När man läser Dagen kan man få intrycket att samkönade äktenskap är det största hotet mot vårt samhälle sedan Andra Världskriget. Jag ser inget hot. Men jag tycker det är ledsamt att homosexuella utmålas som ett hot. Och som kristen tycker jag det är extra ledsamt när kristendomen och Bibeln används som tillhyggen mot en utsatt minoritet. Det är därför jag envisas med att skriva om en debatt som jag egentligen tycker handlar om ett skenproblem.
Idag publicerar Dagen ett antal artiklar som ger lite andra infallsvinklar på samkönade äktenskap än tidningens egen linje. Guldstjärna för det. Ett par av artiklarna är intervjuer med två präster i Svenska kyrkan som har olika åsikter om samkönade äktenskap. Dels Anna Sophia Bonde, dels Lars Gårdfeldt. Båda två är välartikulerade debattörer, och dessutom sympatiska personer och bra präster.
Dagen har satt rubriken "Svenska kyrkans präster splittrade om äktenskapet". Visst har Bonde och Gårdfeldt olika åsikter. Men är vi inte mer splittrade än så här, så är det väl inget större problem. Gårdfeldt berättar om sin kamp för att få omgivningens erkännande av relationen han har till den man han levt med i tjugo år. För honom är det en livsavgörande fråga, säger han. Bonde är emot kyrklig välsignelse av samkönade relationer, men vill tona ner frågans betydelse. Det är viktigare att fråga sig hur Gud vill att man själv ska leva än att bekymra sig över hur andra ska leva, menar hon. Klokt sagt.
Tre saker tycker jag blir tydliga när jag läser de här intervjuerna. För det första att det som är en livsavgörande fråga för Gårdfeldt är en mera teoretisk fråga för Bonde, som inte berör henne personligen i någon större utsträckning. Hon har ingen anledning att prata om sitt eget privatliv i det här sammanhanget. För det andra att det borde vara möjligt för Svenska kyrkan att finna en lösning där både Gårdfeldt och Bonde respekteras utifrån sina förutsättningar. Gårdfeldts äktenskap kan erkännas och välsignas av kyrkan samtidigt som Bondes uppfattning respekteras och hennes gåvor tillvaratas i kyrkans tjänst utan några som helst inskränkningar. För det tredje att det ändå bränner till när Bonde säger att det borde bli problem för troende homosexuella att leva ut sin sexualitet. Det hon säger då är ju att Gårdfeldt lever i synd med sin man. Hans äktenskap, om det nu får kallas det, borde enligt henne inte vara förenligt med hans tro.
Dessa synpunkter på homosexuellas relationer är så normaliserade i kristna sammanhang att de kan yttras bara så där. Om vi i stället skulle vända på saken och säga att det borde vara svårt för troende att leva i jämställda heterosexuella äktenskap, när Bibeln så tydligt säger att kvinnan ska underordna sig sin man, så kanske det kan illustrera problemet. Är Bonde så bibliskt troende att hon i allt underordnar sig sin man? Jag vet inte. Och jag tycker verkligen inte att jag har med det att göra. Det känns som ett ganska grovt övertramp bara att formulera den frågan. Hur hon och hennes man förhåller sig till Ef 5 är deras ensak.
På samma sätt borde Gårdfeldt och hans man få ha integriteten och förtroendet att själva ta ansvar för sin relation och hur de relaterar den till Bibeln och till sin tro. Ingen borde kasta bibelord på dem eller ifrågasätta deras kärlek eller deras tro, bara för att de har valt att leva med varandra. Jag har en dröm att vi en dag ska komma dithän att det blir lika ointressant och osakligt att ha synpunkter på Gårdfeldts äktenskap som att ha det på Bondes äktenskap. Att de bådas tro och kärlek ska erkännas av deras medkristna på samma sätt. Och att Bondes princip om att fråga sig hur man själv ska leva i stället för hur andra ska leva, ska få gälla fullt ut.
Här och här ligger ett par debattartiklar som också framför andra synpunkter än Dagens egen linje.
Idag publicerar Dagen ett antal artiklar som ger lite andra infallsvinklar på samkönade äktenskap än tidningens egen linje. Guldstjärna för det. Ett par av artiklarna är intervjuer med två präster i Svenska kyrkan som har olika åsikter om samkönade äktenskap. Dels Anna Sophia Bonde, dels Lars Gårdfeldt. Båda två är välartikulerade debattörer, och dessutom sympatiska personer och bra präster.
Dagen har satt rubriken "Svenska kyrkans präster splittrade om äktenskapet". Visst har Bonde och Gårdfeldt olika åsikter. Men är vi inte mer splittrade än så här, så är det väl inget större problem. Gårdfeldt berättar om sin kamp för att få omgivningens erkännande av relationen han har till den man han levt med i tjugo år. För honom är det en livsavgörande fråga, säger han. Bonde är emot kyrklig välsignelse av samkönade relationer, men vill tona ner frågans betydelse. Det är viktigare att fråga sig hur Gud vill att man själv ska leva än att bekymra sig över hur andra ska leva, menar hon. Klokt sagt.
Tre saker tycker jag blir tydliga när jag läser de här intervjuerna. För det första att det som är en livsavgörande fråga för Gårdfeldt är en mera teoretisk fråga för Bonde, som inte berör henne personligen i någon större utsträckning. Hon har ingen anledning att prata om sitt eget privatliv i det här sammanhanget. För det andra att det borde vara möjligt för Svenska kyrkan att finna en lösning där både Gårdfeldt och Bonde respekteras utifrån sina förutsättningar. Gårdfeldts äktenskap kan erkännas och välsignas av kyrkan samtidigt som Bondes uppfattning respekteras och hennes gåvor tillvaratas i kyrkans tjänst utan några som helst inskränkningar. För det tredje att det ändå bränner till när Bonde säger att det borde bli problem för troende homosexuella att leva ut sin sexualitet. Det hon säger då är ju att Gårdfeldt lever i synd med sin man. Hans äktenskap, om det nu får kallas det, borde enligt henne inte vara förenligt med hans tro.
Dessa synpunkter på homosexuellas relationer är så normaliserade i kristna sammanhang att de kan yttras bara så där. Om vi i stället skulle vända på saken och säga att det borde vara svårt för troende att leva i jämställda heterosexuella äktenskap, när Bibeln så tydligt säger att kvinnan ska underordna sig sin man, så kanske det kan illustrera problemet. Är Bonde så bibliskt troende att hon i allt underordnar sig sin man? Jag vet inte. Och jag tycker verkligen inte att jag har med det att göra. Det känns som ett ganska grovt övertramp bara att formulera den frågan. Hur hon och hennes man förhåller sig till Ef 5 är deras ensak.
På samma sätt borde Gårdfeldt och hans man få ha integriteten och förtroendet att själva ta ansvar för sin relation och hur de relaterar den till Bibeln och till sin tro. Ingen borde kasta bibelord på dem eller ifrågasätta deras kärlek eller deras tro, bara för att de har valt att leva med varandra. Jag har en dröm att vi en dag ska komma dithän att det blir lika ointressant och osakligt att ha synpunkter på Gårdfeldts äktenskap som att ha det på Bondes äktenskap. Att de bådas tro och kärlek ska erkännas av deras medkristna på samma sätt. Och att Bondes princip om att fråga sig hur man själv ska leva i stället för hur andra ska leva, ska få gälla fullt ut.
Här och här ligger ett par debattartiklar som också framför andra synpunkter än Dagens egen linje.
4 kommentarer:
Att tillvarata alla människors rättighet att vara en del av samhället är väl att samhället har kommit så långt att man accepterar att två HBT-personer bildar par och betraktas som gifta i det civila samhället - ett kvitto på jämstaldhet mella hetero och HBT .
Men att samfund som har utvecklat en trosuppfattning som gör det svårt att medverka till välsignelse av företeelsen skall tvingas till underkastelse via tvångsåtgärd går inte ihop.
Svenska Kyrkan har ju sagt att de är villiga att viga alla parrelationer som staten erkänner.
Men de villkorar det med att får behålla vigselrätten - annars är det inte genomförbart tycks de anse. Är inte tron mer värd än vigselrätten.
Välsignelse med trosuppfattningen som grund borde vara möjligt.
Det är i motståndarna till homoäktenskaps intresse att måla upp som om samhället kommer att gå åt pipsvängen om dessa införs. De spelar på folks känslor och rädslor genom att insinuera det.
Jag tror också att många inom kanske främst frikyrkorna, känner sig alltmer trängda i dagens Sverige, därför att de uppfattningar man har där blir alltmer ovanliga i samhället utanför de kyrkorna ("i världen") som de brukar uttrycka det. Deras traditionella åsikter kring homosexualitet, abort, samboskap, sex, äktenskap, skilsmässa osv skiljer sig från samhällets i stort. Man brukar stolt hävda att man inte ska bry sig om "världens" åsikter utan stå upp för de värderingar man har i kyrkan, men jag tror att en del tycker att det är besvärligt att ha avvikande åsikter från arbetskamraters t ex.
Och en del kanske tycker att de har svårt att motivera dessa ståndpunkter inför sig själva, och då blir det också svårt att motivera dem inför andra som inte är med i kyrkan.
Man märker själv att det inte blir katastrof av att folk lever som sambo, får barn utan att vara gifta osv. Det kan nog vara påfrestande att känna att man blir ifrågasatt av andra icke-troende och hela tiden måste gå på tvärs med tidsandan (även om man vet att man ska vara stolt över att göra det).
Man kan fråga sig varför det läggs så stort krut på att motarbeta homosexuella inom vissa kyrkor, när man ser genom fingrarna med andra saker som också är fel enligt Bibeln.
Det väljs verkligen ut vad det är man motarbetar och fördömer, det skulle lika gärna kunna vara helt andra saker än homosexualitet...
@ Anonym
Jag misstänker att du är samma anonym som skrivit en del andra kommentarer här. Välkommen hit! Men skulle du inte kunna ta dig ett smeknamn så man ser vilka kommentarer som är av samma person?
Tänk om kyrkan istället kunde lägga lika mycket energi på frågor som faktiskt spelar roll, vem i hela friden bryr sig om man kallar det för äktenskap eller inte? Debatten är så infekterad, och skulle en utomstående säga vad de associerar till ordet 'kristen' skulle homofientlig hamna högt på listan. I jämförelse med att förlåta, älska och värna om de små och fattiga tycks Jesus bry sig föga om vad man gör eller inte gör i sängkammaren.
Skicka en kommentar