Finns det kristen etik?

Det talas mycket om kristen etik och kristna värderingar. Ofta syftar man då på vissa specifika åsikter om rätt och fel, som t ex att det är dåligt med abort och homosexualitet men bra med generös flyktingpolitik. För att ta exempel som tenderar att skapa rubriker. Men det finns förstås inga kontroversiella frågor där alla kristna är överens. Så frågan är vad som är kristet med den kristna etiken. Eller om den ens är etik.

Jag har tidigare varit inne på att det finns två olika kristna sätt att definiera vad som är Guds vilja. Antingen handlar det om att följa Bibelns och kyrkans instruktioner. Eller så handlar det om att försöka avgöra vad det i olika sammanhang innebär att älska sina medmänniskor.

Det är förstås inte möjligt att översätta Bibeln till en uppsättning regler för alla tänkbara situationer i livet. Bibeln är inte skriven så. Och livet fungerar inte så. Men ponera att det vore möjligt att hela tiden veta vad som är Guds påbud. Då skulle det inte finnas utrymme för någon kristen etik. Då skulle det kristna livet bara handla om att lyda order. Och den som bara lyder order frånsäger sig eget ansvar för sina handlingar. Orderlydnad handlar om disciplin, inte etik. Den enda möjligheten till etiskt handlande skulle vara om man valde att bryta mot Guds order, för att i stället göra det man ansåg vara rätt. Men då skulle det per definition handla om en okristen etik.

Den andra extremen vore att i varje situation försöka att förutsättningslöst avgöra vad som är bäst för alla människor. Det är förstås inte heller möjligt. Man måste ha vissa tumregler att följa. Annars skulle det bli väldigt mycket grubblande och ganska lite handling. Och det skulle inte heller finnas något specifikt kristet med etiken om den inte erkände några kristna traditioner, exempel eller handlingsmönster.

Kristen etik handlar om att föra en dialog mellan Bibeln och den kristna traditionen å den ena sidan, och den moderna världen och medmänniskans behov å den andra. Kristen etik är alltså en process, inte ett åsiktspaket. Man kan inte avgöra en fråga genom att hänvisa till kristen etik. Men som kristen bedriver man kristen etik när man reflekterar över rätt och fel dels i ljuset av sin tro, och dels i ljuset av våra nutida kunskaper och erfarenheter.

För att ta ett aktuellt exempel: Om man endast utifrån bibelord och kyrklig tradition hävdar att det är fel med samkönade kärleksrelationer, då har man bara argumenterat för att det inte är traditionellt kristet. Man har inte visat att det är något moraliskt fel med samkönad kärlek, eftersom man inte vägt in homosexuellas erfarenheter och modern kunskap om människans sexualitet, och därmed inte fört ett etiskt resonemang. Kristen etik blir det när man låter kristen tradition och homosexuellas erarenheter belysa varandra.

Så svaret på frågan i rubriken är att det finns kristen etik. Men det finns inte en kristen etik. Om man monopoliserar sin åsikt i någon etisk fråga som den enda sant kristna, då missbrukar man Guds namn. För kristendomen är inte ett åsiktspaket. Kristendomen handlar inte om etik, utan om tro, hopp och kärlek. Tro på Jesus. Hopp om Guds rike. Kärlek till medmänniskan. Etiken kommer sedan.

Synd, Del 2

Kanske är det inte så många som orkat läsa min långrandiga katekesförklaring om verksynden. Så här kommer först ett kort sammandrag: Det finns två olika kristna sätt att se på vad som menas med synd. Antingen är synd olydnad mot Gud, genom att man bryter mot Bibelns eller kyrkans regler. Eller så är synd att göra människor illa, och då är det konsekvenserna snarare än reglerna som gör handlingen rätt eller fel.

De flesta kristna skulle nog mena att de här två definitionerna av synd sammanfaller på det ena eller andra sättet. Synd är både olydnad mot Gud och kärlekslöshet mot medmänniskan. Men det finns många olika sätt att förena dessa perspektiv. Mitt förslag är att alternativ två är det som definierar vad som är synd: Synd är allt det som skadar och bryter ner mig och mina medmänniskor och hela skapelsen. Men att detta, som alltså är etiskt fel, kan kallas för synd beror på att det per definition är olydnad mot Gud att skada och bryta ner Guds skapelse. Det vi har gjort mot våra bröder och systrar, har vi också gjort mot Gud. Inget annat. Det finns så att säga inget sätt att kränka Gud direkt, utan att kränka Guds skapelse. Och det finns ingen kunskap om rätt och fel som är oberoende av vad våra handlingar får för konsekvenser. Rätt och fel bestäms empiriskt, inte logiskt-deduktivt.

Därmed blir det en tydlig skillnad mellan moraliska normer och religiösa normer. Att bryta mot religiösa normer, som att gå i kyrkan och att inte svära, är inte synd. Religiösa normer handlar om vår lojalitet mot vår religiösa tradition och mot den tro vi valt att praktisera. De är viktiga för vår religiösa identitet och vår andliga utveckling. Våra religiösa normer är till för vår andliga friskvård, så att säga. Men Gud blir inte kränkt om vi slarvar med böneliv eller tandborstning.

De moraliska normerna bestäms som sagt av vad som är nyttigt och bra för människor och ekosystem. Detta är ganska vagt och generellt uttryckt, men nu är vi på det principiella planet. Vad får då Bibeln för funktion för moralen? Som kristen är jag lärjunge till Jesus. Jag tror att hans väg är den väg som även jag ska försöka följa, i den mån jag kan. Därmed får berättelserna om Jesus en viktig funktion som bollplank och inspiration när jag söker vad som är rätt och gott att göra. Kristen etik är alltså en dialog mellan tradition och praxis, där nya erfarenheter efter hand korrigerar traditionen.

Nog om detta för nu. Flera delar följer.

Synd

I en artikel i Expressen utvecklar Ann Heberlein sin kritik av Svenska kyrkan. I korthet menar hon att Svenska kyrkan inte tar troende kristna på allvar. Det predikas "allmänetiskt dravel" i stället för Gud och Jesus och synd. Men, som sagt, Svenska kyrkan består av 1 800 församlingar. Jag har förmodligen firat gudstjänst i andra kyrkor än Ann Heberlein eftersom våra erfarenheter är så olika. Visst har jag också hört en del dravel. Och jag har också upplevt att inte "bli tagen på allvar, som en tänkande och kännande människa". Men oftast har det berott på för mycket renlärighet och för lite verklighetskontakt. Ibland kan orden om Gud skymma erfarenheten av Gud. Aldrig har jag känt att jag inte blir tagen på allvar som kristen i Svenska kyrkan. Och jag vet inte vad Heberlein syftar på när hon talar om "den hippa mälardalskristendomen" som ryggar tillbaka för att tala om Jesus. Kanske har jag vistats för lite i Mälardalen. Men för att gå Ann Heberlein till mötes ska jag nu sluta skriva om kärlek och medkänsla och sådant ytligt dravel. Nu är det synd och katekes som gäller. Håll till godo.

Enligt 1878 års korta utveckling av Martin Luthers Lilla Katekes, förhåller det sig med synden sålunda: Synd är allt det, som strider mot Guds bud (§73). Synden är dels arvsynd, dels verksynd (§74). Arvsynden lämnar jag tills vidare därhän, för den kan vara svår att förstå. Verksynden är mera påtaglig och lättbegriplig. Det är helt enkelt sånt vi gör fast vi inte borde. Eller sånt vi inte gör, fast vi borde. Men inget är så enkelt att det inte kan krånglas till om man förklarar riktigt noga. Jag ska göra så gott jag kan.

Frågan är hur vi vet vad som strider mot Guds bud. Vilka bud rör det sig om? När bryter man dem? Det finns två olika sätt att angripa det problemet. Det ena sättet är att förlita sig på en samling regler. För protestanter är det Bibeln som är regel-samlingen. Synd är att bryta mot det som Gud befaller i Bibeln. Fast i praktiken gör man förstås ett urval av vilka regler det är som fortfarande gäller och hur dessa ska tolkas. Den tradition eller det sammanhang man tillhör tillhandahåller konfessionella glasögon att läsa Bibeln genom. För katoliker är det möjligen lite enklare att se vilka regler som gäller eftersom det där uttryckligen är så att det är kyrkans tradition som tolkar Bibeln. Synd är att bryta mot det som kyrkan lär. Fast även katoliker kan förstås vara oense om vad kyrkan faktiskt lär. Eller vad den borde lära.

Det andra sättet att avgöra vad som är synd är att förlita sig på människans förnuft och erfarenhet. Eftersom Guds bud enligt både Bibeln och katekesen kan sammanfattas i det dubbla kärleksbudet, så är det ytterst kärleken (ursäkta K-ordet) som avgör vad som är rätt och vad som är synd. Vad som är kärleksfullt att göra kan inte handla främst om regler, utan om vad mina handlingar får för konsekvenser. Och då kommer det där med förnuft och erfarenhet in i bilden. Synd innebär att handla kärlekslöst så att man skadar andra människor. Det är lätt att inse att det går att komma till ganska olika slutsatser om vad som ska betraktas som kärleksfullt eller skadligt, eller om vilka konsekvenser som är viktigast att ta hänsyn till, eller vilka konsekvenser som det överhuvudtaget går att ta ansvar för.

Om synd handlar om att bryta mot Bibelns eller kyrkans regler, så blir synd främst en fråga om olydnad mot Gud. Det som är rätt är det som Gud befaller. Konsekvenserna för andra människor blir sekundära. Och förhållandet mellan synd och moral blir oklart. Befaller Gud något för att det är moraliskt rätt? Eller blir något moraliskt rätt för att Gud befaller det? Kan moral överhuvudtaget handla om att följa regler och lyda en auktoritet? Måste inte moral handla om att ta personligt ansvar och fatta egna beslut?

Men om synd i stället handlar om att skada andra människor genom det jag gör, så blir frågan var Gud egentligen kommer in i bilden. Då är synd något som handlar om relationen mellan mig och min medmänniska. Det är tydligt att synd då handlar om moral. Men blir det meningsfullt att tala om en kristen etik när det är förnuft och erfarenhet som avgör vad som är rätt och fel? Har Bibeln och den kristna traditionen någon särskild kunskap om synd och moral?

Beroende på vilket av de här paradigmen man väljer blir det olika sätt att argumentera om rätt och fel. Om synd handlar om att bryta mot religiösa regler och tabun är det reglerna och deras tolkning som står i fokus. Det blir i stort sett meningslöst att argumentera med dem som inte accepterar just dessa religiösa regler. Synden blir en intern kristen fråga. Eller kanske till och med intern för den egna kristna konfessionen. Men om synd i stället handlar om moral och konsekvenserna av mina handlingar, blir resonemanget helt allmänmänskligt. Ordet synd förblir kristet, men kyrkorna har inget tolkningsföreträde när det gäller att fastställa vad som är synd. Den enskilde kristne har egentligen ingen anledning att lyssna mer på kyrkan och prästerna än på andra människor och institutioner i samhället. Och Bibeln ger ingen vägledning alls för vad som är rätt eller fel.

Finns det någon lösning på detta dilemma? Jag ska sova på saken, så får vi se...