söndag 7 september 2008

Synd, Del 2

Kanske är det inte så många som orkat läsa min långrandiga katekesförklaring om verksynden. Så här kommer först ett kort sammandrag: Det finns två olika kristna sätt att se på vad som menas med synd. Antingen är synd olydnad mot Gud, genom att man bryter mot Bibelns eller kyrkans regler. Eller så är synd att göra människor illa, och då är det konsekvenserna snarare än reglerna som gör handlingen rätt eller fel.

De flesta kristna skulle nog mena att de här två definitionerna av synd sammanfaller på det ena eller andra sättet. Synd är både olydnad mot Gud och kärlekslöshet mot medmänniskan. Men det finns många olika sätt att förena dessa perspektiv. Mitt förslag är att alternativ två är det som definierar vad som är synd: Synd är allt det som skadar och bryter ner mig och mina medmänniskor och hela skapelsen. Men att detta, som alltså är etiskt fel, kan kallas för synd beror på att det per definition är olydnad mot Gud att skada och bryta ner Guds skapelse. Det vi har gjort mot våra bröder och systrar, har vi också gjort mot Gud. Inget annat. Det finns så att säga inget sätt att kränka Gud direkt, utan att kränka Guds skapelse. Och det finns ingen kunskap om rätt och fel som är oberoende av vad våra handlingar får för konsekvenser. Rätt och fel bestäms empiriskt, inte logiskt-deduktivt.

Därmed blir det en tydlig skillnad mellan moraliska normer och religiösa normer. Att bryta mot religiösa normer, som att gå i kyrkan och att inte svära, är inte synd. Religiösa normer handlar om vår lojalitet mot vår religiösa tradition och mot den tro vi valt att praktisera. De är viktiga för vår religiösa identitet och vår andliga utveckling. Våra religiösa normer är till för vår andliga friskvård, så att säga. Men Gud blir inte kränkt om vi slarvar med böneliv eller tandborstning.

De moraliska normerna bestäms som sagt av vad som är nyttigt och bra för människor och ekosystem. Detta är ganska vagt och generellt uttryckt, men nu är vi på det principiella planet. Vad får då Bibeln för funktion för moralen? Som kristen är jag lärjunge till Jesus. Jag tror att hans väg är den väg som även jag ska försöka följa, i den mån jag kan. Därmed får berättelserna om Jesus en viktig funktion som bollplank och inspiration när jag söker vad som är rätt och gott att göra. Kristen etik är alltså en dialog mellan tradition och praxis, där nya erfarenheter efter hand korrigerar traditionen.

Nog om detta för nu. Flera delar följer.

3 kommentarer:

Lars Flemström sa...

Synd enligt min mening:
Arvsynden är det förhållandet att alla människor föds till en fallen värld, och kommer därför själva att bli både syndare och offer för både sin egen och andras synder. Arvsynden är konsekvensen av de första människornas synd. Man måste komma ihåg att ordet arvsynd myntades långt före den moderna genetiken, och har ingenting att göra med "arv" i genetisk mening.

Synd är sådant som strider mot Guds vilja, oavsett vad människors lagar och normer (även kyrkliga normer som inte har stöd i Guds ord) säger om saken. Man kan alltså inte säga att det är synd, som skadar andra människor; och det är inte synd som inte skadar andra människor.

Svaret på vad som är synd får vi alltså söka i Guds ord, som vi ska tolka med kyrkans hjälp - den tolkningstradition som kyrkan är satt att förvalta. Att sedan tillämpa det sålunda uttolkade Guds-ordet i en konkret situation, att avgöra vad som är rätt handlande i just den situationen, är inte alltid så enkelt. Tillämpningen kan i svåra fall kräva expertkunskaper inom olika områden, som präster och teologer kanske inte har. Som exempel kan nämnas militära konflikter, då man kanske måste använda eget våld för att stoppa andras våld. Vilka konsekvenser blir det?

Synd kan vara att göra det man vet är fel, eller att underlåta att göra det man vet är nödvändigt och rätt.

Men synden kan också vara omedveten, d.v.s oförutsedda konsekvenser av ett handlande som i beslutsögonblicket framstår som riktigt. Detta är en konsekvens av arvsynden; att det kan bli fel trots de bästa avsikter.

Även om den skada, som vållas andra människor eller oss själva, är en konsekvens av synden, är det likväl brottet mot Guds vilja som ÄR synden. Den som ingriper mot en misshandel, kan ju i värsta fall vålla värre skada en misshandeln. Det finns alltså ett försvarligt våld, som skadar anda människor, utan att den ingripande för den skull personligen gör sig skyldig till en synd. Det finns en risk att den kristna syndaläran urvattnas och ersätts med uppmaningar av typ "Nu ska vi vara snälla."

"Synd och förlåtelse" är ett annat begreppspar än "rätt och fel", "brott och straff", etc.

hapax sa...

@ lars flemström

Tack för tydlig och bra formulering av din position. Här kommer en lång och ett par kortare reflektioner:

1) Som du säger är det svårt i många konkreta situationer att tillämpa bibelord och se vad som utifrån dem är rätt handlande. Jag skulle säga att det i de allra flesta situationer saknas tydliga bibliska instruktioner för handlandet. Dels för att vår moderna värld på så många sätt skiljer sig från den som Bibeln förhåller sig till. Och dels för att åtminstone Nya testamentet ger ganska med sparsamt av tydliga och konkreta och generaliserbara instruktioner för handlandet. Där finns mer av exempel, allmänna principer samt detaljinstruktioner in i situationer som vi inte riktigt känner till. Gamla testamentet har desto fler konkreta regler, men de allra flesta av dem anser vi ju inte som relevanta för oss hednakristna. Nya testamentet är ingen regelbok för kasuistisk tolkning. Och kristendomen handlar inte om att upprätthålla ett system av handlingsregler (islam och judendomen har i det avseendet en annan hållning till sina skrifter än vad kristendomen har). Därför tycker jag det är ett omöjligt ideal att låta Bibeln vara enda rättesnöre för handlandet på det sätt som du föreslår.

2) Jag är nyfiken på hur du ser på relationen mellan Guds vilja och moral. Rent logiskt tycker jag konsekvensen av det du säger blir att synd och omoral är två begrepp som är oberoende av varandra. Men jag antar att du inte menar så.

3) Arvsyndsläran formulerades förstås före den moderna genetiken. Men jag undrar om arvet ändå inte är ganska så biologiskt tänkt. I de lutherska bekännelseskriftelserna talas det t ex om "fördärvad säd" som för arvsynden vidare till nästa generation.

Lars Flemström sa...

Kanske att jag skriver något om den traditionella kristna syndaläran på min egen blogg. Jag är inte teolog, utan uppvuxen med kyrkans och skolans utmärkta kristendomsundevisning vid mitten av 1900-talet. Svenska kyrkan var ju då fortfarande huvudman för de kommunala skolorna.

Arvsyndläran har allvarligt missbrukas på så sätt att vissa skulle vara mer ärftligt belastade med synd än andra.