Tacksägelsedag i finanskrisens tid

Det bästa i livet är gratis. Annat som vi behöver är ganska billigt. Det som är dyrt är allt det där som vi inte alls behöver men som ska säljas till oss med mördande reklam. Kanske kan finanskrisen få oss att köpa lite mindre, så att det mördas färre vattendrag och träd och vi får lite mer tid över till det som är viktigt på riktigt. För inte behöver det kosta så mycket att leva.

Idag har jag och treåringen åkt lokaltåg. Stort äventyr för honom, och därför ganska roligt även för mig. Man måste förstås ha biljett, men månadskortet är redan betalt så det kändes gratis att åka.

Sedan gick vi en bit. Tittade på höstlöven och fåglarna och cyklarna och bilarna. Alldeles gratis.

Så kom vi fram till kyrkan och firade tacksägelsedagsgudstjänst. Fullsatt i kyrkan eftersom förskola och miniorer och de nya konfirmanderna var där. Klokt nog avstod prästen från att predika, så vi bara sjöng en massa glada sånger och firade nattvard och tände ljus. Treåringen blev lite blyg och förskrämd för att det var så många där, men jag var glad och stolt över min kyrka där folk med alla möjliga färger och former och familjekonstellationer minglar och möts. Sedan åkte treåringen rutschkana och jag fikade och pratade. Nästan gratis. En symbolisk slant i kollekten eftersom jag missade kollektändamålet, och ingen frivillig gåva till diakonin för den vegetariska kyrklunchen. Snålt, men jag kompenserar nästa gång.

På eftermiddagen lekte barnen i trädgården medan jag plockade äpplen och försökte stuva in trädgårdsmöblerna i det alldeles för lilla skjulet. Gratis.

När ungarna somnat kokade jag äpplamos. Farmor skulle nog inte godkänt det, men jag tyckte det blev bra. Fem kronor för sockret och elen, ungefär.

Tack Gud för finanskris och höstlöv och äpplamos och hemska små ljuvliga barn.

Uppdatering: Här står det om Anglikanska kyrkans råd och böner i finanskrisens tid.

Hotet mot familjen

Ulf Ekman skriver om kärnfamiljens värde i ett blogginlägg. Jag förstår ganska lite av vad han säger. Till exempel skriver han: "Det är märkligt hur farlig kärnfamiljen är för stora delar av det politiska etablissemanget." Och så antyder han att det finns starka krafter som vill montera ner familjen. Vad menar han?

Jag kan bara komma på två kontroversiella frågor kring familjepolitiken just nu. Vårdnadsbidrag och samkönade äktenskap. Vårdnadsbidraget kan säkert ge ett välkommet tillskott till de familjer som meriterar sig för det. Men är de riksdagsledamöter som röstade emot vårdnadsbidraget fientliga till familjen? Det låter överdrivet. Inte heller kan väl samkönade äktenskap innebära något hot mot någon konkret familj. Snarare tvärtom. En del familjer som redan finns kan då få sin status som familj mera erkänd. Sammanlagt blir det bara plus och inga minus för familjerna i vårt land. Möjligen skulle motstånd mot samkönade äktenskap kunna ses som ett angrepp på vissa familjer. Men det var nog inte så Ekman menade.

Ska vi finna någon mer radikal familjemotståndare får vi lämna riksdagen och vända oss till Jesus själv. Nästan allt Jesus säger om kärnfamiljen är negativt. Den som vill vara en lärjunge måste vara beredd att välja bort sin familj. Inte bara föräldrar och syskon kan man bli tvungen att lämna för Jesu skull, utan också hustru och barn (lite androcentriskt formulerat, men det är så det står t ex i Luk 18:29). Även den familj som Ekman hyllar som det främsta exemplet på kärnfamiljens betydelse, Jesu egen familj, ifrågasätts av Jesus. När hans mor och bröder kommer och vill ta hand om honom vägrar han att träffa dem. I stället pekar han ut dem som "gör Guds vilja" som sin egentliga familj.

Våra folkvalda är nog inget större hot mot kärnfamiljen. Möjligen kan det efter hand bli utrymme för lite mera variation i familjernas sammansättning. Men om kristna började ta Jesu undervisning om familjen bokstavligt, då skulle kärnfamiljen bli utmanad på riktigt.

Den heliga familjen

Det var en gång en förlovad flicka som på märkliga vägar blev gravid utan sin fästmans medverkan. Fästmannen valde att ändå gifta sig med henne och ta hand om hennes barn som sitt eget. Det är denna familj som vi återskapar och hyllar med våra julkrubbor. Ett nyfött barn. En ung ogift mamma. En man som som inte är barnets pappa men som vill bli det. Den lilla familjen är omgiven av änglar och herdar och vise män. Och alla ser de med vördnad på det nyfödda barnet.

För barnet är det viktigt att få växa upp i en stabil och kärleksfull familj. De som åtar sig att vara barnets föräldrar gör förstås det viktigaste jobbet. Men det är också viktigt att det finns andra runtomkring som stöttar familjen. Och samhällets erkännande av familjen är också viktigt. Inga barn ska behöva känna sig oäkta eller illegitima för att omgivningen inte erkänner deras familj som en "riktig" familj. Därför är det ologiskt och djupt tragiskt att barnens bästa används som argument mot samkönade äktenskap. Det finns samkönade par med barn i vårt samhälle, vare sig dessa par får gifta sig eller inte. Med omgivningens stöd och samhällets erkännande kan dessa familjer få högre grad av stabilitet. Det borde bara kunna vara bra för barnen, inte dåligt.

Den heliga familjen måste inte bestå av ett gift heterosexuellt par som får gemensamma biologiska barn minst nio månader efter vigseln. Julkrubban påminner oss om att familjer kan se ut på olika sätt. Guds son kunde växa upp till sann människa i en styvfamilj, fast han föddes i ett stall av en ogift mor. Det som gör familjen helig är inte det biologiska släktskapet eller föräldrarnas sexualitet. Det som gör familjen helig är att föräldrarna trofast och kärleksfullt tar hand om varandra och barnen. Då är de omgivna av änglar.