torsdag 29 januari 2009

Tänka kritiskt?

Pröva allt, skriver Paulus. En bekant till mig hade det som favoritbibelord, och lade tonvikten på det andra ordet i satsen. Jag tror att Paulus menade att betona det första ordet. Pröva allt. Det vill säga, tänk kritiskt. Drick inte mjölk hela livet utan tugga själv. Tänk. Kritiskt. Alternativet är att inte tänka alls. Om man inte får tänka kritiskt i kyrkan, så finns det inte plats för vuxna människor.

De intressantaste blogginläggen är förstås de som man inte håller med om. Joel Halldorf har ett mycket intressant inlägg där han argumenterar för att man inte ska tänka kritiskt i kyrkan. Mycket provocerande och mycket intressant. Läs det.

En sak som är bra med Svenska kyrkan är att det ryms mycket (det finns sånt som inte är bra också, men jag föredrar att fokusera på det som är bra). Jag ryms. Och många andra också som är annorlunda än jag. Man får lov att tänka kritiskt. Man får lov att tänka. Och tro, samtidigt. Det är bra.

måndag 26 januari 2009

What if...

Tänk om Ted Haggard hade fått leva i ett sammanhang där det viktigaste kriteriet på en god kärleksrelation var kärlek, och inte partnerns anatomi. Då hade han sluppit bygga upp en livslögn som deformerade honom själv och skadade hans familj, och som drev honom att kampanja mot homosexuella för att bekämpa sina egna demoner.

Kan våra kyrkor vara sådana miljöer, där kärleksrelationer får handla om kärlek och relation och inte om kompatibla fortplantningsorgan? Där man inte behöver leva en lögn för att leva upp till omgivningens förväntningar? Det måste vara möjligt. För, hur var det nu, störst är kärleken. Inte fortplantnings-organen.

lördag 24 januari 2009

Bloggtips: Lars H Gustafsson

Ni har väl sett att barnläkaren och humanisten Lars H Gustafsson finns i bloggosfären? Rekommenderas varmt. Senaste inlägget handlar om timeout, den moderna eufemismen för skamvrå.

Lite tips till SSPX och Uppdrag Granskning

Generöst delar jag med mig av goda råd till både höger och vänster. Först till höger.

Kära avlägsna bröder och systrar i SSPX, när ni dementerar vad som sagts i TV måste dementierna vara tydliga och uppriktiga, annars är det bättre att låta bli. Lama dementier motverkar sitt syfte. Biskop Williamson gjorde mycket tydliga förintelse-förnekande uttalanden i TV-intervjun, men det framgick inte i reportaget hur stort stöd han hade inom SSPX för sina uttalanden. Den frågan besvaras av SSPX företrädare själva. Biskop Fellay klargör att Williamson är "personally responsible for his own private opinions". Dessa åsikter gör Fellay ingen värdering av. Däremot säger han att det är "shameful" av SVT att utnyttja en intervju till att ta upp dessa frågor. Fellays officiella uttalande är alltså att det är skamligt att ställa frågan, men inte skamligt av Williamson att besvara den som han gör.

Även Paul Morgan gör ett officiellt uttalande för SSPX. Där tar han avstånd från rasism och antisemitism, men tar sedan udden av dessa avståndstaganden genom att ursäkta de uttalanden som SSPX företrädare gjorde i SVT. Rimligen måste det vara Williamsons förintelseförnekande som kommenteras så här: "Man kan emellertid inte kalla det antisemitiskt att be för deras [judarnas] omvändelse till den sanna tron, att studera deras senare och tragiska historia, eller att ifrågasätta vissa av deras politiska avsikter." Enligt SSPX är det alltså inte antisemitiskt att påstå att judarna har politiska avsikter med att ljuga om förintelsen och gaskamrarna. Det är mycket klargörande, men kanske inte i den riktning som var avsedd.

Morgan försvarar också de rasistiska uttalandena av rörelsens grundare biskop Lefebvre ("Varje år tar vi emot 500 000 muslimer i Frankrike. Ni kommer att få se vad som händer i moskéerna när en av dem säger 'Döda alla kristna'. När de dödar kristna kommer de till himlen och de tar själen från den de dödat med sig. Varför skulle de då inte?") och den svenske högerextremisten Jonas de Geer ("Jag skäms över mina landsmän som är likgiltiga över att deras söner hunsas och deras döttrar skändas av invandrargäng på våra gator, i våra skolor. Jag skäms över mina folkfränder som kantar gatorna och står och jublar när homofilerna håller sin årliga triumfmarsch genom huvudstaden."). Så här skriver Morgan: "Vissa privatpersoners oro för exempelvis massinvandringens följder i olika delar av världen kan inte på något sätt kallas 'rasistisk' eller 'främlingsfientlig'."

SSPX säger sig alltså ta avstånd från rasism och antisemitism, men gör inte minsta ansats att ta avstånd från de rasistiska och antisemitiska uttalanden som deras företrädare gjorde i Uppdrag Gransknings reportage. Tvärtom legitimeras dessa uttalanden som acceptabla privata åsikter, som inte ska ses som rasistiska eller antisemitiska. Därmed bekräftar SSPX bilden av sig själva som ett sammanhang där högerextremistiska åsikter accepteras.

Och så några råd till vänster, till Uppdrag Granskning.

Det var intressant att få höra lite mer om SSPX och deras kopplingar till högerextremism. Men SSPX är ett marginal-fenomen i Sverige och i sig ganska harmlöst. Kopplingen till Svenska kyrkan var svag, minst sagt. Däremot missade Uppdrag Granskning helt att SSPX kan vara på väg att återförenas med Rom. Det kunde varit mera relevant med ett grävande reportage om i vilken mån SSPX och deras högerextrema tendenser har stöd inom den etablerade katolska kyrkan i Sverige. I stället tog Uppdrag Granskning bara biskop Arborelius ord på att den katolska kyrkan inte har något med SSPX att göra.

Ännu mer intressant vore att få se ett reportage om de eventuella kopplingarna mellan kristet och högerextremt homomotstånd. Där finns nog en del att gräva i.

fredag 16 januari 2009

Önska Jerusalem fred

Kanske är det känslorna av hopplöshet och hjälplöshet inför kriget i Gaza som får så många även i vårt land att passionerat ta ställning för någondera sidan. Om man säger ifrån på skarpen och fördömer den skyldiga parten, så har man åtminstone gjort något. Men att välja sida och peka ut syndabockar kommer inte att lösa konflikten. Föreställningen att den ena sidan har rätt och den andra fel är en del av själva problemet, inte en del av lösningen. Till och med uppdelningen i två sidor är en del av problemet. Det är den uppdelningen som legitimerar att människor hatas och förtrycks och dödas, bara för att de tillhör fel folk. Men det finns inte rätt folk och fel folk. Bara människor som är som folk är mest.

Det är förstås väldigt lite vi kan göra åt situationen. Men vi kan i alla fall försöka vara en del av lösningen i stället för en del av problemet. Vi kan vägra ta ställning för en sida mot en annan. Vi kan ta avstånd från allt våld och dödande, oberoende av vem som skjuter på vem. Vi kan ha medkänsla med alla människor som drabbas, och kräva att allas rätt till ett drägligt liv ska respekteras. För konflikten kan inte lösas med att ena sidan vinner. Den enda lösningen är fred och rättvisa för alla.

Läs mer: Broderskap förespråkar dialog med alla parter. Samtalsterapi mot våldet.

Uppdatering 2009-01-19. Nu ser jag att Håkan Arenius skrivit en krönika på samma tema som denna, fast bättre. Läs den!

tisdag 13 januari 2009

Homosexualitet i antiken? Del 4. Caragounis utlåtande

Min samtalspartner Daniel har talat med Chrys Caragounis, och från honom fått följande kommentar till min kritik av hans bok (kommentaren är alltså ställd till Daniel, inte till mig).

Vad gäller din fråga, är det omöjligt för mig att säga något meningsfullt över din väns avvisande av min bok. Han tycks vara en av de som inte bryr sig om beviset utan gläds av sådana som säger det han vill höra. Dessutom, verkar han vara ganska okunning om bevismaterialet och forskningens karaktär. Det är uppenbart att han inte kan utvärdera beviset. Min bok visar den möda jag har lagt ner i arbetet för att inte påstå något som inte bärs up av det antika bevismaterialet. Om han struntar i sådan bevisning och i stället har sin lust i vad hans medtänkande säger, det är hans problem. Jag har lagt fram på ett kortfattat sätt den antika situationen med dess bevisning, såsom den framkommer ur de olika källorna. Att det skulle finnas några som inte ville acceptera fakta har alltid varit klart för mig. Det är ju ingen som är så blind som den som inte vill se!

Det finns förstås ingen anledning för Caragounis att gå i svaromål mot mig. Men jag tycker det är synd att han markerar att han inte heller vill stå i dialog med antikhistoriska sexualitetsforskare (mina "medtänkande"). Jag är ju långt ifrån ensam om att läsa t ex Aristoteles på ett annat sätt än Caragounis. Och såpass mycket förstår jag om forskning, att den alltid bedrivs i dialog med andra forskare. Man kan inte bedriva vetenskap utan kritik och självkritik. Det finns ingen som är kapabel att i ensamt majestät utforska alla källor och klargöra alla fakta.

måndag 12 januari 2009

Homosexualitet i antiken? Del 3. Mitt svar

Detta blogginlägg är ett svar på en invändning från Daniel Norburg som kan läsas i mitt förra inlägg (och som jag där lite eufemistiskt kallar för en fråga). Den invändningen är i sin tur en reaktion på de synpunkter jag framför i mitt förrförra blogginlägg.

Daniel. Det korta och enkla svaret på din invändning är att Caragounis har fel. Varken hans läsning av Aristoteles eller hans beskrivning av hur antikens människor i allmänhet såg på olika former av homoerotiska relationer övertygar mig. Jag har förstås inte möjlighet att bemöta allt i detalj, men jag ska ge ett par exempel på vad jag menar.

1) Om man ska uttala sig om något med vetenskapliga anspråk på kunskap och noggrannhet, så måste man förstås förhålla sig till de viktigaste resultaten, teorierna och skolbildningarna på området. Det gör inte Caragounis. Han visar inga tecken på att ens känna till den dominerande skolbildningen inom antikhistorisk sexualitetsforskning de senaste tjugo åren. Jag tänker på den forskningstradition som omfattar antikhistoriker som John Winkler, David Halperin, Eva Keuls, Amy Richlin, Marilyn Skinner, Holt Parker, Jonathan Edwards och Craig Williams. Han nämner ingen av dessa forskare i sina noter, och bemöter inte deras centrala teser. I stället utgår han från tre betydligt grövre tillyxade teser från "homosexualitetens förespråkare" som han inriktar sig på att vederlägga. Detta är i sig tillräckligt för att man ska kunna fastslå att Caragounis beskrivning av homoerotik i antiken inte håller vetenskaplig standard, trots de anspråk han gör på första sidan.

2) Så till Caragounis läsning av Aristoteles. Där bara utgår han från att Aristoteles talar om homosexuella män i allmänhet. Men om man tittar närmare på vad Aristoteles säger och på hur hans kulturella referensramar kan ha sett ut, framträder en annan bild. Jag citerar några rader från Aristoteles, tyvärr i en lite ålderdomlig engelsk översättning:

[3] These are instances of Bestiality. Other unnatural propensities are due to disease, and sometimes to insanity, as in the case of the madman that offered up his mother to the gods and partook of the sacrifice, or the one that ate his fellow slave's liver. Other morbid propensities are acquired by habit, for instance, plucking out the hair, biting the nails, eating cinders and earth, and also sexual perversion. These practices result in some cases from natural disposition, and in others from habit, as with those who have been abused from childhood. [4] When nature is responsible, no one would describe such persons as showing Unrestraint, any more than one would apply that term to women because they are passive and not active in sexual intercourse; nor should we class as Unrestraint a morbid state brought about by habitual indulgence. (Aristoteles, Den nikomachiska etiken 7.5.3-4)

Sammanhanget här är att Aristoteles behandlar "onaturliga njutningar" (NE 7.5.1). Först tar han upp olika fall av kannibalism (7.5.2-3). Sedan kommer han till det som här lite vagt översätts med "sexual perversion", och som Caragounis återger som "sexual relations among males". Caragounis översättning är korrekt, förutom att han missar bestämningen att det handlar om onaturliga njutningar på området sex mellan män. För Caragounis är säkert alla samkönade sexuella relationer onaturliga. Men inte så för Aristoteles. Det som i hans kulturella sammanhang betraktas som onaturligt är om en man finner njutning i att bli penetrerad. Att män hade pederastiska förhållanden sågs som fullständigt naturligt i 300-talets Athen, vilket många samtida källor omvittnar. Men en vuxen man som finner njutning i att underkasta sig analsex är en kinaidos, en föraktad och perverterad man som beter sig som en kvinna i stället för som en man (Caragounis nämner ordet kinaidos på s 33, men definierar det felaktigt som den "passiva" parten i allmänhet). Denna läsning av Aristoteles bekräftas av att dessa "onaturliga" böjelser i vissa fall förklaras som resultat av sexuella övergrepp i barndomen, och av att de jämförs med kvinnor som inte kan rå för att de är "passiva" i stället för "aktiva" i sexakten. Det handlar alltså om de män som blir penetrerade, inte om män som penetrerar (en viktig distinktion i antiken). Och det handlar om dessa mäns "onaturliga njutningar", inte om dem som av olika skäl uthärdar sådan behandling utan njutning. Alltså handlar det om kinaidoi, inte om män som har sex med män i allmänhet.

Jag nöjer mig med detta eftersom timmen är sen. Min slutsats är alltså att Caragounis brister i vetenskaplig noggrannhet och läser in sina egna föreställningar om homosexualitet i de antika texterna. Den som på allvar vill sätta sig in i hur de antika kulturerna skiljer sig från oss i synen på sex och homoerotik bör läsa andra författare än Caragounis, t ex dem som jag nämner under den första punkten ovan.

Homosexualitet i antiken? Del 2. En fråga

Det finns förstås de som menar att jag har fel både om hur människans sexualitet uppfattades i antiken, om hur Paulus ska tolkas och om hur professor Caragounis skrifter i dessa frågor ska bedömas (se föregående blogginlägg). Daniel Norburg riktar följande fråga till mig, som jag kommenterar kortfattat i det här inlägget men besvarar först i nästa inlägg:

hapax, okej jag hoppar nu över till din blogg, har nu läst igenom Professor Chrys C Caragounis reviderade upplaga på engelska (2007) kallad Homoeroticism. Den finns här, och visar tydligt att du inte är hederlig i ditt resonemang. (Läs den alla ni här på bloggen och döm själva!) Chrys visar tydligt att även om ordet homosexualitet är ett nytt ord så ordnade Aristoteles flera hundra år innan Kristus (384-322 f kr) in sex med samma kön på detta sätt:

“These practices are in some cases owing to natural disposition, and in others to habit, as with those who have been abused from childhood.Recognizing that mere
disposition in itself is not reprehensible, Aristoteles goes on to say that In those cases where nature is responsible, no one should call such persons unrestrained.He makes, however, a clear distinction between having a natural disposition and not yielding to it …(i.e.) having the desire to practise unnatural intercourse with males and refraining from it and having a natural disposition and yielding to it. It is the latter behaviour that is condemned.”(sida 49)

Var och en kan läsa Chrys bok och förstå att de som hävdar att homosexualitet “by Natural Disposition” eller “as a Stable Relationship Between Consenting Adults” inte var känt när NT skrevs INTE är ärliga. Så länge du inte kan säga vem du är så litar jag mer på en professor i NT exegetik, (erkänd forskare i grekiska och på antiken och dess litteratur) än dig!

Du svarade inte på min fråga om du kan visa på någon erkänd kyrkofamilj som inte fördömde sex och samlevnad mellan samma kön mellan år 33 och år 1800, då du påstår att kyrkorna inte sa något alls om homosex….

Vänligen/Daniel


Några korta kommentarer till Daniels fråga:
1) Du säger att jag inte är hederlig. Är inte det att ta i? Jag kan ha fel. Men jag gör så gott jag kan och argumenterar med ärligt uppsåt. Det utgår jag från att både du och Caragounis också gör.
2) Argument är viktigare än titlar. Allt blir inte god vetenskap bara för att det skrivs av en professor. Jag begär inte att någon ska lita på mig för mina titlars skull. Vill man samtala och diskutera med mig här på bloggen får man stå ut med att de enda titlar jag gör anspråk på här är bloggare och småbarnspappa.
3) I nästa inlägg ska jag besvara din huvudfråga, den om Caragounis läsning av Aristoteles. Den andra, kyrkohistoriska, frågan skulle kunna föra hur långt som helst även den. Men bara väldigt kort: Jag känner inte till någon kyrka som sanktionerat samkönade sexella relationer förrän nu i modern tid. Men jag känner inte heller till att man tagit kategoriskt avstånd från alla tänkbara former av samkönade sexuella relationer, inklusive äktenskap mellan människor av samma kön. Även detta är nog en modern företeelse. Men kyrkohistorien rymmer förstås mycket mer än jag känner till.

Nu ska jag ta och titta på den nya reviderade engelska utgåvan av Caragounis skrift som jag inte sett tidigare. Kan han ha modifierat och förfinat sin argumentation så att jag nu tvingas ge honom rätt? (*trumvirvel*) To be continued...

Homosexualitet i antiken? Del 1. Min position

På en annan blogg har jag diskuterat om det går att tala om homosexualitet i antiken. Min uppfattning är att antikens människor såg ganska annorlunda på människans sexualitet jämfört med vad vi gör idag, och att vi därför missförstår antika texter om vi tolkar dem utifrån våra begrepp, som t ex homo- och heterosexualitet. Det är förstås inte jag som hittat på detta, utan det har vuxit fram som en vedertagen ståndpunkt bland antikhistoriker de senaste tjugo åren. Och anledningen till att detta inte bara är en teoretisk fråga är att Paulus är en antik människa. Frågan är om han uttalar sig om det vi kallar för homosexualitet, eller om han talar om något annat i de där texterna som brukar åberopas mot kyrklig välsignelse av samkönade relationer.

Nu har den här diskussionen spillt över till min blogg genom att en broder ställt mig en fråga som jag ska försöka svara på i ett inlägg strax. Men först vill jag för eventuella andra intresserade ge en liten sammanfattning av min position, eftersom den kanske är mera komplicerad än positionen att Paulus och antikens människor tänkte som vi om människans sexualitet. Jag saxar lite ur mina inlägg i diskussionen på Stefan Swärds blogg (den som vill läsa hela tråden med alla kommentarer kan klicka här).

hapax skrev:
[Professor Chrys Caragounis och en del andra exegeter] är belästa på antik litteratur, men tar inte hänsyn till antikhistorisk forskning om de kulturella koder och föreställningar som fanns i antiken vad gäller sexuella relationer. Därför blir deras läsning av antika texter anakronistisk.

Ett exempel på en grundläggande skillnad mellan antik och modern syn på sexuella relationer är att vi idag har ett ideal om jämlikhet i kärleksrelationer, medan man i antiken förutsatte att sexuella relationer alltid var hierarkiska. För fria män ansågs det naturligt att vara sexuellt “på topp” både i relation till kvinnor och till pojkar och ofria män, som t ex slavar och prostituerade. Och för kvinnor var det naturligt att sexuellt underordna sig sin man. För män ansågs det förnedrande att bli sexuellt dominerade, vare sig av män eller kvinnor eller ens sin egen hustru. Därför användes den typen av rykten och antydningar ofta när man ville ifrågasätta mäns anseende och karaktär.

För Paulus, och Rom 1:26-27 m fl ställen, innebär detta att han ska läsas utifrån sin samtids kulturella koder om vi ska ta honom på allvar, inte utifrån våra kulturellla föreställningar. Detta är lika självklart när det handlar om sexualitet som när det handlar om samhällsordning eller försoningslära. Då handlar inte Rom 1 om våra kategorier hetero- och homosexualitet, utan om att kvinnorna beter sig okvinnligt och männen omanligt. Observera att det inte sägs att de beter sig syndigt, utan att de som straff för sin gudsfrånvändhet beter sig förnedrande. Det som är uppenbart förnedrande i en antik kontext är att männen blir sexuellt dominerade av kvinnor eller av andra män. Troligen är det därför detta som Paulus syftar på.

Det går naturligtvis att dra olika slutsatser utifrån detta om hur vi idag ska se på trogna och jämlika förhållanden mellan människor av samma kön. Men vi kan inte säga att Paulus på ett enkelt och uppenbart sätt fastslagit detta en gång för alla. Vi har ett teologiskt arbete att utföra.

-----

Suetonius 6.28-29 är en bra illustration till vad Paulus kan ha haft i åtanke i Rom 1. Suetonius ger oss hela listan över Neros sexuella perversioner, i stigande skala:

Han begick övergrepp mot fria pojkar, vanhedrade gifta kvinnor, våldtog en vestal (alltså en jungfrulig prästinna), försökte gifta sig lagligt med en kvinna som var född slav, gjorde en pojke till “kvinna” genom att kastrera honom och behandlade honom sedan som sin fru, gjorde närmanden mot sin egen mor, klädde ut sig i ett djurskinn och attackerade fastbundna kvinnors och mäns genitalier, och slutligen klädde han ut sig till kvinna och “gifte sig” med en man.

Nero förnedrade alltså både andras kroppar och sin egen kropp på alla tänkbara sätt, enligt Suetonius, och kronan på verket är att han fullt ut beter sig som en kvinna med klädsel och sexuell underkastelse och allt. Ska vi förstå vad Paulus talar om ska vi alltså snarare tänka på Suetonius berättelse om Nero än på nutida relationer mellan människor av samma kön.

-----

Ibland åberopas de här två “bröllopen” som Nero arrangerade med manliga partners som bevis för att det fanns samkönade äktenskap i antiken. Men Suetonius poäng är dels att detta är spektakel som visar på Neros unika dekadens, och dels att det handlade om män som gjordes om till kvinnor [för att kunna stå brud] — först den stackars pojken som kastrerades, sedan Nero som själv rollspelade en kvinna. Inga samkönade äktenskap i vår bemärkelse, således.

-----

Berättelserna om Nero [...] ger alltså inget stöd för att Paulus skulle ha varit bekant med äktenskapsliknande samkönade relationer [...]. Tvärtom bekräftar de att den gängse bilden av samkönade relationer var promiskuösa och exploaterande relationer som välbeställda män hade med pojkar vid sidan av sina hustrur och älskarinnor. Så det Paulus tar avstånd från är otrohet, promiskuitet och övergrepp, oavsett om det sker med kvinnor eller med män.

-----

Per Landgren skrev:
Den gode “hapax” blandar ihop term och begrepp, vilket försvårar argumentering i sak. Förhållandet att termen eller bokstavskombinationen “homosexualitet” är “ny” betyder inget vad gäller ålder för eller datering av det begreppsliga innehållet. “Homosexualitet”, som dessutom är en sammanblandning av ett grekiskt led och ett latinskt, kan knappast vara annat än “ny”, vilket då inte säger något alls om själva begreppet, dvs. vad termen står för och betyder. Det, käre hapax, är elementär logik och faktiskt en förutsättning för att kunna föra en diskussion framåt över huvud taget.

hapax skrev:
Per Landgren. Nej, jag blandar inte ihop term och begrepp. Både ordet homosexualitet och begreppet homosexualitet är moderna företeelser. Begreppet homosexualitet existerade inte i antiken, och därför finns det inte heller något ord på vare sig grekiska eller latin som betyder homosexualitet. Det är just detta som är min poäng, att greker och romare och antika judar tänkte annorlunda än vi om människans sexualitet, och att vi därför lätt misstolkar dem när vi utgår från våra begrepp i stället för deras. För att förstå dem rätt måste vi sätta oss in i deras sätt att tänka. Sådant som vi skulle sortera in under rubriken homosexualitet sorterade de begreppsmässigt på andra sätt. Sexuella handlingar mellan människor av samma kön fanns förstås, men dessa utgjorde ingen egen kategori utan sorterades in i olika begreppsliga fack. Tack för att du gav mig anledning att förtydliga detta.

En annan fråga är om saken som vårt begrepp homosexualitet refererar till fanns i antiken. Alltså om det fanns människor i antiken som emotionellt och sexuellt drogs bara till personer av sitt eget kön. Det är omstritt, och har att göra med i vilken utsträckning vår sexualitet är biologiskt bestämd och i vilken mån den är socialt konstruerad. Men det är som sagt en annan fråga. Om det fanns människor som var homosexuella i vår betydelse, så saknade de både ord och begrepp för att tänka på sig själva som just homosexuella.

lördag 10 januari 2009

Vad är Jesus mot?

Domprost Åke Bonnier har sett sig tvungen att hoppa av ledningsgruppen för den ekumeniska Jesusmanifestationen. Officiellt är manifestationens syfte bara positivt, att vara för Jesus. Men som jag skrivit om tidigare, har det också funnits andra agendor.

Kritiken mot Bonnier har främst handlat om tre saker. Hans stöd för konstutställningen Uppenbar(a)t, hans stöd för HBT-rörelsen och samkönade äktenskap, samt hans hållning att även andra religioner kan rymma sanningar om Gud. I en kommentar på sin blogg bekräftar Bonnier att Stanley Sjöberg skrivit till honom att drivkraften bakom Jesusmanifestationen var att "manifestera Jesus gentemot utställningen Uppenbar(a)t och bildvisningen Ecce Homo samt att frondera mot muslimerna".

Säkert är det många som är uppriktigt besvikna över att Bonnier lämnat ledningsgruppen. Men tillräckligt många har tillräckligt starkt drivit att Bonnier ska bort. Därmed är det svårt att undgå slusatsen att Jesusmanifestationen nu i praktiken också är en manifestation mot dekadent konst, homosexuella och muslimer. Min tröst i sammanhanget är att Jesusmanifestationen i och med dessa ställningstaganden också är mot Svenska kyrkan.

Alla manifestationer för något riktar sig förstås samtidigt mot något annat. Det är ofrånkomligt. Men att vara för Jesus skulle kunna ge helt andra konsekvenser än de som dras av Stanley Sjöberg och Jesusmanifestationen. Att vara för Jesus skulle kunna betyda att vara mot våld och vapenmakt, mot exploatering och förtryck av andra människor, mot rädsla och uppgivenhet, och mot att stämpla andra människor som syndare för att de inte är som vi. Till exempel.

De som är kvar i ledningsgruppen har nu möjlighet att förtydliga vad Jesusmanifestationen står för. Jag hoppas de gör något bra av den möjligheten.

onsdag 7 januari 2009

Berättelsen om Kaspar stjärntydare, fritt efter Matt 2:12b

De tog en annan väg hem till sitt land. En snabbare väg, för nu var det bråttom. Det gällde att hinna till vadstället innan Herodes förstod att han blivit lurad. Deras kameler var starka och uthålliga. Men Herodes hästar var snabbare. Och många, många fler. Hjärtat bultade, och Kaspar kände att han svettades, fastän det fortfarande var tidigt på morgonen. För bara några dagar sedan hade han tyckt att det var spännande att ta sig över gränsen utan att bli upptäckt. Men då var han förväntansfull. Nu hade deras expedition blivit ett fiasko.

Det var Kaspars farbror, Darius, som är kunglig stjärnskådare vid hovet, som upptäckte stjärnan. Stjärnan som måste betyda att det fötts en mäktig kung åt judarna i väster. Tanken var djärv, men ganska självklar, att utnyttja detta tecken för att knyta en allians med Herodes. Om man uppvaktade honom med gåvor och smicker, och hyllningar till hans märkvärdige nyfödde son, så kunde han kanske förmås att byta sida. Med stöd av Parterriket i öster skulle Herodes kunna driva ut romarna. Så skulle Herodes son kunna ärva ett självständigt rike. Och parterna skulle kunna lägga beslag på de romerska provinserna i Syrien och Armenien. Så var det tänkt. Och om Herodes son verkligen blev en mäktig kung så hade man honom på sin sida redan från början. På lång sikt skulle det kunna ge ännu större utdelning.

Kaspar och några till valdes ut för att ta kontakt med Herodes. Det var ett farligt uppdrag, men Kaspar blev stolt över att få förtroendet. Ni kommer att bli hjältar, sa farbror Darius. I tusen år kommer man att berätta om er färd. Barnen kommer att sjunga sånger om er. Och i varje hus kommer det att finnas små statyer av er och era kameler. Kaspar log när han tänkte på Darius överdrifter. Så märkvärdigt var det ändå inte. Men det var spännande att vara hemlig agent. Utklädda till köpmän hade de tagit sig genom öknen och in i Judeen. Och de hade lyckats muta sig ända fram till en audiens hos kung Herodes i Jerusalem.

Men sedan gick det snett. Herodes hade ingen nyfödd son. I stället gick hans paranoia igång för fullt, och han ställde tusen frågor om stjärnan och vad den kunde betyda. För att ta sig ur situationen gick de med på att bege sig till den lilla byn Betlehem. Med en liten nödlögn lyckades de avstyra att Herodes skickade med soldater. Stjärnan visar bara vägen för stjärntydare, hade de sagt. Stjärnor kan förstås inte visa vägen. De sitter där de sitter på himlavalvet. Men ändå gjorde den det. Stjärnan pekade ut ett litet hus i Betlehem med en fattig snickarfamilj. Det fanns förstås inget kungabarn där. Bara en liten pojke klädd i trasor, en liten parvel som just lärt sig gå. Men de öppnade ändå sina kistor och gav honom sina furstliga gåvor. Kaspar kunde inte riktigt förklara varför, så här i efterhand. De var väl överväldigade av det här med stjärnan. Och de hade rest så långt för att hitta kungabarnet.

Nu såg de floden och vadstället. Inga soldater inom synhåll. Kaspar andades ut. Så fort de var över på andra sidan var de i säkerhet. Herodes rike slutade vid floden. Men ett problem hade de kvar. Vad skulle de säga när de kom hem? De hade blivit ovänner med Herodes och gett bort guldet till en snickarfamilj. Hur skulle de förklara det? Kaspar kom till att tänka på vad den unga mamman hade sagt. Det är saligare att ge än att få. Ett konstigt sätt att tacka för så praktfulla gåvor. Och hon hade sagt fler konstiga saker. När de kom in och såg mamman och barnet så hade de förstås frågat efter barnets far. Kunde det finnas något kungligt påbrå trots allt? Barnets far känner ni redan, fast under ett annat namn, svarade hon. Men innan de hann fråga vad hon menade kom pappan in genom dörren. En enkel snickare. För tusen år sedan hade en av hans förfäder varit kung i Judeen, påstod han. Kaspar skrattade för sig själv. Om man gick tusen år tillbaka så var väl alla människor kungabarn.

Fast kanske var det något särskilt med den där familjen ändå. Någonting måste stjärnan betyda. Och de hade inte verkat det minsta överraskade över att få långväga gäster som frågade efter ett kungabarn. Som om det var helt naturligt. Och vad menade hon med att de redan kände barnets far? Det påminde om något som farbror Darius hade sagt innan de gav sig av, att de där hedniska judarna också kände Gud, fast under ett annat namn. Menade hon att barnet var ett gudabarn? Mäktiga kungar skulle ju vara det. Kejsar Augustus var son till Apollos, sades det. Och parternas kung Phraates var son till Shamash, solguden.

Men om den där fattiga pojkstackaren var en kung, då kunde ju precis vem som helst vara en kung. Ska man buga för varje tiggare man möter, för säkerhets skull? Den tanken ville inte riktigt lämna Kaspar i fred. Kanske var det så det låg till. Att varje människa var ett kungabarn, ett gudabarn. Och i så fall även han själv. Men varför åka så långt bara för att få reda på att Gud är honom nära? Han skulle fråga farbror Darius om det här. Darius brukade säga att målet för varje resa var att komma hem. Så det skulle han nog svara den här gången också. Målet är att komma hem. Omedvetet drev Kaspar på kamelen. Det var långt kvar, men de var på rätt väg. Hemåt.

Och ärligt talat, om han fick välja vem han ville ha som kung, så skulle det varken vara Phraates eller Herodes. Det var spännande att vara kunglig agent. Men det var en lek med människors liv. Både Phraates och Herodes var beredda att döda hur många som helst för att hålla sig kvar vid makten. Kaspar rös när han tänkte på vad som skulle hända om Herodes fick reda på snickarpojkens adress. Nej, fick han välja kung så fick det bli snickarbarnet, trots allt. Kaspar blev varm inuti när han tänkte på hur barnet hade tittat på honom. Och hur han skrattat åt besökarnas lustiga hattar. En sådan kung ville han ha, som styr inifrån, från hjärtat. Inte utifrån och uppifrån. En kung som inte är intresserad av makt och guld, utan av människor, även om de är främlingar. Kanske kunde Kaspar byta sida och bli hemlig agent åt kungabarnet, gudabarnet i Betlehem. Så fanns det en mening med stjärnan ändå och deras långa resa. Ju mer Kaspar tänkte på saken, desto säkrare blev han. Nu kände han sig förväntansfull igen. Hans resa hade bara börjat. Men i sitt hjärta var han redan hemma.

lördag 3 januari 2009

Våldsspiral utan slut

Det är mycket jag inte förstår med våldsspiralen i Gaza. Som vad Hamas och Israels regering tror att de kan åstadkomma med bomber och raketer. Om Palestina-konflikten hade gått att lösa med vapenmakt så hade den varit löst för länge sedan. Våld och vedergällning har prövats förr, om man säger så. Så vad gör man om det inte funkar? Mer av samma, verkar vara det enda möjliga svaret.

Och nu har israeliska plan släppt ner flygblad där invånarna i Gaza uppmanas att lämna sina hem. En och en halv miljon människor på en liten landremsa med stängda gränser. Vart ska de ta vägen? Hur är det tänkt? Vill man bara skapa mera kaos och panik? Och konflikterna kring Gaza har sin grund i att de flesta invånarna där är flyktingar eller ättlingar till flyktingar. Att de drivs på flykt igen är kanske logiskt inom den här konfliktens tragiska dynamik. Men det kommer inte att lösa någonting.