Det var en gång en förlovad flicka som på märkliga vägar blev gravid utan sin fästmans medverkan. Fästmannen valde att ändå gifta sig med henne och ta hand om hennes barn som sitt eget. Det är denna familj som vi återskapar och hyllar med våra julkrubbor. Ett nyfött barn. En ung ogift mamma. En man som som inte är barnets pappa men som vill bli det. Den lilla familjen är omgiven av änglar och herdar och vise män. Och alla ser de med vördnad på det nyfödda barnet.
För barnet är det viktigt att få växa upp i en stabil och kärleksfull familj. De som åtar sig att vara barnets föräldrar gör förstås det viktigaste jobbet. Men det är också viktigt att det finns andra runtomkring som stöttar familjen. Och samhällets erkännande av familjen är också viktigt. Inga barn ska behöva känna sig oäkta eller illegitima för att omgivningen inte erkänner deras familj som en "riktig" familj. Därför är det ologiskt och djupt tragiskt att barnens bästa används som argument mot samkönade äktenskap. Det finns samkönade par med barn i vårt samhälle, vare sig dessa par får gifta sig eller inte. Med omgivningens stöd och samhällets erkännande kan dessa familjer få högre grad av stabilitet. Det borde bara kunna vara bra för barnen, inte dåligt.
Den heliga familjen måste inte bestå av ett gift heterosexuellt par som får gemensamma biologiska barn minst nio månader efter vigseln. Julkrubban påminner oss om att familjer kan se ut på olika sätt. Guds son kunde växa upp till sann människa i en styvfamilj, fast han föddes i ett stall av en ogift mor. Det som gör familjen helig är inte det biologiska släktskapet eller föräldrarnas sexualitet. Det som gör familjen helig är att föräldrarna trofast och kärleksfullt tar hand om varandra och barnen. Då är de omgivna av änglar.
Om kriget kommer... duck and cover
4 timmar sedan
6 kommentarer:
Östros är ett bra exempel på hur det numera utslitna "barnperspektivet" ständigt hävdas av skenheliga kretiner som sitter och grandiost dinglar med benen längst ut på den extremreligösa högerkanten. Till råga på allt i en profan juridisk lagskrivningsfråga som inte har ett skvatt med självvalt kyrkspring och bedjeri att göra.
Vilka barn är det som skulle fara illa av att jag som vuxen karl ( utan barn) gifter mig med en lika vuxen och barnfri karl? Är det grannens inlärt homofoba pingstvänsungar som tycker illa vara och sen automatiskt skadas för livet eller?
Det är tendensiöst och motbjudande att "barnens bästa" här ständigt används som slagträ och ursäkt av extremkristna karlar (oftast) för att negativt särbehandla och misskreditera homosexuella människor ute i samhället.
Helst via tvingande lagstiftning som gäller hela befolkningen...
I andra sammanhang så tycks det här inte finnas nåt behov av att hjärtknipande hävda barnperspektiv oavsett hur många ungar som misshandlas, våldtas och mördas i heterofila kärnfamiljebildningar..
I trons och vidskepelsens värld så täcker skygglapparna hela ansiktet.
Anonym: Välkommen hit! Om du skriver fler inlägg så använd gärna en signatur, så det går att se vilka inlägg som hör ihop.
Jag håller med dig om att barnargumentet mot samkönade äktenskap är helt utan argumentativ kraft. Det är lite märkligt att se så många engagera sig så starkt i en fråga med så svaga argument. Man anar att de verkliga skälen finns under ytan någonstans.
Men jag håller inte med om att det är typiskt för troende att argumentera svagt. Se bara på förespråkarna för FRA-lagen nu i dagarna. Även där måste de verkliga skälen vara några andra än de som framhållits i debatten. Hyckleri är inget kristet monopol.
Hapax:
"Det är lite märkligt att se så många engagera sig så starkt i en fråga med så svaga argument. Man anar att de verkliga skälen finns under ytan någonstans."
Dom verkliga skälen är följande:
Från kristen synvinkel, bibeln fördömer homosexualitet men utan att ge några skäl alls till varför. Därför så blir argumenteringen vag och osäker. Seriösa kristna är inte tvärsäkra på varför Gud skulle ha något emot homosexualitet.
Nästa skäl. Det har under flera årtionden ansetts som viktigt att barn har två föräldrar av vardera könet och att barnet har rätt till sina föräldrar, samtidigt är det många som inte anser att vuxna har någon självklar rätt att ha barn.
Många relaterar till sig själva, bland annat jag. Jag är mycket tacksam för att jag fick ha två föräldrar av olika kön. Argumenteringen för det blir också ganska vag och bygger på en massa käsnlor som inte är så lätt att formulera på ett läsvänligt sätt på en blogg.
Varför anses det som viktigt att pappor tar ut sin pappaledighet om det nu är så att könet på föräldrar inte spelar någon roll för ett uppväxande barn?
Sen, det är inte bara barnets bästa som många tänker på utan även nationens bästa. Det är en trygghet för barn om de har vuxna som strävar efter att leva i stabila förhållanden där föräldrarna anses som två viktiga personer som inte kan bytas ut hursomhelst.
z999: Några snabba svar på det du skriver.
1) Bibeln uttrycker ingen åsikt alls om homosexualitet, eftersom homosexualitet är ett modernt begrepp som var okänt före 1800-talet. Med homosexualitet är det alltså som med socialism eller jämställdhet -- vi kan argumentera utifrån bibelord för den ena eller andra hållningen till dessa företeelser. Men ingen kan på ett entydigt sätt ha Bibeln på sin sida.
2) Det är värdefullt för både mig och mina barn att jag är pappaledig och bygger upp en god och nära relation till dem. Inte för att jag är av manligt kön, utan för att jag är deras förälder.
3) "Det är en trygghet för barn om de har vuxna som strävar efter att leva i stabila förhållanden där föräldrarna anses som två viktiga personer som inte kan bytas ut hursomhelst." Precis så. Och föräldrar är förstås de som varaktigt tar hand om barnet, även om de inte skulle vara barnets genetiska ursprung. Eller är du emot adoptioner och styvföräldrar också?
Intressanta saker du tar upp!
Själv lever jag i en ytterst hetronormativ familjebildning. Jag är nämligen både hetrosexuell och lyckligt gift med en person av motsatt kön. Det som skiljer mig från mängden är bl a att jag och min man valt att avstå från egna barn. Att välja bort föräldraskapet anses av många vara oerhört provokativt.
För mig blir det rätt konstigt när argumenten mot samkönade äktenskap handlar om att äktenskapets huvudfunktion är att ta emot och fostra barn. Men vi som inte vill? Och alla som inte kan? Enligt den ovan nämnda argumentationen kunde vi ju lika gärna låtit bli att gifta oss...
Ordningsfrun: Välkommen hit! Trevligt att få kommentarer även till lite äldre inlägg.
Det är intressant att det kan upplevas som provocerande att medvetet avstå från barn. På något sätt utmanar det alltså våra föreställningar om vad som är "naturligt". Själv har jag nog lättare att känna förståelse för ett sådant val nu när jag har egna barn. Inte för att jag ångrar mig, men för att det blivit tydligt hur mycket annat man väljer bort.
Skicka en kommentar