Bra jobbat, Wejryd

Medan andra kyrkoledare i vårt land lägger sitt krut på att debattera äktenskapsfrågan, prioriterar ärkebiskopen att påminna om klimatfrågans betydelse.

Somliga menar att kyrkoledare inte ska ägna sig åt sådana politiska utspel i oandliga frågor. Då har man en snäv syn på andlighet och en snäv syn på politik. Allt som har med samhället och det gemensamma att göra är politiskt, vare sig det handlar om klimatåtgärder eller äktenskapslagstiftning. Och allting som handlar om vårt sätt att leva och vad vi värderar i livet, är andliga frågor.

Klimatfrågan är en synnerligen viktig fråga ur både andlig och politisk synvinkel, eftersom den handlar om mänsklighetens långsiktiga överlevnad på vår jord. Det gör inte äktenskapsfrågan. Bra prioriterat, Wejryd.

Kristnare politik med Obama?

Obama är förstås kristen. Det måste man vara för att bli vald till president i USA. Magnus Malm skriver intressant om skillnaden mellan Barack Obama och George W Bush i sättet att gestalta mötet mellan tro och politik. Obama beskriver sig själv som inspirerad av sin tro i att ta ställning för de utsatta. Och han tar avstånd från att göra tron till en fråga att vinna röster på.

Kanske kan man säga att högerkristna politiker i USA, som George W Bush och Sarah Palin, tenderar att bedriva kristen identitetspolitik. Genom att framhålla sin kristna tro och betona ett antal "kristna" symbolfrågor försöker man appellera till kristna väljare. Bortsett från att jag sällan delar deras politiska uppfattningar, tycker jag också att det är något djupt obehagligt i sig med kristen identitetspolitik. Kristna är inte en grupp med gemensamma intressen som ska tillvaratas, inte en grupp som behöver egna politiska representanter, inte en grupp med en gemensam politisk agenda. Det finns ingen kristen politik.

Däremot finns det förstås kristna politiker, och därmed också kristet inspirerad politik. Denna kan se ut på många olika sätt. Men bland det grundläggande med ett kristet samhälls-engagemang borde vara att man strävar efter att ta tillvara andras intressen snarare än de egna. Man tar sig an änkans, främlingens och den faderlöses sak, för att tala med profeterna. Att driva kristna särintressen är ganska okristligt (här får gärna associationer göras till aktuella dribblingar i den svenska äktenskapsdebatten).

Obama kommer förstås inte att ändra amerikansk politik i grunden. Han är ingen messias (tumregel: en messias med kärnvapen är troligen en falsk messias). Förhoppningsvis blir det lite mindre krig och lite mer omsorg om rättvisa och miljö. En något humanare politik alltså, i kombination med en mera nedtonad kristen retorik. För mig låter det ganska sympatiskt i jämförelse med vad vi haft de senaste åtta åren.

För livet

Det har väl inte undgått någon att vicepresidentkandidaten Sarah Palin är "pro-life". Hon är alltså mot rätten till fri abort. Jag har inga särskilda åsikter just om Sarah Palin. Men konceptet pro-life fascinerar mig.

I USA är det en viktig kristen profilfråga att vara abort-motståndare. Det står inget just om abort i Bibeln, så motståndet brukar motiveras med hänvisning till femte budet. Du skall icke dräpa. Det märkliga är att samma människor som anser att abort är mord, ofta är för dödsstraff, för alla medborgares rätt att bära vapen för självförsvar, och för militära medel i utrikespolitiken. Sarah Palin är bara ett exempel av många på denna åsiktsmix. Pro-life, alltså.

Att vara "för livet" skulle jag gärna se som en kristen hållning. Men för mig innebär det att jag tar motsatta ställningstaganden i samtliga dessa frågor som gäller rätten att döda. För möjlighet till abort. Mot att döda i krig, rättsskipning eller självförsvar. Och förstås för fattigdomsbekämpning och miljövård.

Vet inte riktigt vad jag ska dra för slutsatser av detta. En negativ slutsats kan vara att det inte är så angeläget med kristna profilfrågor i politiken. Eftersom det inte finns något kristet åsiktspaket som alla kristna kan enas kring, ligger det nära missbruk av Guds namn att driva en "kristen" politik. En mera positiv slutssats skulle kunna vara att "för livet" är en bättre utgångspunkt för kristen spiritualitet än för kristen politik. En skapelsebaserad fromhet som bejakar livet som en gåva från Gud och värnar allt levande. Det ska jag fundera vidare på.

Granska politiken i stället

Politiska skandaler brukar handla om enskilda politikers vandel. Svart arbetskraft i hemmet. Obetalda TV-licenser. Parkeringsböter. Nu senast har Ylva Johansson ertappats med att göra avdrag för hushållsnära tjänster, fastän hon tidigare argumenterat mot den lagen. Ingen menar att hon gjort något olagligt. Men är det hyckleri att utnyttja ett avdrag man egentligen är emot?

Frågan känns konstig. Ska moderater få göra avdrag men inte sossar? Ska de som är för behovsprövning av barnbidrag skicka tillbaka sina bidrag till Försäkringskassan? Ska inte jag få lov att använda Öresundsbron, eftersom jag kampanjade mot den när det begav sig? Mest känns det här som ett försök att plocka billiga poäng, i kombination med nyhetstorkan så här i semestertider.

Men framför allt är jag inte intresserad av huruvida Ylva Johansson är en hycklare eller inte. Hennes privatmoral har inte jag med att göra. Det som är viktigt för mig och oss alla är hur hon sköter sina förtroendeuppdrag. Vilken politik driver hon? Vad får den för konsekvenser? Hur har hon förvaltat de många miljarder kronor hon haft ansvar för som minister? I jämförelse är några tusenlappar i skatteavdrag väldigt futtigt. Tänk om medierna kunde fokusera på att granska politiken i stället för politikerna. Då kanske vi kunde få några riktiga skandaler någon gång. Det skulle faktiskt vara ganska uppiggande.

Förresten, för en gångs skull håller jag med Hanne Kjöller på DN:s ledarredaktion. Allt är möjligt, tydligen.

Polsk riksdag

Irlands fyra miljoner invånare satte stopp för ett nytt EU-fördrag för EU:s 490 miljoner invånare. Därmed illustrerade de precis varför det nya fördraget var nödvändigt. När alla medlems-nationer har vetorätt blir resultatet polsk riksdag. Beslutsinfarkt. Frågan är hur EU ska ta sig ur detta moment 22. Eftersom alla länder har veto blir det kohandel och bisarra kompromisser i alla frågor. Därmed bekräftas bilden av EU som en arena för politiskt fiffel. Och därmed är det upplagt för proteströstning i alla folkomröstningar om ett nytt EU-fördrag med enklare beslutsordning.

Hellre än polsk riksdag skulle jag vilja se en riktig europeisk riksdag. Om EU ska bli ett gemensamt europeiskt projekt i stället för en dragkamp mellan olika nationella särintressen, måste makten över unionen lämnas över från nationalstaternas regeringar till européerna. Nu handlar alla EU-val om vad som är mest fördelaktigt för den egna nationen. Men om EU-parlamentet får den reella makten i EU måste medborgarna rösta på europeiska partier utifrån en europeisk debatt om vilken riktning Europa ska röra sig åt. Detta vore förstås en långt mer radikal förändring av EU än vad det nu förkastade EU-fördraget hade inneburit. Så det verkar osannolikt. Men det är hög tid för demokratin att bli transnationell, annars försvagas den i takt med den ökande globaliseringen av kapital och marknader och miljöförstöring.