Önska Jerusalem fred

Kanske är det känslorna av hopplöshet och hjälplöshet inför kriget i Gaza som får så många även i vårt land att passionerat ta ställning för någondera sidan. Om man säger ifrån på skarpen och fördömer den skyldiga parten, så har man åtminstone gjort något. Men att välja sida och peka ut syndabockar kommer inte att lösa konflikten. Föreställningen att den ena sidan har rätt och den andra fel är en del av själva problemet, inte en del av lösningen. Till och med uppdelningen i två sidor är en del av problemet. Det är den uppdelningen som legitimerar att människor hatas och förtrycks och dödas, bara för att de tillhör fel folk. Men det finns inte rätt folk och fel folk. Bara människor som är som folk är mest.

Det är förstås väldigt lite vi kan göra åt situationen. Men vi kan i alla fall försöka vara en del av lösningen i stället för en del av problemet. Vi kan vägra ta ställning för en sida mot en annan. Vi kan ta avstånd från allt våld och dödande, oberoende av vem som skjuter på vem. Vi kan ha medkänsla med alla människor som drabbas, och kräva att allas rätt till ett drägligt liv ska respekteras. För konflikten kan inte lösas med att ena sidan vinner. Den enda lösningen är fred och rättvisa för alla.

Läs mer: Broderskap förespråkar dialog med alla parter. Samtalsterapi mot våldet.

Uppdatering 2009-01-19. Nu ser jag att Håkan Arenius skrivit en krönika på samma tema som denna, fast bättre. Läs den!

Krama en muslim

Så har då antirasister i Lund tagit upp traditionen att slå ner våldet och rasismen med hjälp av flaskor och gatstenar. Håhåjaja. Kunde man inte hellre låta de nationella fira det svenska stormaktsväldets undergång i lugn och ro. Eller så kunde man anordna ett festligt, alternativt firande samma dag. Karl XII:s död markerar ju slutet på ett drygt sekel av ständiga krig. Därefter blev det lugnare och fredligare. Det kunde vara värt att fira. Att kasta gatsten får snarare ses som en hyllning till krigarkungens rationalitet. Det är vi mot dem. Må den starkaste vinna.

Men kravallerna i Lund är ändå en bagatell i jämförelse med vad som just ägt rum i Bombay. Även där kan man önska att de våldsammas rationalitet inte ska få segra. När muslimska terrorister under spektakulära former dödar så många hinduer, kristna och judar som möjligt, så är syftet uppenbarligen att provocera fram en motreaktion. Jihadister behöver skapa fiender för att kunna föra sin kamp. Låt oss inte gå i den fällan att bli fiender. Krama en muslim i stället. Det är det radikalaste sättet att ta avstånd från en sådan här terrorhandling.

George W Bush påstår att han läst Bibeln varje dag under sin tid som president. Tänk om han hade koncentrerat sig på Bergspredikan och Jesu undervisning om att bemöta ont med gott. Då hade världen kunnat se annorlunda ut. Men han läste kanske Josuas bok i stället. Om och om igen.

Vi mot dem. Det verkar vara ett djupt rotat sätt för oss människor att dela in världen. Kanske är det här tribalistiska sättet att tänka och handla den starkaste kandidaten till att göra skäl för namnet arvsynd. En medfödd defekt i vår mänskliga natur som förs vidare från generation till generation. Den egoistiska ondskan är trivial och småaktig i jämförelse. De riktigt stora förbrytelserna görs av människor som offrar sig själva i tribalismens tjänst -- för nationen, folket, religionen. Vi mot dem.

Vår tids stora utmaningar handlar om att bryta oss ut ur tribalismens våldsspiral. Klimatkris, fattigdom, krig och terrorism. Ingen av dessa ödesfrågor kan lösas genom ett vi-och-de-tänkande. Vårt tänkande måste komma ikapp vårt tekniska kunnande. En enda jord. En enda mänsklighet.

"Kan vi klara det?", hör jag i bakgrunden. Treåringen ser på Byggare Bob. Svaret på frågan är alltid: "Klart vi kan!". Yes, we can.

Korset och svärdet

Avrustningsaktionerna mot svenska vapenfabriker väcker en hel del frågor i medier och på bloggar. Hur kan de få för sig att bryta mot lagen? Kunde de inte ha protesterat på något annat sätt? Att ta sönder vapen, är inte det en form av våld?

Man skulle kunna vända på de frågorna. Hur kan det komma sig att svenska vapen exporteras till krigförande länder, som t ex USA, fast det är förbjudet i svensk lag? Varför protesterar vi inte mer mot att svensktillverkade vapen dödar människor i krig runt om i världen? Att inte försöka stoppa vapenexporten, är inte det ett sätt att göra sig medskyldig till mord?

Som kristen finns det fler frågor att ställa sig. Att ta sitt kors och följa Jesus, vad innebär det? Korsfästelsen av Jesus var ett straff utdömt enligt romersk rätt för brottet att göra uppror mot Rom. Jesus bröt mot lagen. T ex när han botade på sabbaten, när han lät sig hyllas som kung, och när han drev ut månglarna ur templet. Korset var en direkt konsekvens av att Jesus följde Gudsrikets lagar, och därför kom att bryta mot romarrikets lagar. Så vad innebär det idag att ta sitt kors? Korsfästelse är lyckligtvis avskaffat som lagens strängaste straff. Så idag blir det snarare: Att ta sitt fängelsestraff och följa Jesus. Kanske är det inget självändamål för en kristen att hamna i fängelse. Men vi borde göra vad vi kan för att upprätthålla Gudsrikets lagar om kärlek och barmhärtighet och ickevåld. Även när det för oss i konflikt med världsliga lagar.

Problemet med avrustningen av granatgevär och haubitsar är inte lagbrottet. Problemet är att det finns många vapen kvar som inte är avrustade.

Här skriver Annika Spalde om avrustningsaktionerna.

För livet

Det har väl inte undgått någon att vicepresidentkandidaten Sarah Palin är "pro-life". Hon är alltså mot rätten till fri abort. Jag har inga särskilda åsikter just om Sarah Palin. Men konceptet pro-life fascinerar mig.

I USA är det en viktig kristen profilfråga att vara abort-motståndare. Det står inget just om abort i Bibeln, så motståndet brukar motiveras med hänvisning till femte budet. Du skall icke dräpa. Det märkliga är att samma människor som anser att abort är mord, ofta är för dödsstraff, för alla medborgares rätt att bära vapen för självförsvar, och för militära medel i utrikespolitiken. Sarah Palin är bara ett exempel av många på denna åsiktsmix. Pro-life, alltså.

Att vara "för livet" skulle jag gärna se som en kristen hållning. Men för mig innebär det att jag tar motsatta ställningstaganden i samtliga dessa frågor som gäller rätten att döda. För möjlighet till abort. Mot att döda i krig, rättsskipning eller självförsvar. Och förstås för fattigdomsbekämpning och miljövård.

Vet inte riktigt vad jag ska dra för slutsatser av detta. En negativ slutsats kan vara att det inte är så angeläget med kristna profilfrågor i politiken. Eftersom det inte finns något kristet åsiktspaket som alla kristna kan enas kring, ligger det nära missbruk av Guds namn att driva en "kristen" politik. En mera positiv slutssats skulle kunna vara att "för livet" är en bättre utgångspunkt för kristen spiritualitet än för kristen politik. En skapelsebaserad fromhet som bejakar livet som en gåva från Gud och värnar allt levande. Det ska jag fundera vidare på.

Mänskliga sköldar efterlyses

Svenska Dagbladets ledarblogg frågar lite syrligt varför det inte är några "mänskliga sköldar" på väg till Georgien för att ställa sig i vägen för ryska tanks. Bortsett från att det förstås är för sent att försöka förhindra just det här kriget, så har SvD en poäng. Det borde vara lika angeläget att försöka stoppa ryska angreppskrig som att stoppa amerikanska angreppskrig. Och det här kriget har kunnat förutses länge. De mänskliga sköldarna borde ha varit på plats för länge sedan.

Det går förstås inte att vänta sig att de ideella fredsrörelserna ska ha resurser att bevaka alla konfliktzoner i världen. Men varför har inte EU engagerat sig mer i att förebygga det här krigsutbrottet? Säkert har en hel del gjorts som inte jag känner till. Men inte tillräckligt. Ett par tusen fredsövervakare från EU, obeväpnade men väl synliga, på plats i Sydossetien, Abchasien och Georgien hade kanske kunnat hindra den här våldsamma utvecklingen. Det är ju svårare att skjuta på civila när man vet att det finns internationella övervakare som dokumenterar vad som händer.

Det hade förstås kostat en del att hålla sådana här fredsstyrkor på plats i Georgien och andra konfliktområden. Och det skulle innebära risker för fredsövervakarna. Men när det gäller militära styrkor är kostnader och risker inte något problem. I jämförelse med EU-ländernas militära engagemang på olika håll i världen skulle priset varit lågt för den här typen av obeväpnade fredsövervakare som jag talar om. Det finns mycket kvar att göra för EU vad gäller icke-militärt fredsarbete och konflikt-förebyggande.

I det här sammanhanget vill jag passa på att skryta lite med goda vänner till mig som är engagerade i fredsarbete av olika slag. Gabriella ska om en vecka åka till Palestina som följeslagare (bättre ord än "mänsklig sköld") för att stödja fredssträvanden från palestinskt och israeliskt håll, inom ett program som drivs av Kyrkornas Världsråd. Annika, Pelle och Klaus och några till stod igår inför rätta för att de gjort symboliska försök att stoppa vapenproduktion vid SAAB Microwave, som levererar eldledningssystem till amerikanska trupper i Irak. Kära vänner, jag är stolt över er. Ni är goda faddrar och förebilder för mina barn.

Så till SvD:s ledarredaktion skulle jag vilja säga att det finns gott om människor som engagerar sig starkt och uthålligt i den riktning SvD efterlyser. Men det skulle behöva bli många fler. Kan man hoppas på att SvD vill göra reklam för Kyrkornas Världsråds och plogbillsrörelsens arbete för att förebygga krig?

Korrigering: SAAB Microwave har levererat eldledningssystem till brittiska trupper i Irak, inte amerikanska. USA använder också svenska vapensystem i Irak, men inte just detta.

Krig i Europa

Allt tyder nu på att Georgien och Ryssland befinner sig i öppet krig mot varandra. Naturligtvis måste Sverige och EU och USA protestera mot Rysslands angrepp mot ett självständigt, europeiskt land. För trots sitt ambivalenta geografiska läge hör Georgien till Europa, inte till Asien. Och tumregeln är enkel. Asiatiska länder får invaderas. Europeiska länder får inte invaderas.

Man kunde önska en ännu enklare regel som säger att inga länder får invaderas. Men i praktiken är det nu så här läget är. USA och Storbritannien och andra länder (inklusive Georgien!) som har trupper i Irak har en svår pedagogisk uppgift att förklara varför Irak fick invaderas men inte Georgien. Libanon, Syrien och Iran är asiatiska länder som får bombas vid behov. Och förresten är Serbien lite asiatiskt också. Men det är ett undantag. Georgien är inget undantag. Georgien är europeiskt.

Men kanske ligger Georgien i Asien om man tittar på ryska kartor. Och medan denna geografiska fråga dryftas är det georgier och osseter som flyr och blöder. Europeiskt eller asiatiskt blod? Spelar ingen roll. Det är ändå rött.

Uppdatering: Även inom den svenska regeringen verkar det kunna diskuteras huruvida Georgien hör till Europa eller inte. Statsminister Reinfeldt talar om "ett krig i Europas omedelbara närhet", medan utrikesminister Bildt talar om angrepp mot "en suverän europeisk stat". Kanske borde de prata ihop sig lite.

Ytterligare uppdatering: Det är svårt med fakta i krig. Särskilt när det gäller obskyra bergstrakter långt borta. Men borde inte någon på DN notera att de dels uppger att 100 000 människor är på flykt från Sydossetien, och dels att Sydossetien bara har cirka 70 000 invånare...

Om FRA, paranoia och åsiktsregistrering

Alla bloggare med självaktning måste förstås skriva om FRA. Så nu gör jag det. Är det bara jag som tycker det finns något ironiskt med att det är just bloggare som drivit opinionen mot FRA-lagen? För det finns väl inget värre en bloggare kan tänka sig än att inte bli avlyssnad, läst och registrerad...

En annan ironi i FRA-debatten är den ömsesidiga paranoian. Från FRA-sidan: Vårt land är så hotat av terrorister och andra hemska hot "av diffus art" att vi måste filtrera och analysera all kommunikation som passerar landets gränser. Från bloggsidan: Allas vår personliga integritet hotas av att tjänstemän på FRA kommer att granska våra privata samtal och surfvanor.

Själv är jag inte ett dugg oroad för att någon på FRA skulle orka granska något jag skrivit. Jag har ju ett svenskt namn och skriver på västerländska tungomål. Men vem kan garantera att inte personer med arabiskklingande namn kommer att hamna på hemliga listor och få sina konton spärrade och sin rörelsefrihet begränsad bara för att de misstänks för samröre med terrorister?

Så jag är emot att FRA ska få granska all kommunikation över gränserna. Men ännu mer är jag emot FRA överhuvudtaget. Det finns så mycket mer påtagliga säkerhetshot som det skulle vara mera angeläget att åtgärda. Hur många dödas egentligen av terrordåd i Sverige per år? Och hur många dödas p g a droghandel, bristande psykvård eller rattfylleri?

Och ännu, ännu mer är jag emot att skicka svenska trupper i strid utomlands. Vår lilla styrka på ett hundratal soldater i ett relativt lugnt hörn av Afghanistan har i samband med FRA-debatten använts för att legitimera hemlig avlyssning i stor skala. Tänk vad som skulle kunna hända om vår beredskapsstyrka i Nordic Battlegrop hade sänts till ett verkligt krig. Om ett tiotal svenska soldater stupade i strid, vad skulle vi få se för inskränkningar i våra medborgerliga friheter och rättigheter då?

Men för att återvända till bloggandet och integriteten. En blogg, som t ex den här, utgör bland annat en systematisk och omfattande åsiktsregistrering. En del väljer därför att vara anonyma, medan andra anger sin IRL-identitet. Själv har jag valt att vara anonym. Främst hänger det ihop med att jag inte vill att vem som helst ska kunna kolla upp mina åsikter om allt möjligt med bara en enkel googlesökning. Men samtidigt tycker jag det finns ett värde i att stå för sina åsikter med sitt namn. Jag skulle alltså egentligen vilja att man skulle kunna gå från hapax till mitt IRL-namn, men inte från mitt namn till hapax. Finns det någon behändig möjlighet att ordna det så? Hur resonerar ni andra kring att vara anonyma eller öppna med er identitet?

Betraktelse på Hiroshimadagen

Idag är det en vacker sommardag, alldeles lagom varm.
Idag är det 63 år sedan staden Hiroshima utplånades av en atombomb.
Idag finns det ca 30 000 kärnvapen i världen, varav många kan avfyras med några minuters varsel.
Idag kan vara mänsklighetens sista sommardag, om någon skulle råka trycka på fel knapp.
Idag ska jag krama mina barn och se om det finns något jag kan göra för att stödja mina gamla vänner i Trident Ploughshares.

What Would Jesus Do?

Folk kom till kyrkan med barn för att barnen skulle få leka och sjunga och kanske till och med höra något om Jesus. Men några lärjungar blev förargade och satte upp affischer om att minsann inte vem som helst kan vara välkommen till kyrkan. Visst påminner de här aktuella nyhetsklippen om något man hört förut...

Aktionsgruppen som kallar sig "ortodoxa kristna" har gjort ett ganska misslyckat försök till PR-kupp. De ville nog imitera Martin Luther genom att spika upp 95 teser på Högalidskyrkans port, som protest mot att kyrkan i fråga välkomnar folk som deltar i Pride-festivalen. Men när man agerar anonymt i skydd av mörkret kan man inte komma till tals själv. Affisherna togs snabbt ner, och i stället blev det Högalidskyrkans inkluderande barnverksamhet som fick extra uppmärksamhet i medierna. Och de "ortodoxa kristna" framstår inte som modiga reformatorer, utan som ogina homofober och simpla vandaler.

Somliga kristna borde nog gå en nybörjarkurs i civil olydnad och ickevåldsmotstånd. Eller ännu hellre slå upp sin bibel och läsa om hur Jesus bemötte barn och sådana vuxna som en del kallade för syndare för att de inte levde i konventionella kärnfamiljer. Ibland blir parallellerna så tydliga.