Mina frågor och Wejryds svar

hapax
Jag tänker mig att skapelsetron borde yttra sig inte bara i miljöengagemang i specifika frågor, utan också i hur vi ber och firar gudstjänst och upplever det heliga. Vad ser du för vägar till en skapelsespiritualitet i Svenska kyrkan? Eller annorlunda uttryckt: Är miljöengagemanget uttryck för centrum i vår tro? Behöver det i så fall göras tydligare, även för oss som går i kyrkan varje söndag?

Anders Wejryd
Centrum i Svenska kyrkans tro är naturligtvis Gud - Fadern, Sonen och den heliga Anden. Där finns Skaparen och skapelsen - men också vår Broder och Frälsare, samt Anden som kan nå oss människor med sin kraft överallt och i alla tider. Jag vill inte spela ut dessa sidor mot varandra. Visst är det något alldeles särskilt med friluftsgudstjänsten - men också med brödet och vinet i kyrkan, som med det materiella och människogjorda, bär Kristus själv till oss.

hapax
Hur ser du på frågan om kristendomens skuld till miljökrisen? Kan eskapistiska tendenser i kristendomen ha bidragit till skövling av jordens resurser? Eller är eskapismen en nidbild?

Anders Wejryd
Om du med eskapistiska tendenser menar att strunta i jorden och vänta på himlen så kanske något sådant har funnits, men säkert mycket lite när allt kommer till kritan. Men en starkare negativ kraft har kanske varit att människan tagit in förvaltaruppdraget men glömt redovisningsansvaret.

hapax
Tack för bra svar. En sista fråga: Kommer det att bli fler interreligiösa initiativ, eller är klimatmötet en engångsföreteelse?

Anders Wejryd
Ett möte av detta slag är för oss en engångsgrej. Det blir för mycket koldioxidutsläpp av alla som åker! Däremot hoppas jag att det uppmuntrar många på många platser att ta initiativ!

Övriga frågor och svar i dagens chatt med Anders Wejryd kan läsas här.

Chatta med Wejryd

Du vet väl att du kan chatta med Anders Wejryd om kristet miljöengagemang och det interreligiösa klimatmötet, på Sydsvenskans hemsida idag torsdag kl 13-14. Frågor kan ställas i förväg.

Är Bibeln grön eller grå?

Det har kommit en ny bibelutgåva som heter The Green Bible, som framhäver Bibelns ekologiska budskap om skapelse, miljö och förvaltarskap. Det kan behövas som korrektiv till bibelutgåvor och teologier som ensidigt betonar att Bibeln handlar om personlig frälsning.

Samtidigt aktualiseras frågan om vilken roll Bibeln och kristendomen har och har haft för den miljökris vi försatt oss i. En vanlig ståndpunkt är att det är kristendomens fel att vi i västerlandet sett oss som jordens herrar som kan förfoga över naturen efter eget behag. Betoningen på det hinsidiga som människans mål innebär att det inte finns något egenintresse i att vårda den jord vi lever på. Själen och det andliga är av evigt värde, medan jorden och naturen ändå ska förgås.

Som alltid med sådana här svepande generaliseringar kan man förstås lika gärna hävda motsatsen. Det som möjliggjort den massiva förstörelsen av jordens resurser är ju utvecklingen inom vetenskap, teknik och ekonomi. Sedan 1600-talet har vetenskap och religion separerats i den kristna världen på ett sätt som är unikt i historien. Därför kan man lika gärna säga att det är sekulariseringen som ligger bakom miljökrisen. Teknik, industrialisering och konsumtionssamhälle har vuxit fram i opposition mot den etablerade religionen. Traditionell kristen ansvars- och förvaltarskapsmoral har setts som irrelevant inom vetenskap och ekonomi, men har inte ersatts av något annat moraliskt paradigm som kunnat bromsa exploateringen av människor och natur. Framsteg och profit har varit ledstjärnorna. Inte kärlek, helighet och förvaltarskap.

Fast egentligen spelar det förstås ingen roll vems felet är historiskt sett. Det viktiga är vad vi idag kan mobilisera för resurser för jordens överlevnad. Alla behöver hjälpas åt, oavsett vilken religiös eller sekulär tradition vi tillhör. Därför är det ett gott initiativ av Anders Wejryd att bjuda in till interreligiös klimatkonferens. Men framför allt är det upp till var och en av oss att gräva där vi står i vår egen tradition. Det är varje enskild bibelläsare som avgör om Bibeln är grön eller grå.

Här är förlagets information om The Green Bible (men ska du köpa den så är det billigare att beställa via Amazon). Här skriver Dagen om den gröna Bibeln, och här om ett liknande koncept som kallas för Rättvisebibeln.

Direktörens heder

Det är lättare för en kamel att komma genom ett nålsöga än för en rik att komma in i Guds rike, sägs det. Nu har en av landets direktörskameler tagit ett oväntat språng. Lars G Nordström avstår från hela sin VD-lön på 900 000 i månaden. Det tar förstås inte kamelen genom nålsögat. Nordström har ganska många miljoner kvar. Och pengarna han avstår går inte till de fattiga, precis.

Men Nordström ger oss i alla fall en intressant illustration av skillnaden mellan heder och moral. Han säger själv att han tackar nej till lönen för att han inte vill bli uppfattad som girig. Det handlar alltså om hans heder. Nordström är mån om sitt anseende, om vad andra ska tänka om honom. Det är utsidan som räknas. Och det är en rationell, vinstmaximerande kalkyl att avstå från lönen. I det här fallet bedömde Nordström att det var en god affär att växla lönemiljonerna mot förtroendekapital. Hedern är dyrbar och värd sitt pris.

Om Nordströms lön i stället hade varit en fråga om moral, om rätt och fel, så hade det inte spelat någon roll vad tidningarna skrev om saken. Ett moraliskt ställningstagande håller för ett mediedrev. Och moral är en fråga om vad som är bäst för andra människor, inte om vad som är bäst för det egna anseendet.

Nog är det sympatiskt att Nordström värderar hedern högre än lönesaldot. Men mycket viktigare vore det om näringslivs-topparna värderade moralen högre än profiten. Kanske är det något med kamelrollen som gör den tanken utopisk.

Det magiska ordet snö

Det finns inget som kan få ungarna att vakna så snabbt och på så gott humör som när man för första gången den här vintern kan viska det magiska ordet snö. Ett tunt lager pudersnö och termometern på väg upp mot plusgrader. Kommer att bli slaskigt och lerigt idag, tänker jag vuxentråkigt. Men jag får försöka se med barnens ögon i stället. En vitskimrande, förtrollad värld.

Krisdemokraterna

Kyrkans Tidning intervjuar Mats Odell, som lägger ut texten kring Kd:s position i äktenskapsdebatten. Han bekräftar att Kd helt vill lyfta ut ordet äktenskap ur lagtexten och reservera det ordet för kyrkornas ceremonier. Enligt Odell är det en fråga om religionsfrihet att staten inte ska "tvinga fram" en förändring av äktenskapsbegreppet. Med hänvisning till omröstningar på nätet säger han att stödet för Kd:s syn på äktenskapet kan vara så stort som 50%. Och så föreslår han att ateister som vill ingå äktenskap och inte bara registrera samlevnad vänder sig till en kyrka för välsignelseceremoni. Kyrkans Tidning sammanfattar Odells synpunkter så här:

"Den linje som Mats Odell talade för i intervjun, är förankrad i krisdemokraternas riksdagsgrupp."

Krisdemokraterna, var ordet. Freudiansk felskrivning? Eller subtil sågning av Odells demokratisyn?

Finsex och fulsex i äktenskapsdebatten

Det är fascinerande och svårbegripligt att det är så viktigt för Kd och för många kristna att bevara ordet äktenskap från de homosexuella. Som jag varit inne på tidigare, tror jag att det i botten har att göra med synen på det homosexuella sexet. För konservativa kristna går gränsen mellan tillåtet sex och syndigt sex vid äktenskapet. Äktenskapligt sex är finsex. Utom-äktenskapligt sex är fulsex. Och homosex är definitivt fulsex. Så därför krockar kategorierna om homosexuella relationer får kallas för äktenskap. Fulsex och finsex blandas på ett outhärdligt sätt.

Dagens citat

"Så här vill vi ha det: gifter sig gör man genom att civilrättsligt registrera ingåendet av ett äktenskap."

Åsa Regnér, generalsekreterare för RFSU, klargör skillnaden mellan RFSU:s och Kd:s ståndpunkter i Aftonbladet 2008-11-14. Antingen har hon läst min blogg, eller så har hon haft på TV:n någon gång de senaste veckorna.

Är äktenskapet ett bibliskt ord?

Det slog mig plötsligt att jag inte visste vad äktenskap heter på grekiska. Om nu äktenskapet är ett så viktigt kristet ord som en del hävdar, så borde det ju vara vanligt i Nya testamentet. Ordet för äktenskapsbrott, moicheia, är vanligt förekommande i NT. Om man räknar med alla ord på samma stam (att begå äktenskapsbrott, äktenskapsbrytare, etc) blir det 32 träffar i NT. Men vad heter äktenskap?

Jag fick bläddra en del i mina lexika innan jag kom fram till att det vanliga ordet för bröllop, gamos, också kan betyda äktenskap. En (1) gång förekommer det i NT i den betydelsen. I Hebr 13:4. Poängen där är... Att man inte ska begå äktenskapsbrott.

Att ordet äktenskap inte är så viktigt i NT behöver förstås inte betyda att saken är oviktig. Men det ger lite perspektiv åt att Kd med flera nu i första hand försöker slå vakt om ordet äktenskap, inte saken. Kanske kunde regeringskris avvärjas om Kd tog lite hjälp av exegetisk expertis?

Jag har en dröm

När man läser Dagen kan man få intrycket att samkönade äktenskap är det största hotet mot vårt samhälle sedan Andra Världskriget. Jag ser inget hot. Men jag tycker det är ledsamt att homosexuella utmålas som ett hot. Och som kristen tycker jag det är extra ledsamt när kristendomen och Bibeln används som tillhyggen mot en utsatt minoritet. Det är därför jag envisas med att skriva om en debatt som jag egentligen tycker handlar om ett skenproblem.

Idag publicerar Dagen ett antal artiklar som ger lite andra infallsvinklar på samkönade äktenskap än tidningens egen linje. Guldstjärna för det. Ett par av artiklarna är intervjuer med två präster i Svenska kyrkan som har olika åsikter om samkönade äktenskap. Dels Anna Sophia Bonde, dels Lars Gårdfeldt. Båda två är välartikulerade debattörer, och dessutom sympatiska personer och bra präster.

Dagen har satt rubriken "Svenska kyrkans präster splittrade om äktenskapet". Visst har Bonde och Gårdfeldt olika åsikter. Men är vi inte mer splittrade än så här, så är det väl inget större problem. Gårdfeldt berättar om sin kamp för att få omgivningens erkännande av relationen han har till den man han levt med i tjugo år. För honom är det en livsavgörande fråga, säger han. Bonde är emot kyrklig välsignelse av samkönade relationer, men vill tona ner frågans betydelse. Det är viktigare att fråga sig hur Gud vill att man själv ska leva än att bekymra sig över hur andra ska leva, menar hon. Klokt sagt.

Tre saker tycker jag blir tydliga när jag läser de här intervjuerna. För det första att det som är en livsavgörande fråga för Gårdfeldt är en mera teoretisk fråga för Bonde, som inte berör henne personligen i någon större utsträckning. Hon har ingen anledning att prata om sitt eget privatliv i det här sammanhanget. För det andra att det borde vara möjligt för Svenska kyrkan att finna en lösning där både Gårdfeldt och Bonde respekteras utifrån sina förutsättningar. Gårdfeldts äktenskap kan erkännas och välsignas av kyrkan samtidigt som Bondes uppfattning respekteras och hennes gåvor tillvaratas i kyrkans tjänst utan några som helst inskränkningar. För det tredje att det ändå bränner till när Bonde säger att det borde bli problem för troende homosexuella att leva ut sin sexualitet. Det hon säger då är ju att Gårdfeldt lever i synd med sin man. Hans äktenskap, om det nu får kallas det, borde enligt henne inte vara förenligt med hans tro.

Dessa synpunkter på homosexuellas relationer är så normaliserade i kristna sammanhang att de kan yttras bara så där. Om vi i stället skulle vända på saken och säga att det borde vara svårt för troende att leva i jämställda heterosexuella äktenskap, när Bibeln så tydligt säger att kvinnan ska underordna sig sin man, så kanske det kan illustrera problemet. Är Bonde så bibliskt troende att hon i allt underordnar sig sin man? Jag vet inte. Och jag tycker verkligen inte att jag har med det att göra. Det känns som ett ganska grovt övertramp bara att formulera den frågan. Hur hon och hennes man förhåller sig till Ef 5 är deras ensak.

På samma sätt borde Gårdfeldt och hans man få ha integriteten och förtroendet att själva ta ansvar för sin relation och hur de relaterar den till Bibeln och till sin tro. Ingen borde kasta bibelord på dem eller ifrågasätta deras kärlek eller deras tro, bara för att de har valt att leva med varandra. Jag har en dröm att vi en dag ska komma dithän att det blir lika ointressant och osakligt att ha synpunkter på Gårdfeldts äktenskap som att ha det på Bondes äktenskap. Att de bådas tro och kärlek ska erkännas av deras medkristna på samma sätt. Och att Bondes princip om att fråga sig hur man själv ska leva i stället för hur andra ska leva, ska få gälla fullt ut.

Här och här ligger ett par debattartiklar som också framför andra synpunkter än Dagens egen linje.

Mera enighet med civiläktenskap?

Allt fler röster höjs för att civiläktenskap är lösningen på oenigheten i äktenskapsdebatten. Till exempel menar Dagens chefredaktör Elisabeth Sandlund att nyckeln till politisk och kyrklig enighet är att Svenska kyrkan lämnar ifrån sig den juridiska vigselrätten. Jag har svårt att se hur detta skulle lösa något alls.

Ur politisk synvinkel skulle inte enigheten bli större. Kd har nyligen som enda parti föreslagit att kyrkornas vigselrätt ska ersättas av en civilrättslig registrering. Men även om de övriga partierna kom överens med Kd om detta, skulle de fortfarande vara oense om den lilla detalj som de hittills misslyckats att enas om. Ska ordet äktenskap användas om samkönade förhållanden? Kd skulle till varje pris vilja undvika det, medan övriga partier skulle vilja ha en lag om civiläktenskap.

Ur Svenska kyrkans synvinkel skulle farhågorna desarmeras om att riksdagen efter hand skulle kräva att alla präster skulle förrätta samkönade vigslar. Men inomkyrkligt skulle ungefär samma fråga behöva avgöras. Hur ska Svenska kyrkans vigselordning anpassas till den nya äktenskapslagen? Med eller utan vigselrätt kvarstår frågorna om hur ceremonin för välsignelse av samkönade relationer ska se ut, om denna ska ha samma namn och samma utformning som ceremonin för vigsel av tvåkönade par, och om präster ska vara skyldiga att förrätta dessa ceremonier eller om de som så önskar ska ha rätt att avstå. De som vill att samkönade par ska behandlas på lika villkor av kyrkan kommer fortfarande att tycka det, även om vigselrätten försvinner. Och de som inte vill ha samkönade kyrkliga vigslar blir nog inte gladare för att samkönade äktenskap välsignas i stället för att förrättas av Svenska kyrkans präster. Samma konflikter kommer att finnas kvar.

Avskaffad vigselrätt för kyrkorna löser ingenting. Vi kommer inte ifrån att den enda konstruktiva vägen framåt är att respektfullt prata med varandra och lyssna på varandra, i stället för att syssla med pajkastning och demonisering av motparten. Här har alla som deltar i debatten ett ansvar. Både Anders Wejryd och Elisabeth Sandlund och alla vi andra.

Fler artiklar om vigselrätten och äktenskapsdebatten finns här och här.

Barn ska inte lära sig lyda

Hundar måste lära sig att lyda. Annars tror de att de är flockledare över sin mänskofamilj, och då blir det kaos. Det är ungefär vad jag fått ut av att se på Mannen som talar med hundar. Jag får tro honom på hans ord, för jag vet inget om hundar. Jag har mer erfarenhet av barn, så därför litar jag inte lika blint på Supernanny. Men det är slående hur lika de här två TV-serierna är. Supernanny och Mannen som talar med hundar förespråkar ungefär samma uppfostringsmetod. Tala med auktoritativ röst. Sätt upp tydliga regler. Var konsekvent med belöningar och bestraffningar. Den här dressyrmetoden är nog alldeles utmärkt när det handlar om hundar. Men barn är inga hundar. Barn ska inte dresseras.

Några generationer tillbaka i tiden var lydnad en egenskap som värderades högt i samhället. Då kanske det var viktigt för barn att lära sig lyda. Men idag finns det ingen anledning att lära sina barn att lyda. I stället behöver de lära sig många saker som är betydligt svårare. I ett demokratiskt och postindustriellt samhälle behöver de kreativitet, urskillningsförmåga och integritet, förmåga att uttrycka och hävda sin åsikt, att resonera och argumentera, förhandla och kompromissa. De behöver kunna samarbeta och kommunicera och tänka kritiskt. Inte minst behöver de lära sig att säga nej. Så då är det väl bättre att de får träna på allt det här än att vi tränar dem att lyda. Kan man tycka.

Men supernannytrenden har slagit igenom på bred front. Många av landets kommuner erbjuder medborgarna kurser i föräldraskap. Cope, Komet och många andra träningsprogram. Alla går de ut på att föräldrar ska lära sig metoder att reglera barnens beteende med hjälp av belöningar och bestraffningar. Guldstjärnor eller en extra godnattsaga om barnet beter sig rätt. Time out eller ignorering när barnet beter sig fel. Detta är dressyr. Räck vacker tass så får du ett kex. Kommunerna tränar föräldrar att effektivt och systematiskt manipulera sina barn till önskat beteende. Barnen ska lära sig lyda. Då blir det färre problembarn för skola och socialtjänst att ta itu med.

Det kan nog finnas extrema fall där de här metoderna behövs. Men de flesta barn behöver inte dresseras. De lär sig samarbete och social kompetens utan guldstjärnor och time out. När det verkligen behövs gör de som föräldrarna säger, inte för att de lärt sig att lyda, utan för att de har lärt sig att lita på sina föräldrar. Det är en avgörande skillnad.

Supernannytrenden förvränger och förytligar synen på vad barnuppfostran är för något. Barnuppfostran är inte detsamma som regler och sanktioner, och syftet med uppfostran är inte lydnad och disciplin. Barnuppfostran är hela samspelet mellan barnen och deras föräldrar och andra viktiga vuxna. Barnen blir till som människor i mötet med andra människor. Och det allra viktigaste målet för uppfostran är att barnet ska tillägna sig självkänsla och empati. Andra kunskaper och förmågor är sekundära.

Kanske är det svårare att göra TV-underhållning och föräldrakurser om hur man ska hjälpa sina barn till självkänsla och empati. Men det hade varit betydligt mera meningsfullt.

Och ja, det här inlägget är inspirerat av dokumentären Förgrymmade ungar som gick på TV igår kväll. Se gärna reprisen 13/11 eller 15/11 om du missade den igår. Eller se den på SVT Play.

Bra jobbat, Wejryd

Medan andra kyrkoledare i vårt land lägger sitt krut på att debattera äktenskapsfrågan, prioriterar ärkebiskopen att påminna om klimatfrågans betydelse.

Somliga menar att kyrkoledare inte ska ägna sig åt sådana politiska utspel i oandliga frågor. Då har man en snäv syn på andlighet och en snäv syn på politik. Allt som har med samhället och det gemensamma att göra är politiskt, vare sig det handlar om klimatåtgärder eller äktenskapslagstiftning. Och allting som handlar om vårt sätt att leva och vad vi värderar i livet, är andliga frågor.

Klimatfrågan är en synnerligen viktig fråga ur både andlig och politisk synvinkel, eftersom den handlar om mänsklighetens långsiktiga överlevnad på vår jord. Det gör inte äktenskapsfrågan. Bra prioriterat, Wejryd.

Äktenskapsfrågan splittrande för Svenska kyrkan?

Många är oroliga för att en lag om samkönade äktenskap ska leda till splittring inom Svenska kyrkan. Paralleller dras till striden kring kvinnliga präster. Men jag tror att farhågorna är överdrivna. Friktionsytorna ser helt annorlunda ut.

Om man har problem med kvinnor som präster, så skaver man mot ett tusental av kyrkans företrädare som året om är verksamma i församlingar och på stiftsnivå och i rikskyrkan. Men om man har problem med samkönade kyrkliga vigslar, så handlar det om några hundra enskilda ceremonier per år. Den som inte vill vara med på samkönade vigslar kan enkelt undvika det utan att detta innebär något problem att fullt ut vara aktiv i kyrkan.

Och den präst som inte vill förrätta samkönade vigslar lär inte heller få några problem. Parallellerna till vigsel av frånskilda är mycket starkare än till striden om kvinnliga präster. Det är sällan något problem att en del präster inte vill viga frånskilda. De slipper, och någon annan präst viger i stället. Så enkelt och smärtfritt kan den här frågan hanteras också. Om vi vill.

Sedan finns det förstås alltid möjlighet att elda upp sig och gå till angrepp mot varandra. Men vi väljer ju själva om vi vill hålla en civiliserad samtalston eller inte. Jag föreslår att vi väljer den civiliserade modellen.

Homosexuella - dåligt för barn?

I en ledare i Dagen tar Elisabeth Sandlund till starka ordalag för att beskriva det allvarliga hot mot vårt samhälle som en könsneutral äktenskapslagstiftning innebär. Det må väl vara hänt att man tar i för att höras. Men det bekymrar mig hur Sandlund och andra debattörer på hennes sida i äktenskapsfrågan använder barnen som retoriskt slagträ. Så här skriver Sandlund:

"De stora förlorarna är, som så ofta framhållits, barnen, vars trygghet, förankring, utveckling och rättigheter helt lämnats åt sidan för att en liten grupp vuxna ska kunna få som de vill."

Närmare förklaring till hur barnens "trygghet, förankring, utveckling och rättigheter" skulle hotas av att ordet partnerskap i lagen ändras till äktenskap, lämnas inte. Men den lilla gruppen av vuxna som vill få igenom sin vilja måste rimligen syfta på de homosexuella som vill få lov att gifta sig. Sandlunds resonemang kan alltså sammanfattas så här: Homosexuella - dåligt för barn. Läsaren får själv fylla i de saknade tankeleden, utifrån sina antaganden om homosexuella.

Resonemanget kan fyllas ut med olika mellanled för att få ekvationen att gå ihop. Ett exempel kan vara: Homosexuella - infertila relationer - adoptivbarn, styvbarn - dåligt för barn. Men för att detta ska bli ett argument mot samkönade äktenskap måste man också underkänna alla infertila heterosexuella äktenskap, liksom alla adoptioner och ombildade familjer. Det är det få som vill göra. Ett annat exempel kan vara: Homosexuella - antingen pappa eller mamma saknas i familjen - dåligt för barn. Men även detta argument drabbar förstås en massa andra familjer än just samkönade äktenskap.

Stefan Swärd, som är en ärlig debattör, redovisar på sin blogg några andra sätt att fylla ut resonemanget. En möjlighet är: Homosexuella - splittrade familjer, dålig relation till biologiska föräldrar - dåligt för barn (28/10, 29/10). Detta argument är förstås snarare ett argument mot att heterosexuella föräldrar skiljer sig än ett argument mot att homosexuella föräldrar håller ihop sin relation. Ett annat argument hos Swärd, som jag tror närmar sig sakens kärna, ser ut så här: Homosexuella - färre fasta förhållanden, problematisk sexualitet - dåligt för barn (29/10). Återigen är det förstås ologiskt att göra detta till ett argument just mot homosexuella par som vill ha en fast och trogen och varaktig relation. Men det antyder att det i själva verket är homosexuellas sexliv som upplevs som problemet. Detta bekräftas av Swärd när han säger att han "har Romarbrevet 1 i bakhuvudet" när han tänker på dessa frågor (31/10). Detta argument skulle kunna byggas ut till: Homosexuella - Rom 1 - gudlöshet, onaturligt sex, sexuella perversioner, män som förnedrar sina kroppar med varandra - dåligt för barn.

Det är nog fler än Stefan Swärd som har detta "i bakhuvudet" när de debatterar samkönade äktenskap. Annars är det svårt att förklara hur så många så lättvindigt kan acceptera så dåligt underbyggda argument. Det är något med homosexuellas sexualitet som är stötande och hotande. Ibland sägs detta i klartext, som i Åke Greens famösa predikan. Oftare ligger det under ytan, men bidrar till att man instinktivt tar avstånd från att erkänna homosexuella relationer. Därför är det många som kan fylla i resonemanget "Homosexuella - dåligt för barn" på ett självklart sätt, utan att reflektera över om argumenten egentligen håller ihop logiskt.

Men det är inte den bristfälliga logiken som är det främsta problemet med det här resonemanget. Problemet är att fördomarna mot homosexuella bekräftas och förstärks när det gång på gång upprepas: Homosexuella - dåligt för barn. Homosexuella stämplas på ett sätt som vi inte skulle acceptera om det gällde andra grupper av människor. Det blir mer uppenbart obehagligt om vi säger "Romer - dåligt för barn", eller "Invandrare - dåligt för barn". Eller för den delen: "Konservativa kristna - dåligt för barn". Om man upprepade det påståendet i olika varianter skulle människor inbjudas att fylla i med sina fördomar om konservativa kristna och exempel på hur barn utsatts för övergrepp i extrema sekter. Men det vore förstås inte ett anständigt sätt att tala om konservativa kristna. Därför är det inte heller ett anständigt sätt att tala om homosexuella.

Civilrättslig registrering - av vad då?

Kristdemokraterna hävdar att de har brett stöd för sitt senaste kompromissförslag i äktenskapsfrågan. Både kyrkoledare, ateister och RFSU kan enas om att ersätta samfundens vigselrätt med en civilrättslig registrering som omfattar alla par. Så kan kyrkorna fortsätta att endast välsigna heterosexuella par, utan att då diskriminera å samhällets vägnar.

Men denna enighet riskerar att krackelera om man ställer en enda följdfråga. Civilrättslig registrering - av vad då? För Kd och de aktuella kyrkoledarna är det viktigt att reservera ordet äktenskap för heterosexuella relationer. Därför vill man hitta en lösning där ordet äktenskap inte används i lagtexten. Civilrättslig registrering av samlevnad är det Kd talar om. För RFSU är det tvärtom angeläget att homosexuella par inte diskrimineras i samband med vigsel och äktenskap. Man vill "skilja äktenskapet från kyrkan". För RFSU är det alltså civilrättslig registrering av äktenskap som man förespråkar.

Någon verklig samsyn om civilrättslig registrering existerar därför inte. Skiljefrågan blir precis densamma som Kd och de övriga allianspartierna misslyckats med att komma överens om. Ska ordet äktenskap användas i lagtexten när den talar om både heterosexuella och homosexuella relationer? Det är inte Kd och RFSU överens om. Tillbaka till ruta ett, således.

Är moderaterna bra för dagisbarnen?

Lite i skymundan av presidentvalet har moderaterna presenterat en mängd nya politiska förslag inför sitt framtidskonvent. Bland annat vill man begränsa vistelsetiden på dagis till max 40 timmar per vecka. För barnens skull. Intentionen är bra. Dagis är generellt sett bra för barn, men alltför långa dagar är tröttande. Så det kan vara befogat att sträva efter att barnen inte ska behöva vara alltför länge på dagis. Men moderaternas lösning på problemet är helt befängd.

För det första är förslaget fullständigt utan empati för ensamstående föräldrars situation. Det säger sig självt att den som är ensamstående förälder sannolikt behöver jobba heltid för att få ihop ekonomin. Och då går det inte att klara sig med 40 timmars barnomsorg.

För det andra är förslaget förvånansvärt oliberalt. Man frånkänner föräldrarna ansvaret och förmågan att kunna avgöra vad som utifrån den egna familjens förutsättningar är bäst för de egna barnen. Staten vet bättre. Och det ska vara lika för alla. Men alla barn är inte lika, och alla familjer har inte samma förutsättningar. Det finns säkert barn som både klarar av och behöver vara mer än 40 timmar i veckan på dagis.

För det tredje är förslaget troligen inte alls bra för barnen. De föräldrar som behöver mer än 40 timmars barnomsorg hamnar i en än mer pressad situation om de inte kan ha barnen på dagis hela tiden. Och pressade föräldrar blir sämre föräldrar. Att pussla med olika privata lösningar på de överskjutande timmarna gör lätt tillvaron stressigare för barnen, om de ska vara på flera olika ställen i stället för bara ett. Och dagis är en barnvänlig miljö med professionell personal. Det är inte självklart att detsamma kan sägas om alla bekanta barnpassare eller inhyrda tonåringar det kan bli fråga om i stället.

Om man i stället faktiskt vill hjälpa barn att inte behöva vara för länge på dagis finns det två olika ändar att nysta i. Dels kan man ge föräldrar incitament att inte ha barnen längre än nödvändigt på dagis genom att differentiera dagistaxan. Lägre avgift för kortare tid, högre avgift för längre tid. Maxtaxan har sett till att priset nu är detsamma oavsett hur länge barnen är på dagis, vilket är en ganska märklig ordning (och som främst gynnar dem som tjänar ganska bra, vilket är märkligt för ett socialdemokratiskt beslut). Dels kan man på olika sätt göra det enklare för småbarnsföräldrar att gå ner i arbetstid. Till exempel genom att ge ett litet vårdnadsbidrag till dem som jobbar 75% i stället för att sponsra dem som har råd att inte jobba alls.

Självklart ska vi sträva efter barnens bästa. Men barnens bästa sammanfaller för det mesta med deras föräldrars bästa. Föräldrar som mår bra är bättre föräldrar. Därför kan man inte hjälpa barnen genom att ensidigt sätta press på föräldrarna. Hjälp föräldrarna i stället.

Kristnare politik med Obama?

Obama är förstås kristen. Det måste man vara för att bli vald till president i USA. Magnus Malm skriver intressant om skillnaden mellan Barack Obama och George W Bush i sättet att gestalta mötet mellan tro och politik. Obama beskriver sig själv som inspirerad av sin tro i att ta ställning för de utsatta. Och han tar avstånd från att göra tron till en fråga att vinna röster på.

Kanske kan man säga att högerkristna politiker i USA, som George W Bush och Sarah Palin, tenderar att bedriva kristen identitetspolitik. Genom att framhålla sin kristna tro och betona ett antal "kristna" symbolfrågor försöker man appellera till kristna väljare. Bortsett från att jag sällan delar deras politiska uppfattningar, tycker jag också att det är något djupt obehagligt i sig med kristen identitetspolitik. Kristna är inte en grupp med gemensamma intressen som ska tillvaratas, inte en grupp som behöver egna politiska representanter, inte en grupp med en gemensam politisk agenda. Det finns ingen kristen politik.

Däremot finns det förstås kristna politiker, och därmed också kristet inspirerad politik. Denna kan se ut på många olika sätt. Men bland det grundläggande med ett kristet samhälls-engagemang borde vara att man strävar efter att ta tillvara andras intressen snarare än de egna. Man tar sig an änkans, främlingens och den faderlöses sak, för att tala med profeterna. Att driva kristna särintressen är ganska okristligt (här får gärna associationer göras till aktuella dribblingar i den svenska äktenskapsdebatten).

Obama kommer förstås inte att ändra amerikansk politik i grunden. Han är ingen messias (tumregel: en messias med kärnvapen är troligen en falsk messias). Förhoppningsvis blir det lite mindre krig och lite mer omsorg om rättvisa och miljö. En något humanare politik alltså, i kombination med en mera nedtonad kristen retorik. För mig låter det ganska sympatiskt i jämförelse med vad vi haft de senaste åtta åren.

Att lista sig

Idag kanske jag listade mig på min vårdcentral. Jag vet inte säkert, för vi hade ett ganska förvirrat samtal om saken, sköterskan och jag. Ännu mer osäker är jag på huruvida det spelar någon roll om jag är listad eller inte. Jag går inte så ofta till vårdcentralen i egna ärenden, oftast är det ju barnen som behöver hjälp. Men jag har förstått att jag hör till den vårdcentral dit jag nu vände mig.

För några år sedan gick jag nämligen till fel vårdcentral. Det finns två stycken kommunala vårdcentraler på ungefär samma avstånd, så jag valde helt enkelt den där de svarade i telefon. Men det var fel, fick jag veta. Jag hörde till den andra. Hade jag inte ändå rätt att vända mig till vilken vårdcentral jag ville, undrade jag. Det hade jag. Men då skulle jag helst lista mig på vårdcentralen jag inte hörde till, så att fel blev rätt. Låter rimligt, tyckte jag. Men kruxet var att jag då skulle lista mig på en viss läkare. Jag kunde inte lista mig på den läkare som jag just träffat eftersom han var vikarie. Så jag stod där med en lista med namn på personer jag inte visste något om. Inga upplysningar om vem som var specialistutbildad eller vem som hade kalla händer. Det kändes lite för absurt att kryssa på måfå, så jag bestämde mig för att hädanefter gå till rätt vårdcentral. Den jag hör till.

Och idag kom alltså frågan upp om jag ville lista mig på rätt vårdcentral. Nu behövde man inte lista sig för en viss läkare, utan bara för en viss vårdcentral. Det kunde jag tänka mig. Men vad var skillnaden mellan att vara listad och att inte vara listad? Jag hörde ju redan dit. Poängen skulle visst vara att det är bra med kontinuitet i vården så att man vänder sig till samma vårdcentral varje gång. Men det gör jag ju ändå, eftersom jag hör hit. Och även om jag är listad har jag i princip rätt att gå vart jag vill. Kan det vara så att det är en fördel för vårdcentralen att många listar sig, försökte jag. Men det ville inte sköterskan svara på. Jag skulle lista mig för att det var en fördel för mig. Fast hon inte kunde nämna någon sådan fördel. Så jag svarade att det inte spelar någon roll för mig, men att de gärna får lista mig om de vill.

Det känns lite knasigt att ta upp vårdpersonalens tid med sådana här goddag yxskaft-samtal. Det är ju inte deras fel att systemet är obegripligt. Men snart ska systemet ändras igen, förklarade sköterskan. Det ska införas ett nytt vårdval som innebär att man automatiskt listas på den vårdcentral dit man hör. Vårdval, var ordet. Någon där uppe i sjukvårdsbyråkratin måste vara begåvad med en viss absurdistisk humor.

Apropå presidentvalet

Visst är det lite lustigt att världens mäktigaste land inte har något riktigt namn. The United States of America är ju snarare en beskrivning av landet än ett namn. Ungefär som om vi i stället för Sverige skulle säga Det lilla kungariket i norra Europa (förkortas DLKNE).