fredag 7 november 2008

Homosexuella - dåligt för barn?

I en ledare i Dagen tar Elisabeth Sandlund till starka ordalag för att beskriva det allvarliga hot mot vårt samhälle som en könsneutral äktenskapslagstiftning innebär. Det må väl vara hänt att man tar i för att höras. Men det bekymrar mig hur Sandlund och andra debattörer på hennes sida i äktenskapsfrågan använder barnen som retoriskt slagträ. Så här skriver Sandlund:
"De stora förlorarna är, som så ofta framhållits, barnen, vars trygghet, förankring, utveckling och rättigheter helt lämnats åt sidan för att en liten grupp vuxna ska kunna få som de vill."
Närmare förklaring till hur barnens "trygghet, förankring, utveckling och rättigheter" skulle hotas av att ordet partnerskap i lagen ändras till äktenskap, lämnas inte. Men den lilla gruppen av vuxna som vill få igenom sin vilja måste rimligen syfta på de homosexuella som vill få lov att gifta sig. Sandlunds resonemang kan alltså sammanfattas så här: Homosexuella - dåligt för barn. Läsaren får själv fylla i de saknade tankeleden, utifrån sina antaganden om homosexuella.

Resonemanget kan fyllas ut med olika mellanled för att få ekvationen att gå ihop. Ett exempel kan vara: Homosexuella - infertila relationer - adoptivbarn, styvbarn - dåligt för barn. Men för att detta ska bli ett argument mot samkönade äktenskap måste man också underkänna alla infertila heterosexuella äktenskap, liksom alla adoptioner och ombildade familjer. Det är det få som vill göra. Ett annat exempel kan vara: Homosexuella - antingen pappa eller mamma saknas i familjen - dåligt för barn. Men även detta argument drabbar förstås en massa andra familjer än just samkönade äktenskap.

Stefan Swärd, som är en ärlig debattör, redovisar på sin blogg några andra sätt att fylla ut resonemanget. En möjlighet är: Homosexuella - splittrade familjer, dålig relation till biologiska föräldrar - dåligt för barn (28/10, 29/10). Detta argument är förstås snarare ett argument mot att heterosexuella föräldrar skiljer sig än ett argument mot att homosexuella föräldrar håller ihop sin relation. Ett annat argument hos Swärd, som jag tror närmar sig sakens kärna, ser ut så här: Homosexuella - färre fasta förhållanden, problematisk sexualitet - dåligt för barn (29/10). Återigen är det förstås ologiskt att göra detta till ett argument just mot homosexuella par som vill ha en fast och trogen och varaktig relation. Men det antyder att det i själva verket är homosexuellas sexliv som upplevs som problemet. Detta bekräftas av Swärd när han säger att han "har Romarbrevet 1 i bakhuvudet" när han tänker på dessa frågor (31/10). Detta argument skulle kunna byggas ut till: Homosexuella - Rom 1 - gudlöshet, onaturligt sex, sexuella perversioner, män som förnedrar sina kroppar med varandra - dåligt för barn.

Det är nog fler än Stefan Swärd som har detta "i bakhuvudet" när de debatterar samkönade äktenskap. Annars är det svårt att förklara hur så många så lättvindigt kan acceptera så dåligt underbyggda argument. Det är något med homosexuellas sexualitet som är stötande och hotande. Ibland sägs detta i klartext, som i Åke Greens famösa predikan. Oftare ligger det under ytan, men bidrar till att man instinktivt tar avstånd från att erkänna homosexuella relationer. Därför är det många som kan fylla i resonemanget "Homosexuella - dåligt för barn" på ett självklart sätt, utan att reflektera över om argumenten egentligen håller ihop logiskt.

Men det är inte den bristfälliga logiken som är det främsta problemet med det här resonemanget. Problemet är att fördomarna mot homosexuella bekräftas och förstärks när det gång på gång upprepas: Homosexuella - dåligt för barn. Homosexuella stämplas på ett sätt som vi inte skulle acceptera om det gällde andra grupper av människor. Det blir mer uppenbart obehagligt om vi säger "Romer - dåligt för barn", eller "Invandrare - dåligt för barn". Eller för den delen: "Konservativa kristna - dåligt för barn". Om man upprepade det påståendet i olika varianter skulle människor inbjudas att fylla i med sina fördomar om konservativa kristna och exempel på hur barn utsatts för övergrepp i extrema sekter. Men det vore förstås inte ett anständigt sätt att tala om konservativa kristna. Därför är det inte heller ett anständigt sätt att tala om homosexuella.

6 kommentarer:

Moa sa...

Alltså jag retar mig på det här "vänsterliberal" som du kallar dig själv. Det finns inget sådant begrepp. Socialliberal har det kallats, den falang av liberalism som t ex Bengt Westerberg tillhörde på sin tid. Men allt det här vet du redan. Så varför hitta på ett nytt ord? Vad är din dolda agenda i det här? Att du är socialist men inte kan ta ordet i din mun? Att verka mer vänster än socialliberalerna? Kallas inte det helt enkelt - socialdemokrat? Vad, vad?

hapax sa...

@ Moa

Begreppet finns. Ordet vänsterliberal får 9 270 träffar på google och finns som uppslagsord på Wikipedia. Sedan är det kanske lite otydligt vad det betyder. Det finns inget svenskt parti som är vänsterliberalt (däremot ett danskt, Radikale venstre). Så när jag kallar mig själv vänsterliberal uttrycker det en politisk position som inte är lojal mot ett visst parti, men som hamnar till vänster om mitten i svensk politik. Jag är liberal, inte socialist, eftersom jag utgår från individens friheter och rättigheter snarare än klassintressen och klasskamp. Och jag vill inte kalla mig socialliberal eftersom det ordet oftast förknippas med Folkpartiet, som jag ganska sällan håller med i olika sakfrågor. Någon dold agenda tror jag inte att jag har. Blev det klarare så?

Kraxpelax sa...

Hur barnen mår av detta är en empirisk fråga. Den kan inte avgöras på förhand. Franmtiden får utvisa. Vi har på så sätt ett storskaligt experiment. Jag tror det blir mycket smärtsamt. För min egen del hade det varitr rena katastrofen, så mycket vet jag.

Sexualpolitiskt klargörande:

http://luzgannon.blogspot.com/

Kraxpelax sa...

Åh, en sak till. Jag säger ingenting på grundval av antaganden om homosexuella. Det jag säger säger jag på grundval av inhämtad kunskap, men det gör jag inte här.

hapax sa...

@ Kraxpelax

Som du påpekar så kan det inte avgöras förrän i efterhand vad de faktiska konsekvenserna blir för barnen av en förändrad äktenskapslag. Själv har jag svårt att tro att det har någon avgörande betydelse alls för barnen huruvida deras föräldrars relation kallas för partnerskap eller äktenskap. Barnargumentet är ett villospår i äktenskapsdebatten.

Om man är bekymrad över vad det innebär för barn att växa upp med homosexuella föräldrar så är det en helt annan politisk fråga. Då handlar det om homosexuellas rätt att skaffa barn och ha vårdnad om barn. Men de frågorna är inte alls uppe för diskussion nu. De frågorna är redan avgjorda. Homosexuella har rätt att vara föräldrar. Och den forskning som finns på området visar att homosexuella generellt sett varken är bättre eller sämre föräldrar än heterosexuella. Det är helt andra faktorer som avgör om man är en bra förälder för sina barn.

Anonym sa...

Nej, det är en mycket underlig koppling, att koppla ihop barns mående med en förändrad äktenskapslag som innebär att även homosexuella får gifta sig.

Barn föds både inom och utom äktenskap både av heterosexuella och homosexuella föräldrar. Lagen påverkar inte homosexuellas möjligheter att bli föräldrar, för det blir de ju redan! Men det vägrar motståndarna att erkänna. De låtsas som att dessa barn inte finns.

Och andras, heterosexuellas barn, påverkas inte ett dyft av att Kalle och Olle eller Mia och Karin får gifta sig. Det är ju löjligt att påstå det!

Det ligger något underliggande om att det är farligt för barn att få vetskap om att inte precis alla människor i ett samhälle är heterosexuella, utan att det finns andra sexuella läggningar också. Läggningar som är medfödda och inte självvalda. Obehagligt. Som om homosexualitet skulle utgöra ett hot mot samhället.