Kristdemokraternas dilemma

Emanuel Karlsten tecknar KD:s dilemma utifrån den famösa fejk-bloggen Sanningen måste fram. I stort sett är det samma dilemma som alla partier har, att hålla kärnväljarna nöjda samtidigt som man inte ska skrämma bort marginalväljarna.

Men för KD tillkommer dilemmat att vara ett kristet parti utan att vara ett kristet parti. KD:s existensberättigande är att man står för kristna värderingar, och utan den kristna (eller framför allt frikyrkliga) väljarbasen skulle partiet tyna bort. Samtidigt kan man inte framstå som ett religiöst parti, om man vill accepteras som en legitim politisk kraft i samhället och attrahera väljare som inte är aktiva kristna. Det finns alltså en inbyggd spänning mellan "krist" och "demokratisk" i KD. Man måste driva kristen etik och moral utan kristendom.

Vilka är då de kristna värden som KD försvarar? Det är inte alldeles uppenbart. Men de tycks ha mest med sex, familj och alkohol att göra. När KD försöker driva andra frågor blir det ofta halvhjärtat och kortvarigt (någon som minns kravet på sänkt bensinskatt?). Men när det kommer in på sex, familj och alkohol så hettar det till. Det är där KD:s hjärtefrågor finns. Den puritanska frikyrkomoralen, om man så vill.

Men hur förhåller sig KD:s hjärtefrågor till de ställningstaganden som Jesus framhäver i evangelierna? Ja, någon familjekramare är han inte. Sex pratar han inte så mycket om, och när det gäller alkohol framstår han som relativt liberal. Skulle man formulera en politisk agenda utifrån evangelierna skulle den snarare handla om bröd åt de hungriga, hälsa för de sjuka, solidaritet över nationella och religiösa gränser, och konflikthantering utan våld. Alla partier kan nog i princip skriva under på dessa värden (utom kanske SD). Men det är inte alldeles enkelt att se vilket parti som är "kristnast" utifrån dessa kriterier.

Om jag fick råda skulle KD byta namn till Konservativa Partiet eller något liknande. Då skulle det vara tydligare vilken ideologisk grund de har. Dilemmat med att vara kristna utan att vara kristna skulle lösas upp. Och de skulle undvika att bryta mot det andra budet, att missbruka Guds namn, genom att hävda att den egna politiska agendan är den rättmätigt kristna.

Hädelse?

Och så var det det här med hädelse. Kanske borde vi kristna ta det lite lugnt med att anklaga varandra för hädelse. Den enda person som i evangelierna anklagas för hädelse är -- Jesus. Det religiösa etablissemanget dömer Jesus till döden för hädelse.

Jesus å sin sida tycker det är angeläget att följa honom, men det har mindre betydelse vilka ord man använder. Det är viktigare att göra hans himmelske faders vilja än att säga "Herre, herre".

Ingen kommer till himlen

Vem kommer till himlen? Så frågar Jonatan och Karin på sina bloggar, apropå ett blogginlägg av Maria, som i sin tur reagerar på Gardell-citaten jag lagt ut på den här bloggen. Så jag fullbordar nu den bloggosfäriska rundgången genom att i all ödmjukhet erbjuda det bibliska svaret på deras fråga: Ingen kommer till himlen. Det är himlen som kommer till jorden.

I Bibeln är himlen platsen där Gud "bor". Himlen är geografiskt belägen ovanför och bortom jorden. Gud är alltså transcendent och helig, eftersom människor inte kan nå upp till himlen. Men samtidigt immanent och nära, eftersom himlen är en del av universum och nästan inom synhåll från jorden när man inte tänker sig en oändlig, ödslig rymd så som vi gör. Men det står aldrig i Bibeln att vi människor ska komma till himlen. Det finns enstaka människor som får göra den resan. Elia tas upp till himlen i en brinnande vagn. Det är därför han kan tänkas återkomma till jorden senare. På liknande sätt tas Jesus upp till himlen, för att vistas där tills han ska komma åter "på himmelens skyar". Och Paulus rycks vid ett tillfälle upp till "den tredje himlen", där han får motta vissa uppenbarelser. Även Johannes får se himlen i en syn, som han nedtecknar i sin Uppenbarelse.

Men bortsett från sådana här exceptionella fall är det inte människans öde att komma till himlen. Det är himlen som kommer till jorden. Jesus talar om Guds rike (eller himmelriket, det är samma sak) som är nära och som ska komma -- på jorden. Guds rike är Guds herravälde, himlaväldet på jorden. Uppenbarelseboken uttrycker detta med bilden av det himmelska Jerusalem som sänks ner från himlen och landar på jorden, och blir jordens nya huvudstad med gator av guld. Att Guds rike kommer innebär att Guds vilja sker "på jorden såsom i himlen". Gud ska gripa in och ta makten även på jorden. Detta är Nya Testamentets eskatologiska budskap.

Och så ska människorna dömas och delas upp i rättfärdiga och orättfärdiga. Det är detta tema som i traditionen har utvecklats till tanken att människor efter döden kan komma antingen till himlen eller till helvetet. Men om vi ska hålla oss i den nytestamentliga tankevärlden får vi omformulera frågan, från "Vem kommer till himlen?" till "Vem får gå in i Guds rike?". Där är svaren många och inte alldeles entydiga. Ofta tycks poängen vara att gränsen mellan rättfärdiga och orättfärdiga inte alls går där människor tror. De fattiga ska gå in i Guds rike. De som är som barn. De som ger mat åt de hungriga och kläder åt de nakna. Halta och lytta, tullindrivare och horor, människor från öster och väster, norr och söder.

När någon vill ha besked om hur det ska gå för andra människor, är Mästarens svar: "Vad rör det dig? Du ska följa mig." Budskapet om Guds rike är inte ett facit till framtiden utan en kallelse till omvändelse här och nu. Vi ska själva ta emot Guds rike genom att följa Jesus och älska våra medmänniskor. Här och nu. Framtiden ligger i Guds händer. Vi ska söka Guds rike, inte försöka komma till himlen.

Kristendom enligt Gardell

Ett citat till blir det från Jonas Gardells nya bok. Om vad Gardell menar att det handlar om att vara kristen. Inte så dumt uttryckt, tycker jag.

Gud [är] lika lite som på Jesus tid något att tro på eller inte tro på. Gud är något man förnimmer och erfar eller inte.
Gud är inte ett förslag.
Han är inte ett tankeexperiment eller ett tankekomplex att ta ställning till, utan en kraftkälla som finns i dig vare sig du vill eller inte, men som du kan öva dig i att vara i kontakt med.
Gud är i allt, omsluter allt, förbinder allt med vartannat. Skaparen och hans skapelse går inte att skilja åt.
Därför kan du söka Gud i dig själv -- lika väl som någon annanstans. Han är ditt centrum. Han är rösten som viskar ditt namn, han är dina andetag och ditt hjärtas slag, han är den helige ande som finns i allt som lever, som är i varje människa.
Du kan också låta bli att söka Gud. Han upphör därmed inte att finnas.
Till allt det omöjliga Gud kan göra lägger den kristna rörelsen detta: att Gud för två tusen år sedan från döden uppväckte en lärare och helbrägdagörare som avrättats av romarna. Gud lät denne man besegra döden och upphöjde honom till Guds son, och den kristna rörelsen bekänner denne man som likvärdig med Gud. Och denne man sade till oss: Närhelst två eller tre av er samlas i mitt namn är jag mitt ibland er. Jag är med er alla dagar intill tidens ände.
Att vara kristen handlar inte om att tro på kristna doktriner eller bekännelser så som sanna eller falska, utan att ha en relation med den uppståndne Jesus så som han lever i var och en av oss, talar till oss och säger: Du är älskad. Du är förlåten. Du är frikänd. Därför skall du älska. Därför skall du förlåta. Därför skall du frikänna. Var fullkomlig liksom Gud är fullkomlig. Imitera Gud!
Vi kan öva oss i att tro, vi kan öva oss i att lyssna efter rösten som viskar våra namn, som lovar att alltid finnas hos oss och aldrig överge oss, vi kan öva oss i att förnimma det gudomliga.
Att öva sig är nödvändigt. Att ta sig den tiden. Övning ger färdighet. Det finns anledningar till att människor i alla kulturer utvecklat metoder och sätt att fokusera och koncentrera sig på anden. Bön, meditation, upprepande av mantra, tystnad -- men också övningar i kärlek och barmhärtighet.
Vi kan växa i anden och Guds ande kan växa i oss.
Om vi tror. Om vi vill. (s 352-353)

Gardell om Gud, Hitler och lillasyster

Två saker tycker jag gör att Gardells bok Om Jesus ger ett distinkt bidrag till den svenska teologiska debatten. Dels att den kommer att sälja helt andra upplagor än andra Jesus-böcker. Och dels att Gardell så kompromisslöst tolkar Jesus utifrån sin egen upplevelse av utanförskap och sin passion för att alla människor ska mötas med medkänsla. Det är ett medvetet personligt och subjektivt perspektiv på Jesus, som just därför berör på ett annat sätt än mer teoretiska framställningar. Tycker jag.

Nåväl. Här kommer dagens Gardell-citat.

Om vi skulle acceptera tanken på att Gud gallrar, att Gud rensar bort, att han välsignar eller förkastar, att han föredrar eller ratar, då accepterar vi att det inte finns någon principiell skillnad mellan Gud och Hitler och hans dröm om ett tredje rike.
Gud gallrar inte.
För mig är det mycket enkelt: Om min lillasyster som jag innerligt älskar, men som inte tror på Gud, inte skulle få vara med i paradiset, måste jag gå fram till Gud och säga: "Jag vill vara där min syster är!"
Annars vore jag helt förlorad.
Och tänk, jag är övertygad om att Gud skulle svara: "Du har rätt. Kom så går vi dit tillsammans, jag måste dela din systers lidande." (s 146)

Och så påminner Gardell om personer i Bibeln som det står att Gud förkastar. Kain. Ismael. Esau. Saul. Jesus på korset, som ropar "Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?", och dör i mörkret med ett skrik. Gardell fortsätter:

Så slutar berättelsen om Gud som väljer ut och som ratar, som förbannar och förskjuter. Urskiljandets Gud. Gallrandets Gud.
I en återvändsgränd. I mörkret. I en konflikt utan försoning, utan något glädjebudskap, utan evangelium.
I en långfredag där ingen påskdagmorgon följer.
Jag kan inte se det på något annat sätt än detta: det som gör oss till kristna är hur vi förhåller oss till påskdagens morgon. Uteslut en enda, lämna en enda ute i mörkret, och solen stiger aldrig upp över graven där den som av Gud förskjutits ligger.
Då är graven inte tom.
Då ligger den förbannade kvar, och tillsammans med honom vi alla. (s 150)

Om Jesus

Man kan antingen se kristendomen som något som är färdigt en gång för alla. Då är det den troendes uppgift att ta reda på så mycket som möjligt av det som redan är uppenbarat och fastslaget. Eller så kan man se kristendomen som något som ständigt konstrueras på nytt. Då måste den troende själv komma fram till vad Jesus betyder just för henne.

Föga förvånande gör sig Ulf Ekman till tolk för den första hållningen och Jonas Gardell för den andra. Oavsett vem av dessa herrar man sympatiserar med mest, blir det nog därför mer utvecklande och utmanande att läsa Gardell.

Boken "Om Jesus" rekommenderas varmt. Inte för att den ger den rätta och slutgiltiga tolkningen av Jesus. Utan för att den vänder och vrider på olika bilder av Jesus och ställer en hel del goda frågor. Vad man än anser om Gardells Jesus-bild, kan hans bok bli utgångspunkt för angelägna samtal om Jesus och kristen teologi.

Jag återkommer säkert med fler tankar kring Gardells bok. Men här kommer ett litet smakprov. Om brödundret, när Jesus mättar 5 000 personer med fem bröd och två fiskar, säger Gardell så här:

Det stora miraklet är egentligen inte att maten räcker, utan att Jesus säger åt alla att äta tillsammans.
Kan vi förstå det oerhörda i vad Jesus förmår dem till: De lägger sig ner i grupper om hundra eller femtio. Kvinnor och män, rika och fattiga, unga och gamla, rena och orena -- om vartannat, utan åtskillnad, utan diskriminering.
Ibland får jag frågan hur jag som homosexuell kan vara aktiv i en religion och i en kyrka som så ofta varit och är så homofob.
Detta är svaret.
Bortom kyrkan och bortom religionen med dess ibland fasansfulla förtryck har Jesus alltid väntat med sitt Gudsrike.
Han har väntat med middagen klar.
Kanske är detta ett sätt att beskriva Gudsriket: Så är vi alla en enda kropp, ty alla får vi del av ett och samma bröd. Älskade, önskade och omfattade av samma Gud.
Det Jesus gör i "bespisningsundret" är att konkret genomföra Guds rike just här, just nu. Varje gång vi firar nattvard tillsammans upprättar vi Gudsriket, just nu, just här.
Varje nattvardsmåltid är ett bespisningsunder. Genom att äta och dricka tillsammans utan åtskillnad och utan diskriminering erkänner vi varandras rätt att leva.
Jag tillåter dig. Du tillåter mig.
Tillsammans är vi en enda kropp, en enda mänsklighet. Godtagna och älskade just så som vi är.
Bjudna till bords av Jesus. (s 181)

Tandlös Jesus?

Jonas Gardell har dristat sig att ifrågasätta Jesu tandstatus. I sin bok "Om Jesus" påpekar Gardell att Jesus sannolikt inte hade så många tänder kvar när han var i trettioårsåldern. Poängen är att Jesus var fattig. Att han levde ett hårdare och fattigare liv än vi vanligtvis föreställer oss. Så här skriver Gardell i den mening där han nämner Jesu tänder:

Vi tänker oss gärna Jesus milda, kärleksfulla leende. Lägg nu till att leendet troligen var tandlöst så får vi förmodligen en smula rättvisare bild.

Det kan väl vara intressant, att Jesus troligen inte var fullt så filmstjärnelik som han brukar framställas. Jesus var den sanna människan och troligen märkt av fattigdom. Men vi har gjort honom till en filmstjärna med perfekt tandrad. Vad säger det om vårt människoideal?

Ännu intressantare är det hur provocerande det här med Jesu tänder kan vara. Ulf Ekman skriver en krönika i Världen Idag där han till och med kallar det för hädelse att ifrågasätta Jesu tänder:

Fjärmar man sig tillräckligt långt från den bibliska beskrivningen kan människor inte bli frälsta. Att framställa Jesus som en tandlös analfabet, att påstå att en romersk soldat troligen är hans pappa och så vidare är inte bara fördomsfullt och okunnigt. Det är klart utanför den kristna tron och därför hädelse.

I "den bibliska beskrivningen" av Jesus står det inget om tänderna. Så på den punkten är det inte så att Gardell "förändrar Jesus". Det är Ekmans bild av Jesus som förändras. I stället för att ropa hädelse kunde man fråga sig varför man har den bild man har. Det skulle nog vara mera konstruktivt. Och ändrar det vårt sätt att se på Jesus om vi tänker honom som tandlös? Ändrar det vårt sätt att se på den majoritet av jordens befolkning som inte har tillgång till tandvård? Ändrar det vårt sätt att se på oss själva?

Vi kommer säkert att få höra mer om Jesu tänder när Gardells bok kommer ut. Tills dess, läs även på Antigayretorik om kopplingen mellan Ulf Ekman, Jesu tänder och Jonas Gardells livsstil.

Att tala sanning om Gud

Två av mina favoritställen i Bibeln handlar om sanningen. Det första är Job 42:7-8. Vid det laget har Job grälat med sina vänner i 35 kapitel. Job hävdar att Gud är grym och orättvis, rent av en brottsling, som låter oskyldiga människor lida. Vännerna försvarar Gud och säger att den som drabbas av olycka måste ha gjort något fel, för Gud är rättvis. Till slut fäller Gud själv avgörandet i debatten: Job har talat sanning om Gud, vännerna har inte talat sanning.

Hur kan Gud ge Job rätt? Ja, Jobs sanning är förstås inte hela sanningen om Gud. Men Job har talat utifrån sin egen erfarenhet, brottats med Gud och krävt Gud på svar. Vännerna däremot behandlar Gud som ett begrepp bland andra i sitt teologiska tankesystem. Gud har låtit Jobs tio barn dö, och vännerna tröstar honom med ett teoretiskt svar på teodicéproblemet. Men det svaret blir för Job en ren förolämpning. Och Gud ställer sig på Jobs sida. Apologeterna har fel. De måste be både Gud och Job om förlåtelse. Gud står på den lidande människans sida, även när hon hädar och rasar mot Gud.

Det andra favoritstället är det dramatiska och ironiska blanksteget i mitten av Joh 18:38. Pilatus har just ställt den retoriska frågan till Jesus, "Vad är sanning?" ...och så länge blanksteget varar, står Pilatus och ser på honom som är Sanningen förkroppsligad. Jesus säger inget. Men läsaren vet att Jesus i sin person utgör svaret på Pilatus fråga. Den kristna trons Sanning kan inte fångas i ord. Sanningen är inkarnerad i kött och blod. Att tro på Sanningen innebär att följa Jesus, inte att ha de rätta formuleringarna.

Därför är jag emot apologetiken som verksamhet. Den kristna tron ska inte försvaras teoretiskt och intellektuellt. För Gud behöver inte försvaras. Och tron förvanskas när den behandlas som en filosofi, med teoretiska svar på alla invändningar. Tron ska inte försvaras. Den ska praktiseras, genom att vi följer Jesus och brottas med Gud i våra liv.

Påven och Jesus om transpersoner

Det har rått en viss förvirring om vad påven egentligen sa om homosexuella och transpersoner i sitt jultal till kardinalerna. Nu finns talet publicerat på engelska, så den som vill kan kolla upp saken själv (hela talet finns här, det relevanta stycket här). Kontentan av det hela är att påven menar att människan är skapad till man och kvinna, och att alla försök att ändra på den ordningen är uppror mot Gud. Läsaren får själv fylla i vad han kan mena mellan raderna. Några av raderna lyder så här:

It is not outdated metaphysics when the Church speaks of the nature of the human being as man and woman, and asks that this natural order be respected.This has to do with faith in the Creator and listening to the language of creation, which, if disregarded, would be man’s self-destruction and therefore a destruction of God’s work itself. That which has come to be expressed and understood with the term "gender" effectively results in man’s self-emancipation from Creation (nature) and from the Creator.

Detta kan man jämföra med vad Jesus sa om sin tids transpersoner:

Det finns sådana som är eunucker av födseln och sådana som av människor har gjorts till eunucker och sådana som själva gjort sig till eunucker för himmelrikets skull. Den som kan må tillägna sig detta. (Matt 19:12)

Eunuckerna var antikens transpersoner, ett föraktat tredje kön av män som inte var riktiga män. Dessa tar Jesus som en förebild för lärjungarna. Jesus är alltså dels medveten om att det inte finns någon absolut könsdikotomi i naturen och skapelsen. Det finns de som faller mellan kategorierna man och kvinna. Och dels fördömer han inte dessa personer som avvikare, utan framhåller att det i deras erfarenhet finns något att ta till sig och lära sig av. På det hela taget framstår Jesus som modernare än sin sentida ställföreträdare i Rom när det gäller både genusfrågor och medkänsla.

Korset och svärdet

Avrustningsaktionerna mot svenska vapenfabriker väcker en hel del frågor i medier och på bloggar. Hur kan de få för sig att bryta mot lagen? Kunde de inte ha protesterat på något annat sätt? Att ta sönder vapen, är inte det en form av våld?

Man skulle kunna vända på de frågorna. Hur kan det komma sig att svenska vapen exporteras till krigförande länder, som t ex USA, fast det är förbjudet i svensk lag? Varför protesterar vi inte mer mot att svensktillverkade vapen dödar människor i krig runt om i världen? Att inte försöka stoppa vapenexporten, är inte det ett sätt att göra sig medskyldig till mord?

Som kristen finns det fler frågor att ställa sig. Att ta sitt kors och följa Jesus, vad innebär det? Korsfästelsen av Jesus var ett straff utdömt enligt romersk rätt för brottet att göra uppror mot Rom. Jesus bröt mot lagen. T ex när han botade på sabbaten, när han lät sig hyllas som kung, och när han drev ut månglarna ur templet. Korset var en direkt konsekvens av att Jesus följde Gudsrikets lagar, och därför kom att bryta mot romarrikets lagar. Så vad innebär det idag att ta sitt kors? Korsfästelse är lyckligtvis avskaffat som lagens strängaste straff. Så idag blir det snarare: Att ta sitt fängelsestraff och följa Jesus. Kanske är det inget självändamål för en kristen att hamna i fängelse. Men vi borde göra vad vi kan för att upprätthålla Gudsrikets lagar om kärlek och barmhärtighet och ickevåld. Även när det för oss i konflikt med världsliga lagar.

Problemet med avrustningen av granatgevär och haubitsar är inte lagbrottet. Problemet är att det finns många vapen kvar som inte är avrustade.

Här skriver Annika Spalde om avrustningsaktionerna.

Stanley Sjöberg välkomnar och ovälkomnar

Stanley Sjöberg skriver i Dagen om sin vision för nästa års ekumeniska Jesusmanifestation. Han vill att "bibeltroende kristna församlingar" ska förbereda manifestationen av "en ännu större kristen enhet av troende kristna". Samtidigt är han tydlig med vilka han inte vill ha med i manifestationen. Om detta årets Jesusmanifestation skriver han så här:

"Drivkraften i planeringen var att ge ett positivt alternativ till de nedvärderande framställningar som gjorts under flera år, när bilden av Jesus förändrats till oigenkännlighet och ändå välkomnats ända in i kyrkosammanhang. Exemplen är allt för många med "Ecce Homo" som mest uppmärksammade spektakel, välsignat av biskopar och domprostar."

Kan det sägas tydligare? Den Jesusbild Stanley Sjöberg avgränsar sig från är en Jesus som accepterar homosexuella. Och till Sjöbergs definition av "bibeltroende kristna församlingar" och "kristen enhet av troende kristna" hör inte de som välkomnar en sådan Jesus som accepterar homosexuella. Det vill säga stora delar av Svenska kyrkan.

Sjöberg manar till respekt för olikheter i traditioner och uttrycks-sätt mellan olika samfund, och till medvetenhet om att varje kyrkoenhet har en särskild kallelse i vårt land. Så problemet med den Ecce Homo-vänliga Svenska kyrkan är inte att den har uttryckssätt som kan vara stötande för andra kristna. Det är inte en estetisk fråga. Inte en mångfald som kan tolereras. För Stanley Sjöberg är Ecce Homo-vänligheten en bekännelsefråga. Något som alla "bibeltroende" måste samlas kring att ta avstånd ifrån. Det handlar om att värna "en frisk samhällskultur", och att visa för hela Sverige att Jesus är "värd att respekteras och inte längre får nedvärderas utan att Sveriges kristna reagerar med kraft".

Menar Stanley Sjöberg verkligen det som det låter som att han menar? Är homovänliga kristna inga riktiga kristna i hans ögon? Håller andra förgrundsgestalter för Jesusmanifestationen med Sjöberg om att manifestationen har denna udd mot homosexuella och mot homovänliga kristna i Svenska kyrkan?

Jag hoppas att jag har missförstått något här. För jag vill inte gärna tro att Jesusmanifestationens "ekumenik" har som syfte att ta avstånd från mig och många andra kristna.

What Would Jesus Do?

Folk kom till kyrkan med barn för att barnen skulle få leka och sjunga och kanske till och med höra något om Jesus. Men några lärjungar blev förargade och satte upp affischer om att minsann inte vem som helst kan vara välkommen till kyrkan. Visst påminner de här aktuella nyhetsklippen om något man hört förut...

Aktionsgruppen som kallar sig "ortodoxa kristna" har gjort ett ganska misslyckat försök till PR-kupp. De ville nog imitera Martin Luther genom att spika upp 95 teser på Högalidskyrkans port, som protest mot att kyrkan i fråga välkomnar folk som deltar i Pride-festivalen. Men när man agerar anonymt i skydd av mörkret kan man inte komma till tals själv. Affisherna togs snabbt ner, och i stället blev det Högalidskyrkans inkluderande barnverksamhet som fick extra uppmärksamhet i medierna. Och de "ortodoxa kristna" framstår inte som modiga reformatorer, utan som ogina homofober och simpla vandaler.

Somliga kristna borde nog gå en nybörjarkurs i civil olydnad och ickevåldsmotstånd. Eller ännu hellre slå upp sin bibel och läsa om hur Jesus bemötte barn och sådana vuxna som en del kallade för syndare för att de inte levde i konventionella kärnfamiljer. Ibland blir parallellerna så tydliga.

Hotet mot familjen

Ulf Ekman skriver om kärnfamiljens värde i ett blogginlägg. Jag förstår ganska lite av vad han säger. Till exempel skriver han: "Det är märkligt hur farlig kärnfamiljen är för stora delar av det politiska etablissemanget." Och så antyder han att det finns starka krafter som vill montera ner familjen. Vad menar han?

Jag kan bara komma på två kontroversiella frågor kring familjepolitiken just nu. Vårdnadsbidrag och samkönade äktenskap. Vårdnadsbidraget kan säkert ge ett välkommet tillskott till de familjer som meriterar sig för det. Men är de riksdagsledamöter som röstade emot vårdnadsbidraget fientliga till familjen? Det låter överdrivet. Inte heller kan väl samkönade äktenskap innebära något hot mot någon konkret familj. Snarare tvärtom. En del familjer som redan finns kan då få sin status som familj mera erkänd. Sammanlagt blir det bara plus och inga minus för familjerna i vårt land. Möjligen skulle motstånd mot samkönade äktenskap kunna ses som ett angrepp på vissa familjer. Men det var nog inte så Ekman menade.

Ska vi finna någon mer radikal familjemotståndare får vi lämna riksdagen och vända oss till Jesus själv. Nästan allt Jesus säger om kärnfamiljen är negativt. Den som vill vara en lärjunge måste vara beredd att välja bort sin familj. Inte bara föräldrar och syskon kan man bli tvungen att lämna för Jesu skull, utan också hustru och barn (lite androcentriskt formulerat, men det är så det står t ex i Luk 18:29). Även den familj som Ekman hyllar som det främsta exemplet på kärnfamiljens betydelse, Jesu egen familj, ifrågasätts av Jesus. När hans mor och bröder kommer och vill ta hand om honom vägrar han att träffa dem. I stället pekar han ut dem som "gör Guds vilja" som sin egentliga familj.

Våra folkvalda är nog inget större hot mot kärnfamiljen. Möjligen kan det efter hand bli utrymme för lite mera variation i familjernas sammansättning. Men om kristna började ta Jesu undervisning om familjen bokstavligt, då skulle kärnfamiljen bli utmanad på riktigt.

Saligare att giva offentligt eller i det fördolda?

Etikprofessorn Peter Singer menar att Jesus hade fel. Allmosor ska inte ges i det fördolda. Om vi skyltar med vår givmildhet ökar chansen att andra tar efter det vi gör, och blir generösa de också. Därmed gör vår gåva större nytta än om den varit hemlig och anonym.

Kanske har Peter Singer en poäng i detta. Samtidigt tänker jag mig att han utgår från ett annat samhälle än det svenska. I ett högskattesystem är de privata donationerna inte lika betydelsefulla. Höga skatter och generell välfärd jämnar ut levnadsstandarden mycket mer än vad aldrig så generösa donationer kan göra t ex i USA. Och jag har svårt att tro att Bill Gates & co sammanlagt kommer upp i 1% av BNP i internationellt bistånd. Så i Sverige kan det vara ännu viktigare att värna skattemoralen än det frivilliga givandet. Kanske kan vi lyda både Singer och Jesus genom att skylta med vår skattsedel och ge kollekten i det fördolda.

Men visst är det uppfriskande att få reflektera över bibeltrohet och kristen etik utan att det måste handla om sexualitet eller fortplantning. Jag ska försöka fortsätta med det här på min blogg.

Kan Jesus bli kränkt?

Bildsviten Ecce Homo har blivit ett fenomen. Återigen är många upprörda och kränkta över att dessa bilder ska visas. Till och med mordhot förekommer.

Själv blir jag mer upprörd över mordhot än över bilder. Det finns förvisso många smaklösa bilder av Jesus. Några av dem ingår i Ecce Homo-sviten. Många fler hänger i våra kyrkor. Men det finns inga bilder av Jesus som får mig att känna mig kränkt. Ännu mindre kan jag anse att Jesus blir kränkt. En som redan är korsfäst kan inte kränkas ytterligare.

Så det finns inga kränkande bilder av Jesus. Däremot finns det många bilder av hur Jesus blir kränkt. I nästan alla kyrkor finns bilder av hur Jesus torteras till döds på ett kors. En värre kränkning är svår att föreställa sig. Bilderna av korset och korsfästelsen borde påminna oss att den enda bild vi ska skydda från kränkningar är -- människan. Guds avbild. Stirra dig inte blind på bilden. Se människan i stället. Ecce Homo.