Kris

Vadå finanskris. Den verkliga krisen just nu är skadesituationen i fotbollslandslaget. Ikväll hoppas jag på minusgrader, dimma och underkylt regn, åtminstone i trakten kring Råsunda. Då kanske B-laget kan klara oavgjort mot Portugal. Kanske.

Svenskhetens väsen

Zlatan. Idag går det inte att börja i någon annan ände. Så jag säger det en gång till: Zlatan. Bruket av bokstaven Z i svenska språket måste ha mångdubblats tack vare en viss Ibrahimovic. Själv ville jag att vår son skulle få Zlatan som mellannamn, så att han kunde använda Z som initial. Tyvärr blev jag nedröstad.

Därmed är vi mitt i den fotbollsnationalistiska glädjeyran inne på några funderingar om svenskhetens väsen. Och då syftar jag inte på ljudet av 10 000 kycklinggula supporters. Det är svenskhetens oväsen, snarare. Men kommentatorerna kan inte avhålla sig från att framhålla svenska dygder i spelarnas agerande. När Chippen hoppar över ett grekiskt ben i stället för att söka en straff, så är han "svenskt ärlig". Eller kanske rädd om sina ben, tänker jag. När en grekisk spelare lite senare gör samma sak är han visserligen ärlig, men inte grekiskt ärlig. Och Petter Hansson snubblar in ett mål på "ren svensk råvilja". Jaha. Vem vill inte göra mål i EM, oavsett nationalitet. Ofta framhålles svenskheten som ett signum för det svenska fotbollslandslaget -- spelet är välorganiserat och disciplinerat, och kollektivet går före individuella prestationer. Som i folkhemmet. Men jämför man med andra små nationer som nått en viss framgång utan att ha många stjärnor i laget, så är framgångsreceptet ungefär detsamma. Pedantiskt noggrannt försvarsspel. Satsa på kontringar. Se på Kroatien och Tjeckien, till exempel. Och Grekland i förra EM.

Men vad är då svenskhet för något, om det inte är ett visst sätt att spela fotboll? Vi får gå till experterna på svenskhet för att finna ett svar. Så här skriver Jimmie Åkesson, Sverigedemokraternas ordförande:

"För att något ska betraktas som specifikt svenskt ska det, enligt min uppfattning, vara något unikt för Sverige eller någon del av Sverige, eller så ska det ha en djup förankring bland nu levande eller tidigare generationers svenskar."

Jaha. Nästan allting kan alltså vara specifikt svenskt, bara det finns inom Sveriges gränser eller har en "djup förankring" bland ett antal svenskar. Knätofsar och raggarbilar. Surströmming och pappaledighet. Eller för den delen caffe latte och motståndet mot främlingsfientliga partier, som Ulf Bjereld påpekar.

Svenskhetens väsen får vi nog söka någon annanstans än hos Sverigedemokraterna. Det ligger inte i deras intresse att definiera svenskhet på något tydligt och avgränsat sätt. Då skulle ju några presumtiva väljare kunna hamna utanför definitionen. Om ärlighet är svenskt exkluderas bidragsfuskarna, till exempel. Snarare handlar deras politik om att ha en bekväm syndabock för allt som är fel. Osvenskarna. "Massinvandringen" och "mångkulturen". Det välkända hotas av det främmande, helt enkelt.

Jimmie Åkesson har förstås rätt i att svenskheten inte låter sig ringas in så enkelt. Alla har sin egen bild av vad svenskheten består i. Svenskheten konstrueras på nytt varje gång någon stipulerar att något är svenskt. Som att stå på benen i stället för att falla i motståndarnas straffområde. Men finns det då någon essens? Någon svenskhetens kärna som är gemensam oavsett våra olika bilder av det svenska? Jag skulle rösta på det svenska språket. Språket är gemensamt, annars skulle det inte fungera. Alla som talar svenska kan delta i förhandlingen av det svenska. De som inte förstår svenska är -- osvenska. Sill och potatis är inte svenskt om bordskonversationen är på estniska eller swahili. Det är sill och potatis som diskurs som är svenskt, när vi pratar och tänker sill och potatis. På svenska.

Jag vet inte om det är något självändamål att bevara svenskheten. Men om man nu skulle vilja det, och om det är sant att svenska språket är svenskhetens väsen, då borde man sträva efter att så många som möjligt skulle tala svenska. Massinvandring och SFI är nyckeln till stärkt svenskhet. Ju fler saker vi kan tala om på svenska, och ju fler som kan delta i samtalet, desto större och starkare blir svenskheten. Och tack vare att Zlatan talar svenska blir hans fotbollstrolleri typiskt svenskt. Heja Zverige!

Nationalist, ja visst!

Nationaldagen passerade ganska obemärkt förbi. Men fyra dagar senare, när Henke och Zlatan ska göra premiär i EM, råder nationell yra. Dagisfröken har Sverige-tröja och EM-prästen manar till förbön för landslaget. Varför är det plötsligt inne att vara nationalist?

Kanske har det med vi och dom-faktorn att göra. Alla identiteter förutsätter att det finns några andra, annorlunda, att definiera sig i relation till. Att vara svensk är att INTE vara icke-svensk. På nationaldagen när svenskheten ska firas sådär i största allmänhet finns det ingen tydlig icke-svenskhet att förhålla sig till. Jag är så stolt att jag är svensk och inte... ja, vadå? I stort sett de enda som kan fira entusiastiskt på nationaldagen är rasister och toknationalister som hyllar svenskheten gentemot osvenska element inom landet. Och det blir ganska så obehagligt.

Men när Sverige spelar match i fotbolls-EM är identiteterna knivskarpa. De elva killarna i blågula dräkter är "vi", och de med avvikande färg är "dom". Då kan även vi liberaler och humanister och kosmopoliter, och allt annat fint som vi är, skrika ut vår passion för SVERIGE. Lyckligtvis är detta en domesticerad och ganska harmlös form av nationalism. De som har gula tröjor har förstås väldigt mycket gemensamt med dem som har blåa eller röda eller orangea tröjor. Intresset för fotbollen förenar mer än det splittrar. Efter matchen mot Grekland ikväll kommer vi att ha något att prata om med alla greker vi träffar de närmaste åren. Och ganska snart spelar det ingen roll vem som vann.

Men ikväll är det blodigt allvar. Nu ska jag prova matchtröjan och leta flaggor att vifta med. Kosmopolit, ja visst. Men idag är jag fotbollsnationalist.