Kristnare politik med Obama?

Obama är förstås kristen. Det måste man vara för att bli vald till president i USA. Magnus Malm skriver intressant om skillnaden mellan Barack Obama och George W Bush i sättet att gestalta mötet mellan tro och politik. Obama beskriver sig själv som inspirerad av sin tro i att ta ställning för de utsatta. Och han tar avstånd från att göra tron till en fråga att vinna röster på.

Kanske kan man säga att högerkristna politiker i USA, som George W Bush och Sarah Palin, tenderar att bedriva kristen identitetspolitik. Genom att framhålla sin kristna tro och betona ett antal "kristna" symbolfrågor försöker man appellera till kristna väljare. Bortsett från att jag sällan delar deras politiska uppfattningar, tycker jag också att det är något djupt obehagligt i sig med kristen identitetspolitik. Kristna är inte en grupp med gemensamma intressen som ska tillvaratas, inte en grupp som behöver egna politiska representanter, inte en grupp med en gemensam politisk agenda. Det finns ingen kristen politik.

Däremot finns det förstås kristna politiker, och därmed också kristet inspirerad politik. Denna kan se ut på många olika sätt. Men bland det grundläggande med ett kristet samhälls-engagemang borde vara att man strävar efter att ta tillvara andras intressen snarare än de egna. Man tar sig an änkans, främlingens och den faderlöses sak, för att tala med profeterna. Att driva kristna särintressen är ganska okristligt (här får gärna associationer göras till aktuella dribblingar i den svenska äktenskapsdebatten).

Obama kommer förstås inte att ändra amerikansk politik i grunden. Han är ingen messias (tumregel: en messias med kärnvapen är troligen en falsk messias). Förhoppningsvis blir det lite mindre krig och lite mer omsorg om rättvisa och miljö. En något humanare politik alltså, i kombination med en mera nedtonad kristen retorik. För mig låter det ganska sympatiskt i jämförelse med vad vi haft de senaste åtta åren.

Kristendomen är en humanism

Uppmärksamma läsare har kanske noterat att min blogg har en underrubrik som lyder: "Kristendomen är en humanism. Åtminstone på denna blogg." Humanism kan förstås betyda många olika saker. Några saker jag syftar på när jag kallar kristendomen för en humanism är:

1) Kristendomen är människors sätt att uttrycka sin tro på Kristus, som förenar det sant gudomliga med det sant mänskliga. Med hjälp av vårt förnuft och vår erfarenhet tolkar vi ständigt Bibeln och traditionen utifrån den värld och de situationer vi lever i. Därmed är kristendomen öppen för kritik och förändring.

2) Kristendomen är en strävan efter det sant mänskliga. Därmed går den viktiga skiljelinjen inte mellan kristet och okristet, utan mellan mänskligt och omänskligt. Jag är människa först, kristen sedan.

3) Kristendomen ser varje människa som Guds avbild och som en medmänniska att älska. Därför innebär kristendomen ett passionerat engagemang för människors värde och värdighet. Kristendomen motsätter sig alla former av förtryck och diskriminering. Guds vilja uppenbaras för mig i mötet med mina medmänniskor, och förverkligas i samarbete med alla människor av god vilja.

4) Kristendomen har en positiv hållning till kultur och vetenskap och strävar efter dialog med andra sätt att försöka förstå människans plats i tillvaron.

När jag säger att kristendomen är en humanism avgränsar jag mig alltså åt två olika håll. Dels mot fundamentalistiska, inhumana och kulturfientliga förståelser av kristendomen. Dels mot ateistiska och religionsfientliga förståelser av humanismen.

Och så gör jag förstås en liten blinkning till Jean Paul Sartre och hans manifest "Existentialismen är en humanism". Den här bloggen är mitt sätt att skriva ett manifest, lite i taget.

Konsten att häda

De gustibus non est disputandum, sägs det. Om smak kan man inte diskutera. Kanske är det därför man så ofta grälar och idiotförklarar varandra i stället. Nu är det en liten porslinspojke det gäller. Pojken med blottat hjärta var uppsatt på ett kors som en del av en konstutställning i S:t Jacobs kyrka i Stockholm. Domprosten Åke Bonnier var förtjust i den lilla pojken. Men prästkollegan Joe Lupo Anderson kände sig kränkt och plockade resolut ner pojken och tog den med sig därifrån.

Så här skriver Åke Bonnier på sin blogg om det saknade konstverket:

"Den som stulit den lille pojken lider av total brist på möjlighet att se djupare, att se Kristus. Om det är en kyrkligt aktiv person är det djupt genant och präglad av en unken teologisk hållning. Om det är någon annan är det renodlad idioti!"

Joe Lupo Anderson replikerar i Dagen:

"Kristusstatyn var vänd mot väggen och pojkdockan var klistrad på den andra sidan, där vanligtvis Kristus är korsfäst! Pojkens hjärta var blottat och bröstkorgen uppsprättad. Det är som en parodi, som att göra narr av Kristus."

Vad ska man säga? Den enes uppbyggelse är den andres hädelse. Det är nog inget att göra åt just den saken. Men kanske kunde vi sträva efter en viss respekt för varandras smak när det gäller Jesus-bilder. Ingen bild kan vara allenarådande. Ingen bild kan vara förbjuden. Bildstrider har vi haft en del i kyrkans historia. Och nu verkar det som att bildstormande börjat användas som ett sätt att dra gränslinjer i dagens kyrkogeografi. Ett dåligt sätt, tycker jag. Det vore mycket mera konstruktivt om man tog bilderna som utgångspunkt för att tala med varandra. Och lyssna på varandra. Bildstölder och idiotförklaringar hjälper nog inte någon att se Jesus tydligare.

I luthersk tradition är bildförbudet avskaffat. Det är inte hädelse att göra bilder av Gud. Vi kan inte kränka Gud med våra bilder. Därför borde vi inte heller ha anledning att känna oss kränkta å Guds vägnar över andras bilder. Särskilt inte när det gäller bilder som är djupt meningsfulla för andra kristna. Däremot har vi all anledning att bli upprörda när Guds avbild kränks och förtrampas. Låt oss ha överseende med korsfästa porslinspojkar. Levande människor som korsfästs är en helt annan sak.

Och ja, jag har skrivit ungefär det här inlägget en gång tidigare.

Den yttersta tiden

Åtminstone en kristen förkunnare har funnit en koppling mellan olyckstillbudet med åkattraktionen Rainbow på Liseberg och den yttersta tiden. Troligen gör inte det korta referatet i Dagen riktigt rättvisa åt anförandet i dess helhet. Men ändå. Vart tog växthus-effekten vägen? Kärnvapnen? Svälten? Ska vi prata Harmageddon finns det betydligt bättre material än en tivoliolycka att spinna på.

För mig är synen på den yttersta tiden en vattendelare mellan kristen humanism och kristen eskapism. En del kristna letar efter tecken på världens undergång för att vara redo när de rättrogna räddas och de gudlösa förgås. Hur kan det finnas något "gott budskap" i ett sådant scenario? Glädjen över de trognas frälsning förutsätter en massiv empatistörning. Annars skulle det vara outhärdligt att föreställa sig så många miljoner människors lidande och undergång. För de är väl fortfarande människor, även om de inte har den rätta tron.

I Nya testamentet är den yttersta tiden redan inne. Slutet ska komma inom en generation. För mig antyder det att dessa eskatologiska visioner inte var avsedda att läsas som kodade meddelanden om vår tid, tvåtusen år senare. De handlade om sin tid, med de kriser och utmaningar människor stod inför då. De handlar inte om oss. Vi har ingen karta över världens undergång.

Men vi har en kompass. Barmhärtigheten och medkänslan med alla som lider nöd. Solidariteten med "de minsta". Och vi har en skapelsegiven uppgift som är mer aktuell än någonsin, att bruka och vårda vår jord.

Jag kan inte se att det skulle kunna vara förenligt med "kristna värderingar" att se hotet om världens undergång som en kallelse att rädda sig själv undan förödelsen. Vår kallelse måste vara att göra allt vi kan för att rädda hela vår värld undan förödelsen. Även om tidens tecken är dystra ska vi plantera våra äppelträd och sortera våra sopor och avrusta våra klusterbomber och sända vårt bröd över vattnet. Visst lever vi i den yttersta tiden. Men hanterar vi utmaningarna rätt kan den yttersta tiden vara i tvåtusen år till.

Kan Jesus bli kränkt?

Bildsviten Ecce Homo har blivit ett fenomen. Återigen är många upprörda och kränkta över att dessa bilder ska visas. Till och med mordhot förekommer.

Själv blir jag mer upprörd över mordhot än över bilder. Det finns förvisso många smaklösa bilder av Jesus. Några av dem ingår i Ecce Homo-sviten. Många fler hänger i våra kyrkor. Men det finns inga bilder av Jesus som får mig att känna mig kränkt. Ännu mindre kan jag anse att Jesus blir kränkt. En som redan är korsfäst kan inte kränkas ytterligare.

Så det finns inga kränkande bilder av Jesus. Däremot finns det många bilder av hur Jesus blir kränkt. I nästan alla kyrkor finns bilder av hur Jesus torteras till döds på ett kors. En värre kränkning är svår att föreställa sig. Bilderna av korset och korsfästelsen borde påminna oss att den enda bild vi ska skydda från kränkningar är -- människan. Guds avbild. Stirra dig inte blind på bilden. Se människan i stället. Ecce Homo.

Fundamentalismens spegelbild

Under mina vandringar i bloggosfären har jag stött på ett fenomen som verkar ha långt större spridning än jag tidigare trodde. Den radikala religionskritiken. Människor som passionerat motsätter sig religion överhuvudtaget. Då menar jag inte dem som är så där lite allmänt skeptiska till religion, så att de undviker organiserad religion och ibland ger lite gliringar åt religiösa tokerier. Nej, jag talar om dem som lägger timmar varje vecka på att argumentera mot religionen i dess olika former. För att på sikt rädda mänskligheten från den religiösa villfarelsen.

För mig som kristen och religionsvetare känns det absurt att bunta ihop allt som kan förses med etiketten religion och ha EN bestämd åsikt om allt detta. Det är som att vara mot politik överhuvudtaget. Eller familj. Eller sex. Men samtidigt är det i högsta grad begripligt att många reagerar på religiös fanatism och religiöst motiverad intolerans. Det gör jag också. Och som kristen känner jag ett visst ansvar att motverka avarterna av kristen tro, i den lilla utsträckning som det är möjligt.

Men som kristen humanist hamnar jag på åskådarplats i debatten mellan kristna fundamentalister och ateistiska humanister. Den radikala religionskritiken brukar förutsätta att fundamentalismen är religionens sanna väsen. Det är de allra mest fyrkantiga religionsyttringarna som blir måltavla för kritik, medan de som har en liberalare hållning till religiösa skrifter och traditioner betraktas som "mindre religiösa" eller rent av "inte konsekventa i sin tro". På det sättet är ateismen ofta fundamentalismens spegelbild. Jag har svårt att tro att detta motverkar fundamentalism. För spegelbilder bekräftar och förstärker varandra.

Vad ska jag dra för slutsatser av detta? Att försöka gå in i debatten mellan fundamentalister och ateister känns inte så meningsfullt. Däremot känns det angeläget att dels formulera en tydlig humanistisk kristendom för att inte lämna kristendomen åt fundisarna. Och dels att praktisera en kristen humanism som tillsammans med alla människor av god vilja kan bidra till ett mänskligare samhälle. Ungefär. Eventuella läsare får gärna hjälpa mig att tänka vidare kring detta.