjungar att de kan göra sig själva till eunucker om det inte passar att gifta sig, är detta något djupt anstötligt som går på tvärs med etablerade normer om manlighet och heder. Jag är inte säker på vad han menade. Men eunuck-utsagan borde vara ett memento vid tolkningen av det Jesus säger om äktenskap och skilsmässa i Matt 19:3-9. Jesus kan inte friktionslöst läsas som en förespråkare för heteronormativitet och traditionella könsroller och familjeideal. En lärjunge kan för himmelrikets skull välja en könsidentitet som majoriteten föraktar och har fördomar om.

Nu kom jag en bra bit ifrån Eva Brunne och Ulf Ekman. Men kanske ändå inte. Den som vill vara en Jesu lärjunge får pröva sig själv när det gäller familjebildning och könsidentitet. Men inte kasta sten på andra. Det är inte omgivningens fördomar som avgör hur en lärjunge bäst tjänar Guds rike.

Några frågor om äktenskapsteologi och samkönade äktenskap

I ett tidigare inlägg kommenterar jag Missionsprovinsens biskopsbrev om samkönade äktenskap. Konversationen mellan mig och Markus (i något avkortad form) får bli ett nytt inlägg, i hopp om att dra in fler i samtalet och sökandet efter bättre argument i äktenskapsdebatten. Först Markus replik, sedan min.

Genom det jag skriver nu ställer jag mig inte bakom Missionsprovinsens biskopar, eller alla deras formuleringar, men märker att jag i min teologi delar bakgrund eller vad man ska kalla det. Jag känner igen det de skriver, och ja, jag ser det som rätt naturligt...

Jag letar efter min grundtanke när det gäller detta med naturen som argument. Natur ihop med bibelordet från 1 Mos 1:26ff och alla följande ställen för tanken åt inkarnationen till. Ande och liv hänger samman - talar Gud om fruktsamhet mellan man och kvinna, så är det det som är den relationen som är den naturliga grundläggande. Guds ord och yttre tecken. Precis som i dopet och mässan kanske?

Därmed inte sagt att vi ser det runt omkring oss i hur denna relation i praktiken fungerar. Det finns mycket att be Guds Ande ge livet åter i. Men det motsäger inte mönstret.

/Markus

Markus,

Det är klart att det är naturligt att människans fortplantning förutsätter någon form av samarbete mellan en man och en kvinna. Ingen bestrider det. Men frågan är om denna truism med nödvändighet innebär att samkönade äktenskap är något destruktivt och ogudaktigt.

Jag försöker förstå vad du skriver, men är inte säker på att jag lyckas. Så jag svarar dig med några kritiska frågor som kanske kan föra samtalet vidare.

1) Fruktsamhet och fortplantning är ett viktigt tema i Gamla testamentet, inte minst i 1 Mos. Trots detta sägs det aldrig att fortplantningen är Guds syfte med äktenskapet. I 1 Mos 1 står det att människorna ska vara fruktsamma och föröka sig och uppfylla jorden. Men det står ingenting om äktenskapet. Och patriarkerna tar sedan många vägar att fortplanta sig som går vid sidan av det monogama äktenskapet. I 1 Mos 2 står det att en man ska lämna sin far och mor för att leva med sin hustru, och de blir ett. Men här står det ingenting om fortplantningen, utan tvåsamhetens grund är att det inte är bra för mannen att vara ensam.

Mina frågor blir då: Varför ska vi knyta äktenskapet primärt till fortplantningen, när det inte är så i Bibeln? Borde vi inte hellre utforma en äktenskapsteologi som tar fasta på att äktenskapet är en form för nära och trofast gemenskap? När jorden nu är ganska väl uppfylld redan, finns det väl ingen biblisk anledning att kräva att alla äktenskap ska vara fruktsamma? När det inte är gott för mannen att vara ensam, vilka är då vi att hindra äktenskap mellan två människor som vill leva tillsammans, bara för att de är av samma kön?

2) Jag håller på sätt och vis med provinsbiskoparna om att det är viktigt att ta hänsyn till hur verkligheten är formad. Just därför tar jag avstånd från deras ideologiska raster som hindrar dem från att se delar av verkligheten. Det är ett faktum att vissa människor kan leva i ett gott och lyckligt parförhållande med någon av samma kön men inte med någon av motsatt kön. Detta är verklighet. Detta måste vi ta hänsyn till i vår bibeltolkning, lika väl som vi tar hänsyn till att jorden är rund och kretsar kring solen, och att arterna förändras genom evolutionen och inte är givna en gång för alla.

Frågan blir då igen: Vad finns det som hindrar att de som älskar någon av samma kön får dela livet med den de älskar? Vad finns det i verkligheten som tar skada av en trogen och livslång kärleksrelation mellan två människor av samma kön? Kan du förstå att många homosexuella upplever sin verklighet som ett starkare tecken på Guds avsikt med dem än somliga kristnas bibeltolkning? Kan du se att dina och provinsbiskoparnas argument mot samkönade äktenskap kan framstå som vaga och godtyckliga och dåligt anpassade till just verkligheten?

3) I ljuset av Nya testamentet framstår det som ännu mindre befogat att se fortplantningen som människans och äktenskapets primära uppgift. Paulus rekommenderar celibat, men tillåter äktenskap för dem som inte kan behärska sig (1 Kor 7). För Paulus är alltså äktenskapet inte till för fortplantning, utan för att undvika frustration och otukt. Jesus använder 1 Mos 2:24 som argument mot skilsmässa, inte mot ofruktsamma eller samkönade äktenskap (Matt 19). Och inkarnationen illustrerar att fortplantning och familjebildning inte behöver vara strikt biologisk kärnfamilj för att vara i enlighet med Guds vilja. Den heliga familjen i våra julkrubbor består av barnet och dess ogifta mamma och styvfar.

Frågor: Varför hylla den biologiska kärnfamiljen som ideal när Nya testamentet ser evangeliet och Guds rike och nästankärleken som så mycket viktigare? Kan inte Paulus resonemang i 1 Kor 7 vara tillämpligt även på homosexuella par? Kan inte äktenskapets uppgift ges sin kristna tydning utifrån kärleksbudet och kallelsen till Guds rike snarare än utifrån fortplantningen? Måste inte kärleken och medkänslan vara den överordnade principen när vi utformar vår äktenskapsteologi?

Och så noterar jag att Tony Blair står på min sida i den här diskussionen. Go, Tony!

Missionsprovinsiell äktenskapslogik -- Del 2

Det här är del två av mitt försök att ta argumenten i Missionsprovinsens biskopsbrev mot samkönade äktenskap på allvar. Del ett handlade om naturargumenten. Nu kommer jag till argumenten som har med samhällstraditionen och Bibeln att göra.

2) Samhällstraditionen
Provinsbiskoparna lägger stor vikt vid att heterosexuella äktenskap varit normen i vår kulturtradition de senaste två tusen åren. Därför ska man inte överge en beprövad form för att tillfredsställa tillfälliga trender och "politisk korrekthet".

Historien visar att radikala brott mot välgrundade kulturella traditioner sällan får goda resultat. Snarare kan man se mönstret att när en fungerande ordning överges, så leder det till kulturellt sammanbrott. De som tänker sig besluta att bryta med vårt samhälles fasta äktenskaps-tradition, med sina djupa rötter, tar på sig stort ansvar. Framtidens dom kan bli hård.

Den här konservativa försiktighetsprincipen, att inte ändra på något som fungerar, gör det svårt att ändra på någonting alls. Skulle vi ha behållit slaveriet, ståndssamhället och dödsstraffet också? I två tusen års perspektiv är demokrati, jämställdhet och mänskliga rättigheter fortfarande nymodigheter. Därför kan vi inte acceptera konservatismen som ett argument i sig. Allt är inte bra bara för att det är gammalt.

Och hur radikal förändring är det att införa samkönade äktenskap? De flesta människor berörs inte alls. Samtliga nu existerande äktenskap kommer att kunna fortsätta precis som tidigare. Det enda som ändras är att en minoritet får del av samma rättigheter och samhälleliga acceptans som majoriteten. Provinsbiskoparna målar upp ett allvarligt hot, men förklarar inte vad det egentligen är som är så hotfullt och omvälvande. Den enda antydan de ger är att det skulle kunna vara svårare för barn att utveckla sin könsidentitet om de inte har föräldrar av båda könen. Detta är spekulation. De empiriska studier jag hört talas om visar att barn till homosexuella föräldrar mår i stort sett lika bra som barn till heterosexuella föräldrar. Det är kvalitén i relationen mellan föräldrar och barn som är avgörande för barnet, inte föräldrarnas kön och sexualitet. Barnens bästa fungerar inte som argument mot samkönade äktenskap. Dels för att homosexuella par redan har barn. Frågan om samkönade äktenskap handlar bara om vad föräldrarnas relation ska kallas. Troligen är det då gynnsamt för barnen om deras familj accepteras av samhället och omgivningen. Och dels för att det inte finns något som talar för att samkönade par ger barnen en sämre uppväxt. Men även om så vore, skulle en statistisk nackdel för barn till vissa föräldrar få oss att förbjuda till exempel låginkomsttagare eller invandrare att gifta sig? Självklart inte.

Jag har svårt att se att den förändring av äktenskapslagstiftningen som nu ägt rum skulle vara lika omvälvande som de förändringar av äktenskapet som redan skett de senaste drygt hundra åren. Skilsmässa har blivit tillåten och ekonomiskt och socialt möjlig, gifta kvinnor har blivit myndiga och i juridisk mening självständiga individer, och framför allt har den ökade jämställdheten medfört en kraftigt förändrad rollfördelning i äktenskapet. Detta har redan ägt rum, och samhället består.

Slutligen kan man fråga sig för vem som det heterosexuella äktenskapet är en så välfungerande ordning. Inte för homosexuella, i alla fall. Det är slående att provinsbiskoparna inte på något sätt adresserar den diskriminering och förföljelse som homosexuella utsatts för, både i samhället och i kyrkorna. Det står att homosexuella ska få "det stöd de i sin situation kan behöva". Men idag vet vi att homosexualiteten inte är en psykisk sjukdom. Den ger inte i sig några negativa konsekvenser för välmående och funktionsduglighet. Det som är negativt för homosexuellas "situation" är omgivningens fördomar och avståndstagande. Ett seriöst biskopsbrev om samkönade äktenskap borde inte kunna undvika frågan om kyrkans skuld gentemot de homosexuella.

3) Bibeln
Till slut kommer provinsbiskoparna fram till Bibeln och den kristna teologins uppfattning om äktenskapet. Här argumenterar de inte alls mot samkönade äktenskap, utan bara slår fast att det är så det är. Så här, nämligen:

Detta är vad som uppenbaras i Guds Ord. Redan från början skapade Gud ordningen att ”en man lämnar sin far och mor för att leva med sin hustru, och de blir ett”. Vid vigseln har kyrkan kunnat beskriva äktenskapet som ”ett heligt förbund instiftat av Gud”. Paulus ser att det här finns en gudomlig ”hemlighet”. Han beskriver i Efesierbrevet hur äktenskapet återspeglar Kristi kärlek till kyrkan, som på andra ställen i Ordet också betecknas som ”bruden”.

Här hade man kunnat önska lite utförligare resonemang. Till exempel om vad det är som konstitueras i 1 Mos 2. Är det heterosexualiteten? Eller är det gemenskapen mellan två människor? Kontexten är ju inte fortplantningen, utan människans ensamhet. Det är inte gott för människan att vara ensam, och djuren räcker inte som sällskap. Därför skapar Gud en människa till. Och hur ska vi se på att Efesierbrevet använder relationen mellan Kristus och kyrkan som en modell för relationen mellan mannen och hustrun? Det förutsätter ju en hierarkisk relation i äktenskapet. Och i samma sammanhang ges också en kristologisk tydning av relationen mellan slaven och slavägaren. Hur ska vi förhålla oss till dessa bibelord i ett samhälle med jämställda äktenskap och långt driven social jämlikhet?

Vad som i övrigt sägs om äktenskapets teologi skulle lika gärna kunna gälla för samkönade relationer. Kanske är det därför som provinsbiskoparna efter ett tag slår fast att "utlevd homosexualitet" är något som "enligt Ordets otvetydiga vittnesbörd [...] strider mot Guds vilja och avsikt med sin skapelse", vilket de belägger med en fotnot till Rom 1 och 1 Kor 6. Inte heller här ges några ytterligare resonemang om hur dessa bibelställen ska tolkas. Det är ju bara självklart, tydligen.

Slutsatser
Jag ser inte att provinsbiskoparna presenterat ett enda argument mot samkönade äktenskap som är värt att tas på allvar. Det är synd. För ett konstruktivt samtal förutsätter seriös argumentation.

Jag skulle rekommendera dem som vill argumentera mot kyrklig välsignelse av samkönade äktenskap att koncentrera sig på teologiska argument. Argumenten utifrån naturen och samhällstraditionen blir mest patetiska. Ungefär som de argument om kvinnors biologiska och psykologiska olämplighet som präster som kunde framföras för femtio år sedan, men som nu bara framstår som pinsamma och anakronistiska. Fokusera på teologin och bibeltolkningen. Där behöver samtalet föras i kyrkan. Och använd argument, för saken är inte så enkel och entydig som provinsbiskoparna vill påskina. Det räcker inte att bara citera Bibeln, den ska tolkas också.

Missionsprovinsiell äktenskapslogik -- Del 1

Jag hade inte tänkt skriva mer om Missionsprovinsens biskopsbrev mot samkönade äktenskap. Argumentationen är dålig och Missionsprovinsen är ett mycket litet samfund, så brevet är inte värt den uppmärksamheten. Men Wallgren efterlyste lite mer synpunkter, så för hans skull skriver jag några rader.

Måhända är det missriktat att fråga efter argumentation i det här biskopsbrevet. Målgruppen är konservativa i Svenska kyrkan som är mot samkönade äktenskap, så syftet är kanske snarare att erbjuda igenkännande än att argumentera. Men eftersom anpråken är höga -- Missionsprovinsen försvarar den gudomliga sanningen om äktenskapet och Svenska kyrkan är inte längre någon kyrka eftersom man välsignar homosexuella relationer -- kan det ändå finnas skäl att granska argumenten.

Jag gör ingen fullständig genomgång av argumentationen, utan tar upp några teman jag uppfattar som centrala. Dessa teman kan grupperas under rubrikerna naturen, samhällstraditionen och Bibeln. Jag börjar med naturen.

1) Naturen
Biskopsbrevet ägnar mycket utrymme åt att betona att det heterosexuella äktenskapet hör samman med naturens ordning och verklighetens beskaffenhet. En moralfilosof skulle nog vifta undan alla sådana resonemang med parollen att "vara implicerar inte böra". Naturen ger ingen information om moralen. Att vi föds nakna säger inget om huruvida vi ska använda kläder eller ej. Men jag är ingen moralfilosof, så jag ger ändå naturargumenten en chans. Så här kan det låta:

Relationen mellan de två könen varierar bland arterna. De populära naturprogrammen i TV och radio ger otaliga exempel på detta. För människan är parrelationen uppenbart fördelaktig. En kvinna kan föda jämförelsevis få barn, och har behov av någon som skyddar dem under deras långa barndomstid. Mannen vet vilka barn som är hans, så att han särskilt kan värna just dem. Olika familjeformer har funnits och finns fortfarande inom olika kulturer. Men den fasta gemenskapen mellan en man och en kvinna har visat sig vara bäst lämpad för den trygghet som livet och släktets fortlevnad behöver. Detta förändras inte av att vårt moderna samhälle erbjuder kompletterande omsorg.

Är den heterosexuella parrelationen uppenbart fördelaktig? Ja, om man föredrar den modellen. Men det skulle gå lika bra att argumentera för patriarkal polygami om man ville det. Då skulle ju fler kvinnor kunna dra nytta av de bäst lämpade männens gener och beskydd. Eller så skulle man kunna hävda att det är ett naturgivet faktum att en del individer är homosexuella, och att dessa individer bäst bidrar till att föra släktet vidare om de bildar stabila parrelationer med varandra och tar hand om barn som förlorat sina biologiska föräldrar. Vad som förefaller naturligt är en fråga om tycke och smak.

Kärlek och sexualitet bekräftar och fördjupar varandra. När den känslomässiga samhörigheten förenas med lust och med viljan att berika gemenskapen med barn, förs livet vidare. En del av mänskligheten, oklart hur stor, grips i stället av känslor till någon av sitt eget kön. Detta kan dock inte leda till kärlek i samma utsträckning som mellan man och kvinna. En homosexuell relation är ofrånkomligen ofruktsam. Den kan inte leda till att nytt liv formas. Hur homosexuellas känslor än värderas, kan konstateras att de leder till en livets återvändsgränd.

Blir kärleken mindre om man inte kan få barn tillsammans? Nej, inte nödvändigtvis. Och förmågan att fostra barn tillsammans är inte beroende av förmågan att göra barn tillsammans. Provinsbiskoparna medger att heterosexuella par kan få gifta sig även om de är sterila, och skulle nog tillåta dem att adoptera. Därmed faller deras ofruktsamhetsargument mot homosexuella äktenskap. Fast man kan ju alltid upprepa det en gång till:

Ett samhälle som inte tar hänsyn till verkligheten, att det är skillnad mellan man och kvinna, kommer att få problem [...] Kvinnans kropp är i sin helhet, och därmed också hennes psyke, präglad av att hon skall kunna bära ett foster i nio månader och ge barnet föda tiden därefter. Äktenskapet är föreningen mellan en man, som kan avla, och en kvinna, som kan föda barn. Även om ett par inte kan få barn, består deras äktenskap inom den formen. Men om äktenskapet principiellt frikopplas från denna form, blir det något annat. Homosexuell partnergemenskap passar inte in i detta mönster. Eftersom denna relation är ofruktsam, saknas den tredje part, barn, som tillhör äktenskapet i den form som vi har fått det som kulturellt och kristet arv. Skall barn bli möjliga i ett homosexuellt förhållande, behövs en fjärde part, man eller kvinna. Det är just denna fjärde part, som äktenskapet vill hålla utanför familjen.

Mycket nonsens här. Men jag tolkar det välvilligt som att det oavsett fruktsamheten är så att dynamiken i ett äktenskap är beroende av att mannen och kvinnan till kropp och psyke är olika varandra. De kompletterar varandra. Men den kroppsliga och psykologiska variationen är stor även inom könen, och det är en komplex mix av olika faktorer som avgör vilka individer som faktiskt passar bra ihop. Det räcker inte alls att vara av olika kön. För en del är det inte ens en fördel. Så det blir nog ändå bäst i praktiken att individerna själva får avgöra vilka som kompletterar varandra bäst.

Homosexuella hör med till kyrkans gemenskap. Att vara ”annorlunda” är dock inte utan problem. De skall därför ges det stöd de i sin situation kan behöva. Men detta betyder inte att utlevd homosexualitet kan accepteras. Det är att använda kroppen på ett sätt som den inte är formad för.

Man kanske ska vara tacksam för att provinsbiskoparna inte utvecklar närmare vilka sexuella handlingar som kroppen "inte är formad för". Men jag blir lite nyfiken på vad de menar, rent konkret. För inte syftar de väl på vulgärargumentet om könsorganens "passform"? Nej, vi får tro dem om bättre än så. Men vad ska vi då tro att de menar??

Fortsättning följer efter hand.

Bojkotta äktenskapet

Idag kommer riksdagen att rösta för en könsneutral äktenskapslag. Detta föranleder ett biskopsbrev från Missionsprovinsen, som tar kraftigt avstånd från sådana nymodigheter. Biskopsbrevet är en orgie i dålig argumentation, så jag ska inte argumentera emot det. Det vore ingen sport. Däremot öppnar sig intressanta perspektiv i det allra sista stycket i brevet, där de missionsprovinsiella biskoparna resonerar kring vad "trogna kristna" ska göra när äktenskapet "förvridits" genom den nya lagen. Så här skriver de:

Ett alternativ skulle vara att kringgå den nya lagstiftningen genom att de som vill gifta sig upprättar och registrerar ett äktenskapskontrakt, präglat av kristen tro och tradition. Detta skulle sedan ligga till grund för en kyrklig akt, som i realiteten blir en vigsel. I ett sådant äktenskapskontrakt skulle noteras vad som skall gälla i omständigheter, där lagstiftningen inte har regler som omfattar alla. Detta är inte okomplicerat, men vi vill gärna uppmuntra trogna kristna att, med juridiskt bistånd, undersöka vilka möjligheter som finns till detta och lämna förslag på hur ett sådant äktenskapskontrakt skulle kunna utformas.

När äktenskapslagen inkluderar homosexuella, ska kristna överväga att bojkotta äktenskapslagen, således. Men varför stanna där? Det finns ju så många andra institutioner i vårt samhälle som inkluderar homosexuella. Ta det folkhemska möbelföretaget IKEA till exempel. De är helt öppna med att de gärna säljer dubbelsängar till homosexuella par. Bojkotta IKEA! Snickra egna sängar! Hotellkedjor som hyr ut dubbelrum till homosexuella? Bojkotta! Skolor och dagis som accepterar homosexuella föräldrar? Bojkotta! Affärer som accepterar homosexuella kunder? Bojkotta! Politiska partier, kommuner och lagsamlingar som inkluderar homosexuella? Bojkotta, bojkotta, bojkotta!

Biskoparna i "öppen strid"?

Biskopsdebatten fortsätter. Idag svarar fyra av Svenska kyrkans biskopar på DN Debatt på den debattartikel som nio av deras kollegor hade igår (som jag kommenterar här). De fyra vill att prästerna ska behålla den formella vigselrätten så att människor kan gifta sig "på riktigt" i kyrkan.

Jag tycker inte det spelar så stor roll hur det blir med vigselrätten. Men oavsett vilken linje som "vinner" så tror jag det är sunt att debatten förs offentligt på det här sättet. Så kan fler höra argumenten och delta i debatten. Någon "strid", som DN kallar det, i negativ bemärkelse tycker jag inte det handlar om. Biskoparna är oense, inte osams. Öppen debatt kan bidra till ökad diskussion och reflektion kring vad vi menar att äktenskap och kyrklig välsignelse av kärleksrelationer egentligen är för något. Det är bra.

Som de fyra påpekar så är det en trixigare fråga hur vi i Svenska kyrkan ska förhålla oss till att vi under överskådlig framtid kommer att få leva med olika åsikter om samkönade äktenskap. Detta skulle inte heller behöva vara ett så stort problem om det inte vore för att skyttegravar redan grävts och bannbullor utfärdats. I den debatten finns en bittrare ton med större anspråk på att bara den egna linjen är sant kristen. Där kan man tala om strid. Och riktigt hur man ska hantera den på bästa sätt vet jag inte. Men jag tror att här behövs fördjupat teologiskt arbete snarare än slagord. Ett sådant lite svårare samtal förs inte så lätt i medierna. Vi behöver andra forum för det. Här behövs dialog, inte debatt.

Vettigt utspel i äktenskapsfrågan

Nio av Svenska kyrkans fjorton biskopar lanserar på DN Debatt ett nytt förslag till äktenskapslagstiftning, som kanske kan vara den enklaste lösningen på en del knutar. Biskoparna föreslår att äktenskapet registreras i samband med hindersprövningen. Därmed behövs ingen delegation av vigselrätten till kyrkliga, borgerliga eller andra religiösa vigselförrättare.

Fördelarna är många. Alla par ingår äktenskap på enklast möjliga sätt, utan åtskillnad mellan samkönade och tvåkönade par. Och alla par kan sedan, om de vill, välja att ha en bröllopsceremoni i en kyrka eller någon annanstans. Problemet med det förslag som nu ligger i riksdagen, att staten delegerar vigselrätt till vigselförrättare som diskriminerar samkönade par, kommer man undan. Och man gör en principiell åtskillnad mellan myndighets-utövning och religiösa (och kvasireligiösa, s k borgerliga) ceremonier. Stat och kyrka skiljs åt på ett sätt som gynnar alla parter.

Tidigare har jag argumenterat mot att Svenska kyrkan ska avsäga sig vigselrätten, av två skäl. Dels för att det riskerar att uppfattas som att man vill slippa viga samkönade par om man avsäger sig vigselrätten just nu när det är den frågan som främst debatteras. Dels för att alla de par som vill ha en kyrklig vigsel får det krångligare om de först måste vigas borgerligt och sedan kyrkligt. Biskoparnas förslag undviker det första problemet genom att det här är staten som ska ta initiativet att sluta delegera vigselrätten till samfunden, samtidigt som biskoparna nogsamt understryker att det är angeläget för kyrkan att stödja trofasta relationer även mellan samkönade par. Svenska kyrkan välsignar partnerskap, och kommer att erbjuda kyrkbröllop för samkönade par som ingått äktenskap. Och det andra problemet undviks genom att äktenskapet ingås genom parternas underskrift, inte genom en borgerlig vigselceremoni.

Man kan lägga märke till att biskoparnas förslag skiljer sig från Kristdemokraternas förslag genom att biskoparna är tydliga med att äktenskapet är ett rättsligt begrepp där alla par ska vara lika inför lagen. Det är inte kyrkorna som äger ordet äktenskap. Och biskoparnas förslag skiljer sig alltså också från EFK:s förslag genom att man är tydlig med att avsikten är att samkönade par inte ska diskrimineras, varken av staten eller av kyrkan.

Däremot löser inte biskoparnas förslag de inomkyrkliga konflikterna i äktenskapsfrågan. Man måste fortfarande fatta beslut om hur bröllopsceremonin för samkönade par ska se ut, och hur man ska hantera att många präster inte kommer att vilja förrätta sådana ceremonier. Och äktenskapsteologin behöver bearbetas och ekumeniska dialoger föras. Men kanske kan allt detta bli något enklare om man inte samtidigt behöver hantera frågan om myndighetsutövning och vigselrätt.

Homosexualitet i antiken? Del 3. Mitt svar

Detta blogginlägg är ett svar på en invändning från Daniel Norburg som kan läsas i mitt förra inlägg (och som jag där lite eufemistiskt kallar för en fråga). Den invändningen är i sin tur en reaktion på de synpunkter jag framför i mitt förrförra blogginlägg.

Daniel. Det korta och enkla svaret på din invändning är att Caragounis har fel. Varken hans läsning av Aristoteles eller hans beskrivning av hur antikens människor i allmänhet såg på olika former av homoerotiska relationer övertygar mig. Jag har förstås inte möjlighet att bemöta allt i detalj, men jag ska ge ett par exempel på vad jag menar.

1) Om man ska uttala sig om något med vetenskapliga anspråk på kunskap och noggrannhet, så måste man förstås förhålla sig till de viktigaste resultaten, teorierna och skolbildningarna på området. Det gör inte Caragounis. Han visar inga tecken på att ens känna till den dominerande skolbildningen inom antikhistorisk sexualitetsforskning de senaste tjugo åren. Jag tänker på den forskningstradition som omfattar antikhistoriker som John Winkler, David Halperin, Eva Keuls, Amy Richlin, Marilyn Skinner, Holt Parker, Jonathan Edwards och Craig Williams. Han nämner ingen av dessa forskare i sina noter, och bemöter inte deras centrala teser. I stället utgår han från tre betydligt grövre tillyxade teser från "homosexualitetens förespråkare" som han inriktar sig på att vederlägga. Detta är i sig tillräckligt för att man ska kunna fastslå att Caragounis beskrivning av homoerotik i antiken inte håller vetenskaplig standard, trots de anspråk han gör på första sidan.

2) Så till Caragounis läsning av Aristoteles. Där bara utgår han från att Aristoteles talar om homosexuella män i allmänhet. Men om man tittar närmare på vad Aristoteles säger och på hur hans kulturella referensramar kan ha sett ut, framträder en annan bild. Jag citerar några rader från Aristoteles, tyvärr i en lite ålderdomlig engelsk översättning:

[3] These are instances of Bestiality. Other unnatural propensities are due to disease, and sometimes to insanity, as in the case of the madman that offered up his mother to the gods and partook of the sacrifice, or the one that ate his fellow slave's liver. Other morbid propensities are acquired by habit, for instance, plucking out the hair, biting the nails, eating cinders and earth, and also sexual perversion. These practices result in some cases from natural disposition, and in others from habit, as with those who have been abused from childhood. [4] When nature is responsible, no one would describe such persons as showing Unrestraint, any more than one would apply that term to women because they are passive and not active in sexual intercourse; nor should we class as Unrestraint a morbid state brought about by habitual indulgence. (Aristoteles, Den nikomachiska etiken 7.5.3-4)

Sammanhanget här är att Aristoteles behandlar "onaturliga njutningar" (NE 7.5.1). Först tar han upp olika fall av kannibalism (7.5.2-3). Sedan kommer han till det som här lite vagt översätts med "sexual perversion", och som Caragounis återger som "sexual relations among males". Caragounis översättning är korrekt, förutom att han missar bestämningen att det handlar om onaturliga njutningar på området sex mellan män. För Caragounis är säkert alla samkönade sexuella relationer onaturliga. Men inte så för Aristoteles. Det som i hans kulturella sammanhang betraktas som onaturligt är om en man finner njutning i att bli penetrerad. Att män hade pederastiska förhållanden sågs som fullständigt naturligt i 300-talets Athen, vilket många samtida källor omvittnar. Men en vuxen man som finner njutning i att underkasta sig analsex är en kinaidos, en föraktad och perverterad man som beter sig som en kvinna i stället för som en man (Caragounis nämner ordet kinaidos på s 33, men definierar det felaktigt som den "passiva" parten i allmänhet). Denna läsning av Aristoteles bekräftas av att dessa "onaturliga" böjelser i vissa fall förklaras som resultat av sexuella övergrepp i barndomen, och av att de jämförs med kvinnor som inte kan rå för att de är "passiva" i stället för "aktiva" i sexakten. Det handlar alltså om de män som blir penetrerade, inte om män som penetrerar (en viktig distinktion i antiken). Och det handlar om dessa mäns "onaturliga njutningar", inte om dem som av olika skäl uthärdar sådan behandling utan njutning. Alltså handlar det om kinaidoi, inte om män som har sex med män i allmänhet.

Jag nöjer mig med detta eftersom timmen är sen. Min slutsats är alltså att Caragounis brister i vetenskaplig noggrannhet och läser in sina egna föreställningar om homosexualitet i de antika texterna. Den som på allvar vill sätta sig in i hur de antika kulturerna skiljer sig från oss i synen på sex och homoerotik bör läsa andra författare än Caragounis, t ex dem som jag nämner under den första punkten ovan.

Homosexualitet i antiken? Del 2. En fråga

Det finns förstås de som menar att jag har fel både om hur människans sexualitet uppfattades i antiken, om hur Paulus ska tolkas och om hur professor Caragounis skrifter i dessa frågor ska bedömas (se föregående blogginlägg). Daniel Norburg riktar följande fråga till mig, som jag kommenterar kortfattat i det här inlägget men besvarar först i nästa inlägg:

hapax, okej jag hoppar nu över till din blogg, har nu läst igenom Professor Chrys C Caragounis reviderade upplaga på engelska (2007) kallad Homoeroticism. Den finns här, och visar tydligt att du inte är hederlig i ditt resonemang. (Läs den alla ni här på bloggen och döm själva!) Chrys visar tydligt att även om ordet homosexualitet är ett nytt ord så ordnade Aristoteles flera hundra år innan Kristus (384-322 f kr) in sex med samma kön på detta sätt:

“These practices are in some cases owing to natural disposition, and in others to habit, as with those who have been abused from childhood.Recognizing that mere
disposition in itself is not reprehensible, Aristoteles goes on to say that In those cases where nature is responsible, no one should call such persons unrestrained.He makes, however, a clear distinction between having a natural disposition and not yielding to it …(i.e.) having the desire to practise unnatural intercourse with males and refraining from it and having a natural disposition and yielding to it. It is the latter behaviour that is condemned.”(sida 49)

Var och en kan läsa Chrys bok och förstå att de som hävdar att homosexualitet “by Natural Disposition” eller “as a Stable Relationship Between Consenting Adults” inte var känt när NT skrevs INTE är ärliga. Så länge du inte kan säga vem du är så litar jag mer på en professor i NT exegetik, (erkänd forskare i grekiska och på antiken och dess litteratur) än dig!

Du svarade inte på min fråga om du kan visa på någon erkänd kyrkofamilj som inte fördömde sex och samlevnad mellan samma kön mellan år 33 och år 1800, då du påstår att kyrkorna inte sa något alls om homosex….

Vänligen/Daniel

Några korta kommentarer till Daniels fråga:
1) Du säger att jag inte är hederlig. Är inte det att ta i? Jag kan ha fel. Men jag gör så gott jag kan och argumenterar med ärligt uppsåt. Det utgår jag från att både du och Caragounis också gör.
2) Argument är viktigare än titlar. Allt blir inte god vetenskap bara för att det skrivs av en professor. Jag begär inte att någon ska lita på mig för mina titlars skull. Vill man samtala och diskutera med mig här på bloggen får man stå ut med att de enda titlar jag gör anspråk på här är bloggare och småbarnspappa.
3) I nästa inlägg ska jag besvara din huvudfråga, den om Caragounis läsning av Aristoteles. Den andra, kyrkohistoriska, frågan skulle kunna föra hur långt som helst även den. Men bara väldigt kort: Jag känner inte till någon kyrka som sanktionerat samkönade sexella relationer förrän nu i modern tid. Men jag känner inte heller till att man tagit kategoriskt avstånd från alla tänkbara former av samkönade sexuella relationer, inklusive äktenskap mellan människor av samma kön. Även detta är nog en modern företeelse. Men kyrkohistorien rymmer förstås mycket mer än jag känner till.

Nu ska jag ta och titta på den nya reviderade engelska utgåvan av Caragounis skrift som jag inte sett tidigare. Kan han ha modifierat och förfinat sin argumentation så att jag nu tvingas ge honom rätt? (*trumvirvel*) To be continued...

Homosexualitet i antiken? Del 1. Min position

På en annan blogg har jag diskuterat om det går att tala om homosexualitet i antiken. Min uppfattning är att antikens människor såg ganska annorlunda på människans sexualitet jämfört med vad vi gör idag, och att vi därför missförstår antika texter om vi tolkar dem utifrån våra begrepp, som t ex homo- och heterosexualitet. Det är förstås inte jag som hittat på detta, utan det har vuxit fram som en vedertagen ståndpunkt bland antikhistoriker de senaste tjugo åren. Och anledningen till att detta inte bara är en teoretisk fråga är att Paulus är en antik människa. Frågan är om han uttalar sig om det vi kallar för homosexualitet, eller om han talar om något annat i de där texterna som brukar åberopas mot kyrklig välsignelse av samkönade relationer.

Nu har den här diskussionen spillt över till min blogg genom att en broder ställt mig en fråga som jag ska försöka svara på i ett inlägg strax. Men först vill jag för eventuella andra intresserade ge en liten sammanfattning av min position, eftersom den kanske är mera komplicerad än positionen att Paulus och antikens människor tänkte som vi om människans sexualitet. Jag saxar lite ur mina inlägg i diskussionen på Stefan Swärds blogg (den som vill läsa hela tråden med alla kommentarer kan klicka här).

hapax skrev:
[Professor Chrys Caragounis och en del andra exegeter] är belästa på antik litteratur, men tar inte hänsyn till antikhistorisk forskning om de kulturella koder och föreställningar som fanns i antiken vad gäller sexuella relationer. Därför blir deras läsning av antika texter anakronistisk.

Ett exempel på en grundläggande skillnad mellan antik och modern syn på sexuella relationer är att vi idag har ett ideal om jämlikhet i kärleksrelationer, medan man i antiken förutsatte att sexuella relationer alltid var hierarkiska. För fria män ansågs det naturligt att vara sexuellt “på topp” både i relation till kvinnor och till pojkar och ofria män, som t ex slavar och prostituerade. Och för kvinnor var det naturligt att sexuellt underordna sig sin man. För män ansågs det förnedrande att bli sexuellt dominerade, vare sig av män eller kvinnor eller ens sin egen hustru. Därför användes den typen av rykten och antydningar ofta när man ville ifrågasätta mäns anseende och karaktär.

För Paulus, och Rom 1:26-27 m fl ställen, innebär detta att han ska läsas utifrån sin samtids kulturella koder om vi ska ta honom på allvar, inte utifrån våra kulturellla föreställningar. Detta är lika självklart när det handlar om sexualitet som när det handlar om samhällsordning eller försoningslära. Då handlar inte Rom 1 om våra kategorier hetero- och homosexualitet, utan om att kvinnorna beter sig okvinnligt och männen omanligt. Observera att det inte sägs att de beter sig syndigt, utan att de som straff för sin gudsfrånvändhet beter sig förnedrande. Det som är uppenbart förnedrande i en antik kontext är att männen blir sexuellt dominerade av kvinnor eller av andra män. Troligen är det därför detta som Paulus syftar på.

Det går naturligtvis att dra olika slutsatser utifrån detta om hur vi idag ska se på trogna och jämlika förhållanden mellan människor av samma kön. Men vi kan inte säga att Paulus på ett enkelt och uppenbart sätt fastslagit detta en gång för alla. Vi har ett teologiskt arbete att utföra.

-----

Suetonius 6.28-29 är en bra illustration till vad Paulus kan ha haft i åtanke i Rom 1. Suetonius ger oss hela listan över Neros sexuella perversioner, i stigande skala:

Han begick övergrepp mot fria pojkar, vanhedrade gifta kvinnor, våldtog en vestal (alltså en jungfrulig prästinna), försökte gifta sig lagligt med en kvinna som var född slav, gjorde en pojke till “kvinna” genom att kastrera honom och behandlade honom sedan som sin fru, gjorde närmanden mot sin egen mor, klädde ut sig i ett djurskinn och attackerade fastbundna kvinnors och mäns genitalier, och slutligen klädde han ut sig till kvinna och “gifte sig” med en man.

Nero förnedrade alltså både andras kroppar och sin egen kropp på alla tänkbara sätt, enligt Suetonius, och kronan på verket är att han fullt ut beter sig som en kvinna med klädsel och sexuell underkastelse och allt. Ska vi förstå vad Paulus talar om ska vi alltså snarare tänka på Suetonius berättelse om Nero än på nutida relationer mellan människor av samma kön.

-----

Ibland åberopas de här två “bröllopen” som Nero arrangerade med manliga partners som bevis för att det fanns samkönade äktenskap i antiken. Men Suetonius poäng är dels att detta är spektakel som visar på Neros unika dekadens, och dels att det handlade om män som gjordes om till kvinnor [för att kunna stå brud] — först den stackars pojken som kastrerades, sedan Nero som själv rollspelade en kvinna. Inga samkönade äktenskap i vår bemärkelse, således.

-----

Berättelserna om Nero [...] ger alltså inget stöd för att Paulus skulle ha varit bekant med äktenskapsliknande samkönade relationer [...]. Tvärtom bekräftar de att den gängse bilden av samkönade relationer var promiskuösa och exploaterande relationer som välbeställda män hade med pojkar vid sidan av sina hustrur och älskarinnor. Så det Paulus tar avstånd från är otrohet, promiskuitet och övergrepp, oavsett om det sker med kvinnor eller med män.

-----

Per Landgren skrev:
Den gode “hapax” blandar ihop term och begrepp, vilket försvårar argumentering i sak. Förhållandet att termen eller bokstavskombinationen “homosexualitet” är “ny” betyder inget vad gäller ålder för eller datering av det begreppsliga innehållet. “Homosexualitet”, som dessutom är en sammanblandning av ett grekiskt led och ett latinskt, kan knappast vara annat än “ny”, vilket då inte säger något alls om själva begreppet, dvs. vad termen står för och betyder. Det, käre hapax, är elementär logik och faktiskt en förutsättning för att kunna föra en diskussion framåt över huvud taget.

hapax skrev:
Per Landgren. Nej, jag blandar inte ihop term och begrepp. Både ordet homosexualitet och begreppet homosexualitet är moderna företeelser. Begreppet homosexualitet existerade inte i antiken, och därför finns det inte heller något ord på vare sig grekiska eller latin som betyder homosexualitet. Det är just detta som är min poäng, att greker och romare och antika judar tänkte annorlunda än vi om människans sexualitet, och att vi därför lätt misstolkar dem när vi utgår från våra begrepp i stället för deras. För att förstå dem rätt måste vi sätta oss in i deras sätt att tänka. Sådant som vi skulle sortera in under rubriken homosexualitet sorterade de begreppsmässigt på andra sätt. Sexuella handlingar mellan människor av samma kön fanns förstås, men dessa utgjorde ingen egen kategori utan sorterades in i olika begreppsliga fack. Tack för att du gav mig anledning att förtydliga detta.

En annan fråga är om saken som vårt begrepp homosexualitet refererar till fanns i antiken. Alltså om det fanns människor i antiken som emotionellt och sexuellt drogs bara till personer av sitt eget kön. Det är omstritt, och har att göra med i vilken utsträckning vår sexualitet är biologiskt bestämd och i vilken mån den är socialt konstruerad. Men det är som sagt en annan fråga. Om det fanns människor som var homosexuella i vår betydelse, så saknade de både ord och begrepp för att tänka på sig själva som just homosexuella.

Civilrättslig registrering - av vad då?

Kristdemokraterna hävdar att de har brett stöd för sitt senaste kompromissförslag i äktenskapsfrågan. Både kyrkoledare, ateister och RFSU kan enas om att ersätta samfundens vigselrätt med en civilrättslig registrering som omfattar alla par. Så kan kyrkorna fortsätta att endast välsigna heterosexuella par, utan att då diskriminera å samhällets vägnar.

Men denna enighet riskerar att krackelera om man ställer en enda följdfråga. Civilrättslig registrering - av vad då? För Kd och de aktuella kyrkoledarna är det viktigt att reservera ordet äktenskap för heterosexuella relationer. Därför vill man hitta en lösning där ordet äktenskap inte används i lagtexten. Civilrättslig registrering av samlevnad är det Kd talar om. För RFSU är det tvärtom angeläget att homosexuella par inte diskrimineras i samband med vigsel och äktenskap. Man vill "skilja äktenskapet från kyrkan". För RFSU är det alltså civilrättslig registrering av äktenskap som man förespråkar.

Någon verklig samsyn om civilrättslig registrering existerar därför inte. Skiljefrågan blir precis densamma som Kd och de övriga allianspartierna misslyckats med att komma överens om. Ska ordet äktenskap användas i lagtexten när den talar om både heterosexuella och homosexuella relationer? Det är inte Kd och RFSU överens om. Tillbaka till ruta ett, således.

Vigselrätt och vigselfel, igen

Dagens ledare uppmanar Svenska kyrkan att släppa vigselrätten. Det kan finnas goda skäl att göra det. Den juridiska vigselrätten hör knappast till det som konstituerar en kyrka. Och att kyrklig vigsel varit normen genom flera sekel har nog medverkat till att det så ofta setts som en kyrklig angelägenhet att reglera medborgarnas familjeliv och sexualitet. Det kunde vara dags att sluta med det.

Men skälet som Dagen anför är fel. Man vill rädda undan ordet äktenskap från att besudlas av homosexuella par genom att införa en "civilrättslig könsneutral samlevnadslagstiftning" i stället för en könsneutral äktenskapslag. Bortsett från att det nog är för sent för en sådan lösning, så är det en lösning på fel problem. Problemet är inte att homosexuella vill leva ihop på samma villkor som heterosexuella. Problemet är inte hur kyrkorna ska kunna "bevara äktenskapet" och fortsätta att diskriminera homosexuella par. Det verkliga problemet är att kyrkorna under så lång tid bidragit till förtrycket av homosexuella, och att så många kristna vill fortsätta med det.

I stället för att bevara äktenskapet från de homosexuella borde kyrkorna göra bot och bättring för gångna tiders försyndelser. Det främsta ansvaret faller på Svenska kyrkan, eftersom det är den ojämförligt största vigselförrättaren bland samfunden i Sverige. Det enda sättet att idag bevara äktenskapet som ett moraliskt legitimt begrepp är att öppna det även för homosexuella par. För homosexuella har precis samma förmåga till kärlek och trohet som heterosexuella har. Diskrimineringen är omoralisk.

Sedan, när äktenskapet varit könsneutralt ett tag och många samkönade par har vigts, då kan Svenska kyrkan gärna släppa vigselrätten. Men inte just nu.

Äktenskapets fröjder

Dagens spaning är att bloggande frikyrkopastorer gärna framhäver sin äktenskapliga lycka. Tre bloggar av relativt välkända pastorer har jag besökt idag. Den ene saknar sin bortresta hustru och ser fram emot att kasta sig över henne när hon kommer innanför dörren. Den andre drömmer om vad han och hustrun ska göra när barnen är utflugna. Och den tredje hyllar sin hustru i rörande ordalag i samband med hennes födelsedag.

Kanske skriver de bara det som hjärtat är fullt av. Men samtidigt är de förstås medvetna om att deras bloggar läses av många, och att äktenskapets vem och hur just nu debatteras med större intensitet än någonsin. Därför kan det vara rimligt att också se det personliga som politiskt. När pastorernas äktenskapslycka exponeras i offentligheten får den en politisk dimension. Men exakt vilket det politiska budskapet är kan nog uppfattas på olika sätt. Kanske handlar det om att äktenskaplig lycka är ett ideal som man gärna framhåller. Kanske handlar det om det heterosexuella äktenskapets värde.

För mig är det slående att den kärlek, tillgivenhet, åtrå, längtan, uppskattning, närhet, gemenskap och tacksamhet som pastorerna uttrycker gentemot sina hustrur, är precis samma känslor som kan finnas i en trogen relation mellan två kvinnor eller två män. Detta skulle kunna vara grunden för empati och förståelse för människor som lever i samkönade relationer. Enligt den gyllene regeln borde det rent av vara det. Så väljer jag att tolka pastorernas vittnesbörd.

Vad är det som är kristet med äktenskapet?

Äktenskapet är förstås inget kristet påfund. Äktenskapet har i någon form funnits i så gott som alla mänskliga kulturer vi känner till. Den tidiga kristendomen värderade celibatet högre än äktenskapet, med stöd av uttalanden av både Jesus och Paulus. Och den lutherska reformationen såg äktenskapet som en ”världslig sak”, en ordning som har mer med samhället än med kyrkan att göra. Ändå betraktas äktenskapet av många som en kristen fråga, något som kyrkorna värnar om, och som staten inte kan lagstifta om utan kyrkornas godkännande.

Diskussionen om samkönade äktenskap borde leda till att kyrkorna noga tänker igenom vad som egentligen är den kristna innebörden av äktenskapet. Man kan inte hålla fast vid traditionella positioner bara för att de är tusen år gamla. Man måste också fråga sig vad i traditionen som är värdefullt och vad som möjligen varit förtryckande.

Vad är det då som är bärande i kristen äktenskapssyn? Jag ska titta närmare på fem bibliska motiv som brukar komma till användning när man talar om vad som teologiskt sett är konstituerande för äktenskapet.

1) Fortplantningen. Enligt 1 Mos 1 skapades människan till man och kvinna och fick i uppdrag att vara fruktsamma och föröka sig och uppfylla jorden. Fortplantningen förutsätter förvisso samverkan mellan en man och en kvinna, och äktenskapet är en bra bas för att ge barnen en trygg uppväxt. Men det saknas ett logiskt steg mellan fortplantning och äktenskap i det här resonemanget. Ett gift par måste inte själva vara biologiska föräldrar till de barn de fostrar. Och vi (protestanter, i alla fall) viger par även om de inte har förmågan eller intentionen att skaffa biologiska barn tillsammans. Fortplantningen är alltså inte konstituerande för äktenskapet. Ett äktenskap är lika giltigt om man har adoptivbarn, styvbarn, gemensamma biologiska barn, eller inga barn alls.

2) Den sexuella föreningen. När man säger att äktenskapet är instiftat av Gud brukar man syfta på berättelsen om Adam och Eva i 1 Mos 2. Gud skapar först människan Adam (Adam betyder just människa), men han känner sig ensam. Då skapar Gud djuren för att hålla människan sällskap. Men Adam är fortfarande ensam. Då gör Gud ett kirurgiskt ingrepp och formar en ny människa av Adams revben. Den här skapelsemyten förklarar den fysiska attraktionen mellan mannen och kvinnan, att mannen lämnar sina föräldrar för att hålla sig till sin hustru, och att de två blir till ett.

Man kan lägga märke till att det i det här sammanhanget inte alls handlar om fortplantningen. Det görs ingen poäng av att det är just en man och en kvinna som kompletterar varandra till en enhet. Berättelsen om människans ensamhet, hennes fysiska dragning till en annan människa, och föreningen till en enhet som går före andra familjeband, är så allmängiltig att den lika gärna kan handla om två personer av samma kön.

3) Förbudet mot skilsmässa. I evangelierna står det inte så mycket om äktenskapet, så för att få med ett jesusord i vigsel-ritualet har man ofta tagit till förbudet mot skilsmässa (Matt 19 med paralleller). Både Jesus och Paulus medger vissa undantag från skilsmässoförbudet. Men till det specifika med den kristna äktenskapssynen hör att det är avsett att vara livet ut. Tills döden skiljer oss åt.

4) Bild för relationen mellan Kristus och församlingen. I Ef 5 används relationen mellan Kristus och församlingen som en bild för hur mannen och hustrun ska förhålla sig till varandra. Mannen ska älska sin hustru och hustrun ska underordna sig sin man. Detta har ofta tillämpats "baklänges", så att den äktenskapliga relationen också ses som en bild för Kristus och kyrkan (detta är grunden för att uppfatta äktenskapet som ett sakrament). Problemet med detta, bortsett från att det inte är riktigt så det står, är att den hierarkiska relationen då byggs in som konstituerande för äktenskapet. Ett kristet äktenskap måste per definition vara en ojämställd relation. Detta är orimligt. Med samma logik skulle relationen mellan slavar och deras herrar också vara oföränderlig, eftersom lydnaden för Kristus i Ef 6 tas som bild för hur slavar ska lyda sina herrar. Dessa instruktioner får ses som tidsbundna. I ett patriarkalt slavsamhälle ska kristna människor förhålla sig så till sina givna roller på samhällsstegen. Men det går att leva som kristen även i mer jämlika samhällen. Ojämställdheten är inte konstituerande för äktenskapet.

5) Kärleken. Äktenskapet är en kärleksrelation. Därmed är äktenskapet en manifestation av det kristna livsidealet överhuvudtaget, att leva i kärlek till sina medmänniskor. De som gifter sig med varandra förpliktar sig att vara varandras närmaste medmänniska. Äktenskapet ger konkret uttryck åt vad det innebär att leva i kärlek. Kärleken är definitivt konstituerande för äktenskapet.

Jag ser alltså inget i den kristna äktenskapssynen som hindrar att två personer av samma kön gifter sig med varandra. Äktenskapet är ett kärleksförbund, en nära enhet mellan två människor som förpliktar sig att dela livet i kärlek och trohet. Ojämställdhet, fortplantning och könspolaritet är inte konstituerande för äktenskapet. Det är kärlek, trohet och sexuell förening som är konstituerande. Därför finns det ingen anledning för kyrkorna att fortsätta med sin slentrianmässiga diskriminering av homosexuella. Homosexuell kärlek är lika mycket kärlek som heterosexuell kärlek. Gud gör inte skillnad på människor.

En fråga om giftermål

Jag lyfter upp en fråga från kommentarerna till mitt förra inlägg, eftersom den gav mig anledning att utveckla lite hur jag ser på Bibeln och samkönade äktenskap. Tack för frågan, Otto.

Otto: Eftersom du citerar Ruts bok i vigseldebatten: hur var det nu, gifte sig Rut med Noomi eller Boas?

hapax: Rut gifte sig inte. För det gör inte kvinnor i Bibeln. De ges som hustrur och tas till hustrur. Rut togs till hustru först av Machlon, sedan av Boas.

Men den centrala kärleksrelationen i Ruts bok är den mellan Rut och Noomi. Det är Noomi som får en son genom Rut. Och det är Ruts kärleksförklaring till Noomi som citeras i våra vigsellöften -- "tills döden skiljer oss åt".

Det finns förstås inga samkönade äktenskap i Bibeln. Inte heller finns det några jämställda äktenskap. Inga äktenskap som ingås genom kyrklig vigsel. Däremot finns det gott om polygama äktenskap och tvångsäktenskap och barnäktenskap.

Äktenskapets former förändras över tid. Så min poäng med skriftcitaten är förstås inte att de uttrycker "samma sak" som samkönade äktenskap. Det finns inga äktenskap idag som är "samma sak" som något vi har i Bibeln. Vi väljer de modeller som är relevanta. Enligt min mening är berättelserna om Rut och Noomi och om David och Jonatan relevanta modeller för livslånga kärleksrelationer som bekräftas med högtidliga trohetslöften.

Mer om Bibeln och samkönade äktenskap har jag skrivit här.

Och så länkar jag till Dagen och diskussionen om giftermål contra äktenskap.

Vigselrätt och vigselfel

"Rut svarade Noomi:
'Dit du går, går också jag,
och där du stannar, stannar jag.
Ditt folk är mitt folk,
och din Gud är min Gud.
Där du dör, vill jag dö,
och där vill jag bli begraven.
Herren må göra mig vad som helst -
endast döden skall skilja oss åt.'"

Medan regeringspartierna försöker enas om ifall det ska heta äktenskap eller samlevnadsavtal eller kanske giftermål, höjs det röster för att kyrkorna ska avsäga sig vigselrätten. Den juridiska vigselrätten är förstås inte helig. Kyrkorna skulle klara sig lika bra utan den. Men det vore olyckligt att avsäga sig vigselrätten just nu. Det skulle bara kunna förstås som att kyrkorna vill kunna diskriminera homosexuella i lugn och ro.

"Så bekräftade Jonatan åter sin kärlek till David med en ed,
ty han älskade honom lika högt som sitt eget liv."

Vigselrätt eller inte vigselrätt, kyrkorna måste hur som helst ta ställning till om de ska välsigna samkönade relationer på samma sätt som särkönade. Den frågan kommer man inte undan. I Svenska kyrkan finns det majoritet för att samkönade par ska få vigas på samma villkor. Följdfrågan blir om det ska vara en plikt för alla präster att viga samkönade par, eller om det ska införas en ny samvetsklausul. Många drar paralleller till konflikterna kring kvinnliga präster och befarar lika svårartad splittring i den här frågan.

"De kysste varandra under tårar,

och till slut grät David våldsamt.

Då sade Jonatan till honom:

'Farväl. Vi båda har svurit varandra en ed i Herrens namn:

Herren skall vaka över förbundet mellan mig och dig

och mellan våra efterkommande för all framtid.'"

Men kanske blir det snarast en antiklimax. Det lär inte bli så värst många samkönade kyrkbröllop per år, och ingen kommer att propsa på att bli vigd av någon som egentligen inte vill. Det kommer att bli lätt att väja för de präster som har betänkligheter, utan att det behöver finnas formella särbestämmelser. Ungefär som det sedan länge är så att vissa präster inte viger frånskilda personer en andra gång. Det är sällan som det behöver bli några problem kring det. Vigsel av samkönade par behöver inte bli en större stridsfråga än vigsel av frånskilda. Om vi inte gör den till det.

"Jag sörjer dig, min broder Jonatan,

du var mig mycket kär,

din kärlek mer för mig än kvinnors."

Hotet mot familjen

Ulf Ekman skriver om kärnfamiljens värde i ett blogginlägg. Jag förstår ganska lite av vad han säger. Till exempel skriver han: "Det är märkligt hur farlig kärnfamiljen är för stora delar av det politiska etablissemanget." Och så antyder han att det finns starka krafter som vill montera ner familjen. Vad menar han?

Jag kan bara komma på två kontroversiella frågor kring familjepolitiken just nu. Vårdnadsbidrag och samkönade äktenskap. Vårdnadsbidraget kan säkert ge ett välkommet tillskott till de familjer som meriterar sig för det. Men är de riksdagsledamöter som röstade emot vårdnadsbidraget fientliga till familjen? Det låter överdrivet. Inte heller kan väl samkönade äktenskap innebära något hot mot någon konkret familj. Snarare tvärtom. En del familjer som redan finns kan då få sin status som familj mera erkänd. Sammanlagt blir det bara plus och inga minus för familjerna i vårt land. Möjligen skulle motstånd mot samkönade äktenskap kunna ses som ett angrepp på vissa familjer. Men det var nog inte så Ekman menade.

Ska vi finna någon mer radikal familjemotståndare får vi lämna riksdagen och vända oss till Jesus själv. Nästan allt Jesus säger om kärnfamiljen är negativt. Den som vill vara en lärjunge måste vara beredd att välja bort sin familj. Inte bara föräldrar och syskon kan man bli tvungen att lämna för Jesu skull, utan också hustru och barn (lite androcentriskt formulerat, men det är så det står t ex i Luk 18:29). Även den familj som Ekman hyllar som det främsta exemplet på kärnfamiljens betydelse, Jesu egen familj, ifrågasätts av Jesus. När hans mor och bröder kommer och vill ta hand om honom vägrar han att träffa dem. I stället pekar han ut dem som "gör Guds vilja" som sin egentliga familj.

Våra folkvalda är nog inget större hot mot kärnfamiljen. Möjligen kan det efter hand bli utrymme för lite mera variation i familjernas sammansättning. Men om kristna började ta Jesu undervisning om familjen bokstavligt, då skulle kärnfamiljen bli utmanad på riktigt.

Den heliga familjen

Det var en gång en förlovad flicka som på märkliga vägar blev gravid utan sin fästmans medverkan. Fästmannen valde att ändå gifta sig med henne och ta hand om hennes barn som sitt eget. Det är denna familj som vi återskapar och hyllar med våra julkrubbor. Ett nyfött barn. En ung ogift mamma. En man som som inte är barnets pappa men som vill bli det. Den lilla familjen är omgiven av änglar och herdar och vise män. Och alla ser de med vördnad på det nyfödda barnet.

För barnet är det viktigt att få växa upp i en stabil och kärleksfull familj. De som åtar sig att vara barnets föräldrar gör förstås det viktigaste jobbet. Men det är också viktigt att det finns andra runtomkring som stöttar familjen. Och samhällets erkännande av familjen är också viktigt. Inga barn ska behöva känna sig oäkta eller illegitima för att omgivningen inte erkänner deras familj som en "riktig" familj. Därför är det ologiskt och djupt tragiskt att barnens bästa används som argument mot samkönade äktenskap. Det finns samkönade par med barn i vårt samhälle, vare sig dessa par får gifta sig eller inte. Med omgivningens stöd och samhällets erkännande kan dessa familjer få högre grad av stabilitet. Det borde bara kunna vara bra för barnen, inte dåligt.

Den heliga familjen måste inte bestå av ett gift heterosexuellt par som får gemensamma biologiska barn minst nio månader efter vigseln. Julkrubban påminner oss om att familjer kan se ut på olika sätt. Guds son kunde växa upp till sann människa i en styvfamilj, fast han föddes i ett stall av en ogift mor. Det som gör familjen helig är inte det biologiska släktskapet eller föräldrarnas sexualitet. Det som gör familjen helig är att föräldrarna trofast och kärleksfullt tar hand om varandra och barnen. Då är de omgivna av änglar.

Förstår inte problemet

Nu har Norge fått en könsneutral äktenskapslag, och Sverige kommer snart att följa efter. Många kristna är upprörda. Men jag förstår inte varför.

Dels har jag svårt att förstå vad som är problemet. En sådan här reform har bara vinnare, inga förlorare. Precis som min svenskhet inte hotas av att mina grannar talar persiska, kommer inte mitt heterosexuella äktenskap att skadas det minsta ifall mina andra grannar får kalla sitt partnerskap för ett äktenskap. En könsneutral äktenskapslag är inte på något sätt ett hot mot heterosexuella äktenskap. Ingen kommer att tvingas bli homosexuell mot sin vilja.

Och dels har jag svårt att förstå varför så många ser äktenskapet som en kristen profilfråga. Det hör ju knappast till det centrala i den kristna tron. I luthersk tradition betraktas äktenskapet som en världslig sak. Visserligen får präster och pastorer lov att viga sina kyrkors medlemmar. Men de gör det på statens uppdrag, inte på kyrkans. Äktenskapet är en god samhällelig ordning som kyrkan välsignar. Men äktenskapets utformning och regelverk förändras över tid, i takt med att samhället förändras.

I Bibeln finns ingen enhetlig och programmatisk äktenskapssyn. Det som finns är regler, förmaningar och tolkningar av de äktenskapsordningar som råder i de bibliska kulturerna. I stora delar av Gamla testamentet är patriarkal polygami den rådande ordningen. Bibeln stöder denna ordning med lagar och regleringar, och kan teologiskt använda polygamin för att framställa Gud som en man med två hustrur -- Israel och Juda.

I Nya testamentets tid är patriarkal monogami den vanliga äktenskapsmodellen. Även här bekräftar de bibliska författarna denna ordning (även om både Jesus och Paulus kan hävda att det är mera fördelaktigt att avstå från äktenskap). Mannen ska vara överordnad och älska sin hustru som Kristus älskar kyrkan. Och hustrun ska underordna sig sin man så som församlingen underordnar sig Kristus. En del kristna tolkar detta som att äktenskapet är sakramentalt till sin karaktär -- en gudomlig ordning som inte kan ändras. Men även relationen mellan slavar och slavägare förses med liknande tydning. Slavarna ska lyda sina herrar som de lyder Kristus, och slavägarna ska behandla slavarna väl eftersom de alla har samma herre i himlen. Det innebär förstås inte att slaveriet är ett sakrament, eller en teologiskt sanktionerad ordning som inte kan ändras. De kristna uppmanas helt enkelt att följa rådande samhällsordningar på ett kristet och exemplariskt sätt. Därmed inte sagt att samhällsordningen inte kan eller inte får förändras.

Numera välsignar kyrkan jämställda äktenskap, trots att det inte finns några sådana i Bibeln, och trots att vissa bibelord till och med föreskriver en patriarkal ordning i äktenskapet. Samhället har förändrats, och därmed även äktenskapssynen. Nu är det jämställd monogami som är den rådande normen. Jag ser ingen anledning till att inte kyrkan skulle kunna välsigna även samkönade äktenskap, när samhället sanktionerar sådana. I vår tid vore det en god samhällelig ordning.