Men ett påtvingat förlåt har väl inte så mycket med empati att göra. Det handlar mer om underkastelse än om försoning. En bättre modell för empatiträning hittade jag på en chat där någon bad om råd för hur man ska göra när ett syskon biter ett annat. Så här svarade signaturen MammaHella:
Jag har konsekvent använt ordet Stopp till mina barn när de gjort något som faller utanför ramarna. Jag har aldrig bestraffat barnen, utan bara lugnt påpekat att man får inte prata med händerna på varandra, nästa gång får du göra annorlunda. Sedan har jag tagit det barnet som gjort tokigt i min famn och tillsammans har vi tröstat den som är ledsen, genom att klappa på det onda stället och göra förlåt. Det barn som har gjort tokigt har fått hjälp med att sätta ord och försöka förklara för den som barnet skadat att han/hon inte behöver vara rädd och varför han/hon gjorde så tokigt. Den som blivit skadad har fått sätta ord på den besvikelse och frustration som den upplevt när personen gjorde så mot den. När det barnet inte kunna föra sin talan har jag visat; titta lillebror/lillasyster blev rädd för dig, vill du att hon/han ska vara rädd för dig? Nu måste vi göra det bra igen. Ska du klappa fint på kinden, armen och vart ska mamma trösta?
Barn i den åldern, som din son är, där språket inte ännu är fullt utvecklat, tillhör det ännu det normala att bitas. Att via kroppen försvara sig och sina behov. Försök att inte reagera så mycket på beteendet utan se din lilla pojke som han är och ge honom en extrakram istället. Visa honom, inte med så många ord, utan med handling att man kan göra saker bra igen. Ta honom i famn och se till att han får trösta lillasyskonet om han har bitit det, och förklara att nästa gång skall han göra annorlunda, att han komma till dig om han behöver hjälp att prata med syskonet. Att lillasyskonet inte behöver vara rädd. Efter ett par gånger där han får göra det bra brukar beteendet försvinna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar