Svenska kyrkans utmaningar

Jag tänker mig att det är Svenska kyrkans särskilda sändning i Sverige att fortsätta vara en folkkyrka. Alltså en kyrka med många medlemmar och stor synlighet i samhället, med en strävan att nå ut till människor överallt i landet. Ambitionen att vara en folkkyrka för med sig särskilda utmaningar vad gäller tydlighet och delaktighet, vilket diskuteras extra intensivt för närvarande både här och där. Jag vill lyfta fram fyra punkter som är viktiga för Svenska kyrkans framtid som öppen och helig folkkyrka:

1) Att ha tydligt fokus på Jesus. En folkkyrka har otydliga gränser och måste därför vara extra tydlig med vad som är dess centrum. Centrum är Jesus. Det innebär att det är centralt att fira gudstjänst och be och fördjupa sig i evangeliernas berättelser om Jesus, men också att sträva efter att följa Jesus genom praktisk omsorg om medmänniskorna. Det måste inte alltid pratas om Jesus, men allt som kyrkan gör ska vara präglat av denna Jesus-centrering.

2) Att söka Guds rike, inte organisationens bevarande. Svenska kyrkans syfte är inte att bevara sin egen organisation så intakt och oförändrad som möjligt, även om det ibland kan verka så. Att i stället söka Guds rike kan handla om: Att sträva efter äkthet och kvalitet snarare än statistik och kvantitet. Att fråga efter var kyrkan gör mest nytta, inte var den syns bäst. Att minska omkostnaderna genom att dra ner på antalet anställda och antalet byggnader, och ge överskottet till de fattiga.

3) Att vara en medlemskyrka, inte en proffskyrka. Folket ska vara subjekt i en folkkyrka, inte bara objekt. Den främsta uppgiften för de anställda är att underlätta för andra att vara delaktiga i församlingen. Söndagsgudstjänsten ska präglas av så mångas bidrag som möjligt. Alla medlemmar (jag vägrar att säga tillhöriga) ska gång på gång inbjudas att bidra på fler sätt än bara med medlemsavgiften. Den formella demokratin skulle nog främjas av att de politiska partierna ersattes av kyrkopolitiska partier som kunde formulera tydligare visioner för kyrkan och därmed ge medlemmarna tydligare alternativ att välja mellan.

4) Att tolerera mångfald. Svenska kyrkan har traditionellt varit ganska toppstyrd och enhetlig. Detta har nog bidragit till att konflikter blivit bittrare, eftersom det funnits dåligt med utrymme för olikhet. Men i en folkkyrka med aktiva medlemmar måste det finnas generöst utrymme för mångfald. Olika sätt att uttrycka sin tro, olika sätt att fira gudstjänst, olika åsikter i kontroversiella frågor. Om kyrkans centrum blir tydligare, kan nog toleransen för olikheter också öka.

Vilken tydlighet vill vi ha? Del 2

I mitt förra inlägg skissade jag fem olika modeller för vad som skulle kunna menas med en "tydlig" kyrka. Jag tror det framgår att min favoritmodell är den femte. En fokuserad kyrka. Här ska jag utveckla mitt resonemang något.

Jag vill inte ha en entydig kyrka. Det skulle förutsätta en mera auktoritär och intolerant ordning. Motsatsen skulle kunna vara en diffus kyrka. Det vill jag inte heller ha. Vad jag önskar mig är en mångtydig kyrka, där många olika perspektiv och åsikter får brytas mot varandra. Visst vore det skönt om alla tyckte som jag. Men det är knappast en rimlig målsättning. Och som det heter, när alla tänker lika är det ingen som tänker särskilt mycket. En entydig kyrka skulle inte vara en kreativ miljö att vistas i.

En renlärig kyrka vore ännu tristare. Det finns inget som är så förödande för tron som ett överdrivet renlärighetsnit. Då präglas tron av rädsla för att göra fel. Rädsla att tänka själv. Rädsla att utvecklas. Läran får inte förväxlas med tron. Kyrkans lära är resultatet av alla tidigare generationers reflektion över tron och sökande efter förståelse. Vi ska inte sluta reflektera nu. Läran är inte en skatt att bevara utan ett kapital att investera.

Frimodighet kan förstås vara bra. Men frimodigheten hör nog mer hemma på individnivå än på samfundsnivå. Och frimodighet bör vara spontan, inte forcerad. Därför kan inte frimodighet vara målet. Frimodighet måste också kombineras med ödmjukhet och eftertanke, annars blir den i längden svår att uthärda.

Återstår då profilering och fokusering. Skillnaden mellan dessa båda modeller kan beskrivas som att man antingen prioriterar tydliga gränser eller ett tydligt centrum. En profilerad kyrka avgränsar sig och markerar skillnader. En fokuserad kyrka kan ha diffusa gränser, men det spelar ingen roll eftersom kyrkan hålls ihop av sitt centrum. Man kan också säga att profil handlar om att synas, medan fokus handlar om vad man själv fäster blicken på.

Vad ska då Svenska kyrkans fokus vara? Det skulle kunna formuleras på många olika sätt. Men jag tror att samsynen ändå blir större om vi försöker enas om kyrkans fokus än om vi skulle försöka komma överens om entydiga åsikter, den rätta renlärigheten eller den optimala profilen. Kyrkans fokus måste förstås ha med Jesus att göra.

Ofta har kyrkorna haft Jesu försoningsverk i centrum för teologi och förkunnelse. Men det är för snävt. Då hamnar en stor del av evangeliernas berättelser om Jesus i periferin. Jag skulle hellre säga kort och gott att Jesus ska vara fokus. Jesus som sann Gud och sann människa. Jesus är i fokus för att det är i honom vi möter Gud. Sådan Jesus är, sådan är Gud. Och Jesus är också i fokus för att han kallar oss till efterföljelse och ett fullt mänskligt liv. Sådan Jesus är, sådana ska även vi vara. Med Jesus i fokus blir medmänskligheten lika central som bön och nattvardsfirande. Liturgi och diakoni kan inte skiljas åt.

Vilken tydlighet vill vi ha?

Det är närmast en klyscha att säga att Svenska kyrkan är otydlig. Många kan nicka instämmande när Svenska kyrkans otydlighet kommer på tal. Många önskar sig en tydligare kyrka. Men ofta preciseras det inte vad som menas med en tydlig kyrka. Så för att i någon mån tydliggöra denna otydlighet ska jag här föreslå ett antal olika synonymer till "tydlig".

1) Entydig. En entydig kyrka är tydlig med vad den står för i olika frågor. Medlemmarna känner till kyrkans ställningstaganden och är lojala med dem. Entydighet kan uppnås genom likriktning eller genom att alla underordnar sig en stark ledare. Eller genom att det finns en hierarkisk och auktoritär struktur där besluten tas i toppen och är bindande för hela kyrkan.

2) Profilerad. En profilerad kyrka utgör en tydlig kontrast till sin omgivning. Man betonar det som är särskiljande i relation till kultur och samhälle och till andra kyrkor. Profilering kan uppnås genom drastiska ställningstaganden i kontroversiella frågor, genom inskärpande av normer och regler som gäller för kyrkans medlemmar, eller genom att man flitigt använder vissa nyckelord eller uttryckssätt.

3) Renlärig. En renlärig kyrka är tydlig med sin konfessionella identitet. Läran står i centrum och ska föras vidare i oförändrat skick. Renlärigheten uppnås enklast genom att man odlar en idealbild av kyrkans guldålder och motarbetar nya uttryckssätt.

4) Frimodig. En frimodig kyrka är tydlig i sin kommunikation. Man lindar inte in saker utan säger vad man tänker, oavsett hur andra kan tänkas reagera på det. Frimodigheten uppnås genom att man betonar hur mycket som står på spel, antingen vad gäller människors eviga väl eller någon samhällelig utmaning som kräver starkt engagemang för rättvisa och människovärde.

5) Fokuserad. En fokuserad kyrka har ett tydligt centrum för sin verksamhet. Allt annat ska relateras till centrum och ge uttryck för det centrala i tron. Fokusering uppnås genom att man envist tjatar om vad som är centrum och gör tydliga prioriteringar mellan viktigt och mindre viktigt.

Tala tydligare, Ann Heberlein

Jag har stor respekt för Ann Heberlein. Hon är teologie doktor i etik, författare och feminist, och flitig gäst på kultursidor och i TV-soffor. Nästan alltid har hon intressanta och tänkvärda saker att säga. Det är därför jag är besviken på hennes senaste utspel.

Ann Heberlein skriver i en krönika i Kyrkans Tidning att hon vill lämna Svenska kyrkan. Hon har tröttnat på att Svenska kyrkan är otydlig och ängslig. Och att det talas för lite om synd. Den utlösande faktorn som fick henne att inse att hon är "andligen hemlös" var Svenska kyrkans medverkan under politikerveckan i Almedalen. På kyrkans tält stod uppmaningen "Varannan vatten", som påminnelse att inte dricka för mycket alkohol. Inget mer centralt Guds ord. Och när Mona Sahlin var gäst i domkyrkan hälsade domprosten ovana kyrkobesökare särskilt välkomna. Då kände sig Ann Heberlein exkluderad, eftersom hon brukar gå i kyrkan.

Jaha. Jag hade hoppats på en lite skarpare analys. Ann Heberlein är teolog. Vanligen uttalar hon sig skarpsynt och välformulerat. Men när hon vill uttrycka sin besvikelse över Svenska kyrkan, efter flera års missnöje, kommer hon inte längre än till schablon 1a. Svenska kyrkan är otydlig. Rädd att stöta bort människor. Och det talas för lite om synd. Det är synd att inte Heberlein själv kan vara lite tydligare i sin kritik. Vilken tydlighet är det som är önskvärd? Måste man använda ordet synd för att kunna tala om saken synd? Hur kan man nå en balans mellan öppenhet och djup? Hur ska man predika så att både konfirmander och teologie doktorer känner sig tagna på allvar?

Och vem är egentligen Svenska kyrkan? Svenska kyrkan består av 13 stift, 1 800 församlingar och 6 miljoner medlemmar. Varje dag möts tusentals människor för gudstjänst, själavård, gemenskap och diakoni. Det är allt detta tillsammans som är Svenska kyrkan. Två, tre exempel på saker man inte gillar räcker inte för att ha fångat in vad som är typiskt för Svenska kyrkan. Och det som syns i media kan förstås aldrig bli representativt. En präst som talar tydligt om Jesus och synd är ingen nyhet. Bara det extraordinära eller omstridda sticker ut tillräckligt för att synas. Därför är det svårt att uttala sig samtidigt entydigt och rättvist om en så mångfacetterad företeelse som Svenska kyrkan. Svepande omdömen, som att kyrkan är otydlig, är troligen mest baserade på fördomar och selektiv perception.

Ann Heberleins upplevelse att inte bli tagen på allvar förtjänar att tas på stort allvar. Kyrkan måste ständigt kritiseras och reformeras. Men jag undrar om Ann Heberlein tar sig själv på allvar i den kritik hon framför. Var finns hon med som subjekt? Till Dagen säger hon: "Om man som jag inte är prästvigd har man ingenting att säga till om. Svenska kyrkan är inte ett dugg intresserad av sådana som jag." Detta sagt av en teologie doktor som skriver krönikor i Kyrkans Tidning. Ann Heberlein har en starkare röst i Svenska kyrkan än vad de flesta präster har. Det bevisas av alla rubriker och blogginlägg som genereras av hennes fundering på att kanske lämna kyrkan. Nu har hon ett gyllene läge att formulera en skarpare och tydligare och mera konstruktiv kritik av det hon tycker är fel i Svenska kyrkan. Vi är många som väntar på vad hon kan ha att säga.

Uppdatering: Jag missade intervjun med Ann Heberlein i Kyrkans Tidning. Där är hon avsevärt tydligare än i sin krönika. Men jag ser fortfarande fram emot att få höra mer.