Kristdemokraternas dilemma

Emanuel Karlsten tecknar KD:s dilemma utifrån den famösa fejk-bloggen Sanningen måste fram. I stort sett är det samma dilemma som alla partier har, att hålla kärnväljarna nöjda samtidigt som man inte ska skrämma bort marginalväljarna.

Men för KD tillkommer dilemmat att vara ett kristet parti utan att vara ett kristet parti. KD:s existensberättigande är att man står för kristna värderingar, och utan den kristna (eller framför allt frikyrkliga) väljarbasen skulle partiet tyna bort. Samtidigt kan man inte framstå som ett religiöst parti, om man vill accepteras som en legitim politisk kraft i samhället och attrahera väljare som inte är aktiva kristna. Det finns alltså en inbyggd spänning mellan "krist" och "demokratisk" i KD. Man måste driva kristen etik och moral utan kristendom.

Vilka är då de kristna värden som KD försvarar? Det är inte alldeles uppenbart. Men de tycks ha mest med sex, familj och alkohol att göra. När KD försöker driva andra frågor blir det ofta halvhjärtat och kortvarigt (någon som minns kravet på sänkt bensinskatt?). Men när det kommer in på sex, familj och alkohol så hettar det till. Det är där KD:s hjärtefrågor finns. Den puritanska frikyrkomoralen, om man så vill.

Men hur förhåller sig KD:s hjärtefrågor till de ställningstaganden som Jesus framhäver i evangelierna? Ja, någon familjekramare är han inte. Sex pratar han inte så mycket om, och när det gäller alkohol framstår han som relativt liberal. Skulle man formulera en politisk agenda utifrån evangelierna skulle den snarare handla om bröd åt de hungriga, hälsa för de sjuka, solidaritet över nationella och religiösa gränser, och konflikthantering utan våld. Alla partier kan nog i princip skriva under på dessa värden (utom kanske SD). Men det är inte alldeles enkelt att se vilket parti som är "kristnast" utifrån dessa kriterier.

Om jag fick råda skulle KD byta namn till Konservativa Partiet eller något liknande. Då skulle det vara tydligare vilken ideologisk grund de har. Dilemmat med att vara kristna utan att vara kristna skulle lösas upp. Och de skulle undvika att bryta mot det andra budet, att missbruka Guds namn, genom att hävda att den egna politiska agendan är den rättmätigt kristna.

Är Bibeln grön eller grå?

Det har kommit en ny bibelutgåva som heter The Green Bible, som framhäver Bibelns ekologiska budskap om skapelse, miljö och förvaltarskap. Det kan behövas som korrektiv till bibelutgåvor och teologier som ensidigt betonar att Bibeln handlar om personlig frälsning.

Samtidigt aktualiseras frågan om vilken roll Bibeln och kristendomen har och har haft för den miljökris vi försatt oss i. En vanlig ståndpunkt är att det är kristendomens fel att vi i västerlandet sett oss som jordens herrar som kan förfoga över naturen efter eget behag. Betoningen på det hinsidiga som människans mål innebär att det inte finns något egenintresse i att vårda den jord vi lever på. Själen och det andliga är av evigt värde, medan jorden och naturen ändå ska förgås.

Som alltid med sådana här svepande generaliseringar kan man förstås lika gärna hävda motsatsen. Det som möjliggjort den massiva förstörelsen av jordens resurser är ju utvecklingen inom vetenskap, teknik och ekonomi. Sedan 1600-talet har vetenskap och religion separerats i den kristna världen på ett sätt som är unikt i historien. Därför kan man lika gärna säga att det är sekulariseringen som ligger bakom miljökrisen. Teknik, industrialisering och konsumtionssamhälle har vuxit fram i opposition mot den etablerade religionen. Traditionell kristen ansvars- och förvaltarskapsmoral har setts som irrelevant inom vetenskap och ekonomi, men har inte ersatts av något annat moraliskt paradigm som kunnat bromsa exploateringen av människor och natur. Framsteg och profit har varit ledstjärnorna. Inte kärlek, helighet och förvaltarskap.

Fast egentligen spelar det förstås ingen roll vems felet är historiskt sett. Det viktiga är vad vi idag kan mobilisera för resurser för jordens överlevnad. Alla behöver hjälpas åt, oavsett vilken religiös eller sekulär tradition vi tillhör. Därför är det ett gott initiativ av Anders Wejryd att bjuda in till interreligiös klimatkonferens. Men framför allt är det upp till var och en av oss att gräva där vi står i vår egen tradition. Det är varje enskild bibelläsare som avgör om Bibeln är grön eller grå.

Här är förlagets information om The Green Bible (men ska du köpa den så är det billigare att beställa via Amazon). Här skriver Dagen om den gröna Bibeln, och här om ett liknande koncept som kallas för Rättvisebibeln.

Homosexuella - dåligt för barn?

I en ledare i Dagen tar Elisabeth Sandlund till starka ordalag för att beskriva det allvarliga hot mot vårt samhälle som en könsneutral äktenskapslagstiftning innebär. Det må väl vara hänt att man tar i för att höras. Men det bekymrar mig hur Sandlund och andra debattörer på hennes sida i äktenskapsfrågan använder barnen som retoriskt slagträ. Så här skriver Sandlund:

"De stora förlorarna är, som så ofta framhållits, barnen, vars trygghet, förankring, utveckling och rättigheter helt lämnats åt sidan för att en liten grupp vuxna ska kunna få som de vill."

Närmare förklaring till hur barnens "trygghet, förankring, utveckling och rättigheter" skulle hotas av att ordet partnerskap i lagen ändras till äktenskap, lämnas inte. Men den lilla gruppen av vuxna som vill få igenom sin vilja måste rimligen syfta på de homosexuella som vill få lov att gifta sig. Sandlunds resonemang kan alltså sammanfattas så här: Homosexuella - dåligt för barn. Läsaren får själv fylla i de saknade tankeleden, utifrån sina antaganden om homosexuella.

Resonemanget kan fyllas ut med olika mellanled för att få ekvationen att gå ihop. Ett exempel kan vara: Homosexuella - infertila relationer - adoptivbarn, styvbarn - dåligt för barn. Men för att detta ska bli ett argument mot samkönade äktenskap måste man också underkänna alla infertila heterosexuella äktenskap, liksom alla adoptioner och ombildade familjer. Det är det få som vill göra. Ett annat exempel kan vara: Homosexuella - antingen pappa eller mamma saknas i familjen - dåligt för barn. Men även detta argument drabbar förstås en massa andra familjer än just samkönade äktenskap.

Stefan Swärd, som är en ärlig debattör, redovisar på sin blogg några andra sätt att fylla ut resonemanget. En möjlighet är: Homosexuella - splittrade familjer, dålig relation till biologiska föräldrar - dåligt för barn (28/10, 29/10). Detta argument är förstås snarare ett argument mot att heterosexuella föräldrar skiljer sig än ett argument mot att homosexuella föräldrar håller ihop sin relation. Ett annat argument hos Swärd, som jag tror närmar sig sakens kärna, ser ut så här: Homosexuella - färre fasta förhållanden, problematisk sexualitet - dåligt för barn (29/10). Återigen är det förstås ologiskt att göra detta till ett argument just mot homosexuella par som vill ha en fast och trogen och varaktig relation. Men det antyder att det i själva verket är homosexuellas sexliv som upplevs som problemet. Detta bekräftas av Swärd när han säger att han "har Romarbrevet 1 i bakhuvudet" när han tänker på dessa frågor (31/10). Detta argument skulle kunna byggas ut till: Homosexuella - Rom 1 - gudlöshet, onaturligt sex, sexuella perversioner, män som förnedrar sina kroppar med varandra - dåligt för barn.

Det är nog fler än Stefan Swärd som har detta "i bakhuvudet" när de debatterar samkönade äktenskap. Annars är det svårt att förklara hur så många så lättvindigt kan acceptera så dåligt underbyggda argument. Det är något med homosexuellas sexualitet som är stötande och hotande. Ibland sägs detta i klartext, som i Åke Greens famösa predikan. Oftare ligger det under ytan, men bidrar till att man instinktivt tar avstånd från att erkänna homosexuella relationer. Därför är det många som kan fylla i resonemanget "Homosexuella - dåligt för barn" på ett självklart sätt, utan att reflektera över om argumenten egentligen håller ihop logiskt.

Men det är inte den bristfälliga logiken som är det främsta problemet med det här resonemanget. Problemet är att fördomarna mot homosexuella bekräftas och förstärks när det gång på gång upprepas: Homosexuella - dåligt för barn. Homosexuella stämplas på ett sätt som vi inte skulle acceptera om det gällde andra grupper av människor. Det blir mer uppenbart obehagligt om vi säger "Romer - dåligt för barn", eller "Invandrare - dåligt för barn". Eller för den delen: "Konservativa kristna - dåligt för barn". Om man upprepade det påståendet i olika varianter skulle människor inbjudas att fylla i med sina fördomar om konservativa kristna och exempel på hur barn utsatts för övergrepp i extrema sekter. Men det vore förstås inte ett anständigt sätt att tala om konservativa kristna. Därför är det inte heller ett anständigt sätt att tala om homosexuella.

Korset och svärdet

Avrustningsaktionerna mot svenska vapenfabriker väcker en hel del frågor i medier och på bloggar. Hur kan de få för sig att bryta mot lagen? Kunde de inte ha protesterat på något annat sätt? Att ta sönder vapen, är inte det en form av våld?

Man skulle kunna vända på de frågorna. Hur kan det komma sig att svenska vapen exporteras till krigförande länder, som t ex USA, fast det är förbjudet i svensk lag? Varför protesterar vi inte mer mot att svensktillverkade vapen dödar människor i krig runt om i världen? Att inte försöka stoppa vapenexporten, är inte det ett sätt att göra sig medskyldig till mord?

Som kristen finns det fler frågor att ställa sig. Att ta sitt kors och följa Jesus, vad innebär det? Korsfästelsen av Jesus var ett straff utdömt enligt romersk rätt för brottet att göra uppror mot Rom. Jesus bröt mot lagen. T ex när han botade på sabbaten, när han lät sig hyllas som kung, och när han drev ut månglarna ur templet. Korset var en direkt konsekvens av att Jesus följde Gudsrikets lagar, och därför kom att bryta mot romarrikets lagar. Så vad innebär det idag att ta sitt kors? Korsfästelse är lyckligtvis avskaffat som lagens strängaste straff. Så idag blir det snarare: Att ta sitt fängelsestraff och följa Jesus. Kanske är det inget självändamål för en kristen att hamna i fängelse. Men vi borde göra vad vi kan för att upprätthålla Gudsrikets lagar om kärlek och barmhärtighet och ickevåld. Även när det för oss i konflikt med världsliga lagar.

Problemet med avrustningen av granatgevär och haubitsar är inte lagbrottet. Problemet är att det finns många vapen kvar som inte är avrustade.

Här skriver Annika Spalde om avrustningsaktionerna.

Äktenskapets fröjder

Dagens spaning är att bloggande frikyrkopastorer gärna framhäver sin äktenskapliga lycka. Tre bloggar av relativt välkända pastorer har jag besökt idag. Den ene saknar sin bortresta hustru och ser fram emot att kasta sig över henne när hon kommer innanför dörren. Den andre drömmer om vad han och hustrun ska göra när barnen är utflugna. Och den tredje hyllar sin hustru i rörande ordalag i samband med hennes födelsedag.

Kanske skriver de bara det som hjärtat är fullt av. Men samtidigt är de förstås medvetna om att deras bloggar läses av många, och att äktenskapets vem och hur just nu debatteras med större intensitet än någonsin. Därför kan det vara rimligt att också se det personliga som politiskt. När pastorernas äktenskapslycka exponeras i offentligheten får den en politisk dimension. Men exakt vilket det politiska budskapet är kan nog uppfattas på olika sätt. Kanske handlar det om att äktenskaplig lycka är ett ideal som man gärna framhåller. Kanske handlar det om det heterosexuella äktenskapets värde.

För mig är det slående att den kärlek, tillgivenhet, åtrå, längtan, uppskattning, närhet, gemenskap och tacksamhet som pastorerna uttrycker gentemot sina hustrur, är precis samma känslor som kan finnas i en trogen relation mellan två kvinnor eller två män. Detta skulle kunna vara grunden för empati och förståelse för människor som lever i samkönade relationer. Enligt den gyllene regeln borde det rent av vara det. Så väljer jag att tolka pastorernas vittnesbörd.

Finns det kristen etik?

Det talas mycket om kristen etik och kristna värderingar. Ofta syftar man då på vissa specifika åsikter om rätt och fel, som t ex att det är dåligt med abort och homosexualitet men bra med generös flyktingpolitik. För att ta exempel som tenderar att skapa rubriker. Men det finns förstås inga kontroversiella frågor där alla kristna är överens. Så frågan är vad som är kristet med den kristna etiken. Eller om den ens är etik.

Jag har tidigare varit inne på att det finns två olika kristna sätt att definiera vad som är Guds vilja. Antingen handlar det om att följa Bibelns och kyrkans instruktioner. Eller så handlar det om att försöka avgöra vad det i olika sammanhang innebär att älska sina medmänniskor.

Det är förstås inte möjligt att översätta Bibeln till en uppsättning regler för alla tänkbara situationer i livet. Bibeln är inte skriven så. Och livet fungerar inte så. Men ponera att det vore möjligt att hela tiden veta vad som är Guds påbud. Då skulle det inte finnas utrymme för någon kristen etik. Då skulle det kristna livet bara handla om att lyda order. Och den som bara lyder order frånsäger sig eget ansvar för sina handlingar. Orderlydnad handlar om disciplin, inte etik. Den enda möjligheten till etiskt handlande skulle vara om man valde att bryta mot Guds order, för att i stället göra det man ansåg vara rätt. Men då skulle det per definition handla om en okristen etik.

Den andra extremen vore att i varje situation försöka att förutsättningslöst avgöra vad som är bäst för alla människor. Det är förstås inte heller möjligt. Man måste ha vissa tumregler att följa. Annars skulle det bli väldigt mycket grubblande och ganska lite handling. Och det skulle inte heller finnas något specifikt kristet med etiken om den inte erkände några kristna traditioner, exempel eller handlingsmönster.

Kristen etik handlar om att föra en dialog mellan Bibeln och den kristna traditionen å den ena sidan, och den moderna världen och medmänniskans behov å den andra. Kristen etik är alltså en process, inte ett åsiktspaket. Man kan inte avgöra en fråga genom att hänvisa till kristen etik. Men som kristen bedriver man kristen etik när man reflekterar över rätt och fel dels i ljuset av sin tro, och dels i ljuset av våra nutida kunskaper och erfarenheter.

För att ta ett aktuellt exempel: Om man endast utifrån bibelord och kyrklig tradition hävdar att det är fel med samkönade kärleksrelationer, då har man bara argumenterat för att det inte är traditionellt kristet. Man har inte visat att det är något moraliskt fel med samkönad kärlek, eftersom man inte vägt in homosexuellas erfarenheter och modern kunskap om människans sexualitet, och därmed inte fört ett etiskt resonemang. Kristen etik blir det när man låter kristen tradition och homosexuellas erarenheter belysa varandra.

Så svaret på frågan i rubriken är att det finns kristen etik. Men det finns inte en kristen etik. Om man monopoliserar sin åsikt i någon etisk fråga som den enda sant kristna, då missbrukar man Guds namn. För kristendomen är inte ett åsiktspaket. Kristendomen handlar inte om etik, utan om tro, hopp och kärlek. Tro på Jesus. Hopp om Guds rike. Kärlek till medmänniskan. Etiken kommer sedan.

Synd, Del 2

Kanske är det inte så många som orkat läsa min långrandiga katekesförklaring om verksynden. Så här kommer först ett kort sammandrag: Det finns två olika kristna sätt att se på vad som menas med synd. Antingen är synd olydnad mot Gud, genom att man bryter mot Bibelns eller kyrkans regler. Eller så är synd att göra människor illa, och då är det konsekvenserna snarare än reglerna som gör handlingen rätt eller fel.

De flesta kristna skulle nog mena att de här två definitionerna av synd sammanfaller på det ena eller andra sättet. Synd är både olydnad mot Gud och kärlekslöshet mot medmänniskan. Men det finns många olika sätt att förena dessa perspektiv. Mitt förslag är att alternativ två är det som definierar vad som är synd: Synd är allt det som skadar och bryter ner mig och mina medmänniskor och hela skapelsen. Men att detta, som alltså är etiskt fel, kan kallas för synd beror på att det per definition är olydnad mot Gud att skada och bryta ner Guds skapelse. Det vi har gjort mot våra bröder och systrar, har vi också gjort mot Gud. Inget annat. Det finns så att säga inget sätt att kränka Gud direkt, utan att kränka Guds skapelse. Och det finns ingen kunskap om rätt och fel som är oberoende av vad våra handlingar får för konsekvenser. Rätt och fel bestäms empiriskt, inte logiskt-deduktivt.

Därmed blir det en tydlig skillnad mellan moraliska normer och religiösa normer. Att bryta mot religiösa normer, som att gå i kyrkan och att inte svära, är inte synd. Religiösa normer handlar om vår lojalitet mot vår religiösa tradition och mot den tro vi valt att praktisera. De är viktiga för vår religiösa identitet och vår andliga utveckling. Våra religiösa normer är till för vår andliga friskvård, så att säga. Men Gud blir inte kränkt om vi slarvar med böneliv eller tandborstning.

De moraliska normerna bestäms som sagt av vad som är nyttigt och bra för människor och ekosystem. Detta är ganska vagt och generellt uttryckt, men nu är vi på det principiella planet. Vad får då Bibeln för funktion för moralen? Som kristen är jag lärjunge till Jesus. Jag tror att hans väg är den väg som även jag ska försöka följa, i den mån jag kan. Därmed får berättelserna om Jesus en viktig funktion som bollplank och inspiration när jag söker vad som är rätt och gott att göra. Kristen etik är alltså en dialog mellan tradition och praxis, där nya erfarenheter efter hand korrigerar traditionen.

Nog om detta för nu. Flera delar följer.

Synd

I en artikel i Expressen utvecklar Ann Heberlein sin kritik av Svenska kyrkan. I korthet menar hon att Svenska kyrkan inte tar troende kristna på allvar. Det predikas "allmänetiskt dravel" i stället för Gud och Jesus och synd. Men, som sagt, Svenska kyrkan består av 1 800 församlingar. Jag har förmodligen firat gudstjänst i andra kyrkor än Ann Heberlein eftersom våra erfarenheter är så olika. Visst har jag också hört en del dravel. Och jag har också upplevt att inte "bli tagen på allvar, som en tänkande och kännande människa". Men oftast har det berott på för mycket renlärighet och för lite verklighetskontakt. Ibland kan orden om Gud skymma erfarenheten av Gud. Aldrig har jag känt att jag inte blir tagen på allvar som kristen i Svenska kyrkan. Och jag vet inte vad Heberlein syftar på när hon talar om "den hippa mälardalskristendomen" som ryggar tillbaka för att tala om Jesus. Kanske har jag vistats för lite i Mälardalen. Men för att gå Ann Heberlein till mötes ska jag nu sluta skriva om kärlek och medkänsla och sådant ytligt dravel. Nu är det synd och katekes som gäller. Håll till godo.

Enligt 1878 års korta utveckling av Martin Luthers Lilla Katekes, förhåller det sig med synden sålunda: Synd är allt det, som strider mot Guds bud (§73). Synden är dels arvsynd, dels verksynd (§74). Arvsynden lämnar jag tills vidare därhän, för den kan vara svår att förstå. Verksynden är mera påtaglig och lättbegriplig. Det är helt enkelt sånt vi gör fast vi inte borde. Eller sånt vi inte gör, fast vi borde. Men inget är så enkelt att det inte kan krånglas till om man förklarar riktigt noga. Jag ska göra så gott jag kan.

Frågan är hur vi vet vad som strider mot Guds bud. Vilka bud rör det sig om? När bryter man dem? Det finns två olika sätt att angripa det problemet. Det ena sättet är att förlita sig på en samling regler. För protestanter är det Bibeln som är regel-samlingen. Synd är att bryta mot det som Gud befaller i Bibeln. Fast i praktiken gör man förstås ett urval av vilka regler det är som fortfarande gäller och hur dessa ska tolkas. Den tradition eller det sammanhang man tillhör tillhandahåller konfessionella glasögon att läsa Bibeln genom. För katoliker är det möjligen lite enklare att se vilka regler som gäller eftersom det där uttryckligen är så att det är kyrkans tradition som tolkar Bibeln. Synd är att bryta mot det som kyrkan lär. Fast även katoliker kan förstås vara oense om vad kyrkan faktiskt lär. Eller vad den borde lära.

Det andra sättet att avgöra vad som är synd är att förlita sig på människans förnuft och erfarenhet. Eftersom Guds bud enligt både Bibeln och katekesen kan sammanfattas i det dubbla kärleksbudet, så är det ytterst kärleken (ursäkta K-ordet) som avgör vad som är rätt och vad som är synd. Vad som är kärleksfullt att göra kan inte handla främst om regler, utan om vad mina handlingar får för konsekvenser. Och då kommer det där med förnuft och erfarenhet in i bilden. Synd innebär att handla kärlekslöst så att man skadar andra människor. Det är lätt att inse att det går att komma till ganska olika slutsatser om vad som ska betraktas som kärleksfullt eller skadligt, eller om vilka konsekvenser som är viktigast att ta hänsyn till, eller vilka konsekvenser som det överhuvudtaget går att ta ansvar för.

Om synd handlar om att bryta mot Bibelns eller kyrkans regler, så blir synd främst en fråga om olydnad mot Gud. Det som är rätt är det som Gud befaller. Konsekvenserna för andra människor blir sekundära. Och förhållandet mellan synd och moral blir oklart. Befaller Gud något för att det är moraliskt rätt? Eller blir något moraliskt rätt för att Gud befaller det? Kan moral överhuvudtaget handla om att följa regler och lyda en auktoritet? Måste inte moral handla om att ta personligt ansvar och fatta egna beslut?

Men om synd i stället handlar om att skada andra människor genom det jag gör, så blir frågan var Gud egentligen kommer in i bilden. Då är synd något som handlar om relationen mellan mig och min medmänniska. Det är tydligt att synd då handlar om moral. Men blir det meningsfullt att tala om en kristen etik när det är förnuft och erfarenhet som avgör vad som är rätt och fel? Har Bibeln och den kristna traditionen någon särskild kunskap om synd och moral?

Beroende på vilket av de här paradigmen man väljer blir det olika sätt att argumentera om rätt och fel. Om synd handlar om att bryta mot religiösa regler och tabun är det reglerna och deras tolkning som står i fokus. Det blir i stort sett meningslöst att argumentera med dem som inte accepterar just dessa religiösa regler. Synden blir en intern kristen fråga. Eller kanske till och med intern för den egna kristna konfessionen. Men om synd i stället handlar om moral och konsekvenserna av mina handlingar, blir resonemanget helt allmänmänskligt. Ordet synd förblir kristet, men kyrkorna har inget tolkningsföreträde när det gäller att fastställa vad som är synd. Den enskilde kristne har egentligen ingen anledning att lyssna mer på kyrkan och prästerna än på andra människor och institutioner i samhället. Och Bibeln ger ingen vägledning alls för vad som är rätt eller fel.

Finns det någon lösning på detta dilemma? Jag ska sova på saken, så får vi se...

Den yttersta tiden

Åtminstone en kristen förkunnare har funnit en koppling mellan olyckstillbudet med åkattraktionen Rainbow på Liseberg och den yttersta tiden. Troligen gör inte det korta referatet i Dagen riktigt rättvisa åt anförandet i dess helhet. Men ändå. Vart tog växthus-effekten vägen? Kärnvapnen? Svälten? Ska vi prata Harmageddon finns det betydligt bättre material än en tivoliolycka att spinna på.

För mig är synen på den yttersta tiden en vattendelare mellan kristen humanism och kristen eskapism. En del kristna letar efter tecken på världens undergång för att vara redo när de rättrogna räddas och de gudlösa förgås. Hur kan det finnas något "gott budskap" i ett sådant scenario? Glädjen över de trognas frälsning förutsätter en massiv empatistörning. Annars skulle det vara outhärdligt att föreställa sig så många miljoner människors lidande och undergång. För de är väl fortfarande människor, även om de inte har den rätta tron.

I Nya testamentet är den yttersta tiden redan inne. Slutet ska komma inom en generation. För mig antyder det att dessa eskatologiska visioner inte var avsedda att läsas som kodade meddelanden om vår tid, tvåtusen år senare. De handlade om sin tid, med de kriser och utmaningar människor stod inför då. De handlar inte om oss. Vi har ingen karta över världens undergång.

Men vi har en kompass. Barmhärtigheten och medkänslan med alla som lider nöd. Solidariteten med "de minsta". Och vi har en skapelsegiven uppgift som är mer aktuell än någonsin, att bruka och vårda vår jord.

Jag kan inte se att det skulle kunna vara förenligt med "kristna värderingar" att se hotet om världens undergång som en kallelse att rädda sig själv undan förödelsen. Vår kallelse måste vara att göra allt vi kan för att rädda hela vår värld undan förödelsen. Även om tidens tecken är dystra ska vi plantera våra äppelträd och sortera våra sopor och avrusta våra klusterbomber och sända vårt bröd över vattnet. Visst lever vi i den yttersta tiden. Men hanterar vi utmaningarna rätt kan den yttersta tiden vara i tvåtusen år till.

Mission Accomplished

Det första uppdraget människorna får av Gud i Bibeln, i den första skapelseberättelsen, lyder så här: "Var fruktsamma och föröka er, uppfyll jorden och lägg den under er." Man kan väl säga att det uppdraget är slutfört. Jorden är uppfylld och behärskad av människan. Det är dags att gå vidare till nästa uppdrag.

I den andra skapelseberättelsen i Bibeln sätts människan i Edens trädgård för "att bruka och vårda den". Bruka och vårda. Där har vi en del kvar att göra.

Från vårt perspektiv, då jorden hotas av ekologisk kollaps, kan dessa uppdrag ses som två olika paradigm. Ett tillväxtparadigm och ett hållbarhetsparadigm. Det är dags att vända blad i Bibeln och gå från tillväxt till hållbarhet. Vi behöver en ny global etik som inte bara har människans behov i centrum. Hela ekosfären måste respekteras för att människan ska kunna fortsätta leva. Vi har framgångsrikt gjort oss till jordens herrar. Nu måste vi bli trädgårdsmästare i stället.

Saligare att giva offentligt eller i det fördolda?

Etikprofessorn Peter Singer menar att Jesus hade fel. Allmosor ska inte ges i det fördolda. Om vi skyltar med vår givmildhet ökar chansen att andra tar efter det vi gör, och blir generösa de också. Därmed gör vår gåva större nytta än om den varit hemlig och anonym.

Kanske har Peter Singer en poäng i detta. Samtidigt tänker jag mig att han utgår från ett annat samhälle än det svenska. I ett högskattesystem är de privata donationerna inte lika betydelsefulla. Höga skatter och generell välfärd jämnar ut levnadsstandarden mycket mer än vad aldrig så generösa donationer kan göra t ex i USA. Och jag har svårt att tro att Bill Gates & co sammanlagt kommer upp i 1% av BNP i internationellt bistånd. Så i Sverige kan det vara ännu viktigare att värna skattemoralen än det frivilliga givandet. Kanske kan vi lyda både Singer och Jesus genom att skylta med vår skattsedel och ge kollekten i det fördolda.

Men visst är det uppfriskande att få reflektera över bibeltrohet och kristen etik utan att det måste handla om sexualitet eller fortplantning. Jag ska försöka fortsätta med det här på min blogg.

Förstår inte problemet

Nu har Norge fått en könsneutral äktenskapslag, och Sverige kommer snart att följa efter. Många kristna är upprörda. Men jag förstår inte varför.

Dels har jag svårt att förstå vad som är problemet. En sådan här reform har bara vinnare, inga förlorare. Precis som min svenskhet inte hotas av att mina grannar talar persiska, kommer inte mitt heterosexuella äktenskap att skadas det minsta ifall mina andra grannar får kalla sitt partnerskap för ett äktenskap. En könsneutral äktenskapslag är inte på något sätt ett hot mot heterosexuella äktenskap. Ingen kommer att tvingas bli homosexuell mot sin vilja.

Och dels har jag svårt att förstå varför så många ser äktenskapet som en kristen profilfråga. Det hör ju knappast till det centrala i den kristna tron. I luthersk tradition betraktas äktenskapet som en världslig sak. Visserligen får präster och pastorer lov att viga sina kyrkors medlemmar. Men de gör det på statens uppdrag, inte på kyrkans. Äktenskapet är en god samhällelig ordning som kyrkan välsignar. Men äktenskapets utformning och regelverk förändras över tid, i takt med att samhället förändras.

I Bibeln finns ingen enhetlig och programmatisk äktenskapssyn. Det som finns är regler, förmaningar och tolkningar av de äktenskapsordningar som råder i de bibliska kulturerna. I stora delar av Gamla testamentet är patriarkal polygami den rådande ordningen. Bibeln stöder denna ordning med lagar och regleringar, och kan teologiskt använda polygamin för att framställa Gud som en man med två hustrur -- Israel och Juda.

I Nya testamentets tid är patriarkal monogami den vanliga äktenskapsmodellen. Även här bekräftar de bibliska författarna denna ordning (även om både Jesus och Paulus kan hävda att det är mera fördelaktigt att avstå från äktenskap). Mannen ska vara överordnad och älska sin hustru som Kristus älskar kyrkan. Och hustrun ska underordna sig sin man så som församlingen underordnar sig Kristus. En del kristna tolkar detta som att äktenskapet är sakramentalt till sin karaktär -- en gudomlig ordning som inte kan ändras. Men även relationen mellan slavar och slavägare förses med liknande tydning. Slavarna ska lyda sina herrar som de lyder Kristus, och slavägarna ska behandla slavarna väl eftersom de alla har samma herre i himlen. Det innebär förstås inte att slaveriet är ett sakrament, eller en teologiskt sanktionerad ordning som inte kan ändras. De kristna uppmanas helt enkelt att följa rådande samhällsordningar på ett kristet och exemplariskt sätt. Därmed inte sagt att samhällsordningen inte kan eller inte får förändras.

Numera välsignar kyrkan jämställda äktenskap, trots att det inte finns några sådana i Bibeln, och trots att vissa bibelord till och med föreskriver en patriarkal ordning i äktenskapet. Samhället har förändrats, och därmed även äktenskapssynen. Nu är det jämställd monogami som är den rådande normen. Jag ser ingen anledning till att inte kyrkan skulle kunna välsigna även samkönade äktenskap, när samhället sanktionerar sådana. I vår tid vore det en god samhällelig ordning.