Världens första lesbiska biskop?

Om man ska tro Ulf Ekman, så får Svenska kyrkan med Eva Brunne världens första lesbiska biskop. Kanske är det så. Till skillnad från Ekman tycker jag inte att detta i sig säger så mycket om Brunnes lämplighet som biskop. På sin höjd kan man dra slutsatsen att hon är en modig människa, eftersom hon måste förvänta sig en hel del påhopp med anledning av hennes val av livskamrat.

Ulf Ekman kastar en del sten själv när han säger att valet av Brunne är "djupt tragiskt för Svenska kyrkan" och att det säkert leder till "ett motdrag från himlen" med "en reningseld över oss alla". I kommentarerna till Ekmans blogg späs det på med referenser till Sodom och "den vanhelgande skändligheten". Som om det skulle vara så märkligt att biskop Brunne har en fru. Det har många biskopar haft före henne.

En lite intressantare bibelreferens hittar jag i en annan bloggkommentar, där Andreas H talar om att vara "oskicklig till äktenskap". Formuleringen syftar på Matteus 19:12, i 1917 års översättning. På grekiska står det eunouchoi, eunucker. När lärjungarna klagar över att förbudet mot skilsmässa gör det ofördelaktigt för en man att gifta sig (Matt 19:10), så pekar Jesus på alternativet att "göra sig till eunuck för himmelrikets skull" (Matt 19:12).

Det är oklart vad Jesus menar. I fornkyrkan var det tillräckligt många som tog uttalandet strikt bokstavligt, däribland Origenes, för att kyrkomötet i Nicea skulle ha anledning att ta avstånd från den tolkningen. Enligt beslut i Nicea år 325 får män som kastrerat sig själva inte vigas till präster. Sedan dess har Matt 19:12 oftast tagits som en utsaga om självvalt celibat (vilket satt spår i våra översättningar). Men det är en tolkning som domesticerar jesusordet. Anstöten i att Jesus rekommenderar (de manliga) lärjungarna att göra sig själva till eunucker, försvinner då.

Eunuckerna var antikens transpersoner, föraktade av både judar och greker och romare. Som Jesus påpekar kunde man födas till eunuck eller göras till eunuck. Kastrerade män var oftast slavar. De sågs varken som män eller som kvinnor, utan som något obestämbart däremellan. Självklart kunde de inte ingå äktenskap. Men de sågs inte som asexuella. Tvärtom var schablonen om eunucker att de var liderliga och sexuellt avvikande. Eftersom de inte är några riktiga män, anses de sakna manlig självkontroll och manlig heder. Ett stående tema i berättelser om eunucker är att man måste se upp med dem, för man vet aldrig vilka perversiteter de är kapabla till. De kan tänkas vilja ha sex med både kvinnor och män, på alla möjliga sätt.

Trots detta förakt för eunucker fanns det män som kastrerade sig själva. I vissa orientaliska gudinnekulter bestod prästerskapet av självkastrerade män. Dessa prästeunucker sågs med särskilt förakt av det grekisk-romerska majoritetssamhället. Män som frivilligt och oåterkalleligen avsäger sig sin manlighet, måste vara djupt dekadenta.

Så när Jesus säger till sina lärjungar att de kan göra sig själva till eunucker om det inte passar att gifta sig, är detta något djupt anstötligt som går på tvärs med etablerade normer om manlighet och heder. Jag är inte säker på vad han menade. Men eunuck-utsagan borde vara ett memento vid tolkningen av det Jesus säger om äktenskap och skilsmässa i Matt 19:3-9. Jesus kan inte friktionslöst läsas som en förespråkare för heteronormativitet och traditionella könsroller och familjeideal. En lärjunge kan för himmelrikets skull välja en könsidentitet som majoriteten föraktar och har fördomar om.

Nu kom jag en bra bit ifrån Eva Brunne och Ulf Ekman. Men kanske ändå inte. Den som vill vara en Jesu lärjunge får pröva sig själv när det gäller familjebildning och könsidentitet. Men inte kasta sten på andra. Det är inte omgivningens fördomar som avgör hur en lärjunge bäst tjänar Guds rike.

Att manifestera Jesus

"Jesusmanifestationen vänder sig inte mot något", sägs det. Utom mot Jonas Gardell förstås. Någonstans måste gränsen dras.

Nå, det går förstås inte att vara för Jesus utan att vara mot något annat. Då har man urvattnat Jesus fullständigt. Man kan inte bara ropa Herre, Herre, som bekant.

Så om man verkligen ville manifestera Jesus, vad skulle man göra då? Vilket tempel skulle man rensa? Vilka fariseer skulle man konfrontera? Vilka fiender skulle man älska? Vilka tullindrivare och horor skulle man äta med? Förslag mottages tacksamt.

Hur heretisk är Gardell?

Jonas Gardell har knappast intentionen att vara renlärig i sin bok "Om Jesus". Inte heller är det min intention att vara Gardells apologet. Han kan tala för sig själv. Men det fascinerar mig att så många reagerar så starkt på det Gardell skriver. Så radikalt är det trots allt inte.

Stefan Swärd har uppenbarligen läst Gardells bok, vilket gör hans kritik något sakligare än t ex Ulf Ekmans. Men medan Ekman nöjer sig med att kalla Gardell för hädisk och liberalteolog, menar Swärd att han inte ens kan räknas som kristen. Det är en drastisk gränsdragning. Och de exempel Swärd nämner på att Gardell förnekar "grundläggande kristen tro" får mig att undra över Swärds grundläggande kunskaper om kristen teologi. Två exempel får räcka.

1) Gardells försoningslära. Swärd återger följande citat från Gardells bok: “Detta är det glada budskapet: Guds rike är nära och du är inte utesluten från det, du är älskad av Gud som en förälder älskar sitt barn. Det krävs inget offer för att göra dig syndfri i Guds ögon, det enda som krävs är att du tror på Guds kärlek till dig. Du som fått höra att du är oren i Guds ögon och inte värdig att få möta honom; du är inte oren, du är ren. Detta är Jesus eget budskap. Och det går över huvud taget inte att få ihop med kristendomens idé om att Jesus dog för våra synder.”

För Swärd visar detta citat att Gardells teologi "krockar med vad kristna kyrkan har trott och undervisat i 2000 år". För mig låter det som en version av den subjektiva försoningsläran, som funnits med som en minoritetsståndpunkt i kristen teologi från Abélard på medeltiden och som förespråkats i Sverige av framstående frikyrkogestalter som P P Waldenström och Helge Åkesson. Skulle Swärd ifrågasätta om Waldenström och Åkesson var riktiga kristna?

2) Gardells "panteism". Swärd menar att Gardell "mer är panteist än kristen". Som belägg anför han detta Gardell-citat: “Gud är inte ett förslag. Han är inte ett tankeexperiment eller ett tankekomplex att ta ställning till, utan en kraftkälla som finns i dig vare sig du vill eller inte, men som du kan öva dig i att vara i kontakt med. Gud är i allt, omsluter allt, förbinder allt med vartannat. Skaparen och hans skapelse går inte att skilja åt. Därför kan du söka Gud i dig själv - lika väl som någon annanstans. Han är ditt centrum. Han är rösten som viskar ditt namn, han är dina andetag och ditt hjärtas slag, hand är den helige ande som finns i allt som lever, som är i varje människa.”

För mig låter detta snarare som panenteism, som är ett traditionellt kristet sätt att tala om Gud, ända från Paulus ("Ty i honom är det vi lever och rör oss och är till...", Apg 17:28) via Mäster Eckhart till Jürgen Moltmann och Kallistos Ware, för att bara nämna några. Panenteism innebär att Gud finns överallt och i alla ting. Det är helt enkelt en tillämpning av den allmänkristna läran att Gud är allestädes närvarande.

Tyvärr är det väl ganska traditionellt kristet att peka ut teologiska meningsmotståndare som heretiker eller inga "riktiga" kristna. Men särskilt kristligt är det inte. Jag kan inte se att Jesus tar avstånd från någon människa på grund av "falsk lära". Det är helt andra faktorer som är avgörande för hans bedömning av människors tro.

Jag välkomnar en livlig och fördjupad teologisk debatt med anledning av Gardells bok. Kritisera gärna Gardells teologi, eller min teologi eller Swärds teologi eller vilken teologi som helst. Men vi kan väl försöka avstå från att stämpla varandra som heretiker eller icke-kristna. Det blir så svårt att föra ett konstruktivt samtal då.

Till sist vill jag säga att jag tycker Stefan Swärd ger ett sympatiskt intryck när han säger att han vill bjuda in Jonas Gardell på middag för att tala om saken. Det är en konstruktiv hållning till meningsskiljaktigheter. Och nog hade det varit intressant att få avlyssna bordskonversationen vid den middagen...

Hädelse?

Och så var det det här med hädelse. Kanske borde vi kristna ta det lite lugnt med att anklaga varandra för hädelse. Den enda person som i evangelierna anklagas för hädelse är -- Jesus. Det religiösa etablissemanget dömer Jesus till döden för hädelse.

Jesus å sin sida tycker det är angeläget att följa honom, men det har mindre betydelse vilka ord man använder. Det är viktigare att göra hans himmelske faders vilja än att säga "Herre, herre".

Om Jesus

Man kan antingen se kristendomen som något som är färdigt en gång för alla. Då är det den troendes uppgift att ta reda på så mycket som möjligt av det som redan är uppenbarat och fastslaget. Eller så kan man se kristendomen som något som ständigt konstrueras på nytt. Då måste den troende själv komma fram till vad Jesus betyder just för henne.

Föga förvånande gör sig Ulf Ekman till tolk för den första hållningen och Jonas Gardell för den andra. Oavsett vem av dessa herrar man sympatiserar med mest, blir det nog därför mer utvecklande och utmanande att läsa Gardell.

Boken "Om Jesus" rekommenderas varmt. Inte för att den ger den rätta och slutgiltiga tolkningen av Jesus. Utan för att den vänder och vrider på olika bilder av Jesus och ställer en hel del goda frågor. Vad man än anser om Gardells Jesus-bild, kan hans bok bli utgångspunkt för angelägna samtal om Jesus och kristen teologi.

Jag återkommer säkert med fler tankar kring Gardells bok. Men här kommer ett litet smakprov. Om brödundret, när Jesus mättar 5 000 personer med fem bröd och två fiskar, säger Gardell så här:

Det stora miraklet är egentligen inte att maten räcker, utan att Jesus säger åt alla att äta tillsammans.
Kan vi förstå det oerhörda i vad Jesus förmår dem till: De lägger sig ner i grupper om hundra eller femtio. Kvinnor och män, rika och fattiga, unga och gamla, rena och orena -- om vartannat, utan åtskillnad, utan diskriminering.
Ibland får jag frågan hur jag som homosexuell kan vara aktiv i en religion och i en kyrka som så ofta varit och är så homofob.
Detta är svaret.
Bortom kyrkan och bortom religionen med dess ibland fasansfulla förtryck har Jesus alltid väntat med sitt Gudsrike.
Han har väntat med middagen klar.
Kanske är detta ett sätt att beskriva Gudsriket: Så är vi alla en enda kropp, ty alla får vi del av ett och samma bröd. Älskade, önskade och omfattade av samma Gud.
Det Jesus gör i "bespisningsundret" är att konkret genomföra Guds rike just här, just nu. Varje gång vi firar nattvard tillsammans upprättar vi Gudsriket, just nu, just här.
Varje nattvardsmåltid är ett bespisningsunder. Genom att äta och dricka tillsammans utan åtskillnad och utan diskriminering erkänner vi varandras rätt att leva.
Jag tillåter dig. Du tillåter mig.
Tillsammans är vi en enda kropp, en enda mänsklighet. Godtagna och älskade just så som vi är.
Bjudna till bords av Jesus. (s 181)

Tandlös Jesus?

Jonas Gardell har dristat sig att ifrågasätta Jesu tandstatus. I sin bok "Om Jesus" påpekar Gardell att Jesus sannolikt inte hade så många tänder kvar när han var i trettioårsåldern. Poängen är att Jesus var fattig. Att han levde ett hårdare och fattigare liv än vi vanligtvis föreställer oss. Så här skriver Gardell i den mening där han nämner Jesu tänder:

Vi tänker oss gärna Jesus milda, kärleksfulla leende. Lägg nu till att leendet troligen var tandlöst så får vi förmodligen en smula rättvisare bild.

Det kan väl vara intressant, att Jesus troligen inte var fullt så filmstjärnelik som han brukar framställas. Jesus var den sanna människan och troligen märkt av fattigdom. Men vi har gjort honom till en filmstjärna med perfekt tandrad. Vad säger det om vårt människoideal?

Ännu intressantare är det hur provocerande det här med Jesu tänder kan vara. Ulf Ekman skriver en krönika i Världen Idag där han till och med kallar det för hädelse att ifrågasätta Jesu tänder:

Fjärmar man sig tillräckligt långt från den bibliska beskrivningen kan människor inte bli frälsta. Att framställa Jesus som en tandlös analfabet, att påstå att en romersk soldat troligen är hans pappa och så vidare är inte bara fördomsfullt och okunnigt. Det är klart utanför den kristna tron och därför hädelse.

I "den bibliska beskrivningen" av Jesus står det inget om tänderna. Så på den punkten är det inte så att Gardell "förändrar Jesus". Det är Ekmans bild av Jesus som förändras. I stället för att ropa hädelse kunde man fråga sig varför man har den bild man har. Det skulle nog vara mera konstruktivt. Och ändrar det vårt sätt att se på Jesus om vi tänker honom som tandlös? Ändrar det vårt sätt att se på den majoritet av jordens befolkning som inte har tillgång till tandvård? Ändrar det vårt sätt att se på oss själva?

Vi kommer säkert att få höra mer om Jesu tänder när Gardells bok kommer ut. Tills dess, läs även på Antigayretorik om kopplingen mellan Ulf Ekman, Jesu tänder och Jonas Gardells livsstil.