Bojkotta äktenskapet

Idag kommer riksdagen att rösta för en könsneutral äktenskapslag. Detta föranleder ett biskopsbrev från Missionsprovinsen, som tar kraftigt avstånd från sådana nymodigheter. Biskopsbrevet är en orgie i dålig argumentation, så jag ska inte argumentera emot det. Det vore ingen sport. Däremot öppnar sig intressanta perspektiv i det allra sista stycket i brevet, där de missionsprovinsiella biskoparna resonerar kring vad "trogna kristna" ska göra när äktenskapet "förvridits" genom den nya lagen. Så här skriver de:

Ett alternativ skulle vara att kringgå den nya lagstiftningen genom att de som vill gifta sig upprättar och registrerar ett äktenskapskontrakt, präglat av kristen tro och tradition. Detta skulle sedan ligga till grund för en kyrklig akt, som i realiteten blir en vigsel. I ett sådant äktenskapskontrakt skulle noteras vad som skall gälla i omständigheter, där lagstiftningen inte har regler som omfattar alla. Detta är inte okomplicerat, men vi vill gärna uppmuntra trogna kristna att, med juridiskt bistånd, undersöka vilka möjligheter som finns till detta och lämna förslag på hur ett sådant äktenskapskontrakt skulle kunna utformas.

När äktenskapslagen inkluderar homosexuella, ska kristna överväga att bojkotta äktenskapslagen, således. Men varför stanna där? Det finns ju så många andra institutioner i vårt samhälle som inkluderar homosexuella. Ta det folkhemska möbelföretaget IKEA till exempel. De är helt öppna med att de gärna säljer dubbelsängar till homosexuella par. Bojkotta IKEA! Snickra egna sängar! Hotellkedjor som hyr ut dubbelrum till homosexuella? Bojkotta! Skolor och dagis som accepterar homosexuella föräldrar? Bojkotta! Affärer som accepterar homosexuella kunder? Bojkotta! Politiska partier, kommuner och lagsamlingar som inkluderar homosexuella? Bojkotta, bojkotta, bojkotta!

Mänsklighetens fiende

Återigen uppmärksammas antisemitiska budskap i samband med SSPX. Bland annat ska det ha hävdats att "Judarna är mänsklighetens fiende och dagens judar bör hållas ansvariga för Jesus död". Detta är grovt kränkande uttalanden riktade mot en utsatt minoritet. Naturligtvis tar de flesta kristna avstånd från sådan antisemitism i kristendomens namn. Men det kan vara värt att lägga märke till vilka auktoriteter dessa uttalanden ytterst stöder sig på. Dels är det Paulus:

Judarna dödade herren Jesus liksom de dödade profeterna, och oss har de förföljt. De trotsar Gud och är fiender till hela mänskligheten, eftersom de försöker hindra oss från att predika för hedningarna och hjälpa dem att bli räddade. Så fyller de ständigt sina synders mått. Men nu nås de till slut av Guds vrede." (1 Thess 2:15-16)

Och dels är det Matteus:

När Pilatus såg att ingenting hjälpte utan att oron bara blev värre, tog han vatten och sköljde sina händer inför folket och sade: "Jag är oskyldig till den här mannens blod. Detta får bli er sak." Men hela folket ropade: "Hans blod må komma över oss och våra barn." (Matt 27:24-25)

Om sådana bibelord läses "bokstavligt" -- det vill säga fullständigt lösryckt och anakronistiskt, som om just dessa ord vore riktade just till oss idag -- kan de lätt användas i antisemitiskt syfte. Lyckligtvis är det ganska få, även bland mer fundamentalistiskt sinnade kristna, som vill läsa dessa bibelord "bokstavligt" (att verkligen läsa bokstavstroget är förstås något annat; då läser man bokstäverna i deras litterära och historiska sammanhang). De tragiska konsekvenserna av den kristna antisemitismen är alltför tydliga och välkända. Därför har kyrkorna omprövat sin syn på judarna. Det anses inte längre förenligt med kristen tro att fördöma judarna som folk.

Jag är optimistisk nog att tro att samma utveckling kan ske vad gäller kyrkornas syn på homosexuella. Frågan är bara hur lång tid det tar. Varken judar eller homosexuella är "mänsklighetens fiende". Och det finns ingen anledning att låta kristendomen vara medmänsklighetens fiende. För att uttrycka sig milt.

What if...

Tänk om Ted Haggard hade fått leva i ett sammanhang där det viktigaste kriteriet på en god kärleksrelation var kärlek, och inte partnerns anatomi. Då hade han sluppit bygga upp en livslögn som deformerade honom själv och skadade hans familj, och som drev honom att kampanja mot homosexuella för att bekämpa sina egna demoner.

Kan våra kyrkor vara sådana miljöer, där kärleksrelationer får handla om kärlek och relation och inte om kompatibla fortplantningsorgan? Där man inte behöver leva en lögn för att leva upp till omgivningens förväntningar? Det måste vara möjligt. För, hur var det nu, störst är kärleken. Inte fortplantnings-organen.

Homosexualitet i antiken? Del 3. Mitt svar

Detta blogginlägg är ett svar på en invändning från Daniel Norburg som kan läsas i mitt förra inlägg (och som jag där lite eufemistiskt kallar för en fråga). Den invändningen är i sin tur en reaktion på de synpunkter jag framför i mitt förrförra blogginlägg.

Daniel. Det korta och enkla svaret på din invändning är att Caragounis har fel. Varken hans läsning av Aristoteles eller hans beskrivning av hur antikens människor i allmänhet såg på olika former av homoerotiska relationer övertygar mig. Jag har förstås inte möjlighet att bemöta allt i detalj, men jag ska ge ett par exempel på vad jag menar.

1) Om man ska uttala sig om något med vetenskapliga anspråk på kunskap och noggrannhet, så måste man förstås förhålla sig till de viktigaste resultaten, teorierna och skolbildningarna på området. Det gör inte Caragounis. Han visar inga tecken på att ens känna till den dominerande skolbildningen inom antikhistorisk sexualitetsforskning de senaste tjugo åren. Jag tänker på den forskningstradition som omfattar antikhistoriker som John Winkler, David Halperin, Eva Keuls, Amy Richlin, Marilyn Skinner, Holt Parker, Jonathan Edwards och Craig Williams. Han nämner ingen av dessa forskare i sina noter, och bemöter inte deras centrala teser. I stället utgår han från tre betydligt grövre tillyxade teser från "homosexualitetens förespråkare" som han inriktar sig på att vederlägga. Detta är i sig tillräckligt för att man ska kunna fastslå att Caragounis beskrivning av homoerotik i antiken inte håller vetenskaplig standard, trots de anspråk han gör på första sidan.

2) Så till Caragounis läsning av Aristoteles. Där bara utgår han från att Aristoteles talar om homosexuella män i allmänhet. Men om man tittar närmare på vad Aristoteles säger och på hur hans kulturella referensramar kan ha sett ut, framträder en annan bild. Jag citerar några rader från Aristoteles, tyvärr i en lite ålderdomlig engelsk översättning:

[3] These are instances of Bestiality. Other unnatural propensities are due to disease, and sometimes to insanity, as in the case of the madman that offered up his mother to the gods and partook of the sacrifice, or the one that ate his fellow slave's liver. Other morbid propensities are acquired by habit, for instance, plucking out the hair, biting the nails, eating cinders and earth, and also sexual perversion. These practices result in some cases from natural disposition, and in others from habit, as with those who have been abused from childhood. [4] When nature is responsible, no one would describe such persons as showing Unrestraint, any more than one would apply that term to women because they are passive and not active in sexual intercourse; nor should we class as Unrestraint a morbid state brought about by habitual indulgence. (Aristoteles, Den nikomachiska etiken 7.5.3-4)

Sammanhanget här är att Aristoteles behandlar "onaturliga njutningar" (NE 7.5.1). Först tar han upp olika fall av kannibalism (7.5.2-3). Sedan kommer han till det som här lite vagt översätts med "sexual perversion", och som Caragounis återger som "sexual relations among males". Caragounis översättning är korrekt, förutom att han missar bestämningen att det handlar om onaturliga njutningar på området sex mellan män. För Caragounis är säkert alla samkönade sexuella relationer onaturliga. Men inte så för Aristoteles. Det som i hans kulturella sammanhang betraktas som onaturligt är om en man finner njutning i att bli penetrerad. Att män hade pederastiska förhållanden sågs som fullständigt naturligt i 300-talets Athen, vilket många samtida källor omvittnar. Men en vuxen man som finner njutning i att underkasta sig analsex är en kinaidos, en föraktad och perverterad man som beter sig som en kvinna i stället för som en man (Caragounis nämner ordet kinaidos på s 33, men definierar det felaktigt som den "passiva" parten i allmänhet). Denna läsning av Aristoteles bekräftas av att dessa "onaturliga" böjelser i vissa fall förklaras som resultat av sexuella övergrepp i barndomen, och av att de jämförs med kvinnor som inte kan rå för att de är "passiva" i stället för "aktiva" i sexakten. Det handlar alltså om de män som blir penetrerade, inte om män som penetrerar (en viktig distinktion i antiken). Och det handlar om dessa mäns "onaturliga njutningar", inte om dem som av olika skäl uthärdar sådan behandling utan njutning. Alltså handlar det om kinaidoi, inte om män som har sex med män i allmänhet.

Jag nöjer mig med detta eftersom timmen är sen. Min slutsats är alltså att Caragounis brister i vetenskaplig noggrannhet och läser in sina egna föreställningar om homosexualitet i de antika texterna. Den som på allvar vill sätta sig in i hur de antika kulturerna skiljer sig från oss i synen på sex och homoerotik bör läsa andra författare än Caragounis, t ex dem som jag nämner under den första punkten ovan.

Homosexualitet i antiken? Del 2. En fråga

Det finns förstås de som menar att jag har fel både om hur människans sexualitet uppfattades i antiken, om hur Paulus ska tolkas och om hur professor Caragounis skrifter i dessa frågor ska bedömas (se föregående blogginlägg). Daniel Norburg riktar följande fråga till mig, som jag kommenterar kortfattat i det här inlägget men besvarar först i nästa inlägg:

hapax, okej jag hoppar nu över till din blogg, har nu läst igenom Professor Chrys C Caragounis reviderade upplaga på engelska (2007) kallad Homoeroticism. Den finns här, och visar tydligt att du inte är hederlig i ditt resonemang. (Läs den alla ni här på bloggen och döm själva!) Chrys visar tydligt att även om ordet homosexualitet är ett nytt ord så ordnade Aristoteles flera hundra år innan Kristus (384-322 f kr) in sex med samma kön på detta sätt:

“These practices are in some cases owing to natural disposition, and in others to habit, as with those who have been abused from childhood.Recognizing that mere
disposition in itself is not reprehensible, Aristoteles goes on to say that In those cases where nature is responsible, no one should call such persons unrestrained.He makes, however, a clear distinction between having a natural disposition and not yielding to it …(i.e.) having the desire to practise unnatural intercourse with males and refraining from it and having a natural disposition and yielding to it. It is the latter behaviour that is condemned.”(sida 49)

Var och en kan läsa Chrys bok och förstå att de som hävdar att homosexualitet “by Natural Disposition” eller “as a Stable Relationship Between Consenting Adults” inte var känt när NT skrevs INTE är ärliga. Så länge du inte kan säga vem du är så litar jag mer på en professor i NT exegetik, (erkänd forskare i grekiska och på antiken och dess litteratur) än dig!

Du svarade inte på min fråga om du kan visa på någon erkänd kyrkofamilj som inte fördömde sex och samlevnad mellan samma kön mellan år 33 och år 1800, då du påstår att kyrkorna inte sa något alls om homosex….

Vänligen/Daniel

Några korta kommentarer till Daniels fråga:
1) Du säger att jag inte är hederlig. Är inte det att ta i? Jag kan ha fel. Men jag gör så gott jag kan och argumenterar med ärligt uppsåt. Det utgår jag från att både du och Caragounis också gör.
2) Argument är viktigare än titlar. Allt blir inte god vetenskap bara för att det skrivs av en professor. Jag begär inte att någon ska lita på mig för mina titlars skull. Vill man samtala och diskutera med mig här på bloggen får man stå ut med att de enda titlar jag gör anspråk på här är bloggare och småbarnspappa.
3) I nästa inlägg ska jag besvara din huvudfråga, den om Caragounis läsning av Aristoteles. Den andra, kyrkohistoriska, frågan skulle kunna föra hur långt som helst även den. Men bara väldigt kort: Jag känner inte till någon kyrka som sanktionerat samkönade sexella relationer förrän nu i modern tid. Men jag känner inte heller till att man tagit kategoriskt avstånd från alla tänkbara former av samkönade sexuella relationer, inklusive äktenskap mellan människor av samma kön. Även detta är nog en modern företeelse. Men kyrkohistorien rymmer förstås mycket mer än jag känner till.

Nu ska jag ta och titta på den nya reviderade engelska utgåvan av Caragounis skrift som jag inte sett tidigare. Kan han ha modifierat och förfinat sin argumentation så att jag nu tvingas ge honom rätt? (*trumvirvel*) To be continued...

Homosexualitet i antiken? Del 1. Min position

På en annan blogg har jag diskuterat om det går att tala om homosexualitet i antiken. Min uppfattning är att antikens människor såg ganska annorlunda på människans sexualitet jämfört med vad vi gör idag, och att vi därför missförstår antika texter om vi tolkar dem utifrån våra begrepp, som t ex homo- och heterosexualitet. Det är förstås inte jag som hittat på detta, utan det har vuxit fram som en vedertagen ståndpunkt bland antikhistoriker de senaste tjugo åren. Och anledningen till att detta inte bara är en teoretisk fråga är att Paulus är en antik människa. Frågan är om han uttalar sig om det vi kallar för homosexualitet, eller om han talar om något annat i de där texterna som brukar åberopas mot kyrklig välsignelse av samkönade relationer.

Nu har den här diskussionen spillt över till min blogg genom att en broder ställt mig en fråga som jag ska försöka svara på i ett inlägg strax. Men först vill jag för eventuella andra intresserade ge en liten sammanfattning av min position, eftersom den kanske är mera komplicerad än positionen att Paulus och antikens människor tänkte som vi om människans sexualitet. Jag saxar lite ur mina inlägg i diskussionen på Stefan Swärds blogg (den som vill läsa hela tråden med alla kommentarer kan klicka här).

hapax skrev:
[Professor Chrys Caragounis och en del andra exegeter] är belästa på antik litteratur, men tar inte hänsyn till antikhistorisk forskning om de kulturella koder och föreställningar som fanns i antiken vad gäller sexuella relationer. Därför blir deras läsning av antika texter anakronistisk.

Ett exempel på en grundläggande skillnad mellan antik och modern syn på sexuella relationer är att vi idag har ett ideal om jämlikhet i kärleksrelationer, medan man i antiken förutsatte att sexuella relationer alltid var hierarkiska. För fria män ansågs det naturligt att vara sexuellt “på topp” både i relation till kvinnor och till pojkar och ofria män, som t ex slavar och prostituerade. Och för kvinnor var det naturligt att sexuellt underordna sig sin man. För män ansågs det förnedrande att bli sexuellt dominerade, vare sig av män eller kvinnor eller ens sin egen hustru. Därför användes den typen av rykten och antydningar ofta när man ville ifrågasätta mäns anseende och karaktär.

För Paulus, och Rom 1:26-27 m fl ställen, innebär detta att han ska läsas utifrån sin samtids kulturella koder om vi ska ta honom på allvar, inte utifrån våra kulturellla föreställningar. Detta är lika självklart när det handlar om sexualitet som när det handlar om samhällsordning eller försoningslära. Då handlar inte Rom 1 om våra kategorier hetero- och homosexualitet, utan om att kvinnorna beter sig okvinnligt och männen omanligt. Observera att det inte sägs att de beter sig syndigt, utan att de som straff för sin gudsfrånvändhet beter sig förnedrande. Det som är uppenbart förnedrande i en antik kontext är att männen blir sexuellt dominerade av kvinnor eller av andra män. Troligen är det därför detta som Paulus syftar på.

Det går naturligtvis att dra olika slutsatser utifrån detta om hur vi idag ska se på trogna och jämlika förhållanden mellan människor av samma kön. Men vi kan inte säga att Paulus på ett enkelt och uppenbart sätt fastslagit detta en gång för alla. Vi har ett teologiskt arbete att utföra.

-----

Suetonius 6.28-29 är en bra illustration till vad Paulus kan ha haft i åtanke i Rom 1. Suetonius ger oss hela listan över Neros sexuella perversioner, i stigande skala:

Han begick övergrepp mot fria pojkar, vanhedrade gifta kvinnor, våldtog en vestal (alltså en jungfrulig prästinna), försökte gifta sig lagligt med en kvinna som var född slav, gjorde en pojke till “kvinna” genom att kastrera honom och behandlade honom sedan som sin fru, gjorde närmanden mot sin egen mor, klädde ut sig i ett djurskinn och attackerade fastbundna kvinnors och mäns genitalier, och slutligen klädde han ut sig till kvinna och “gifte sig” med en man.

Nero förnedrade alltså både andras kroppar och sin egen kropp på alla tänkbara sätt, enligt Suetonius, och kronan på verket är att han fullt ut beter sig som en kvinna med klädsel och sexuell underkastelse och allt. Ska vi förstå vad Paulus talar om ska vi alltså snarare tänka på Suetonius berättelse om Nero än på nutida relationer mellan människor av samma kön.

-----

Ibland åberopas de här två “bröllopen” som Nero arrangerade med manliga partners som bevis för att det fanns samkönade äktenskap i antiken. Men Suetonius poäng är dels att detta är spektakel som visar på Neros unika dekadens, och dels att det handlade om män som gjordes om till kvinnor [för att kunna stå brud] — först den stackars pojken som kastrerades, sedan Nero som själv rollspelade en kvinna. Inga samkönade äktenskap i vår bemärkelse, således.

-----

Berättelserna om Nero [...] ger alltså inget stöd för att Paulus skulle ha varit bekant med äktenskapsliknande samkönade relationer [...]. Tvärtom bekräftar de att den gängse bilden av samkönade relationer var promiskuösa och exploaterande relationer som välbeställda män hade med pojkar vid sidan av sina hustrur och älskarinnor. Så det Paulus tar avstånd från är otrohet, promiskuitet och övergrepp, oavsett om det sker med kvinnor eller med män.

-----

Per Landgren skrev:
Den gode “hapax” blandar ihop term och begrepp, vilket försvårar argumentering i sak. Förhållandet att termen eller bokstavskombinationen “homosexualitet” är “ny” betyder inget vad gäller ålder för eller datering av det begreppsliga innehållet. “Homosexualitet”, som dessutom är en sammanblandning av ett grekiskt led och ett latinskt, kan knappast vara annat än “ny”, vilket då inte säger något alls om själva begreppet, dvs. vad termen står för och betyder. Det, käre hapax, är elementär logik och faktiskt en förutsättning för att kunna föra en diskussion framåt över huvud taget.

hapax skrev:
Per Landgren. Nej, jag blandar inte ihop term och begrepp. Både ordet homosexualitet och begreppet homosexualitet är moderna företeelser. Begreppet homosexualitet existerade inte i antiken, och därför finns det inte heller något ord på vare sig grekiska eller latin som betyder homosexualitet. Det är just detta som är min poäng, att greker och romare och antika judar tänkte annorlunda än vi om människans sexualitet, och att vi därför lätt misstolkar dem när vi utgår från våra begrepp i stället för deras. För att förstå dem rätt måste vi sätta oss in i deras sätt att tänka. Sådant som vi skulle sortera in under rubriken homosexualitet sorterade de begreppsmässigt på andra sätt. Sexuella handlingar mellan människor av samma kön fanns förstås, men dessa utgjorde ingen egen kategori utan sorterades in i olika begreppsliga fack. Tack för att du gav mig anledning att förtydliga detta.

En annan fråga är om saken som vårt begrepp homosexualitet refererar till fanns i antiken. Alltså om det fanns människor i antiken som emotionellt och sexuellt drogs bara till personer av sitt eget kön. Det är omstritt, och har att göra med i vilken utsträckning vår sexualitet är biologiskt bestämd och i vilken mån den är socialt konstruerad. Men det är som sagt en annan fråga. Om det fanns människor som var homosexuella i vår betydelse, så saknade de både ord och begrepp för att tänka på sig själva som just homosexuella.

Jag har en dröm

När man läser Dagen kan man få intrycket att samkönade äktenskap är det största hotet mot vårt samhälle sedan Andra Världskriget. Jag ser inget hot. Men jag tycker det är ledsamt att homosexuella utmålas som ett hot. Och som kristen tycker jag det är extra ledsamt när kristendomen och Bibeln används som tillhyggen mot en utsatt minoritet. Det är därför jag envisas med att skriva om en debatt som jag egentligen tycker handlar om ett skenproblem.

Idag publicerar Dagen ett antal artiklar som ger lite andra infallsvinklar på samkönade äktenskap än tidningens egen linje. Guldstjärna för det. Ett par av artiklarna är intervjuer med två präster i Svenska kyrkan som har olika åsikter om samkönade äktenskap. Dels Anna Sophia Bonde, dels Lars Gårdfeldt. Båda två är välartikulerade debattörer, och dessutom sympatiska personer och bra präster.

Dagen har satt rubriken "Svenska kyrkans präster splittrade om äktenskapet". Visst har Bonde och Gårdfeldt olika åsikter. Men är vi inte mer splittrade än så här, så är det väl inget större problem. Gårdfeldt berättar om sin kamp för att få omgivningens erkännande av relationen han har till den man han levt med i tjugo år. För honom är det en livsavgörande fråga, säger han. Bonde är emot kyrklig välsignelse av samkönade relationer, men vill tona ner frågans betydelse. Det är viktigare att fråga sig hur Gud vill att man själv ska leva än att bekymra sig över hur andra ska leva, menar hon. Klokt sagt.

Tre saker tycker jag blir tydliga när jag läser de här intervjuerna. För det första att det som är en livsavgörande fråga för Gårdfeldt är en mera teoretisk fråga för Bonde, som inte berör henne personligen i någon större utsträckning. Hon har ingen anledning att prata om sitt eget privatliv i det här sammanhanget. För det andra att det borde vara möjligt för Svenska kyrkan att finna en lösning där både Gårdfeldt och Bonde respekteras utifrån sina förutsättningar. Gårdfeldts äktenskap kan erkännas och välsignas av kyrkan samtidigt som Bondes uppfattning respekteras och hennes gåvor tillvaratas i kyrkans tjänst utan några som helst inskränkningar. För det tredje att det ändå bränner till när Bonde säger att det borde bli problem för troende homosexuella att leva ut sin sexualitet. Det hon säger då är ju att Gårdfeldt lever i synd med sin man. Hans äktenskap, om det nu får kallas det, borde enligt henne inte vara förenligt med hans tro.

Dessa synpunkter på homosexuellas relationer är så normaliserade i kristna sammanhang att de kan yttras bara så där. Om vi i stället skulle vända på saken och säga att det borde vara svårt för troende att leva i jämställda heterosexuella äktenskap, när Bibeln så tydligt säger att kvinnan ska underordna sig sin man, så kanske det kan illustrera problemet. Är Bonde så bibliskt troende att hon i allt underordnar sig sin man? Jag vet inte. Och jag tycker verkligen inte att jag har med det att göra. Det känns som ett ganska grovt övertramp bara att formulera den frågan. Hur hon och hennes man förhåller sig till Ef 5 är deras ensak.

På samma sätt borde Gårdfeldt och hans man få ha integriteten och förtroendet att själva ta ansvar för sin relation och hur de relaterar den till Bibeln och till sin tro. Ingen borde kasta bibelord på dem eller ifrågasätta deras kärlek eller deras tro, bara för att de har valt att leva med varandra. Jag har en dröm att vi en dag ska komma dithän att det blir lika ointressant och osakligt att ha synpunkter på Gårdfeldts äktenskap som att ha det på Bondes äktenskap. Att de bådas tro och kärlek ska erkännas av deras medkristna på samma sätt. Och att Bondes princip om att fråga sig hur man själv ska leva i stället för hur andra ska leva, ska få gälla fullt ut.

Här och här ligger ett par debattartiklar som också framför andra synpunkter än Dagens egen linje.

Homosexuella - dåligt för barn?

I en ledare i Dagen tar Elisabeth Sandlund till starka ordalag för att beskriva det allvarliga hot mot vårt samhälle som en könsneutral äktenskapslagstiftning innebär. Det må väl vara hänt att man tar i för att höras. Men det bekymrar mig hur Sandlund och andra debattörer på hennes sida i äktenskapsfrågan använder barnen som retoriskt slagträ. Så här skriver Sandlund:

"De stora förlorarna är, som så ofta framhållits, barnen, vars trygghet, förankring, utveckling och rättigheter helt lämnats åt sidan för att en liten grupp vuxna ska kunna få som de vill."

Närmare förklaring till hur barnens "trygghet, förankring, utveckling och rättigheter" skulle hotas av att ordet partnerskap i lagen ändras till äktenskap, lämnas inte. Men den lilla gruppen av vuxna som vill få igenom sin vilja måste rimligen syfta på de homosexuella som vill få lov att gifta sig. Sandlunds resonemang kan alltså sammanfattas så här: Homosexuella - dåligt för barn. Läsaren får själv fylla i de saknade tankeleden, utifrån sina antaganden om homosexuella.

Resonemanget kan fyllas ut med olika mellanled för att få ekvationen att gå ihop. Ett exempel kan vara: Homosexuella - infertila relationer - adoptivbarn, styvbarn - dåligt för barn. Men för att detta ska bli ett argument mot samkönade äktenskap måste man också underkänna alla infertila heterosexuella äktenskap, liksom alla adoptioner och ombildade familjer. Det är det få som vill göra. Ett annat exempel kan vara: Homosexuella - antingen pappa eller mamma saknas i familjen - dåligt för barn. Men även detta argument drabbar förstås en massa andra familjer än just samkönade äktenskap.

Stefan Swärd, som är en ärlig debattör, redovisar på sin blogg några andra sätt att fylla ut resonemanget. En möjlighet är: Homosexuella - splittrade familjer, dålig relation till biologiska föräldrar - dåligt för barn (28/10, 29/10). Detta argument är förstås snarare ett argument mot att heterosexuella föräldrar skiljer sig än ett argument mot att homosexuella föräldrar håller ihop sin relation. Ett annat argument hos Swärd, som jag tror närmar sig sakens kärna, ser ut så här: Homosexuella - färre fasta förhållanden, problematisk sexualitet - dåligt för barn (29/10). Återigen är det förstås ologiskt att göra detta till ett argument just mot homosexuella par som vill ha en fast och trogen och varaktig relation. Men det antyder att det i själva verket är homosexuellas sexliv som upplevs som problemet. Detta bekräftas av Swärd när han säger att han "har Romarbrevet 1 i bakhuvudet" när han tänker på dessa frågor (31/10). Detta argument skulle kunna byggas ut till: Homosexuella - Rom 1 - gudlöshet, onaturligt sex, sexuella perversioner, män som förnedrar sina kroppar med varandra - dåligt för barn.

Det är nog fler än Stefan Swärd som har detta "i bakhuvudet" när de debatterar samkönade äktenskap. Annars är det svårt att förklara hur så många så lättvindigt kan acceptera så dåligt underbyggda argument. Det är något med homosexuellas sexualitet som är stötande och hotande. Ibland sägs detta i klartext, som i Åke Greens famösa predikan. Oftare ligger det under ytan, men bidrar till att man instinktivt tar avstånd från att erkänna homosexuella relationer. Därför är det många som kan fylla i resonemanget "Homosexuella - dåligt för barn" på ett självklart sätt, utan att reflektera över om argumenten egentligen håller ihop logiskt.

Men det är inte den bristfälliga logiken som är det främsta problemet med det här resonemanget. Problemet är att fördomarna mot homosexuella bekräftas och förstärks när det gång på gång upprepas: Homosexuella - dåligt för barn. Homosexuella stämplas på ett sätt som vi inte skulle acceptera om det gällde andra grupper av människor. Det blir mer uppenbart obehagligt om vi säger "Romer - dåligt för barn", eller "Invandrare - dåligt för barn". Eller för den delen: "Konservativa kristna - dåligt för barn". Om man upprepade det påståendet i olika varianter skulle människor inbjudas att fylla i med sina fördomar om konservativa kristna och exempel på hur barn utsatts för övergrepp i extrema sekter. Men det vore förstås inte ett anständigt sätt att tala om konservativa kristna. Därför är det inte heller ett anständigt sätt att tala om homosexuella.

Civilrättslig registrering - av vad då?

Kristdemokraterna hävdar att de har brett stöd för sitt senaste kompromissförslag i äktenskapsfrågan. Både kyrkoledare, ateister och RFSU kan enas om att ersätta samfundens vigselrätt med en civilrättslig registrering som omfattar alla par. Så kan kyrkorna fortsätta att endast välsigna heterosexuella par, utan att då diskriminera å samhällets vägnar.

Men denna enighet riskerar att krackelera om man ställer en enda följdfråga. Civilrättslig registrering - av vad då? För Kd och de aktuella kyrkoledarna är det viktigt att reservera ordet äktenskap för heterosexuella relationer. Därför vill man hitta en lösning där ordet äktenskap inte används i lagtexten. Civilrättslig registrering av samlevnad är det Kd talar om. För RFSU är det tvärtom angeläget att homosexuella par inte diskrimineras i samband med vigsel och äktenskap. Man vill "skilja äktenskapet från kyrkan". För RFSU är det alltså civilrättslig registrering av äktenskap som man förespråkar.

Någon verklig samsyn om civilrättslig registrering existerar därför inte. Skiljefrågan blir precis densamma som Kd och de övriga allianspartierna misslyckats med att komma överens om. Ska ordet äktenskap användas i lagtexten när den talar om både heterosexuella och homosexuella relationer? Det är inte Kd och RFSU överens om. Tillbaka till ruta ett, således.

Vigselrätt och vigselfel, igen

Dagens ledare uppmanar Svenska kyrkan att släppa vigselrätten. Det kan finnas goda skäl att göra det. Den juridiska vigselrätten hör knappast till det som konstituerar en kyrka. Och att kyrklig vigsel varit normen genom flera sekel har nog medverkat till att det så ofta setts som en kyrklig angelägenhet att reglera medborgarnas familjeliv och sexualitet. Det kunde vara dags att sluta med det.

Men skälet som Dagen anför är fel. Man vill rädda undan ordet äktenskap från att besudlas av homosexuella par genom att införa en "civilrättslig könsneutral samlevnadslagstiftning" i stället för en könsneutral äktenskapslag. Bortsett från att det nog är för sent för en sådan lösning, så är det en lösning på fel problem. Problemet är inte att homosexuella vill leva ihop på samma villkor som heterosexuella. Problemet är inte hur kyrkorna ska kunna "bevara äktenskapet" och fortsätta att diskriminera homosexuella par. Det verkliga problemet är att kyrkorna under så lång tid bidragit till förtrycket av homosexuella, och att så många kristna vill fortsätta med det.

I stället för att bevara äktenskapet från de homosexuella borde kyrkorna göra bot och bättring för gångna tiders försyndelser. Det främsta ansvaret faller på Svenska kyrkan, eftersom det är den ojämförligt största vigselförrättaren bland samfunden i Sverige. Det enda sättet att idag bevara äktenskapet som ett moraliskt legitimt begrepp är att öppna det även för homosexuella par. För homosexuella har precis samma förmåga till kärlek och trohet som heterosexuella har. Diskrimineringen är omoralisk.

Sedan, när äktenskapet varit könsneutralt ett tag och många samkönade par har vigts, då kan Svenska kyrkan gärna släppa vigselrätten. Men inte just nu.

Vad är det som är kristet med äktenskapet?

Äktenskapet är förstås inget kristet påfund. Äktenskapet har i någon form funnits i så gott som alla mänskliga kulturer vi känner till. Den tidiga kristendomen värderade celibatet högre än äktenskapet, med stöd av uttalanden av både Jesus och Paulus. Och den lutherska reformationen såg äktenskapet som en ”världslig sak”, en ordning som har mer med samhället än med kyrkan att göra. Ändå betraktas äktenskapet av många som en kristen fråga, något som kyrkorna värnar om, och som staten inte kan lagstifta om utan kyrkornas godkännande.

Diskussionen om samkönade äktenskap borde leda till att kyrkorna noga tänker igenom vad som egentligen är den kristna innebörden av äktenskapet. Man kan inte hålla fast vid traditionella positioner bara för att de är tusen år gamla. Man måste också fråga sig vad i traditionen som är värdefullt och vad som möjligen varit förtryckande.

Vad är det då som är bärande i kristen äktenskapssyn? Jag ska titta närmare på fem bibliska motiv som brukar komma till användning när man talar om vad som teologiskt sett är konstituerande för äktenskapet.

1) Fortplantningen. Enligt 1 Mos 1 skapades människan till man och kvinna och fick i uppdrag att vara fruktsamma och föröka sig och uppfylla jorden. Fortplantningen förutsätter förvisso samverkan mellan en man och en kvinna, och äktenskapet är en bra bas för att ge barnen en trygg uppväxt. Men det saknas ett logiskt steg mellan fortplantning och äktenskap i det här resonemanget. Ett gift par måste inte själva vara biologiska föräldrar till de barn de fostrar. Och vi (protestanter, i alla fall) viger par även om de inte har förmågan eller intentionen att skaffa biologiska barn tillsammans. Fortplantningen är alltså inte konstituerande för äktenskapet. Ett äktenskap är lika giltigt om man har adoptivbarn, styvbarn, gemensamma biologiska barn, eller inga barn alls.

2) Den sexuella föreningen. När man säger att äktenskapet är instiftat av Gud brukar man syfta på berättelsen om Adam och Eva i 1 Mos 2. Gud skapar först människan Adam (Adam betyder just människa), men han känner sig ensam. Då skapar Gud djuren för att hålla människan sällskap. Men Adam är fortfarande ensam. Då gör Gud ett kirurgiskt ingrepp och formar en ny människa av Adams revben. Den här skapelsemyten förklarar den fysiska attraktionen mellan mannen och kvinnan, att mannen lämnar sina föräldrar för att hålla sig till sin hustru, och att de två blir till ett.

Man kan lägga märke till att det i det här sammanhanget inte alls handlar om fortplantningen. Det görs ingen poäng av att det är just en man och en kvinna som kompletterar varandra till en enhet. Berättelsen om människans ensamhet, hennes fysiska dragning till en annan människa, och föreningen till en enhet som går före andra familjeband, är så allmängiltig att den lika gärna kan handla om två personer av samma kön.

3) Förbudet mot skilsmässa. I evangelierna står det inte så mycket om äktenskapet, så för att få med ett jesusord i vigsel-ritualet har man ofta tagit till förbudet mot skilsmässa (Matt 19 med paralleller). Både Jesus och Paulus medger vissa undantag från skilsmässoförbudet. Men till det specifika med den kristna äktenskapssynen hör att det är avsett att vara livet ut. Tills döden skiljer oss åt.

4) Bild för relationen mellan Kristus och församlingen. I Ef 5 används relationen mellan Kristus och församlingen som en bild för hur mannen och hustrun ska förhålla sig till varandra. Mannen ska älska sin hustru och hustrun ska underordna sig sin man. Detta har ofta tillämpats "baklänges", så att den äktenskapliga relationen också ses som en bild för Kristus och kyrkan (detta är grunden för att uppfatta äktenskapet som ett sakrament). Problemet med detta, bortsett från att det inte är riktigt så det står, är att den hierarkiska relationen då byggs in som konstituerande för äktenskapet. Ett kristet äktenskap måste per definition vara en ojämställd relation. Detta är orimligt. Med samma logik skulle relationen mellan slavar och deras herrar också vara oföränderlig, eftersom lydnaden för Kristus i Ef 6 tas som bild för hur slavar ska lyda sina herrar. Dessa instruktioner får ses som tidsbundna. I ett patriarkalt slavsamhälle ska kristna människor förhålla sig så till sina givna roller på samhällsstegen. Men det går att leva som kristen även i mer jämlika samhällen. Ojämställdheten är inte konstituerande för äktenskapet.

5) Kärleken. Äktenskapet är en kärleksrelation. Därmed är äktenskapet en manifestation av det kristna livsidealet överhuvudtaget, att leva i kärlek till sina medmänniskor. De som gifter sig med varandra förpliktar sig att vara varandras närmaste medmänniska. Äktenskapet ger konkret uttryck åt vad det innebär att leva i kärlek. Kärleken är definitivt konstituerande för äktenskapet.

Jag ser alltså inget i den kristna äktenskapssynen som hindrar att två personer av samma kön gifter sig med varandra. Äktenskapet är ett kärleksförbund, en nära enhet mellan två människor som förpliktar sig att dela livet i kärlek och trohet. Ojämställdhet, fortplantning och könspolaritet är inte konstituerande för äktenskapet. Det är kärlek, trohet och sexuell förening som är konstituerande. Därför finns det ingen anledning för kyrkorna att fortsätta med sin slentrianmässiga diskriminering av homosexuella. Homosexuell kärlek är lika mycket kärlek som heterosexuell kärlek. Gud gör inte skillnad på människor.

En fråga om giftermål

Jag lyfter upp en fråga från kommentarerna till mitt förra inlägg, eftersom den gav mig anledning att utveckla lite hur jag ser på Bibeln och samkönade äktenskap. Tack för frågan, Otto.

Otto: Eftersom du citerar Ruts bok i vigseldebatten: hur var det nu, gifte sig Rut med Noomi eller Boas?

hapax: Rut gifte sig inte. För det gör inte kvinnor i Bibeln. De ges som hustrur och tas till hustrur. Rut togs till hustru först av Machlon, sedan av Boas.

Men den centrala kärleksrelationen i Ruts bok är den mellan Rut och Noomi. Det är Noomi som får en son genom Rut. Och det är Ruts kärleksförklaring till Noomi som citeras i våra vigsellöften -- "tills döden skiljer oss åt".

Det finns förstås inga samkönade äktenskap i Bibeln. Inte heller finns det några jämställda äktenskap. Inga äktenskap som ingås genom kyrklig vigsel. Däremot finns det gott om polygama äktenskap och tvångsäktenskap och barnäktenskap.

Äktenskapets former förändras över tid. Så min poäng med skriftcitaten är förstås inte att de uttrycker "samma sak" som samkönade äktenskap. Det finns inga äktenskap idag som är "samma sak" som något vi har i Bibeln. Vi väljer de modeller som är relevanta. Enligt min mening är berättelserna om Rut och Noomi och om David och Jonatan relevanta modeller för livslånga kärleksrelationer som bekräftas med högtidliga trohetslöften.

Mer om Bibeln och samkönade äktenskap har jag skrivit här.

Och så länkar jag till Dagen och diskussionen om giftermål contra äktenskap.

Vigselrätt och vigselfel

"Rut svarade Noomi:
'Dit du går, går också jag,
och där du stannar, stannar jag.
Ditt folk är mitt folk,
och din Gud är min Gud.
Där du dör, vill jag dö,
och där vill jag bli begraven.
Herren må göra mig vad som helst -
endast döden skall skilja oss åt.'"

Medan regeringspartierna försöker enas om ifall det ska heta äktenskap eller samlevnadsavtal eller kanske giftermål, höjs det röster för att kyrkorna ska avsäga sig vigselrätten. Den juridiska vigselrätten är förstås inte helig. Kyrkorna skulle klara sig lika bra utan den. Men det vore olyckligt att avsäga sig vigselrätten just nu. Det skulle bara kunna förstås som att kyrkorna vill kunna diskriminera homosexuella i lugn och ro.

"Så bekräftade Jonatan åter sin kärlek till David med en ed,
ty han älskade honom lika högt som sitt eget liv."

Vigselrätt eller inte vigselrätt, kyrkorna måste hur som helst ta ställning till om de ska välsigna samkönade relationer på samma sätt som särkönade. Den frågan kommer man inte undan. I Svenska kyrkan finns det majoritet för att samkönade par ska få vigas på samma villkor. Följdfrågan blir om det ska vara en plikt för alla präster att viga samkönade par, eller om det ska införas en ny samvetsklausul. Många drar paralleller till konflikterna kring kvinnliga präster och befarar lika svårartad splittring i den här frågan.

"De kysste varandra under tårar,

och till slut grät David våldsamt.

Då sade Jonatan till honom:

'Farväl. Vi båda har svurit varandra en ed i Herrens namn:

Herren skall vaka över förbundet mellan mig och dig

och mellan våra efterkommande för all framtid.'"

Men kanske blir det snarast en antiklimax. Det lär inte bli så värst många samkönade kyrkbröllop per år, och ingen kommer att propsa på att bli vigd av någon som egentligen inte vill. Det kommer att bli lätt att väja för de präster som har betänkligheter, utan att det behöver finnas formella särbestämmelser. Ungefär som det sedan länge är så att vissa präster inte viger frånskilda personer en andra gång. Det är sällan som det behöver bli några problem kring det. Vigsel av samkönade par behöver inte bli en större stridsfråga än vigsel av frånskilda. Om vi inte gör den till det.

"Jag sörjer dig, min broder Jonatan,

du var mig mycket kär,

din kärlek mer för mig än kvinnors."

Finns det kristen etik?

Det talas mycket om kristen etik och kristna värderingar. Ofta syftar man då på vissa specifika åsikter om rätt och fel, som t ex att det är dåligt med abort och homosexualitet men bra med generös flyktingpolitik. För att ta exempel som tenderar att skapa rubriker. Men det finns förstås inga kontroversiella frågor där alla kristna är överens. Så frågan är vad som är kristet med den kristna etiken. Eller om den ens är etik.

Jag har tidigare varit inne på att det finns två olika kristna sätt att definiera vad som är Guds vilja. Antingen handlar det om att följa Bibelns och kyrkans instruktioner. Eller så handlar det om att försöka avgöra vad det i olika sammanhang innebär att älska sina medmänniskor.

Det är förstås inte möjligt att översätta Bibeln till en uppsättning regler för alla tänkbara situationer i livet. Bibeln är inte skriven så. Och livet fungerar inte så. Men ponera att det vore möjligt att hela tiden veta vad som är Guds påbud. Då skulle det inte finnas utrymme för någon kristen etik. Då skulle det kristna livet bara handla om att lyda order. Och den som bara lyder order frånsäger sig eget ansvar för sina handlingar. Orderlydnad handlar om disciplin, inte etik. Den enda möjligheten till etiskt handlande skulle vara om man valde att bryta mot Guds order, för att i stället göra det man ansåg vara rätt. Men då skulle det per definition handla om en okristen etik.

Den andra extremen vore att i varje situation försöka att förutsättningslöst avgöra vad som är bäst för alla människor. Det är förstås inte heller möjligt. Man måste ha vissa tumregler att följa. Annars skulle det bli väldigt mycket grubblande och ganska lite handling. Och det skulle inte heller finnas något specifikt kristet med etiken om den inte erkände några kristna traditioner, exempel eller handlingsmönster.

Kristen etik handlar om att föra en dialog mellan Bibeln och den kristna traditionen å den ena sidan, och den moderna världen och medmänniskans behov å den andra. Kristen etik är alltså en process, inte ett åsiktspaket. Man kan inte avgöra en fråga genom att hänvisa till kristen etik. Men som kristen bedriver man kristen etik när man reflekterar över rätt och fel dels i ljuset av sin tro, och dels i ljuset av våra nutida kunskaper och erfarenheter.

För att ta ett aktuellt exempel: Om man endast utifrån bibelord och kyrklig tradition hävdar att det är fel med samkönade kärleksrelationer, då har man bara argumenterat för att det inte är traditionellt kristet. Man har inte visat att det är något moraliskt fel med samkönad kärlek, eftersom man inte vägt in homosexuellas erfarenheter och modern kunskap om människans sexualitet, och därmed inte fört ett etiskt resonemang. Kristen etik blir det när man låter kristen tradition och homosexuellas erarenheter belysa varandra.

Så svaret på frågan i rubriken är att det finns kristen etik. Men det finns inte en kristen etik. Om man monopoliserar sin åsikt i någon etisk fråga som den enda sant kristna, då missbrukar man Guds namn. För kristendomen är inte ett åsiktspaket. Kristendomen handlar inte om etik, utan om tro, hopp och kärlek. Tro på Jesus. Hopp om Guds rike. Kärlek till medmänniskan. Etiken kommer sedan.

Jag skriver en bok om det

I stället för att blogga åt jag i går kväll middag med en professor från Yale. Vi pratade om lite av varje, och apropå presidentvalet frågade jag honom om han hade någon teori om varför det är en så viktig politisk fråga i USA att vara mot homosexuellas rättigheter (en skillnad mellan kandidaterna är att Obama inte kommer att legalisera samkönade äktenskap, medan McCain verkligen inte kommer att legalisera samkönade äktenskap). Jag förstår att det är viktigt för homosexuella att bli accepterade. Men varför är det viktigt för heterosexuella att inte acceptera homosexuella? Professorn nickade eftertänksamt och svarade: Jag håller på och skriver en bok om det.

Det är ett bra svar. Jag önskar att jag själv hade kunnat använda det lite oftare. Men nu var det hans bok det handlade om. I korthet menar han att det egentligen inte handlar om homosexualitet. Det handlar om sexualitet. Homosexualiteten är bara toppen på isberget, som handlar om att sexualiteten överhuvudtaget ändrat innebörd så att den nu är något annat än vad den var för två generationer sedan. Jämställdheten har medfört att sex nu är ömsesidigt i stället för hierarkiskt. Och preventivmedlen innebär att sex för det mesta inte har med fortplantning att göra. Med denna nya innebörd i sexualiteten kan lika gärna två män, eller två kvinnor, ha sex med varandra som en man och en kvinna. Men vårt (d v s amerikanernas) sätt att tänka kring sex har inte hängt med. Gamla värderingar har blivit föråldrade, men de nya värderingarna har inte riktigt funnit sina former. Så mycket har förändrats så snabbt att många inte orkar med att ändra en sak till. Därför är motståndet så starkt mot homosexuellas rättigheter, fastän argumenten oftast är ganska svaga.

Ungefär så tror jag han sa. Jag ska förstås läsa boken när den kommer ut. Men fram tills dess får jag fundera på egen hand. Och med hjälp av min läsarpanel. Ligger det något i det professorn säger? Vad tror du?

Stanley Sjöberg välkomnar och ovälkomnar

Stanley Sjöberg skriver i Dagen om sin vision för nästa års ekumeniska Jesusmanifestation. Han vill att "bibeltroende kristna församlingar" ska förbereda manifestationen av "en ännu större kristen enhet av troende kristna". Samtidigt är han tydlig med vilka han inte vill ha med i manifestationen. Om detta årets Jesusmanifestation skriver han så här:

"Drivkraften i planeringen var att ge ett positivt alternativ till de nedvärderande framställningar som gjorts under flera år, när bilden av Jesus förändrats till oigenkännlighet och ändå välkomnats ända in i kyrkosammanhang. Exemplen är allt för många med "Ecce Homo" som mest uppmärksammade spektakel, välsignat av biskopar och domprostar."

Kan det sägas tydligare? Den Jesusbild Stanley Sjöberg avgränsar sig från är en Jesus som accepterar homosexuella. Och till Sjöbergs definition av "bibeltroende kristna församlingar" och "kristen enhet av troende kristna" hör inte de som välkomnar en sådan Jesus som accepterar homosexuella. Det vill säga stora delar av Svenska kyrkan.

Sjöberg manar till respekt för olikheter i traditioner och uttrycks-sätt mellan olika samfund, och till medvetenhet om att varje kyrkoenhet har en särskild kallelse i vårt land. Så problemet med den Ecce Homo-vänliga Svenska kyrkan är inte att den har uttryckssätt som kan vara stötande för andra kristna. Det är inte en estetisk fråga. Inte en mångfald som kan tolereras. För Stanley Sjöberg är Ecce Homo-vänligheten en bekännelsefråga. Något som alla "bibeltroende" måste samlas kring att ta avstånd ifrån. Det handlar om att värna "en frisk samhällskultur", och att visa för hela Sverige att Jesus är "värd att respekteras och inte längre får nedvärderas utan att Sveriges kristna reagerar med kraft".

Menar Stanley Sjöberg verkligen det som det låter som att han menar? Är homovänliga kristna inga riktiga kristna i hans ögon? Håller andra förgrundsgestalter för Jesusmanifestationen med Sjöberg om att manifestationen har denna udd mot homosexuella och mot homovänliga kristna i Svenska kyrkan?

Jag hoppas att jag har missförstått något här. För jag vill inte gärna tro att Jesusmanifestationens "ekumenik" har som syfte att ta avstånd från mig och många andra kristna.

What Would Jesus Do?

Folk kom till kyrkan med barn för att barnen skulle få leka och sjunga och kanske till och med höra något om Jesus. Men några lärjungar blev förargade och satte upp affischer om att minsann inte vem som helst kan vara välkommen till kyrkan. Visst påminner de här aktuella nyhetsklippen om något man hört förut...

Aktionsgruppen som kallar sig "ortodoxa kristna" har gjort ett ganska misslyckat försök till PR-kupp. De ville nog imitera Martin Luther genom att spika upp 95 teser på Högalidskyrkans port, som protest mot att kyrkan i fråga välkomnar folk som deltar i Pride-festivalen. Men när man agerar anonymt i skydd av mörkret kan man inte komma till tals själv. Affisherna togs snabbt ner, och i stället blev det Högalidskyrkans inkluderande barnverksamhet som fick extra uppmärksamhet i medierna. Och de "ortodoxa kristna" framstår inte som modiga reformatorer, utan som ogina homofober och simpla vandaler.

Somliga kristna borde nog gå en nybörjarkurs i civil olydnad och ickevåldsmotstånd. Eller ännu hellre slå upp sin bibel och läsa om hur Jesus bemötte barn och sådana vuxna som en del kallade för syndare för att de inte levde i konventionella kärnfamiljer. Ibland blir parallellerna så tydliga.

Hotet mot familjen

Ulf Ekman skriver om kärnfamiljens värde i ett blogginlägg. Jag förstår ganska lite av vad han säger. Till exempel skriver han: "Det är märkligt hur farlig kärnfamiljen är för stora delar av det politiska etablissemanget." Och så antyder han att det finns starka krafter som vill montera ner familjen. Vad menar han?

Jag kan bara komma på två kontroversiella frågor kring familjepolitiken just nu. Vårdnadsbidrag och samkönade äktenskap. Vårdnadsbidraget kan säkert ge ett välkommet tillskott till de familjer som meriterar sig för det. Men är de riksdagsledamöter som röstade emot vårdnadsbidraget fientliga till familjen? Det låter överdrivet. Inte heller kan väl samkönade äktenskap innebära något hot mot någon konkret familj. Snarare tvärtom. En del familjer som redan finns kan då få sin status som familj mera erkänd. Sammanlagt blir det bara plus och inga minus för familjerna i vårt land. Möjligen skulle motstånd mot samkönade äktenskap kunna ses som ett angrepp på vissa familjer. Men det var nog inte så Ekman menade.

Ska vi finna någon mer radikal familjemotståndare får vi lämna riksdagen och vända oss till Jesus själv. Nästan allt Jesus säger om kärnfamiljen är negativt. Den som vill vara en lärjunge måste vara beredd att välja bort sin familj. Inte bara föräldrar och syskon kan man bli tvungen att lämna för Jesu skull, utan också hustru och barn (lite androcentriskt formulerat, men det är så det står t ex i Luk 18:29). Även den familj som Ekman hyllar som det främsta exemplet på kärnfamiljens betydelse, Jesu egen familj, ifrågasätts av Jesus. När hans mor och bröder kommer och vill ta hand om honom vägrar han att träffa dem. I stället pekar han ut dem som "gör Guds vilja" som sin egentliga familj.

Våra folkvalda är nog inget större hot mot kärnfamiljen. Möjligen kan det efter hand bli utrymme för lite mera variation i familjernas sammansättning. Men om kristna började ta Jesu undervisning om familjen bokstavligt, då skulle kärnfamiljen bli utmanad på riktigt.

Kan Jesus bli kränkt?

Bildsviten Ecce Homo har blivit ett fenomen. Återigen är många upprörda och kränkta över att dessa bilder ska visas. Till och med mordhot förekommer.

Själv blir jag mer upprörd över mordhot än över bilder. Det finns förvisso många smaklösa bilder av Jesus. Några av dem ingår i Ecce Homo-sviten. Många fler hänger i våra kyrkor. Men det finns inga bilder av Jesus som får mig att känna mig kränkt. Ännu mindre kan jag anse att Jesus blir kränkt. En som redan är korsfäst kan inte kränkas ytterligare.

Så det finns inga kränkande bilder av Jesus. Däremot finns det många bilder av hur Jesus blir kränkt. I nästan alla kyrkor finns bilder av hur Jesus torteras till döds på ett kors. En värre kränkning är svår att föreställa sig. Bilderna av korset och korsfästelsen borde påminna oss att den enda bild vi ska skydda från kränkningar är -- människan. Guds avbild. Stirra dig inte blind på bilden. Se människan i stället. Ecce Homo.

Den heliga familjen

Det var en gång en förlovad flicka som på märkliga vägar blev gravid utan sin fästmans medverkan. Fästmannen valde att ändå gifta sig med henne och ta hand om hennes barn som sitt eget. Det är denna familj som vi återskapar och hyllar med våra julkrubbor. Ett nyfött barn. En ung ogift mamma. En man som som inte är barnets pappa men som vill bli det. Den lilla familjen är omgiven av änglar och herdar och vise män. Och alla ser de med vördnad på det nyfödda barnet.

För barnet är det viktigt att få växa upp i en stabil och kärleksfull familj. De som åtar sig att vara barnets föräldrar gör förstås det viktigaste jobbet. Men det är också viktigt att det finns andra runtomkring som stöttar familjen. Och samhällets erkännande av familjen är också viktigt. Inga barn ska behöva känna sig oäkta eller illegitima för att omgivningen inte erkänner deras familj som en "riktig" familj. Därför är det ologiskt och djupt tragiskt att barnens bästa används som argument mot samkönade äktenskap. Det finns samkönade par med barn i vårt samhälle, vare sig dessa par får gifta sig eller inte. Med omgivningens stöd och samhällets erkännande kan dessa familjer få högre grad av stabilitet. Det borde bara kunna vara bra för barnen, inte dåligt.

Den heliga familjen måste inte bestå av ett gift heterosexuellt par som får gemensamma biologiska barn minst nio månader efter vigseln. Julkrubban påminner oss om att familjer kan se ut på olika sätt. Guds son kunde växa upp till sann människa i en styvfamilj, fast han föddes i ett stall av en ogift mor. Det som gör familjen helig är inte det biologiska släktskapet eller föräldrarnas sexualitet. Det som gör familjen helig är att föräldrarna trofast och kärleksfullt tar hand om varandra och barnen. Då är de omgivna av änglar.