Ömheten i ett slag över munnen

Det här är ganska roligt. Eller snarare tragiskt, om man tar det på allvar. Två bloggande halvkända kvinnor efterlyser "riktiga män", som inte är jämställda mespappor som bara har ögon för sina små barn. Må så vara. Smaken är ju olika. Men så ställer de saken på sin spets genom att skriva: "När vågar vi erkänna att det kan finnas ömhet i ett slag över munnen?" Ömhet. Det kan det nog finnas. Men då sitter den väl i munnen snarare än i slaget.

Här sätter de fingret, eller hela knytnäven, på det som är fel med den traditionella konstruktionen av manlighet. Manlighet handlar ytterst om våld. En riktig man är beredd att ta till våld för att försvara sin kvinna, eller sitt land. Eller för att tillrättavisa sin kvinna när hon satt sig upp mot Honom som visar sin ömhet genom att slå.

Denna våldsamma manlighet, som personifieras av Sylvester Stallone och George W Bush och Vladimir Putin och alltför många andra, borde höra hemma på historiens sophög. Men ständigt lyckas den reproducera sig på nytt. Dels är det männens fel, som låter manligheten komma i vägen för deras mänsklighet. Dels är det kvinnornas fel, som låter dessa defekta män dominera och slå och reproducera sig.

Men kristna män är fina män. Vi brusar inte upp. Vi använder inte våld (utom i rikets tjänst). Och vi underordnar oss Fadern som älskar sina barn och därför agar dem och slår dem. Över munnen, om det behövs. "Jag knyter handen för att slå när jag ser ditt rofferi och det blod som flyter hos dig", säger Herren i Hes 22:13. Och sedan kommer de allra värsta verserna i Bibeln, där Gud hämnas på sina hustrur (pluralis) som varit otrogna med andra folk och andra gudar. Så här kan det låta:

"Så säger Herren Gud: Jag skall prisge dig åt dem du avskyr, åt dem du har vänt dig från. I avsky skall de göra upp med dig. De skall ta allt du äger och har, tills du ligger där alldeles naken, med ditt horiska sköte blottat och ditt otuktiga horande avslöjat. Detta skall drabba dig för att du sprang efter andra folk och horade med dem och orenade dig med deras gudabilder." (Hes 23:28-30)

En del bibelord går bara inte att använda. Gud som förorättad make som hämnas på sin hustru genom sexuell förnedring och sexuellt våld. Det är inte så uppbyggligt. Jag skulle hellre föreställa mig Gud som en jämställd mespappa som bara har ögon för sina barn. Eller rent ut sagt som en kvinna. "Som en mor tröstar sitt barn, så skall jag trösta er", säger Herren (Jes 66:13). "Jag är som ett litet barn, som barnet i moderns famn" (Psalt 131:2). Det är ömhet jag kan känna igen som just ömhet.

OS-pappan och andra moderna pappamyter

OS-pappan är en myt, rapporterar Försäkringskassan. Uttaget av pappaledighet ökar inte i samband med stora idrottsevenemang. Så hur ska vi förklara att det funnits en föreställning om att det "borde" vara så? Det är ju en ganska elak fördom mot svenska män att de skulle prioritera TV-tittande framför att ta hand om sina barn (och knappast troligt att kvinnorna skulle acceptera en sådan prioritering). Kanske kan det vara männen själva som odlat den här myten. Det kan låta lite manligare att se på friidrott än att gå barnvagnspromenader. Så poserar man som manlig, eller parodierar manlighet, genom det man säger till grabbarna. För att sedan gå hem och göra välling och torka bajs.

En annan pappamyt punkteras av Johan Croneman i tidskriften Fokus. Myten om den jämställda svenska pappan. Visserligen är svenska pappor idag mer delaktiga i sina barns uppväxt om man jämför med tidigare generationer eller med pappor i de flesta andra länder. Men om man i stället jämför med svenska mammor, så är det fortfarande långt kvar till delat föräldraansvar. Fortfarande är det oftast mamman som tar det primära ansvaret och pappan som "hjälper till". Många skulle nog säga att de är jämställda föräldrar. Men tittar man på hårda fakta så tog männen ut cirka 20% av föräldraförsäkringen förra året. Kvinnorna tog 80%.

Den tredje pappamyten är att den sneda fördelningen av föräldraledigheten har ekonomiska orsaker. Eftersom mannen ofta har högre inkomst "förlorar" familjen mer på att han är föräldraledig. Om detta vore det verkliga skälet skulle förstås ekonomiska styrmedel vara effektiva. Men så är det inte. Taket i föräldraförsäkringen höjdes härom året med just ökad jämställdhet som argument. Resultatet blev att männens andel av föräldrapenningsdagarna ökade från 20,6% 2006 till 20,8% 2007. Utvecklingen stagnerade därmed jämfört med tidigare år under 2000-talet. Nu införs "jämställdhetsbonus" som ytterligare ett argument för pappor att ta ut föräldrapenning. Vi får se om det får någon mätbar effekt. Jag är skeptisk.

Ganska få som säger att de "inte har råd" med att pappan tar föräldraledigt verkar veta hur många kronor det handlar om egentligen. Så länge mannens lön ligger under taket i föräldra-försäkringen kan inte skillnaden bli så stor efter skatt. Och har han avsevärt högre lön än taket, som ligger på ca 34 000 kr, kan man nog tycka att han kunde ha råd att vara med sina barn några månader ändå. Om han prioriterade det. För vad vi har råd med är främst en fråga om prioriteringar. Av någon anledning har nästan alla familjer råd med att mamman är hemma med barnen ett år eller 18 månader eller t o m två år, oavsett hur mycket det kostar. För att man prioriterar det.

Hur vi fördelar föräldraledigheten har nog med mycket mer basala saker att göra än kronor och ören. Det handlar om våra bilder av manligt och kvinnligt. Kvinnor vill vara goda mammor, och goda mammor tillbringar så mycket tid som möjligt med sina barn. Män vill vara goda pappor, och det är avsevärt enklare. Om han tar två månaders pappaledigt, hämtar ibland på dagis och busar med ungarna en stund på kvällen, så har han gjort vad som krävs för att vara en god pappa. Hans samvete är gott, medan mamman känner skuld för att hon "lämnar" sina barn till pappan eller till dagis.

För att förskjuta fördelningen av föräldraansvaret i riktning mot större jämställdhet krävs det en medveten ansträngning. Enskilda familjer kan välja att dela föräldraledigheten lika. Det är enkelt, bara man bestämmer sig för det. Ganska automatiskt följer då en jämnare fördelning av ansvaret för barnen, vilket i sin tur leder till utjämnade villkor i övrigt för mamman och pappan och att barnen har två föräldrar som står dem lika nära. Samtidigt flyttar man då också normen en liten aning för andra familjer i sin närhet. I vissa samhällsgrupper är den här utvecklingen på gång. Men i samhället i stort är det långt kvar.

Återstår då den politiska åtgärden att göra föräldraförsäkringen individuell. Eller, närmare bestämt, att ta bort möjligheten att överlåta sina (pappans) föräldrapenningsdagar på den andra föräldern (mamman). Detta skulle ge mammor och pappor lika många dagar till förfogande. Hur föräldraledigheten fördelas blir en annan sak, eftersom man kan ta ledigt utan ersättning och ingen är tvungen att ta ut sin föräldraförsäkring. Men normen skulle vara flyttad. Försäkringskassan visar mycket pedagogiskt på sin hemsida (samma länk som ovan) att majoriteten av papporna tog ut exakt 30 pappadagar när det fanns en "pappamånad", för att öka till exakt 60 dagar ett par år efter att man ökat till två pappamånader. Chansen är alltså stor att fler öronmärkta pappamånader faktiskt skulle leda till ökad jämställdhet i föräldraansvaret. För pappor vill i allmänhet vara med sina barn. Till och med hellre än att se på sport.

Män som gråter

I måndags tog Church of England beslutet att låta kvinnor vigas till biskopar. Mycket skulle kunna sägas om detta. Men det som fascinerar mig mest med den lilla notisen i Dagen är att det rapporteras om tårar som fälldes i samband med beslutet:

"Biskopen i Dovers stift, Stephen Venner, började gråta när han sade att han skämdes över sin kyrka som ignorerar dem som motsätter sig beslutet."

Det har alltså nyhetsvärde att en man gråter över att få kvinnliga kollegor. Här ligger en genushund begraven.

Tårar är starkt genuskodade i vår kultur. För kvinnor är det naturligt att gråta. Tårarna är tecken på känslosamhet, svaghet och skyddslöshet. Så när kvinnor gråter visar de bara att de är kvinnor. Men riktiga män gråter inte. Därför får mäns tårar en helt annan tyngd. En man som gråter offentligt visar antingen att han är en lipsill och ingen riktig karl. Eller så visar han att han är så oerhört starkt berörd att han gråter trots sin manlighet. Sådana heroiska tårar måste tas på stort allvar.

När schablonen beskrivs så här tillspetsat blir den ganska löjlig. Men det hindrar inte att schablonen lever och verkar under ytan. En som blivit berörd av biskopens tårar är Mattias Thurfjell:

"Det som berör och upprör mig när jag läser om biskop Stephen Venners tårar är det uppenbara – de handlar om kärlek till kyrkan och den tradition som hon står i, inte att strukturellt förnedra eller nedtrycka kvinnor. Om det inte handlade om det skulle väl inte en biskop ställa sig och gråta på en generalsynod – om man inte menar att det var grinolletårar, en liten pojkes oförmåga att hantera att andra inte tycker och beslutar som han gör och vill. Det skulle vara förnedrande att göra en sådan tolkning."

En manlig biskop kan inte vara en grinolle. Alltså är det heroiska tårar. Enligt Thurfjell är biskop Stephens tårar uttryck för en så stark kärlek till kyrkan att hans meningsmotståndare borde vekna och gå honom till mötes.

Men vad skulle en kvinnas tårar betyda? En kvinna som gråter över att inte kunna bli vald till biskop bekräftar väl snarast sin olämplighet som biskop. En biskop måste ju vara saklig och klarsynt, inte känslomässig och tårögd. Kvinnor som gråter når inga maktpositioner. "Gråt inte, forska!" är ett klassiskt feministiskt slagord. De kvinnor som efter hand vigs till biskopar i Church of England kommer troligen inte att gråta i talarstolen eller predikstolen.

Även i Svenska kyrkan finns det män som gråter. Påfallande ofta figurerar ord som smärta och sorg och lidande i retoriken hos de manliga präster som motsätter sig kvinnliga kollegor. Kanske är det så man talar i vissa kristna sammanhang. Men ändå är det intressant att män visar upp sina känslor som argument när de befinner sig i underläge. Är det för att visa att de inte är några okänsliga kvinnohatare? Är det för att mäns känslor är mer objektiva och sakliga än kvinnors känslor? Eller är det den sista desperata försvarslinjen att visa upp sin sårbarhet? Jag vet inte. Men som sagt skulle inte kvinnors känsloutspel fungera på samma sätt.

Jag tycker att biskop Stephen borde få ha sina tårar i fred. Alla har rätt att gråta, både män och kvinnor. Men tårarna har aldrig något argumentativt värde.