Homosexualitet i antiken? Del 4. Caragounis utlåtande

Min samtalspartner Daniel har talat med Chrys Caragounis, och från honom fått följande kommentar till min kritik av hans bok (kommentaren är alltså ställd till Daniel, inte till mig).

Vad gäller din fråga, är det omöjligt för mig att säga något meningsfullt över din väns avvisande av min bok. Han tycks vara en av de som inte bryr sig om beviset utan gläds av sådana som säger det han vill höra. Dessutom, verkar han vara ganska okunning om bevismaterialet och forskningens karaktär. Det är uppenbart att han inte kan utvärdera beviset. Min bok visar den möda jag har lagt ner i arbetet för att inte påstå något som inte bärs up av det antika bevismaterialet. Om han struntar i sådan bevisning och i stället har sin lust i vad hans medtänkande säger, det är hans problem. Jag har lagt fram på ett kortfattat sätt den antika situationen med dess bevisning, såsom den framkommer ur de olika källorna. Att det skulle finnas några som inte ville acceptera fakta har alltid varit klart för mig. Det är ju ingen som är så blind som den som inte vill se!

Det finns förstås ingen anledning för Caragounis att gå i svaromål mot mig. Men jag tycker det är synd att han markerar att han inte heller vill stå i dialog med antikhistoriska sexualitetsforskare (mina "medtänkande"). Jag är ju långt ifrån ensam om att läsa t ex Aristoteles på ett annat sätt än Caragounis. Och såpass mycket förstår jag om forskning, att den alltid bedrivs i dialog med andra forskare. Man kan inte bedriva vetenskap utan kritik och självkritik. Det finns ingen som är kapabel att i ensamt majestät utforska alla källor och klargöra alla fakta.

Homosexualitet i antiken? Del 3. Mitt svar

Detta blogginlägg är ett svar på en invändning från Daniel Norburg som kan läsas i mitt förra inlägg (och som jag där lite eufemistiskt kallar för en fråga). Den invändningen är i sin tur en reaktion på de synpunkter jag framför i mitt förrförra blogginlägg.

Daniel. Det korta och enkla svaret på din invändning är att Caragounis har fel. Varken hans läsning av Aristoteles eller hans beskrivning av hur antikens människor i allmänhet såg på olika former av homoerotiska relationer övertygar mig. Jag har förstås inte möjlighet att bemöta allt i detalj, men jag ska ge ett par exempel på vad jag menar.

1) Om man ska uttala sig om något med vetenskapliga anspråk på kunskap och noggrannhet, så måste man förstås förhålla sig till de viktigaste resultaten, teorierna och skolbildningarna på området. Det gör inte Caragounis. Han visar inga tecken på att ens känna till den dominerande skolbildningen inom antikhistorisk sexualitetsforskning de senaste tjugo åren. Jag tänker på den forskningstradition som omfattar antikhistoriker som John Winkler, David Halperin, Eva Keuls, Amy Richlin, Marilyn Skinner, Holt Parker, Jonathan Edwards och Craig Williams. Han nämner ingen av dessa forskare i sina noter, och bemöter inte deras centrala teser. I stället utgår han från tre betydligt grövre tillyxade teser från "homosexualitetens förespråkare" som han inriktar sig på att vederlägga. Detta är i sig tillräckligt för att man ska kunna fastslå att Caragounis beskrivning av homoerotik i antiken inte håller vetenskaplig standard, trots de anspråk han gör på första sidan.

2) Så till Caragounis läsning av Aristoteles. Där bara utgår han från att Aristoteles talar om homosexuella män i allmänhet. Men om man tittar närmare på vad Aristoteles säger och på hur hans kulturella referensramar kan ha sett ut, framträder en annan bild. Jag citerar några rader från Aristoteles, tyvärr i en lite ålderdomlig engelsk översättning:

[3] These are instances of Bestiality. Other unnatural propensities are due to disease, and sometimes to insanity, as in the case of the madman that offered up his mother to the gods and partook of the sacrifice, or the one that ate his fellow slave's liver. Other morbid propensities are acquired by habit, for instance, plucking out the hair, biting the nails, eating cinders and earth, and also sexual perversion. These practices result in some cases from natural disposition, and in others from habit, as with those who have been abused from childhood. [4] When nature is responsible, no one would describe such persons as showing Unrestraint, any more than one would apply that term to women because they are passive and not active in sexual intercourse; nor should we class as Unrestraint a morbid state brought about by habitual indulgence. (Aristoteles, Den nikomachiska etiken 7.5.3-4)

Sammanhanget här är att Aristoteles behandlar "onaturliga njutningar" (NE 7.5.1). Först tar han upp olika fall av kannibalism (7.5.2-3). Sedan kommer han till det som här lite vagt översätts med "sexual perversion", och som Caragounis återger som "sexual relations among males". Caragounis översättning är korrekt, förutom att han missar bestämningen att det handlar om onaturliga njutningar på området sex mellan män. För Caragounis är säkert alla samkönade sexuella relationer onaturliga. Men inte så för Aristoteles. Det som i hans kulturella sammanhang betraktas som onaturligt är om en man finner njutning i att bli penetrerad. Att män hade pederastiska förhållanden sågs som fullständigt naturligt i 300-talets Athen, vilket många samtida källor omvittnar. Men en vuxen man som finner njutning i att underkasta sig analsex är en kinaidos, en föraktad och perverterad man som beter sig som en kvinna i stället för som en man (Caragounis nämner ordet kinaidos på s 33, men definierar det felaktigt som den "passiva" parten i allmänhet). Denna läsning av Aristoteles bekräftas av att dessa "onaturliga" böjelser i vissa fall förklaras som resultat av sexuella övergrepp i barndomen, och av att de jämförs med kvinnor som inte kan rå för att de är "passiva" i stället för "aktiva" i sexakten. Det handlar alltså om de män som blir penetrerade, inte om män som penetrerar (en viktig distinktion i antiken). Och det handlar om dessa mäns "onaturliga njutningar", inte om dem som av olika skäl uthärdar sådan behandling utan njutning. Alltså handlar det om kinaidoi, inte om män som har sex med män i allmänhet.

Jag nöjer mig med detta eftersom timmen är sen. Min slutsats är alltså att Caragounis brister i vetenskaplig noggrannhet och läser in sina egna föreställningar om homosexualitet i de antika texterna. Den som på allvar vill sätta sig in i hur de antika kulturerna skiljer sig från oss i synen på sex och homoerotik bör läsa andra författare än Caragounis, t ex dem som jag nämner under den första punkten ovan.