Hur heretisk är Gardell?

Jonas Gardell har knappast intentionen att vara renlärig i sin bok "Om Jesus". Inte heller är det min intention att vara Gardells apologet. Han kan tala för sig själv. Men det fascinerar mig att så många reagerar så starkt på det Gardell skriver. Så radikalt är det trots allt inte.

Stefan Swärd har uppenbarligen läst Gardells bok, vilket gör hans kritik något sakligare än t ex Ulf Ekmans. Men medan Ekman nöjer sig med att kalla Gardell för hädisk och liberalteolog, menar Swärd att han inte ens kan räknas som kristen. Det är en drastisk gränsdragning. Och de exempel Swärd nämner på att Gardell förnekar "grundläggande kristen tro" får mig att undra över Swärds grundläggande kunskaper om kristen teologi. Två exempel får räcka.

1) Gardells försoningslära. Swärd återger följande citat från Gardells bok: “Detta är det glada budskapet: Guds rike är nära och du är inte utesluten från det, du är älskad av Gud som en förälder älskar sitt barn. Det krävs inget offer för att göra dig syndfri i Guds ögon, det enda som krävs är att du tror på Guds kärlek till dig. Du som fått höra att du är oren i Guds ögon och inte värdig att få möta honom; du är inte oren, du är ren. Detta är Jesus eget budskap. Och det går över huvud taget inte att få ihop med kristendomens idé om att Jesus dog för våra synder.”

För Swärd visar detta citat att Gardells teologi "krockar med vad kristna kyrkan har trott och undervisat i 2000 år". För mig låter det som en version av den subjektiva försoningsläran, som funnits med som en minoritetsståndpunkt i kristen teologi från Abélard på medeltiden och som förespråkats i Sverige av framstående frikyrkogestalter som P P Waldenström och Helge Åkesson. Skulle Swärd ifrågasätta om Waldenström och Åkesson var riktiga kristna?

2) Gardells "panteism". Swärd menar att Gardell "mer är panteist än kristen". Som belägg anför han detta Gardell-citat: “Gud är inte ett förslag. Han är inte ett tankeexperiment eller ett tankekomplex att ta ställning till, utan en kraftkälla som finns i dig vare sig du vill eller inte, men som du kan öva dig i att vara i kontakt med. Gud är i allt, omsluter allt, förbinder allt med vartannat. Skaparen och hans skapelse går inte att skilja åt. Därför kan du söka Gud i dig själv - lika väl som någon annanstans. Han är ditt centrum. Han är rösten som viskar ditt namn, han är dina andetag och ditt hjärtas slag, hand är den helige ande som finns i allt som lever, som är i varje människa.”

För mig låter detta snarare som panenteism, som är ett traditionellt kristet sätt att tala om Gud, ända från Paulus ("Ty i honom är det vi lever och rör oss och är till...", Apg 17:28) via Mäster Eckhart till Jürgen Moltmann och Kallistos Ware, för att bara nämna några. Panenteism innebär att Gud finns överallt och i alla ting. Det är helt enkelt en tillämpning av den allmänkristna läran att Gud är allestädes närvarande.

Tyvärr är det väl ganska traditionellt kristet att peka ut teologiska meningsmotståndare som heretiker eller inga "riktiga" kristna. Men särskilt kristligt är det inte. Jag kan inte se att Jesus tar avstånd från någon människa på grund av "falsk lära". Det är helt andra faktorer som är avgörande för hans bedömning av människors tro.

Jag välkomnar en livlig och fördjupad teologisk debatt med anledning av Gardells bok. Kritisera gärna Gardells teologi, eller min teologi eller Swärds teologi eller vilken teologi som helst. Men vi kan väl försöka avstå från att stämpla varandra som heretiker eller icke-kristna. Det blir så svårt att föra ett konstruktivt samtal då.

Till sist vill jag säga att jag tycker Stefan Swärd ger ett sympatiskt intryck när han säger att han vill bjuda in Jonas Gardell på middag för att tala om saken. Det är en konstruktiv hållning till meningsskiljaktigheter. Och nog hade det varit intressant att få avlyssna bordskonversationen vid den middagen...

Biskoparna i "öppen strid"?

Biskopsdebatten fortsätter. Idag svarar fyra av Svenska kyrkans biskopar på DN Debatt på den debattartikel som nio av deras kollegor hade igår (som jag kommenterar här). De fyra vill att prästerna ska behålla den formella vigselrätten så att människor kan gifta sig "på riktigt" i kyrkan.

Jag tycker inte det spelar så stor roll hur det blir med vigselrätten. Men oavsett vilken linje som "vinner" så tror jag det är sunt att debatten förs offentligt på det här sättet. Så kan fler höra argumenten och delta i debatten. Någon "strid", som DN kallar det, i negativ bemärkelse tycker jag inte det handlar om. Biskoparna är oense, inte osams. Öppen debatt kan bidra till ökad diskussion och reflektion kring vad vi menar att äktenskap och kyrklig välsignelse av kärleksrelationer egentligen är för något. Det är bra.

Som de fyra påpekar så är det en trixigare fråga hur vi i Svenska kyrkan ska förhålla oss till att vi under överskådlig framtid kommer att få leva med olika åsikter om samkönade äktenskap. Detta skulle inte heller behöva vara ett så stort problem om det inte vore för att skyttegravar redan grävts och bannbullor utfärdats. I den debatten finns en bittrare ton med större anspråk på att bara den egna linjen är sant kristen. Där kan man tala om strid. Och riktigt hur man ska hantera den på bästa sätt vet jag inte. Men jag tror att här behövs fördjupat teologiskt arbete snarare än slagord. Ett sådant lite svårare samtal förs inte så lätt i medierna. Vi behöver andra forum för det. Här behövs dialog, inte debatt.

Äktenskapsfrågan splittrande för Svenska kyrkan?

Många är oroliga för att en lag om samkönade äktenskap ska leda till splittring inom Svenska kyrkan. Paralleller dras till striden kring kvinnliga präster. Men jag tror att farhågorna är överdrivna. Friktionsytorna ser helt annorlunda ut.

Om man har problem med kvinnor som präster, så skaver man mot ett tusental av kyrkans företrädare som året om är verksamma i församlingar och på stiftsnivå och i rikskyrkan. Men om man har problem med samkönade kyrkliga vigslar, så handlar det om några hundra enskilda ceremonier per år. Den som inte vill vara med på samkönade vigslar kan enkelt undvika det utan att detta innebär något problem att fullt ut vara aktiv i kyrkan.

Och den präst som inte vill förrätta samkönade vigslar lär inte heller få några problem. Parallellerna till vigsel av frånskilda är mycket starkare än till striden om kvinnliga präster. Det är sällan något problem att en del präster inte vill viga frånskilda. De slipper, och någon annan präst viger i stället. Så enkelt och smärtfritt kan den här frågan hanteras också. Om vi vill.

Sedan finns det förstås alltid möjlighet att elda upp sig och gå till angrepp mot varandra. Men vi väljer ju själva om vi vill hålla en civiliserad samtalston eller inte. Jag föreslår att vi väljer den civiliserade modellen.

Mera seriöst om kristen höger och vänster

Det är lite tråkigt att meningsutbytet mellan Broderskap och Claphaminstitutet så snabbt urartade till pajkastning. Båda parter försöker ta poäng genom att stämpla ut varandra som extremister i stället för att söka ett konstruktivt samtal. Det är synd. För det finns mycket intressant som skulle kunna sägas om kristen vänster och kristen höger, och om kristet engagemang i politiken överhuvudtaget.

Här är några frågor som jag gärna skulle se Broderskapare och Claphammare skriva mer om:
# Kristna människor har uppenbarligen olika ståndpunkter i alla politiska stridsfrågor. Vad är det då man gör anspråk på när man hävdar att just den egna ståndpunkten är uttryck för ett kristet ställningstagande? Kan man hävda att en åsikt är mer kristen än en annan?
# Finns det något som är gemensamt för kristen höger och kristen vänster? Kan man över den politiska skalan känna en samhörighet i att vara kristna? Eller är man varandras huvudfiender eftersom man kämpar om samma kristna väljare?
# Vad är egentligen syftet med att formulera just en kristen politisk hållning? Handlar det om att mobilisera kristna väljare? Eller finns det ett specifikt kristet bidrag till politiken? Ett kristet sätt att göra politik? Kanske rent av ett mer respektfullt sätt att bemöta sina meningsmotståndare?
# Vad är den kristna vänsterns bidrag till den politiska vänstern? Vad är den kristna högerns bidrag till den politiska högern? Med kristen höger menar jag förstås svensk kristen höger, typ kd. Eller kristna liberaler eller konservativa. Och med kristen vänster menar jag inte bara Broderskap, utan också kristna i mp och v och i utomparlamentarisk vänster.

Broderskaps debattinlägg finns här och här och här, Claphaminstitutets inlägg här och här.

Konsten att häda

De gustibus non est disputandum, sägs det. Om smak kan man inte diskutera. Kanske är det därför man så ofta grälar och idiotförklarar varandra i stället. Nu är det en liten porslinspojke det gäller. Pojken med blottat hjärta var uppsatt på ett kors som en del av en konstutställning i S:t Jacobs kyrka i Stockholm. Domprosten Åke Bonnier var förtjust i den lilla pojken. Men prästkollegan Joe Lupo Anderson kände sig kränkt och plockade resolut ner pojken och tog den med sig därifrån.

Så här skriver Åke Bonnier på sin blogg om det saknade konstverket:

"Den som stulit den lille pojken lider av total brist på möjlighet att se djupare, att se Kristus. Om det är en kyrkligt aktiv person är det djupt genant och präglad av en unken teologisk hållning. Om det är någon annan är det renodlad idioti!"

Joe Lupo Anderson replikerar i Dagen:

"Kristusstatyn var vänd mot väggen och pojkdockan var klistrad på den andra sidan, där vanligtvis Kristus är korsfäst! Pojkens hjärta var blottat och bröstkorgen uppsprättad. Det är som en parodi, som att göra narr av Kristus."

Vad ska man säga? Den enes uppbyggelse är den andres hädelse. Det är nog inget att göra åt just den saken. Men kanske kunde vi sträva efter en viss respekt för varandras smak när det gäller Jesus-bilder. Ingen bild kan vara allenarådande. Ingen bild kan vara förbjuden. Bildstrider har vi haft en del i kyrkans historia. Och nu verkar det som att bildstormande börjat användas som ett sätt att dra gränslinjer i dagens kyrkogeografi. Ett dåligt sätt, tycker jag. Det vore mycket mera konstruktivt om man tog bilderna som utgångspunkt för att tala med varandra. Och lyssna på varandra. Bildstölder och idiotförklaringar hjälper nog inte någon att se Jesus tydligare.

I luthersk tradition är bildförbudet avskaffat. Det är inte hädelse att göra bilder av Gud. Vi kan inte kränka Gud med våra bilder. Därför borde vi inte heller ha anledning att känna oss kränkta å Guds vägnar över andras bilder. Särskilt inte när det gäller bilder som är djupt meningsfulla för andra kristna. Däremot har vi all anledning att bli upprörda när Guds avbild kränks och förtrampas. Låt oss ha överseende med korsfästa porslinspojkar. Levande människor som korsfästs är en helt annan sak.

Och ja, jag har skrivit ungefär det här inlägget en gång tidigare.

Är det verkligen enhet vi vill ha?

Enhet är ett ord som får mig att rysa. Det är ett ord som diktaturer använder för att få undersåtar att marschera i räta led. Mot en gemensam fiende. Men jag vill inte ha några fiender. Jag vill tänka fritt. Och jag vill att andra ska få tänka fritt. Och då tänker vi säkert inte lika.

Enhet är ett vanligt kristet plusord. Kristenheten är splittrad men borde vara enad. Men är det ett rimligt ideal? Kan det inte snarare vara en fördel att det finns olika kyrkor så att kristna får lov att vara olika? Det är ju inom den egna kyrkogemenskapen som motsättningarna blir bittrast. Med andra kyrkor behöver man inte komma överens. Då är det enklare att bejaka olikheterna.

Jag skulle vilja föreslå två andra ledord för kristen gemenskap: Respekt och lojalitet. Respekt för alla kristna. Lojalitet mot den egna kyrkan.

Med respekt menar jag ungefär "att tänka och tala väl om sin nästa och tyda allt till det bästa", som det står i Luthers katekes-förklaring till det åttonde budet. Det är inget problem att kristna har olika åsikter. Men det är ett problem när vi talar illa om varandra, eller när vi är elaka, nedlåtande och bittra. Låt oss sträva efter att vara oense på ett respektfullt sätt. Det finns aldrig anledning att försöka såra någon eller sätta sig på någon bara för att vi har olika åsikter om tron.

Med lojalitet menar jag att man accepterar sin egen kyrkas ordningar även när man är kritisk mot dem. Kan man inte ha en sådan grundläggande lojalitet mot sin kyrka, så kanske man ska söka en annan gemenskap där man kan vara mera lojal. För det är som sagt inom det egna samfundet som motsättningarna blir som bittrast och mest destruktiva. Och det finns ingen som tjänar på det. Någon ordning måste finnas. Och man får acceptera att den är som den är, tills man har lyckats ändra på den.

Uppdatering: Jag ändrade rubriken på det här inlägget. Den ursprungliga kändes efter hand lite plump. Nackdelen med omedelbar publicering är att det som låter bra sent på kvällen inte alltid låter lika bra i dagsljus...

Tala tydligare, Ann Heberlein

Jag har stor respekt för Ann Heberlein. Hon är teologie doktor i etik, författare och feminist, och flitig gäst på kultursidor och i TV-soffor. Nästan alltid har hon intressanta och tänkvärda saker att säga. Det är därför jag är besviken på hennes senaste utspel.

Ann Heberlein skriver i en krönika i Kyrkans Tidning att hon vill lämna Svenska kyrkan. Hon har tröttnat på att Svenska kyrkan är otydlig och ängslig. Och att det talas för lite om synd. Den utlösande faktorn som fick henne att inse att hon är "andligen hemlös" var Svenska kyrkans medverkan under politikerveckan i Almedalen. På kyrkans tält stod uppmaningen "Varannan vatten", som påminnelse att inte dricka för mycket alkohol. Inget mer centralt Guds ord. Och när Mona Sahlin var gäst i domkyrkan hälsade domprosten ovana kyrkobesökare särskilt välkomna. Då kände sig Ann Heberlein exkluderad, eftersom hon brukar gå i kyrkan.

Jaha. Jag hade hoppats på en lite skarpare analys. Ann Heberlein är teolog. Vanligen uttalar hon sig skarpsynt och välformulerat. Men när hon vill uttrycka sin besvikelse över Svenska kyrkan, efter flera års missnöje, kommer hon inte längre än till schablon 1a. Svenska kyrkan är otydlig. Rädd att stöta bort människor. Och det talas för lite om synd. Det är synd att inte Heberlein själv kan vara lite tydligare i sin kritik. Vilken tydlighet är det som är önskvärd? Måste man använda ordet synd för att kunna tala om saken synd? Hur kan man nå en balans mellan öppenhet och djup? Hur ska man predika så att både konfirmander och teologie doktorer känner sig tagna på allvar?

Och vem är egentligen Svenska kyrkan? Svenska kyrkan består av 13 stift, 1 800 församlingar och 6 miljoner medlemmar. Varje dag möts tusentals människor för gudstjänst, själavård, gemenskap och diakoni. Det är allt detta tillsammans som är Svenska kyrkan. Två, tre exempel på saker man inte gillar räcker inte för att ha fångat in vad som är typiskt för Svenska kyrkan. Och det som syns i media kan förstås aldrig bli representativt. En präst som talar tydligt om Jesus och synd är ingen nyhet. Bara det extraordinära eller omstridda sticker ut tillräckligt för att synas. Därför är det svårt att uttala sig samtidigt entydigt och rättvist om en så mångfacetterad företeelse som Svenska kyrkan. Svepande omdömen, som att kyrkan är otydlig, är troligen mest baserade på fördomar och selektiv perception.

Ann Heberleins upplevelse att inte bli tagen på allvar förtjänar att tas på stort allvar. Kyrkan måste ständigt kritiseras och reformeras. Men jag undrar om Ann Heberlein tar sig själv på allvar i den kritik hon framför. Var finns hon med som subjekt? Till Dagen säger hon: "Om man som jag inte är prästvigd har man ingenting att säga till om. Svenska kyrkan är inte ett dugg intresserad av sådana som jag." Detta sagt av en teologie doktor som skriver krönikor i Kyrkans Tidning. Ann Heberlein har en starkare röst i Svenska kyrkan än vad de flesta präster har. Det bevisas av alla rubriker och blogginlägg som genereras av hennes fundering på att kanske lämna kyrkan. Nu har hon ett gyllene läge att formulera en skarpare och tydligare och mera konstruktiv kritik av det hon tycker är fel i Svenska kyrkan. Vi är många som väntar på vad hon kan ha att säga.

Uppdatering: Jag missade intervjun med Ann Heberlein i Kyrkans Tidning. Där är hon avsevärt tydligare än i sin krönika. Men jag ser fortfarande fram emot att få höra mer.

Kritik är inte demonisering

Jackie Jakubowski skriver i en debattartikel att Israel särbehandlas och demoniseras genom att utsättas för oproportionerligt mycket kritik för sina brott mot mänskliga rättigheter. Jag håller med om att Israel särbehandlas. Det skrivs många fler kritiska spaltmeter om Israel än om t ex Sudan och Nordkorea. Men kritik innebär inte demonisering. Snarare tvärtom. Att "svenska så kallade intellektuella" kritiserar Israel mer än Nordkorea hänger ihop med att vi ställer högre krav på en demokrati än på en diktatur. Det finns helt enkelt mer hopp om att Israels regering ska vara mottaglig för moraliska och humanitära argument.

Sansad och saklig kritik är på sätt och vis en komplimang, eftersom den uttrycker en tro på att dialog är meningsfull. Demonisering är något annat. När en stat eller en regim utmålas som helt igenom ond handlar det om demonisering. Som t ex kampanjen mot Irak och Saddam Hussein före Irak-kriget. För att legitimera anfallet på Irak behövde regimen stämplas som ond och farlig. Dialog och förhandlingar är då meningslösa. Ondskan kan bara avlägsnas med militära medel. Det nu pågående ordkriget mellan USA och Israel på ena sidan och Iran på andra sidan är ett annat exempel på ömsesidig demonisering. Det parterna i konflikten säger om varandra är långt bortom vad som kan kallas "kritik".

Jakubowski säger förstås att Israel kan och ska kritiseras för brott mot mänskliga rättigheter. Men samtidigt tycks han mena att den sammanlagda mängden kritik blivit för stor. Helst ska vi nu koncentrera oss på att kritisera andra staters övergrepp, tills balans har uppnåtts. Kanske kan det ligga något i att den svenska utrikespolitiken behöver balanseras utifrån sådana överväganden. Men när det gäller den svenska debatten är det inte rimligt att väga mängden kritik av Israel mot mängden kritik av Sudan. Mängden kritik får i stället vägas mot mängden stöd. Jag har inte hört någon i Sverige försvara Sudans eller Nordkoreas övergrepp. Därför blir det inte så mycket debatt om de ländernas politik. Men när det gäller Israel finns det många engagerade debattörer på alla tänkbara sidor av saken. Mängden kritik av Israel är alltså ett symptom på debatt och engagemang, inte på demonisering.

Kanske kan paralleller dras till andra hett omdiskuterade frågor. Det är lätt att känna sig förföljd och missförstådd om man identifierar sig starkt med någon ståndpunkt som utsätts för mycket kritik. Men så länge kritiken är något så när saklig bör den ses som något positivt. Saklig kritik är ett erkännande av att motparten förtjänar att tas på allvar och en inbjudan till fördjupad diskussion. Osakliga påhopp däremot kan vara demoniserande och kränkande. Det är alltså kvalitén på kritiken som kan vara relevant att ifrågasätta, inte kvantiteten.

What Would Jesus Do?

Folk kom till kyrkan med barn för att barnen skulle få leka och sjunga och kanske till och med höra något om Jesus. Men några lärjungar blev förargade och satte upp affischer om att minsann inte vem som helst kan vara välkommen till kyrkan. Visst påminner de här aktuella nyhetsklippen om något man hört förut...

Aktionsgruppen som kallar sig "ortodoxa kristna" har gjort ett ganska misslyckat försök till PR-kupp. De ville nog imitera Martin Luther genom att spika upp 95 teser på Högalidskyrkans port, som protest mot att kyrkan i fråga välkomnar folk som deltar i Pride-festivalen. Men när man agerar anonymt i skydd av mörkret kan man inte komma till tals själv. Affisherna togs snabbt ner, och i stället blev det Högalidskyrkans inkluderande barnverksamhet som fick extra uppmärksamhet i medierna. Och de "ortodoxa kristna" framstår inte som modiga reformatorer, utan som ogina homofober och simpla vandaler.

Somliga kristna borde nog gå en nybörjarkurs i civil olydnad och ickevåldsmotstånd. Eller ännu hellre slå upp sin bibel och läsa om hur Jesus bemötte barn och sådana vuxna som en del kallade för syndare för att de inte levde i konventionella kärnfamiljer. Ibland blir parallellerna så tydliga.

Politiskt korrekt

Jag känner alltid ett visst obehag när uttrycket "politiskt korrekt", eller PK, poppar upp i en diskussion. Här vill jag lägga fram en teori om varför det är så. Jag tror mitt obehag hör ihop med att PK är ett "klibbigt" begrepp.

Ett klibbigt begrepp har flera olika betydelser som häftar fast vid varandra, så att det inte går att använda begreppet i den ena betydelsen utan att de andra betydelserna klibbar med. Fyra olika, men sammanklibbade, betydelser tycker jag går att urskilja:

1) En betydelse av PK är att en viss åsikt eller värdering har en dominerande ställning i ett visst sammanhang. Till exempel: "I Sverige är jämställdhet politiskt korrekt". I den här betydelsen framstår PK som ett sakligt omdöme om tingens ordning.

2) Men samtidigt är det uttryck för en värdering att kalla något eller någon för PK. Politisk korrekthet är dålig, eftersom den tränger undan uppfattningar och fakta som inte stämmer med den officiella doktrinen. Och den person som är PK är en opportunist som har alla de rätta åsikterna men inte gärna lyssnar på andra synpunkter. PK är ett kritiskt begrepp som pekar ut en åsikts-hegemoni och kräver att denna ska brytas upp. Därför är påståendet att "jämställdhet är PK" en kritik mot likriktning och åsiktsförtryck i jämställdhetens namn.

3) Vidare är det alltid liberala och humanitära värderingar som är PK. Det är PK att vara för lika rättigheter för kvinnor, homo-sexuella och invandrare. Men att vara mot homosexuellas frigörelse eller en generös flyktingpolitik kan inte kallas för PK, oavsett hur stort stöd de åsikterna har. Om Sverigedemokraterna fick 70% av rösterna skulle de fortfarande inte vara PK. För om man är PK är man liberal, inte konservativ. Därför går det bra att säga att jämställdhet är PK i Sverige eller i Svenska kyrkan, men det skär sig om man påstår att traditionella könsroller är PK i USA eller i Katolska kyrkan.

4) Slutligen är det uttryck för ett visst underifrånperspektiv att använda begreppet PK. Det är "eliten" som är PK. Den som använder stämpeln PK är per definition politiskt inkorrekt, en rebellisk underdog som avslöjar åsiktselitens förtryck av vanliga människor och deras sunda förnuft.

Denna blandning av faktapåstående, värdering, världsbild och perspektivmarkör gör PK till ett klibbigt begrepp. Även om man bara avser att använda termen i en av dessa betydelser, så följer de andra med på köpet. Ett annat sätt att uttrycka detta skulle kunna vara att PK är ett begrepp som implicerar en hel diskurs. Det går inte att använda termen PK korrekt utan att gå in i en verklighetsbeskrivning där liberaler är intoleranta och strävan efter lika rättigheter för kvinnor, homosexuella eller invandrare är förtryckande.

Kanske är det här den viktigaste orsaken till att jag känner obehag inför PK-pratet. Jag kan inte resonera med den som kallar mig eller något jag sympatiserar med för PK. För hur argumenterar man mot outsagda förutsättningar som säger att det finns ett samband mellan att vara liberal och elitistisk och opportunistisk och intolerant? PK är ett begrepp som fungerar bra bland likasinnade, men som hämmar dialog med meningsmotståndare.

Säkert finns det många fler sådana här etiketter som är klibbiga och dialoghämmande. Spontant kommer jag inte på något exempel som är lika slående som PK. Men förslag mottages tacksamt.

Män som gråter

I måndags tog Church of England beslutet att låta kvinnor vigas till biskopar. Mycket skulle kunna sägas om detta. Men det som fascinerar mig mest med den lilla notisen i Dagen är att det rapporteras om tårar som fälldes i samband med beslutet:

"Biskopen i Dovers stift, Stephen Venner, började gråta när han sade att han skämdes över sin kyrka som ignorerar dem som motsätter sig beslutet."

Det har alltså nyhetsvärde att en man gråter över att få kvinnliga kollegor. Här ligger en genushund begraven.

Tårar är starkt genuskodade i vår kultur. För kvinnor är det naturligt att gråta. Tårarna är tecken på känslosamhet, svaghet och skyddslöshet. Så när kvinnor gråter visar de bara att de är kvinnor. Men riktiga män gråter inte. Därför får mäns tårar en helt annan tyngd. En man som gråter offentligt visar antingen att han är en lipsill och ingen riktig karl. Eller så visar han att han är så oerhört starkt berörd att han gråter trots sin manlighet. Sådana heroiska tårar måste tas på stort allvar.

När schablonen beskrivs så här tillspetsat blir den ganska löjlig. Men det hindrar inte att schablonen lever och verkar under ytan. En som blivit berörd av biskopens tårar är Mattias Thurfjell:

"Det som berör och upprör mig när jag läser om biskop Stephen Venners tårar är det uppenbara – de handlar om kärlek till kyrkan och den tradition som hon står i, inte att strukturellt förnedra eller nedtrycka kvinnor. Om det inte handlade om det skulle väl inte en biskop ställa sig och gråta på en generalsynod – om man inte menar att det var grinolletårar, en liten pojkes oförmåga att hantera att andra inte tycker och beslutar som han gör och vill. Det skulle vara förnedrande att göra en sådan tolkning."

En manlig biskop kan inte vara en grinolle. Alltså är det heroiska tårar. Enligt Thurfjell är biskop Stephens tårar uttryck för en så stark kärlek till kyrkan att hans meningsmotståndare borde vekna och gå honom till mötes.

Men vad skulle en kvinnas tårar betyda? En kvinna som gråter över att inte kunna bli vald till biskop bekräftar väl snarast sin olämplighet som biskop. En biskop måste ju vara saklig och klarsynt, inte känslomässig och tårögd. Kvinnor som gråter når inga maktpositioner. "Gråt inte, forska!" är ett klassiskt feministiskt slagord. De kvinnor som efter hand vigs till biskopar i Church of England kommer troligen inte att gråta i talarstolen eller predikstolen.

Även i Svenska kyrkan finns det män som gråter. Påfallande ofta figurerar ord som smärta och sorg och lidande i retoriken hos de manliga präster som motsätter sig kvinnliga kollegor. Kanske är det så man talar i vissa kristna sammanhang. Men ändå är det intressant att män visar upp sina känslor som argument när de befinner sig i underläge. Är det för att visa att de inte är några okänsliga kvinnohatare? Är det för att mäns känslor är mer objektiva och sakliga än kvinnors känslor? Eller är det den sista desperata försvarslinjen att visa upp sin sårbarhet? Jag vet inte. Men som sagt skulle inte kvinnors känsloutspel fungera på samma sätt.

Jag tycker att biskop Stephen borde få ha sina tårar i fred. Alla har rätt att gråta, både män och kvinnor. Men tårarna har aldrig något argumentativt värde.

Fundamentalismens spegelbild

Under mina vandringar i bloggosfären har jag stött på ett fenomen som verkar ha långt större spridning än jag tidigare trodde. Den radikala religionskritiken. Människor som passionerat motsätter sig religion överhuvudtaget. Då menar jag inte dem som är så där lite allmänt skeptiska till religion, så att de undviker organiserad religion och ibland ger lite gliringar åt religiösa tokerier. Nej, jag talar om dem som lägger timmar varje vecka på att argumentera mot religionen i dess olika former. För att på sikt rädda mänskligheten från den religiösa villfarelsen.

För mig som kristen och religionsvetare känns det absurt att bunta ihop allt som kan förses med etiketten religion och ha EN bestämd åsikt om allt detta. Det är som att vara mot politik överhuvudtaget. Eller familj. Eller sex. Men samtidigt är det i högsta grad begripligt att många reagerar på religiös fanatism och religiöst motiverad intolerans. Det gör jag också. Och som kristen känner jag ett visst ansvar att motverka avarterna av kristen tro, i den lilla utsträckning som det är möjligt.

Men som kristen humanist hamnar jag på åskådarplats i debatten mellan kristna fundamentalister och ateistiska humanister. Den radikala religionskritiken brukar förutsätta att fundamentalismen är religionens sanna väsen. Det är de allra mest fyrkantiga religionsyttringarna som blir måltavla för kritik, medan de som har en liberalare hållning till religiösa skrifter och traditioner betraktas som "mindre religiösa" eller rent av "inte konsekventa i sin tro". På det sättet är ateismen ofta fundamentalismens spegelbild. Jag har svårt att tro att detta motverkar fundamentalism. För spegelbilder bekräftar och förstärker varandra.

Vad ska jag dra för slutsatser av detta? Att försöka gå in i debatten mellan fundamentalister och ateister känns inte så meningsfullt. Däremot känns det angeläget att dels formulera en tydlig humanistisk kristendom för att inte lämna kristendomen åt fundisarna. Och dels att praktisera en kristen humanism som tillsammans med alla människor av god vilja kan bidra till ett mänskligare samhälle. Ungefär. Eventuella läsare får gärna hjälpa mig att tänka vidare kring detta.