En biskop i Svenska kyrkan har ganska liten formell makt över stiftets församlingar. På en enda punkt har biskopen ett avgörande inflytande: Det är ytterst biskopen själv som avgör vilka som ska vigas till präster och diakoner. Det kan inte vara så enkelt alla gånger. Särskilt inte när det handlar om att bedöma om kandidaterna har brister i sin personlighet som är tillräckligt allvarliga för att göra dem olämpliga för tjänst som präst eller diakon. En sådan bedömning är till sitt väsen subjektiv, samtidigt som den har livsavgörande konsekvenser för personen som ska bedömas.
Å ena sidan kan ett nej uppfattas som godtyckligt och kränkande. Om underkännandet kommer sent i utbildningen kan det bli svårt att ställa om till en annan yrkeskarriär, både praktiskt och mentalt. Å andra sidan kan konsekvenserna bli mycket värre om en olämplig kandidat släpps igenom, både för kandidaten själv och för de personer och församlingar som kommer i kläm. När en präst eller diakon väl är vigd och har fast tjänst är det svårt att ingripa om något skulle gå snett. Att en präst eller diakon bedöms som olämplig för sitt uppdrag är ingen laglig grund för uppsägning (här är det senaste exemplet på när en avskedad präst får rätt i domstol mot sin arbetsgivare).
Före vigningen är kandidaten helt rättslös. Efter vigningen har den kyrkoanställde nästan alltid rätten på sin sida. Jag undrar om det inte skulle gå att något lite jämna ut den här rättsliga obalansen. Det borde vara möjligt för en kandidat som fått nej av biskopen att överklaga till en annan instans. Kanske i form av en "second opinion" från ett annat stifts biskop och antagnings-nämnd. Och på kandidatens egen begäran borde det vara möjligt att få en ordentlig motivering till biskopens nej, som är skriftlig och offentlig (som det är nu kan inte biskopen yttra sig och ge sin version till varför en kandidat blivit underkänd).
Och om präster och diakoner var anställda av stiftet i stället för av församlingarna, skulle det finnas bättre möjlighet att ingripa vid konflikter och missförhållanden. Till exempel skulle en medarbetare kunna förflyttas och få andra uppgifter när det inte fungerar på en plats. Som det är nu är församlingarna svaga arbetsgivare som har små möjligheter att hantera arbetsplats-konflikter med andra medel än med dyra utköp.
För säkerhets skull: De enskilda fall som nämns i artiklarna jag länkar till tjänar här bara som illustration. Jag avser inte att uttrycka någon åsikt om någon av de enskilda personerna.
Å ena sidan kan ett nej uppfattas som godtyckligt och kränkande. Om underkännandet kommer sent i utbildningen kan det bli svårt att ställa om till en annan yrkeskarriär, både praktiskt och mentalt. Å andra sidan kan konsekvenserna bli mycket värre om en olämplig kandidat släpps igenom, både för kandidaten själv och för de personer och församlingar som kommer i kläm. När en präst eller diakon väl är vigd och har fast tjänst är det svårt att ingripa om något skulle gå snett. Att en präst eller diakon bedöms som olämplig för sitt uppdrag är ingen laglig grund för uppsägning (här är det senaste exemplet på när en avskedad präst får rätt i domstol mot sin arbetsgivare).
Före vigningen är kandidaten helt rättslös. Efter vigningen har den kyrkoanställde nästan alltid rätten på sin sida. Jag undrar om det inte skulle gå att något lite jämna ut den här rättsliga obalansen. Det borde vara möjligt för en kandidat som fått nej av biskopen att överklaga till en annan instans. Kanske i form av en "second opinion" från ett annat stifts biskop och antagnings-nämnd. Och på kandidatens egen begäran borde det vara möjligt att få en ordentlig motivering till biskopens nej, som är skriftlig och offentlig (som det är nu kan inte biskopen yttra sig och ge sin version till varför en kandidat blivit underkänd).
Och om präster och diakoner var anställda av stiftet i stället för av församlingarna, skulle det finnas bättre möjlighet att ingripa vid konflikter och missförhållanden. Till exempel skulle en medarbetare kunna förflyttas och få andra uppgifter när det inte fungerar på en plats. Som det är nu är församlingarna svaga arbetsgivare som har små möjligheter att hantera arbetsplats-konflikter med andra medel än med dyra utköp.
För säkerhets skull: De enskilda fall som nämns i artiklarna jag länkar till tjänar här bara som illustration. Jag avser inte att uttrycka någon åsikt om någon av de enskilda personerna.
