Bibelargumenten, del 3 -- Paulusbreven

Paulusbreven visar att kvinnornas roll var omstridd i den tidiga kyrkan. Dels finns där uppmaningar till underordning, dels finns där utsagor som stöder jämställdhet. När vi läser paulusbreven idag är det underordningstexterna som sticker ut från de normer som gäller i vårt samhälle. Men när texterna skrevs var det förstås tvärtom. Kvinnans underordning var självklar i samhället. Kvinnor som uppförde sig "som män" betedde sig anstötligt och oacceptabelt. Därför är det inte konstigt att uppmaningarna till underordning ofta stöds med hänvisningar till konventionen - vad som passar sig, hur man gör på andra håll, vad lagen säger, för ordningens skull, och vad andra ska tänka.

Det intressanta är varför det fanns anledning att komma med alla dessa förmaningar om att följa konventionen. Tydligen var kvinnans underordning inte självklar för de tidiga kristna. I princip, det vill säga "i Kristus", fanns det inte längre någon skillnad mellan man och kvinna. Alla är ett i Kristus. Och även i praktiken var åtskillnaden och underordningen upphävd på vissa punkter. Förbundstecknet var ändrat från omskärelsen, som bara gällde männen, till dopet, som var lika för alla. Kvinnor kunde vara församlingsledare (Prisca, Nymfa), lärare (Prisca), och apostlar (Junia), utan att Paulus har några invändningar mot det (dock har namnen Nymfa och Junia ofta bytts ut mot mansnamn i senare tradition).

Spänningen mellan att patriarkatet i princip är upphävt i Kristus, men gäller med full kraft i den värld församlingen lever i, leder till en mängd kompromisser, gränsdragningar och provisorier. Paulus utgår från att kvinnor kan profetera, vilket är det andliga tal vars auktoritet Paulus värderar högst, men de ska ha något på huvudet som tecken på sin rätt. Kvinnan ska underordna sig sin man, men när Paulus blir mer specifik om vad som gäller mellan makarna har de precis samma rättigheter och skyldigheter gentemot varandra (1 Kor 7). Ibland blir instruktionerna direkt motsägelsefulla, som när Paulus säger att kvinnorna ska ha något på huvudet när de ber eller profeterar, fast förresten ska de tiga helt och hållet. Eller som när ett brev slår fast att änkor ska gifta om sig och att kvinnor ska bli frälsta genom att föda barn, medan ett annat paulusbrev rekommenderar att kvinnor helst ska förbli ogifta eller undvika att gifta om sig.

Det till synes motsägelsefulla och kompromissbetonade är fullt i linje med Paulus princip att anpassa sig efter alla och göra allt för evangeliet. För att inte stöta bort människor i onödan måste man anpassa sig till situationen. Slavar ska förbli slavar, fastän alla är frigivna i Kristus. Kvinnor ska förbli underordnade, fastän de i Kristus är ett med männen. Därför är det djupt ironiskt när man idag vill vara trogen mot Paulus genom att säga att kvinnor inte ska bli präster. Då placerar man anstöten på helt fel ställe och sätter upp hinder för evangeliet. Det handlar inte om bokstavstrohet, eftersom man sällan menar att kvinnor måste ha något på huvudet när de ber, eller att de bokstavligen ska tiga i församlingen och i stället fråga sina män när de kommit hem om det är något de vill veta, eller att de aldrig får undervisa män och bestämma över män, eller att de faktiskt skulle bli frälsta genom att föda barn. Om man tillåter kvinnor att ha alla andra positioner i kyrkan och i samhället, men inte att vara just präster, då säger man raka motsatsen till Paulus som hävdade att alla genom tron är ett i Kristus. Ska vi vara trogna mot Paulus måste vi, så långt det i vårt samhälle är möjligt, ge utrymme åt alla människors gåvor och bidrag till gemenskapen. Även som präster.

Bibelargumenten, del 2 -- Jesu lärjungar

Ett argument som används mot kvinnliga präster är att Jesus valde ut tolv män till apostlar. Bland lärjungarna fanns många kvinnor, men ingen av dem fick vara med bland de tolv. Därför ska bara män bli präster. Detta är ett svagt argument. Dels för att Jesus inte säger ett knyst om att manligt kön skulle vara en viktig egenskap hos präster, ledare eller förkunnare. Dels för att de tolv inte utan vidare kan ses som en start på prästämbetet. Gruppen på tolv judiska män anspelar tydligt på Israels tolv stammar, som har namn efter Jakobs tolv söner. De tolv är en symbol för Israel, gudsfolket. Men att apostlakollegiet bestod av tolv judiska män har aldrig ansetts betyda att prästerna måste vara judar eller just tolv till antalet. Så varför skulle de behöva vara män?

Jesus antyder aldrig, som sagt, att manligt kön skulle vara betydelsebärande i någon positiv bemärkelse. Tvärtom är Jesus påfallande jämställd och antipatriarkal i sin undervisning. Han betonar att ingen på jorden ska kallas för fader, för Gud är den enda Fadern. Den som gör Guds vilja är Jesu bror och syster och mor. Punkt. Jesus-familjen har alltså inga jordiska fäder. Inga patriarker. Inget specifikt manligt ledarskap. Den patriarkala familjen undermineras när Jesus kallar söner att lämna sina fäder för att i stället följa honom, och när män förvägras rätten att ta ut skilsmässa efter eget gottfinnande. Jesus relativiserar männens makt över hustru och barn. Och det manliga könets värde överhuvudtaget relativiseras när Jesus framhåller det som ett ideal att "göra sig till eunuck" för himmelrikets skull.

Både kvinnor och män var lärjungar till Jesus. Jesus markerar tydligt att kvinnor har samma möjlighet som män att höra och förstå budskapet. Till de manliga lärjungarnas häpnad för han teologiska samtal med kvinnor. Precis som Petrus bekänner Marta Jesus som Guds son, men utan att i nästa andetag missförstå honom och bli tillrättavisad. Kvinnorna följer Jesus troget ända till korset och graven, till skillnad från de manliga lärjungarna som överger honom i Getsemane. Och Jesus sänder kvinnor att förkunna evangeliet. De tolv var förvisso män. Men kvinnan vid Sykars brunn och kvinnorna vid graven fick också i uppdrag att gå ut med budskapet om Jesus. Och bland de 72 som Jesus sände kan det mycket väl ha funnits kvinnor.

Jesu undervisning om lärjungaskapet och Jesu förhållningssätt till kvinnor och män tyder alltså snarare på att Jesus upphäver patriarkatet än att han befäster det. Ska vi vara trogna Jesu undervisning och praxis kan vi inte diskriminera kvinnor i församlingen. Både kvinnor och män kan följa Jesus, förstå Jesus och förkunna Jesus. Det finns ingen anledning att underkänna kvinnor som präster.

Bibelargumenten, del 1 -- Skapelseordningen

Efter femtio år känns det lite som att slå in öppna dörrar att ge argument för att kvinnor ska vara präster. Men eftersom man fortfarande kan få höra att Bibeln är mot kvinnliga präster, vill jag passa på att hävda motsatsen. Bibeln kan minst lika gärna läsas som att den är för kvinnor som präster.

I en serie på tre inlägg tänker jag presentera bibelargumenten för kvinnor som präster, så som jag ser det. Egentligen står det förstås inget alls i Bibeln om kristna präster, vare sig kvinnliga eller manliga. Man får argumentera utifrån vad det mer allmänt står om kvinnor och män. Tre grupper av bibelargument brukar användas mot prästvigning av kvinnor: Skapelseordningen, Jesu lärjungar, samt Paulusbreven. Jag grupperar argumenten för kvinnliga präster på samma sätt. Här först något om skapelse-ordningen.

Skapelseargumentet mot kvinnor som präster går ut på att män och kvinnor är skapade ojämlika, med olika uppgifter. Kvinnan ska underordna sig mannen, och mannen ska ha ledaransvaret. Många skulle hävda att kvinnor ändå kan ha alla tänkbara ledarpositioner i samhället och i kyrkan. Men de ska inte vara präster.

Skapelseargumentet för kvinnor som präster hävdar tvärtom att mannen och kvinnan skapades jämlika. I Bibelns första kapitel, när människorna nämns för första gången, sägs det att både mannen och kvinnan är Guds avbild. De får precis samma uppdrag, att härska över Guds värld och att vara fruktsamma och uppfylla jorden. Ingen åtskillnad görs. Det är först efter syndafallet som kvinnan får som konsekvens att mannen ska råda över henne. Kvinnans underordning är en syndafallsordning, inte en skapelseordning. Patriarkatet har vi fått för våra synder. Och i likhet med syndafallets övriga konsekvenser -- smärtsamt att föda barn, mödosamt att bruka jorden -- ska vi sträva efter att lindra dessa plågor. Smärtlindring, jordbruksmaskiner och jämlikhet är goda mänskliga framsteg.

Eftersom kvinnor och män är skapade jämlika finns det ingen anledning för kyrkorna att upprätthålla ojämlika ordningar. Tvärtom. Att utesluta kvinnor från prästämbetet är en syndafallsordning, som fördunklar att kvinnor och män är precis lika mycket skapade till Guds avbild och står precis lika nära Gud. När kvinnor och män tjänar tillsammans som präster kommer Bibelns skapelseordning tydligare till uttryck.

Att fira femtio

I dagarna firas det att det är femtio år sedan Svenska kyrkan beslutade att även kvinnor kan vigas till präster. För mig skulle det känts mer naturligt att vänta med firandet till 50-årsdagen av att de första kvinnorna faktiskt vigdes till präster 1960. Det var då diskrimineringen av kvinnor hävdes i praktiken. Det skulle jag gärna fira. För när det gäller att avskaffa diskriminering är det handlingarna som räknas, inte orden.

Beslutet 1958 var förstås en förutsättning för vigningarna 1960. Men jag känner mig ändå lite kluven inför att fira kyrkomötets beslut. Dels för att det innehöll en riktigt dålig kompromiss i form av samvetsklausulen, som gav manliga präster och biskopar rätt att vägra samarbete med kvinnliga kollegor. Dels för att 1958 så mycket blivit en symbol för konflikter och mentala skyttegravar som fortfarande lever kvar i Svenska kyrkan.

Bland dem som är mot att kvinnor vigs till präster odlas en historieskrivning som går ut på att beslutet 1958 var politiskt motiverat, inte teologiskt. Det var staten som tvingade på kyrkan kvinnliga präster (se t ex Dagen och Wikipedia för varianter av den här versionen). Denna ensidiga historieskrivning osynliggör alla dem som utifrån sin tro och sin teologi ville avskaffa kyrkans diskriminering av kvinnor. Och motståndet mot kvinnliga präster blir då en fråga om trohet mot Kristus, medan stödet för kvinnliga präster tolkas som undfallenhet mot staten och tidsandan.

Kvinnoprästmotståndarna har förstås fel. Men de har också rätt i en del. Framför allt har de rätt i att troheten mot Kristus måste vara utgångspunkten för alla kyrkliga beslut och vägval. Därför tycker jag att femtioårsminnet av 1958 bäst kunde uppmärk-sammas genom att man dels tydligt och klart påminner om de teologiska skälen till att Svenska kyrkan inte diskriminerar kvinnor. Och dels att man kritiskt och självkritiskt ställer frågan om hur konflikter kan hanteras bättre än vad som skett i samband med 1958 års beslut och dess efterdyningar. Det tjänar nog inget till att lista alla oförrätter. Men kanske kan vi lära oss något och bli lite klokare.