Kristnare politik med Obama?

Obama är förstås kristen. Det måste man vara för att bli vald till president i USA. Magnus Malm skriver intressant om skillnaden mellan Barack Obama och George W Bush i sättet att gestalta mötet mellan tro och politik. Obama beskriver sig själv som inspirerad av sin tro i att ta ställning för de utsatta. Och han tar avstånd från att göra tron till en fråga att vinna röster på.

Kanske kan man säga att högerkristna politiker i USA, som George W Bush och Sarah Palin, tenderar att bedriva kristen identitetspolitik. Genom att framhålla sin kristna tro och betona ett antal "kristna" symbolfrågor försöker man appellera till kristna väljare. Bortsett från att jag sällan delar deras politiska uppfattningar, tycker jag också att det är något djupt obehagligt i sig med kristen identitetspolitik. Kristna är inte en grupp med gemensamma intressen som ska tillvaratas, inte en grupp som behöver egna politiska representanter, inte en grupp med en gemensam politisk agenda. Det finns ingen kristen politik.

Däremot finns det förstås kristna politiker, och därmed också kristet inspirerad politik. Denna kan se ut på många olika sätt. Men bland det grundläggande med ett kristet samhälls-engagemang borde vara att man strävar efter att ta tillvara andras intressen snarare än de egna. Man tar sig an änkans, främlingens och den faderlöses sak, för att tala med profeterna. Att driva kristna särintressen är ganska okristligt (här får gärna associationer göras till aktuella dribblingar i den svenska äktenskapsdebatten).

Obama kommer förstås inte att ändra amerikansk politik i grunden. Han är ingen messias (tumregel: en messias med kärnvapen är troligen en falsk messias). Förhoppningsvis blir det lite mindre krig och lite mer omsorg om rättvisa och miljö. En något humanare politik alltså, i kombination med en mera nedtonad kristen retorik. För mig låter det ganska sympatiskt i jämförelse med vad vi haft de senaste åtta åren.

Mera seriöst om kristen höger och vänster

Det är lite tråkigt att meningsutbytet mellan Broderskap och Claphaminstitutet så snabbt urartade till pajkastning. Båda parter försöker ta poäng genom att stämpla ut varandra som extremister i stället för att söka ett konstruktivt samtal. Det är synd. För det finns mycket intressant som skulle kunna sägas om kristen vänster och kristen höger, och om kristet engagemang i politiken överhuvudtaget.

Här är några frågor som jag gärna skulle se Broderskapare och Claphammare skriva mer om:
# Kristna människor har uppenbarligen olika ståndpunkter i alla politiska stridsfrågor. Vad är det då man gör anspråk på när man hävdar att just den egna ståndpunkten är uttryck för ett kristet ställningstagande? Kan man hävda att en åsikt är mer kristen än en annan?
# Finns det något som är gemensamt för kristen höger och kristen vänster? Kan man över den politiska skalan känna en samhörighet i att vara kristna? Eller är man varandras huvudfiender eftersom man kämpar om samma kristna väljare?
# Vad är egentligen syftet med att formulera just en kristen politisk hållning? Handlar det om att mobilisera kristna väljare? Eller finns det ett specifikt kristet bidrag till politiken? Ett kristet sätt att göra politik? Kanske rent av ett mer respektfullt sätt att bemöta sina meningsmotståndare?
# Vad är den kristna vänsterns bidrag till den politiska vänstern? Vad är den kristna högerns bidrag till den politiska högern? Med kristen höger menar jag förstås svensk kristen höger, typ kd. Eller kristna liberaler eller konservativa. Och med kristen vänster menar jag inte bara Broderskap, utan också kristna i mp och v och i utomparlamentarisk vänster.

Broderskaps debattinlägg finns här och här och här, Claphaminstitutets inlägg här och här.

Att skilja mellan höger och vänster

Det är inte oväntat att Claphaminstitutet uttrycker andra åsikter än Broderskap. Men jag är lite förvånad över att Tuve Skånberg och Stefan Swärd reagerar mot att tala om kristen vänster och kristen höger. Jag tycker det är fullt begripliga termer. I Sverige finns det förstås ingen kristen höger i amerikansk bemärkelse, när det gäller t ex synen på vapen och dödsstraff. Men på den svenska politiska skalan hamnar en del kristna till vänster och andra till höger. Kristna med vänstersympatier utgår ofta från honnörsord som fred, rättvisa och miljö. Medan kristna som står till höger oftare talar om etik, familj och äktenskap.

Skånberg och Swärd menar att det är förmätet av Broderskap att tala för hela kristenheten och placera kristen tro till vänster på den politiska skalan. Men det kan jag inte se att Broderskap gör. De är mycket tydliga med att skilja mellan kristen vänster och kristen höger, om än på ett slagordsmässigt sätt. Snarare är det Skånberg och Swärd som försöker tala för hela kristenheten när de säger att Claphaminstitutet inte är kristen höger, utan driver samma ståndpunkt om äktenskapet som alla kyrkor i Sverige.

På Claphaminstitutets hemsida finns en mängd uttalanden om etik, familj, äktenskap och sexualitet. I de fall som under-tecknarna anger partibeteckning så är den kd. Varför inte acceptera benämningen kristen höger och fylla den med ett positivt innehåll? Då blir det lättare för folk att förstå att kristen höger i Sverige inte betyder Sarah Palin-höger. Utan Tuve Skånberg-höger.