Bibelargumenten, del 3 -- Paulusbreven

Paulusbreven visar att kvinnornas roll var omstridd i den tidiga kyrkan. Dels finns där uppmaningar till underordning, dels finns där utsagor som stöder jämställdhet. När vi läser paulusbreven idag är det underordningstexterna som sticker ut från de normer som gäller i vårt samhälle. Men när texterna skrevs var det förstås tvärtom. Kvinnans underordning var självklar i samhället. Kvinnor som uppförde sig "som män" betedde sig anstötligt och oacceptabelt. Därför är det inte konstigt att uppmaningarna till underordning ofta stöds med hänvisningar till konventionen - vad som passar sig, hur man gör på andra håll, vad lagen säger, för ordningens skull, och vad andra ska tänka.

Det intressanta är varför det fanns anledning att komma med alla dessa förmaningar om att följa konventionen. Tydligen var kvinnans underordning inte självklar för de tidiga kristna. I princip, det vill säga "i Kristus", fanns det inte längre någon skillnad mellan man och kvinna. Alla är ett i Kristus. Och även i praktiken var åtskillnaden och underordningen upphävd på vissa punkter. Förbundstecknet var ändrat från omskärelsen, som bara gällde männen, till dopet, som var lika för alla. Kvinnor kunde vara församlingsledare (Prisca, Nymfa), lärare (Prisca), och apostlar (Junia), utan att Paulus har några invändningar mot det (dock har namnen Nymfa och Junia ofta bytts ut mot mansnamn i senare tradition).

Spänningen mellan att patriarkatet i princip är upphävt i Kristus, men gäller med full kraft i den värld församlingen lever i, leder till en mängd kompromisser, gränsdragningar och provisorier. Paulus utgår från att kvinnor kan profetera, vilket är det andliga tal vars auktoritet Paulus värderar högst, men de ska ha något på huvudet som tecken på sin rätt. Kvinnan ska underordna sig sin man, men när Paulus blir mer specifik om vad som gäller mellan makarna har de precis samma rättigheter och skyldigheter gentemot varandra (1 Kor 7). Ibland blir instruktionerna direkt motsägelsefulla, som när Paulus säger att kvinnorna ska ha något på huvudet när de ber eller profeterar, fast förresten ska de tiga helt och hållet. Eller som när ett brev slår fast att änkor ska gifta om sig och att kvinnor ska bli frälsta genom att föda barn, medan ett annat paulusbrev rekommenderar att kvinnor helst ska förbli ogifta eller undvika att gifta om sig.

Det till synes motsägelsefulla och kompromissbetonade är fullt i linje med Paulus princip att anpassa sig efter alla och göra allt för evangeliet. För att inte stöta bort människor i onödan måste man anpassa sig till situationen. Slavar ska förbli slavar, fastän alla är frigivna i Kristus. Kvinnor ska förbli underordnade, fastän de i Kristus är ett med männen. Därför är det djupt ironiskt när man idag vill vara trogen mot Paulus genom att säga att kvinnor inte ska bli präster. Då placerar man anstöten på helt fel ställe och sätter upp hinder för evangeliet. Det handlar inte om bokstavstrohet, eftersom man sällan menar att kvinnor måste ha något på huvudet när de ber, eller att de bokstavligen ska tiga i församlingen och i stället fråga sina män när de kommit hem om det är något de vill veta, eller att de aldrig får undervisa män och bestämma över män, eller att de faktiskt skulle bli frälsta genom att föda barn. Om man tillåter kvinnor att ha alla andra positioner i kyrkan och i samhället, men inte att vara just präster, då säger man raka motsatsen till Paulus som hävdade att alla genom tron är ett i Kristus. Ska vi vara trogna mot Paulus måste vi, så långt det i vårt samhälle är möjligt, ge utrymme åt alla människors gåvor och bidrag till gemenskapen. Även som präster.

Bibelargumenten, del 2 -- Jesu lärjungar

Ett argument som används mot kvinnliga präster är att Jesus valde ut tolv män till apostlar. Bland lärjungarna fanns många kvinnor, men ingen av dem fick vara med bland de tolv. Därför ska bara män bli präster. Detta är ett svagt argument. Dels för att Jesus inte säger ett knyst om att manligt kön skulle vara en viktig egenskap hos präster, ledare eller förkunnare. Dels för att de tolv inte utan vidare kan ses som en start på prästämbetet. Gruppen på tolv judiska män anspelar tydligt på Israels tolv stammar, som har namn efter Jakobs tolv söner. De tolv är en symbol för Israel, gudsfolket. Men att apostlakollegiet bestod av tolv judiska män har aldrig ansetts betyda att prästerna måste vara judar eller just tolv till antalet. Så varför skulle de behöva vara män?

Jesus antyder aldrig, som sagt, att manligt kön skulle vara betydelsebärande i någon positiv bemärkelse. Tvärtom är Jesus påfallande jämställd och antipatriarkal i sin undervisning. Han betonar att ingen på jorden ska kallas för fader, för Gud är den enda Fadern. Den som gör Guds vilja är Jesu bror och syster och mor. Punkt. Jesus-familjen har alltså inga jordiska fäder. Inga patriarker. Inget specifikt manligt ledarskap. Den patriarkala familjen undermineras när Jesus kallar söner att lämna sina fäder för att i stället följa honom, och när män förvägras rätten att ta ut skilsmässa efter eget gottfinnande. Jesus relativiserar männens makt över hustru och barn. Och det manliga könets värde överhuvudtaget relativiseras när Jesus framhåller det som ett ideal att "göra sig till eunuck" för himmelrikets skull.

Både kvinnor och män var lärjungar till Jesus. Jesus markerar tydligt att kvinnor har samma möjlighet som män att höra och förstå budskapet. Till de manliga lärjungarnas häpnad för han teologiska samtal med kvinnor. Precis som Petrus bekänner Marta Jesus som Guds son, men utan att i nästa andetag missförstå honom och bli tillrättavisad. Kvinnorna följer Jesus troget ända till korset och graven, till skillnad från de manliga lärjungarna som överger honom i Getsemane. Och Jesus sänder kvinnor att förkunna evangeliet. De tolv var förvisso män. Men kvinnan vid Sykars brunn och kvinnorna vid graven fick också i uppdrag att gå ut med budskapet om Jesus. Och bland de 72 som Jesus sände kan det mycket väl ha funnits kvinnor.

Jesu undervisning om lärjungaskapet och Jesu förhållningssätt till kvinnor och män tyder alltså snarare på att Jesus upphäver patriarkatet än att han befäster det. Ska vi vara trogna Jesu undervisning och praxis kan vi inte diskriminera kvinnor i församlingen. Både kvinnor och män kan följa Jesus, förstå Jesus och förkunna Jesus. Det finns ingen anledning att underkänna kvinnor som präster.

Bibelargumenten, del 1 -- Skapelseordningen

Efter femtio år känns det lite som att slå in öppna dörrar att ge argument för att kvinnor ska vara präster. Men eftersom man fortfarande kan få höra att Bibeln är mot kvinnliga präster, vill jag passa på att hävda motsatsen. Bibeln kan minst lika gärna läsas som att den är för kvinnor som präster.

I en serie på tre inlägg tänker jag presentera bibelargumenten för kvinnor som präster, så som jag ser det. Egentligen står det förstås inget alls i Bibeln om kristna präster, vare sig kvinnliga eller manliga. Man får argumentera utifrån vad det mer allmänt står om kvinnor och män. Tre grupper av bibelargument brukar användas mot prästvigning av kvinnor: Skapelseordningen, Jesu lärjungar, samt Paulusbreven. Jag grupperar argumenten för kvinnliga präster på samma sätt. Här först något om skapelse-ordningen.

Skapelseargumentet mot kvinnor som präster går ut på att män och kvinnor är skapade ojämlika, med olika uppgifter. Kvinnan ska underordna sig mannen, och mannen ska ha ledaransvaret. Många skulle hävda att kvinnor ändå kan ha alla tänkbara ledarpositioner i samhället och i kyrkan. Men de ska inte vara präster.

Skapelseargumentet för kvinnor som präster hävdar tvärtom att mannen och kvinnan skapades jämlika. I Bibelns första kapitel, när människorna nämns för första gången, sägs det att både mannen och kvinnan är Guds avbild. De får precis samma uppdrag, att härska över Guds värld och att vara fruktsamma och uppfylla jorden. Ingen åtskillnad görs. Det är först efter syndafallet som kvinnan får som konsekvens att mannen ska råda över henne. Kvinnans underordning är en syndafallsordning, inte en skapelseordning. Patriarkatet har vi fått för våra synder. Och i likhet med syndafallets övriga konsekvenser -- smärtsamt att föda barn, mödosamt att bruka jorden -- ska vi sträva efter att lindra dessa plågor. Smärtlindring, jordbruksmaskiner och jämlikhet är goda mänskliga framsteg.

Eftersom kvinnor och män är skapade jämlika finns det ingen anledning för kyrkorna att upprätthålla ojämlika ordningar. Tvärtom. Att utesluta kvinnor från prästämbetet är en syndafallsordning, som fördunklar att kvinnor och män är precis lika mycket skapade till Guds avbild och står precis lika nära Gud. När kvinnor och män tjänar tillsammans som präster kommer Bibelns skapelseordning tydligare till uttryck.

Att fira femtio

I dagarna firas det att det är femtio år sedan Svenska kyrkan beslutade att även kvinnor kan vigas till präster. För mig skulle det känts mer naturligt att vänta med firandet till 50-årsdagen av att de första kvinnorna faktiskt vigdes till präster 1960. Det var då diskrimineringen av kvinnor hävdes i praktiken. Det skulle jag gärna fira. För när det gäller att avskaffa diskriminering är det handlingarna som räknas, inte orden.

Beslutet 1958 var förstås en förutsättning för vigningarna 1960. Men jag känner mig ändå lite kluven inför att fira kyrkomötets beslut. Dels för att det innehöll en riktigt dålig kompromiss i form av samvetsklausulen, som gav manliga präster och biskopar rätt att vägra samarbete med kvinnliga kollegor. Dels för att 1958 så mycket blivit en symbol för konflikter och mentala skyttegravar som fortfarande lever kvar i Svenska kyrkan.

Bland dem som är mot att kvinnor vigs till präster odlas en historieskrivning som går ut på att beslutet 1958 var politiskt motiverat, inte teologiskt. Det var staten som tvingade på kyrkan kvinnliga präster (se t ex Dagen och Wikipedia för varianter av den här versionen). Denna ensidiga historieskrivning osynliggör alla dem som utifrån sin tro och sin teologi ville avskaffa kyrkans diskriminering av kvinnor. Och motståndet mot kvinnliga präster blir då en fråga om trohet mot Kristus, medan stödet för kvinnliga präster tolkas som undfallenhet mot staten och tidsandan.

Kvinnoprästmotståndarna har förstås fel. Men de har också rätt i en del. Framför allt har de rätt i att troheten mot Kristus måste vara utgångspunkten för alla kyrkliga beslut och vägval. Därför tycker jag att femtioårsminnet av 1958 bäst kunde uppmärk-sammas genom att man dels tydligt och klart påminner om de teologiska skälen till att Svenska kyrkan inte diskriminerar kvinnor. Och dels att man kritiskt och självkritiskt ställer frågan om hur konflikter kan hanteras bättre än vad som skett i samband med 1958 års beslut och dess efterdyningar. Det tjänar nog inget till att lista alla oförrätter. Men kanske kan vi lära oss något och bli lite klokare.

Varning för bloggare

Den bloggande diakonen kyrksyster har fått en varning av domkapitlet för att ha baktalat kollegor på sin blogg. Det kan väl vara en påminnelse för alla oss andra som bloggar att vara försiktiga med vad vi skriver.

Principen jag försöker komma ihåg är att aldrig skriva något på internet som jag inte skulle kunna tänka mig att skriva i tidningen. Man får ju räkna med att allt man publicerar på internet, även som kommentarer på andras bloggar och forum, kan ligga kvar för evärderlig tid, och att det dessutom är sökbart. Vem som helst kan läsa det. Även om man skriver anonymt eller halvanonymt kan folk känna igen sig. Och en pseudonym kan bli avslöjad i ett senare skede, och då är allt som tidigare skrivits under det namnet inte längre anonymt.

Och har man ett jobb med sekretess eller tystnadsplikt ska man förstås vara extra försiktig. Även om man ändrar på detaljer eller fabulerar fritt, och även om man menar att "bloggskrivande är en speciell genre där verklighet och fiktion blandas", så är det illa nog om läsare kan få intrycket att sekretessen bryts. Då underminerar man förtroendet för hela sin yrkeskår. Oftast är det inte riktigt värt det.

Kristendomen är en humanism

Uppmärksamma läsare har kanske noterat att min blogg har en underrubrik som lyder: "Kristendomen är en humanism. Åtminstone på denna blogg." Humanism kan förstås betyda många olika saker. Några saker jag syftar på när jag kallar kristendomen för en humanism är:

1) Kristendomen är människors sätt att uttrycka sin tro på Kristus, som förenar det sant gudomliga med det sant mänskliga. Med hjälp av vårt förnuft och vår erfarenhet tolkar vi ständigt Bibeln och traditionen utifrån den värld och de situationer vi lever i. Därmed är kristendomen öppen för kritik och förändring.

2) Kristendomen är en strävan efter det sant mänskliga. Därmed går den viktiga skiljelinjen inte mellan kristet och okristet, utan mellan mänskligt och omänskligt. Jag är människa först, kristen sedan.

3) Kristendomen ser varje människa som Guds avbild och som en medmänniska att älska. Därför innebär kristendomen ett passionerat engagemang för människors värde och värdighet. Kristendomen motsätter sig alla former av förtryck och diskriminering. Guds vilja uppenbaras för mig i mötet med mina medmänniskor, och förverkligas i samarbete med alla människor av god vilja.

4) Kristendomen har en positiv hållning till kultur och vetenskap och strävar efter dialog med andra sätt att försöka förstå människans plats i tillvaron.

När jag säger att kristendomen är en humanism avgränsar jag mig alltså åt två olika håll. Dels mot fundamentalistiska, inhumana och kulturfientliga förståelser av kristendomen. Dels mot ateistiska och religionsfientliga förståelser av humanismen.

Och så gör jag förstås en liten blinkning till Jean Paul Sartre och hans manifest "Existentialismen är en humanism". Den här bloggen är mitt sätt att skriva ett manifest, lite i taget.

Svenska kyrkans utmaningar

Jag tänker mig att det är Svenska kyrkans särskilda sändning i Sverige att fortsätta vara en folkkyrka. Alltså en kyrka med många medlemmar och stor synlighet i samhället, med en strävan att nå ut till människor överallt i landet. Ambitionen att vara en folkkyrka för med sig särskilda utmaningar vad gäller tydlighet och delaktighet, vilket diskuteras extra intensivt för närvarande både här och där. Jag vill lyfta fram fyra punkter som är viktiga för Svenska kyrkans framtid som öppen och helig folkkyrka:

1) Att ha tydligt fokus på Jesus. En folkkyrka har otydliga gränser och måste därför vara extra tydlig med vad som är dess centrum. Centrum är Jesus. Det innebär att det är centralt att fira gudstjänst och be och fördjupa sig i evangeliernas berättelser om Jesus, men också att sträva efter att följa Jesus genom praktisk omsorg om medmänniskorna. Det måste inte alltid pratas om Jesus, men allt som kyrkan gör ska vara präglat av denna Jesus-centrering.

2) Att söka Guds rike, inte organisationens bevarande. Svenska kyrkans syfte är inte att bevara sin egen organisation så intakt och oförändrad som möjligt, även om det ibland kan verka så. Att i stället söka Guds rike kan handla om: Att sträva efter äkthet och kvalitet snarare än statistik och kvantitet. Att fråga efter var kyrkan gör mest nytta, inte var den syns bäst. Att minska omkostnaderna genom att dra ner på antalet anställda och antalet byggnader, och ge överskottet till de fattiga.

3) Att vara en medlemskyrka, inte en proffskyrka. Folket ska vara subjekt i en folkkyrka, inte bara objekt. Den främsta uppgiften för de anställda är att underlätta för andra att vara delaktiga i församlingen. Söndagsgudstjänsten ska präglas av så mångas bidrag som möjligt. Alla medlemmar (jag vägrar att säga tillhöriga) ska gång på gång inbjudas att bidra på fler sätt än bara med medlemsavgiften. Den formella demokratin skulle nog främjas av att de politiska partierna ersattes av kyrkopolitiska partier som kunde formulera tydligare visioner för kyrkan och därmed ge medlemmarna tydligare alternativ att välja mellan.

4) Att tolerera mångfald. Svenska kyrkan har traditionellt varit ganska toppstyrd och enhetlig. Detta har nog bidragit till att konflikter blivit bittrare, eftersom det funnits dåligt med utrymme för olikhet. Men i en folkkyrka med aktiva medlemmar måste det finnas generöst utrymme för mångfald. Olika sätt att uttrycka sin tro, olika sätt att fira gudstjänst, olika åsikter i kontroversiella frågor. Om kyrkans centrum blir tydligare, kan nog toleransen för olikheter också öka.

Konsten att häda

De gustibus non est disputandum, sägs det. Om smak kan man inte diskutera. Kanske är det därför man så ofta grälar och idiotförklarar varandra i stället. Nu är det en liten porslinspojke det gäller. Pojken med blottat hjärta var uppsatt på ett kors som en del av en konstutställning i S:t Jacobs kyrka i Stockholm. Domprosten Åke Bonnier var förtjust i den lilla pojken. Men prästkollegan Joe Lupo Anderson kände sig kränkt och plockade resolut ner pojken och tog den med sig därifrån.

Så här skriver Åke Bonnier på sin blogg om det saknade konstverket:

"Den som stulit den lille pojken lider av total brist på möjlighet att se djupare, att se Kristus. Om det är en kyrkligt aktiv person är det djupt genant och präglad av en unken teologisk hållning. Om det är någon annan är det renodlad idioti!"

Joe Lupo Anderson replikerar i Dagen:

"Kristusstatyn var vänd mot väggen och pojkdockan var klistrad på den andra sidan, där vanligtvis Kristus är korsfäst! Pojkens hjärta var blottat och bröstkorgen uppsprättad. Det är som en parodi, som att göra narr av Kristus."

Vad ska man säga? Den enes uppbyggelse är den andres hädelse. Det är nog inget att göra åt just den saken. Men kanske kunde vi sträva efter en viss respekt för varandras smak när det gäller Jesus-bilder. Ingen bild kan vara allenarådande. Ingen bild kan vara förbjuden. Bildstrider har vi haft en del i kyrkans historia. Och nu verkar det som att bildstormande börjat användas som ett sätt att dra gränslinjer i dagens kyrkogeografi. Ett dåligt sätt, tycker jag. Det vore mycket mera konstruktivt om man tog bilderna som utgångspunkt för att tala med varandra. Och lyssna på varandra. Bildstölder och idiotförklaringar hjälper nog inte någon att se Jesus tydligare.

I luthersk tradition är bildförbudet avskaffat. Det är inte hädelse att göra bilder av Gud. Vi kan inte kränka Gud med våra bilder. Därför borde vi inte heller ha anledning att känna oss kränkta å Guds vägnar över andras bilder. Särskilt inte när det gäller bilder som är djupt meningsfulla för andra kristna. Däremot har vi all anledning att bli upprörda när Guds avbild kränks och förtrampas. Låt oss ha överseende med korsfästa porslinspojkar. Levande människor som korsfästs är en helt annan sak.

Och ja, jag har skrivit ungefär det här inlägget en gång tidigare.

Bra predikan?

Snart ska jag skriva om folkkyrkans utmaningar. Men i kväll får det bli ett inlägg som jag först postade på prästflickans blogg.

Jag tycker det är intressant det här med vad som är en "bra" predikan. För en del är en bra predikan en predikan som innehåller alla de rätta sakerna, så att man kan nicka instämmande till varenda ord. För andra är predikan bra om man lär sig något nytt eller blir utmanad att se saker på nya sätt. För ytterligare andra är det viktigaste med en predikan att den är gripande, underhållande och entusiasmerande. Och för en del är predikan bra om man kan känna igen sig existentiellt och få tröst och uppmuntran och bekräftelse. Vi människor är olika, helt enkelt.

Själv får jag erkänna att jag sällan lyssnar till varje ord i en predikan. Förr eller senare kommer det något som sätter igång mina egna tankar kring predikotexten, antingen för att predikanten ger mig en ny infallsvinkel att spinna vidare på eller för att jag reagerar på något jag inte håller med om. Eller för att jag helt enkelt blir uttråkad. Så för mig kan t o m en riktigt intetsägande predikan vara "bra"...

Jag tror det är bra att det finns många olika sätt att predika, och att det är orealistiskt att någon enskild predikan skulle kunna vara idealisk för alla åhörare. Men det borde förstås vara en fråga om yrkesheder och gammaldags luthersk pliktkänsla för en präst att alltid göra sitt bästa. Och det är nog viktigt att på olika sätt också lyssna till dem man predikar för, så att predikan inte bara formas av en persons tankar och behov.

Pussgurketeologi

Min sjuåring har ofta svårt att somna på kvällen. Det som till slut brukar hjälpa är att viska något bekräftande i hennes öra, som till exempel "Jag älskar dig" eller "Du är en pussgurka". Då ler hon och slappnar av, och somnar till slut.

Vad vill jag då säga med detta, utom att jag är fåraktigt och patetiskt förälskad i mina barn? Jo, två saker:

1) Det är nog inte bara sjuåringar som mår bra av att få bekräftelse.

2) Erfarenheten att vara far har påverkat min gudsbild. Jag tror att om det är så att Gud är vår far, så är han fåraktigt och patetiskt förälskad i oss. Allt annat i tron får ses i ljuset av det.

Finns det kristen etik?

Det talas mycket om kristen etik och kristna värderingar. Ofta syftar man då på vissa specifika åsikter om rätt och fel, som t ex att det är dåligt med abort och homosexualitet men bra med generös flyktingpolitik. För att ta exempel som tenderar att skapa rubriker. Men det finns förstås inga kontroversiella frågor där alla kristna är överens. Så frågan är vad som är kristet med den kristna etiken. Eller om den ens är etik.

Jag har tidigare varit inne på att det finns två olika kristna sätt att definiera vad som är Guds vilja. Antingen handlar det om att följa Bibelns och kyrkans instruktioner. Eller så handlar det om att försöka avgöra vad det i olika sammanhang innebär att älska sina medmänniskor.

Det är förstås inte möjligt att översätta Bibeln till en uppsättning regler för alla tänkbara situationer i livet. Bibeln är inte skriven så. Och livet fungerar inte så. Men ponera att det vore möjligt att hela tiden veta vad som är Guds påbud. Då skulle det inte finnas utrymme för någon kristen etik. Då skulle det kristna livet bara handla om att lyda order. Och den som bara lyder order frånsäger sig eget ansvar för sina handlingar. Orderlydnad handlar om disciplin, inte etik. Den enda möjligheten till etiskt handlande skulle vara om man valde att bryta mot Guds order, för att i stället göra det man ansåg vara rätt. Men då skulle det per definition handla om en okristen etik.

Den andra extremen vore att i varje situation försöka att förutsättningslöst avgöra vad som är bäst för alla människor. Det är förstås inte heller möjligt. Man måste ha vissa tumregler att följa. Annars skulle det bli väldigt mycket grubblande och ganska lite handling. Och det skulle inte heller finnas något specifikt kristet med etiken om den inte erkände några kristna traditioner, exempel eller handlingsmönster.

Kristen etik handlar om att föra en dialog mellan Bibeln och den kristna traditionen å den ena sidan, och den moderna världen och medmänniskans behov å den andra. Kristen etik är alltså en process, inte ett åsiktspaket. Man kan inte avgöra en fråga genom att hänvisa till kristen etik. Men som kristen bedriver man kristen etik när man reflekterar över rätt och fel dels i ljuset av sin tro, och dels i ljuset av våra nutida kunskaper och erfarenheter.

För att ta ett aktuellt exempel: Om man endast utifrån bibelord och kyrklig tradition hävdar att det är fel med samkönade kärleksrelationer, då har man bara argumenterat för att det inte är traditionellt kristet. Man har inte visat att det är något moraliskt fel med samkönad kärlek, eftersom man inte vägt in homosexuellas erfarenheter och modern kunskap om människans sexualitet, och därmed inte fört ett etiskt resonemang. Kristen etik blir det när man låter kristen tradition och homosexuellas erarenheter belysa varandra.

Så svaret på frågan i rubriken är att det finns kristen etik. Men det finns inte en kristen etik. Om man monopoliserar sin åsikt i någon etisk fråga som den enda sant kristna, då missbrukar man Guds namn. För kristendomen är inte ett åsiktspaket. Kristendomen handlar inte om etik, utan om tro, hopp och kärlek. Tro på Jesus. Hopp om Guds rike. Kärlek till medmänniskan. Etiken kommer sedan.

Dagens citat

"Men det jag verkligen inte gillar är kristna som använder Bibeln som den druckne använder en lyktstolpe: för att få stöd, inte ledning."

Citerat från Niklas Hellgren, vars blogg är en av de mest virtuost välskrivna jag stött på. Dessutom är den ofta intressant och underhållande.

Förslag efterlyses!

Det är lätt att gnälla. På min blogg har jag gnällt en del över Ann Heberleins gnäll över Svenska kyrkan. Men nu ska jag sluta gnälla. I grunden håller jag ju med Ann Heberlein om att kyrkan ska ta människor på allvar genom att fokusera på det som är centrum i tron. Och jag håller med Antje Jackelén om att det måste finnas rum för olika människor och olika uttryckssätt i kyrkan. Och alla har vi något att bidra med.

Så nu frågar jag efter ditt bidrag. Ja, just ditt. Vad tycker du man kan göra för att människor av olika slag ska kunna känna sig välkomna och tagna på allvar och genuint delaktiga i Svenska kyrkan? Hur ska gudstjänst och predikan kunna fördjupas och bli mera interaktiv? Hur ska alla som vill kunna bli subjekt och producenter i församlingen snarare än bara objekt och konsumenter? Hur ska Svenska kyrkans fokus på Jesus bli tydligare i förkunnelse och i engagemang för medmänniskorna?

Detta är en brainstorm. Det betyder att alla förslag är välkomna, stora som små, utan censur och kritik. Men det ska vara förslag, inte gnäll. Gärna så konkreta förslag som möjligt. Tryck på kommentarlänken och skriv!

Jag skriver en bok om det

I stället för att blogga åt jag i går kväll middag med en professor från Yale. Vi pratade om lite av varje, och apropå presidentvalet frågade jag honom om han hade någon teori om varför det är en så viktig politisk fråga i USA att vara mot homosexuellas rättigheter (en skillnad mellan kandidaterna är att Obama inte kommer att legalisera samkönade äktenskap, medan McCain verkligen inte kommer att legalisera samkönade äktenskap). Jag förstår att det är viktigt för homosexuella att bli accepterade. Men varför är det viktigt för heterosexuella att inte acceptera homosexuella? Professorn nickade eftertänksamt och svarade: Jag håller på och skriver en bok om det.

Det är ett bra svar. Jag önskar att jag själv hade kunnat använda det lite oftare. Men nu var det hans bok det handlade om. I korthet menar han att det egentligen inte handlar om homosexualitet. Det handlar om sexualitet. Homosexualiteten är bara toppen på isberget, som handlar om att sexualiteten överhuvudtaget ändrat innebörd så att den nu är något annat än vad den var för två generationer sedan. Jämställdheten har medfört att sex nu är ömsesidigt i stället för hierarkiskt. Och preventivmedlen innebär att sex för det mesta inte har med fortplantning att göra. Med denna nya innebörd i sexualiteten kan lika gärna två män, eller två kvinnor, ha sex med varandra som en man och en kvinna. Men vårt (d v s amerikanernas) sätt att tänka kring sex har inte hängt med. Gamla värderingar har blivit föråldrade, men de nya värderingarna har inte riktigt funnit sina former. Så mycket har förändrats så snabbt att många inte orkar med att ändra en sak till. Därför är motståndet så starkt mot homosexuellas rättigheter, fastän argumenten oftast är ganska svaga.

Ungefär så tror jag han sa. Jag ska förstås läsa boken när den kommer ut. Men fram tills dess får jag fundera på egen hand. Och med hjälp av min läsarpanel. Ligger det något i det professorn säger? Vad tror du?

Synd, Del 2

Kanske är det inte så många som orkat läsa min långrandiga katekesförklaring om verksynden. Så här kommer först ett kort sammandrag: Det finns två olika kristna sätt att se på vad som menas med synd. Antingen är synd olydnad mot Gud, genom att man bryter mot Bibelns eller kyrkans regler. Eller så är synd att göra människor illa, och då är det konsekvenserna snarare än reglerna som gör handlingen rätt eller fel.

De flesta kristna skulle nog mena att de här två definitionerna av synd sammanfaller på det ena eller andra sättet. Synd är både olydnad mot Gud och kärlekslöshet mot medmänniskan. Men det finns många olika sätt att förena dessa perspektiv. Mitt förslag är att alternativ två är det som definierar vad som är synd: Synd är allt det som skadar och bryter ner mig och mina medmänniskor och hela skapelsen. Men att detta, som alltså är etiskt fel, kan kallas för synd beror på att det per definition är olydnad mot Gud att skada och bryta ner Guds skapelse. Det vi har gjort mot våra bröder och systrar, har vi också gjort mot Gud. Inget annat. Det finns så att säga inget sätt att kränka Gud direkt, utan att kränka Guds skapelse. Och det finns ingen kunskap om rätt och fel som är oberoende av vad våra handlingar får för konsekvenser. Rätt och fel bestäms empiriskt, inte logiskt-deduktivt.

Därmed blir det en tydlig skillnad mellan moraliska normer och religiösa normer. Att bryta mot religiösa normer, som att gå i kyrkan och att inte svära, är inte synd. Religiösa normer handlar om vår lojalitet mot vår religiösa tradition och mot den tro vi valt att praktisera. De är viktiga för vår religiösa identitet och vår andliga utveckling. Våra religiösa normer är till för vår andliga friskvård, så att säga. Men Gud blir inte kränkt om vi slarvar med böneliv eller tandborstning.

De moraliska normerna bestäms som sagt av vad som är nyttigt och bra för människor och ekosystem. Detta är ganska vagt och generellt uttryckt, men nu är vi på det principiella planet. Vad får då Bibeln för funktion för moralen? Som kristen är jag lärjunge till Jesus. Jag tror att hans väg är den väg som även jag ska försöka följa, i den mån jag kan. Därmed får berättelserna om Jesus en viktig funktion som bollplank och inspiration när jag söker vad som är rätt och gott att göra. Kristen etik är alltså en dialog mellan tradition och praxis, där nya erfarenheter efter hand korrigerar traditionen.

Nog om detta för nu. Flera delar följer.

Stanley Sjöberg välkomnar och ovälkomnar

Stanley Sjöberg skriver i Dagen om sin vision för nästa års ekumeniska Jesusmanifestation. Han vill att "bibeltroende kristna församlingar" ska förbereda manifestationen av "en ännu större kristen enhet av troende kristna". Samtidigt är han tydlig med vilka han inte vill ha med i manifestationen. Om detta årets Jesusmanifestation skriver han så här:

"Drivkraften i planeringen var att ge ett positivt alternativ till de nedvärderande framställningar som gjorts under flera år, när bilden av Jesus förändrats till oigenkännlighet och ändå välkomnats ända in i kyrkosammanhang. Exemplen är allt för många med "Ecce Homo" som mest uppmärksammade spektakel, välsignat av biskopar och domprostar."

Kan det sägas tydligare? Den Jesusbild Stanley Sjöberg avgränsar sig från är en Jesus som accepterar homosexuella. Och till Sjöbergs definition av "bibeltroende kristna församlingar" och "kristen enhet av troende kristna" hör inte de som välkomnar en sådan Jesus som accepterar homosexuella. Det vill säga stora delar av Svenska kyrkan.

Sjöberg manar till respekt för olikheter i traditioner och uttrycks-sätt mellan olika samfund, och till medvetenhet om att varje kyrkoenhet har en särskild kallelse i vårt land. Så problemet med den Ecce Homo-vänliga Svenska kyrkan är inte att den har uttryckssätt som kan vara stötande för andra kristna. Det är inte en estetisk fråga. Inte en mångfald som kan tolereras. För Stanley Sjöberg är Ecce Homo-vänligheten en bekännelsefråga. Något som alla "bibeltroende" måste samlas kring att ta avstånd ifrån. Det handlar om att värna "en frisk samhällskultur", och att visa för hela Sverige att Jesus är "värd att respekteras och inte längre får nedvärderas utan att Sveriges kristna reagerar med kraft".

Menar Stanley Sjöberg verkligen det som det låter som att han menar? Är homovänliga kristna inga riktiga kristna i hans ögon? Håller andra förgrundsgestalter för Jesusmanifestationen med Sjöberg om att manifestationen har denna udd mot homosexuella och mot homovänliga kristna i Svenska kyrkan?

Jag hoppas att jag har missförstått något här. För jag vill inte gärna tro att Jesusmanifestationens "ekumenik" har som syfte att ta avstånd från mig och många andra kristna.

Synd

I en artikel i Expressen utvecklar Ann Heberlein sin kritik av Svenska kyrkan. I korthet menar hon att Svenska kyrkan inte tar troende kristna på allvar. Det predikas "allmänetiskt dravel" i stället för Gud och Jesus och synd. Men, som sagt, Svenska kyrkan består av 1 800 församlingar. Jag har förmodligen firat gudstjänst i andra kyrkor än Ann Heberlein eftersom våra erfarenheter är så olika. Visst har jag också hört en del dravel. Och jag har också upplevt att inte "bli tagen på allvar, som en tänkande och kännande människa". Men oftast har det berott på för mycket renlärighet och för lite verklighetskontakt. Ibland kan orden om Gud skymma erfarenheten av Gud. Aldrig har jag känt att jag inte blir tagen på allvar som kristen i Svenska kyrkan. Och jag vet inte vad Heberlein syftar på när hon talar om "den hippa mälardalskristendomen" som ryggar tillbaka för att tala om Jesus. Kanske har jag vistats för lite i Mälardalen. Men för att gå Ann Heberlein till mötes ska jag nu sluta skriva om kärlek och medkänsla och sådant ytligt dravel. Nu är det synd och katekes som gäller. Håll till godo.

Enligt 1878 års korta utveckling av Martin Luthers Lilla Katekes, förhåller det sig med synden sålunda: Synd är allt det, som strider mot Guds bud (§73). Synden är dels arvsynd, dels verksynd (§74). Arvsynden lämnar jag tills vidare därhän, för den kan vara svår att förstå. Verksynden är mera påtaglig och lättbegriplig. Det är helt enkelt sånt vi gör fast vi inte borde. Eller sånt vi inte gör, fast vi borde. Men inget är så enkelt att det inte kan krånglas till om man förklarar riktigt noga. Jag ska göra så gott jag kan.

Frågan är hur vi vet vad som strider mot Guds bud. Vilka bud rör det sig om? När bryter man dem? Det finns två olika sätt att angripa det problemet. Det ena sättet är att förlita sig på en samling regler. För protestanter är det Bibeln som är regel-samlingen. Synd är att bryta mot det som Gud befaller i Bibeln. Fast i praktiken gör man förstås ett urval av vilka regler det är som fortfarande gäller och hur dessa ska tolkas. Den tradition eller det sammanhang man tillhör tillhandahåller konfessionella glasögon att läsa Bibeln genom. För katoliker är det möjligen lite enklare att se vilka regler som gäller eftersom det där uttryckligen är så att det är kyrkans tradition som tolkar Bibeln. Synd är att bryta mot det som kyrkan lär. Fast även katoliker kan förstås vara oense om vad kyrkan faktiskt lär. Eller vad den borde lära.

Det andra sättet att avgöra vad som är synd är att förlita sig på människans förnuft och erfarenhet. Eftersom Guds bud enligt både Bibeln och katekesen kan sammanfattas i det dubbla kärleksbudet, så är det ytterst kärleken (ursäkta K-ordet) som avgör vad som är rätt och vad som är synd. Vad som är kärleksfullt att göra kan inte handla främst om regler, utan om vad mina handlingar får för konsekvenser. Och då kommer det där med förnuft och erfarenhet in i bilden. Synd innebär att handla kärlekslöst så att man skadar andra människor. Det är lätt att inse att det går att komma till ganska olika slutsatser om vad som ska betraktas som kärleksfullt eller skadligt, eller om vilka konsekvenser som är viktigast att ta hänsyn till, eller vilka konsekvenser som det överhuvudtaget går att ta ansvar för.

Om synd handlar om att bryta mot Bibelns eller kyrkans regler, så blir synd främst en fråga om olydnad mot Gud. Det som är rätt är det som Gud befaller. Konsekvenserna för andra människor blir sekundära. Och förhållandet mellan synd och moral blir oklart. Befaller Gud något för att det är moraliskt rätt? Eller blir något moraliskt rätt för att Gud befaller det? Kan moral överhuvudtaget handla om att följa regler och lyda en auktoritet? Måste inte moral handla om att ta personligt ansvar och fatta egna beslut?

Men om synd i stället handlar om att skada andra människor genom det jag gör, så blir frågan var Gud egentligen kommer in i bilden. Då är synd något som handlar om relationen mellan mig och min medmänniska. Det är tydligt att synd då handlar om moral. Men blir det meningsfullt att tala om en kristen etik när det är förnuft och erfarenhet som avgör vad som är rätt och fel? Har Bibeln och den kristna traditionen någon särskild kunskap om synd och moral?

Beroende på vilket av de här paradigmen man väljer blir det olika sätt att argumentera om rätt och fel. Om synd handlar om att bryta mot religiösa regler och tabun är det reglerna och deras tolkning som står i fokus. Det blir i stort sett meningslöst att argumentera med dem som inte accepterar just dessa religiösa regler. Synden blir en intern kristen fråga. Eller kanske till och med intern för den egna kristna konfessionen. Men om synd i stället handlar om moral och konsekvenserna av mina handlingar, blir resonemanget helt allmänmänskligt. Ordet synd förblir kristet, men kyrkorna har inget tolkningsföreträde när det gäller att fastställa vad som är synd. Den enskilde kristne har egentligen ingen anledning att lyssna mer på kyrkan och prästerna än på andra människor och institutioner i samhället. Och Bibeln ger ingen vägledning alls för vad som är rätt eller fel.

Finns det någon lösning på detta dilemma? Jag ska sova på saken, så får vi se...

Den viktigaste principen

Principer är bra att ha. Men den viktigaste principen av alla är att människor går före principer. Medkänslan måste ha veto mot principfastheten.

De principlösa kan begå vilka grymheter som helst när det passar. De principfasta kan begå grymheter systematiskt och mål-medvetet sju dagar i veckan. Så det viktigaste budet i lagen är... att älska, var det någon som sa.