Det slog mig plötsligt att jag inte visste vad äktenskap heter på grekiska. Om nu äktenskapet är ett så viktigt kristet ord som en del hävdar, så borde det ju vara vanligt i Nya testamentet. Ordet för äktenskapsbrott, moicheia, är vanligt förekommande i NT. Om man räknar med alla ord på samma stam (att begå äktenskapsbrott, äktenskapsbrytare, etc) blir det 32 träffar i NT. Men vad heter äktenskap?
Jag fick bläddra en del i mina lexika innan jag kom fram till att det vanliga ordet för bröllop, gamos, också kan betyda äktenskap. En (1) gång förekommer det i NT i den betydelsen. I Hebr 13:4. Poängen där är... Att man inte ska begå äktenskapsbrott.
Att ordet äktenskap inte är så viktigt i NT behöver förstås inte betyda att saken är oviktig. Men det ger lite perspektiv åt att Kd med flera nu i första hand försöker slå vakt om ordet äktenskap, inte saken. Kanske kunde regeringskris avvärjas om Kd tog lite hjälp av exegetisk expertis?
Jag fick bläddra en del i mina lexika innan jag kom fram till att det vanliga ordet för bröllop, gamos, också kan betyda äktenskap. En (1) gång förekommer det i NT i den betydelsen. I Hebr 13:4. Poängen där är... Att man inte ska begå äktenskapsbrott.
Att ordet äktenskap inte är så viktigt i NT behöver förstås inte betyda att saken är oviktig. Men det ger lite perspektiv åt att Kd med flera nu i första hand försöker slå vakt om ordet äktenskap, inte saken. Kanske kunde regeringskris avvärjas om Kd tog lite hjälp av exegetisk expertis?
18 kommentarer:
Det är klart att du har rätt i detta. Men en grundbult i kristen tro är att Gud skapade genom sitt ord, etc. Sedan han skapat djuren, ledde han fram djuren till människan för att människan skulle ge dem namn.
Begreppen fanns före tingen, och tingen fanns före deras språkliga dräkt. "Äktenskapet" mellan man och kvinna nämns redan i skapelseberättelsen och är en del av skapelseordningen: "till man och kvinna skapade han dem". (Inte till man och man eller kvinna och kvinna.)
Men sedan har vi detta med översättningen. Alternativen för bibelöversättarna har varit att antingen finna ett passande nordiskt ord, eller en nordisering av det hebreiska eller grekiska ordet.Eller en nordisering av något annat ord.
Jag har själv undersökt den etymologiska betydelsen av vårt ord "äktenskap", och min slutsats stöds av en artikel i DN. Har ingen länk just nu, men vill minnas att DN har en frågelåda om språkvård.
"Äktenskap", eg. "äkta börd" (att någon är född av någons lagvigda hustru - till skillnad mot bihustrur och slavinnor) syftar på lagligheten, och inte på den bibliska innebörden.
När detta ord (eg. äkta) börjar användas för relationen mellan mannen och den lagvigda hustrun, så är det lagligheten som avses. Det är fel, som ibland har påståtts från homosidan, att äktenskapet är en relativt ny företeelse som har samband med borgarklassens uppstigande o dyl.
Före reformationen gällde reglerades kyrkliga angelägenheter av den katolska kanoniska lagen. Kyrkvigseln har sedan Sverige kristnades och fram till 1908, då borgerliga vigslar infördes, varit det enda lagliga sättet att ingå äktenskap i Sverige. Dessförinnan gällde de hedniska ceremonierna.
Att ordet "äktenskap" skulle kunna reserveras för kyrkorna och heteroparen är rent nys. Det går inte att"ta patent" på ett allmänt använt ord. Även om Svenska kyrkan, mot förmodan, skulle säga helt nej till att viga homopar, finns inget som hindrar homosexuella att grunda ett eget trossamfund, som delar ut äktenskapsbevis till par som har genomgått den kyrkliga ceremonin.
Om ordet "äktenskap" avskaffas som juridiskt begrepp, vilket kd vill, kan det få oanade konsekvenser, internationellt. Resultatet av kd:s obstruktion kan bli att kyrkorna mister vigselrätten, utan att vi bekännelsetrogna kristna får ett dugg i utbyte. Rena bedrägeriet, alltså!
Lars/
Rätten att välsigna de som kommer till sin kyrka föreligger alltid.
Krångla inte till det.
Varför är inte kyrkan aktiv i sin marknadsföring av vanliga Gudstjänster? Där föreligger stora möjligheter att påverka och skapa en samhörighetskänsla?
Som sagt välsignelser är ett verktyg som kan hela mycket.
I dagens Bibel-”översättningar” påstås att äktenskap heter gámos på grekiska. Det är alltså så gámos översätts t.ex. i Heb 13:4: Äktenskapet skall alltså hållas i ära och den äkta sängen obefläckad (NT 1981).
Men gámos betyder Bröllop, detta var länge (till efter Lateranum IV 1215) så hedniskt att präster förbjöds medverka! Vissa tider på året var också förbjudna (in i 18/1900-tal): i Longefastan, t.ex. dvs. från 1:a Advent till och med 1:a Pingst, t.ex. (detta är alltså anledningen till 1900-talets Pingstbröllop: det var förbjudet att ordna Bröllop, och därmed Vigsel, före 2:a Söndagen i Pingst).
Heb 13:4 lyder alltså: Tímios o Gámos en pâsin kaì ä Koítän amíantos, pórnous kaì moixoùs krineî o Theós.
Hedervärt i allt är Bröllopet, och (den äkta) Sängen oantastlig/oskärad, ”män som går till sakralt prostituerade” och o-trogna må Gud döma.
Pórnous är alltså m-ä-n som av religiös plikt går till sakralt prostituerade i tempel (något som fortfarande finns Indien). Ordet por-, per- förekommer inte i Bibel-grekiska som verb med en kvinna som subjekt. Kvinnan; skökan, är objektet, som a n v ä n d s.
Av Heb 13:4 ser man att det hade varit kritik (Gnostiskt influerad) i Alexandria i 2:a århundradet mot Bröllop som h e d n i s k a.
Emellertid; krav på Askes och Celibat (och vegetarianism) var i forntiden ett säkert tecken på sekt och främmande lära (t.ex. Marcions sekt i Rom c:a 140 och Montanisterna i Mindre Asien en generation och två senare).
Stället översätts emellertid i 1900-talets andra hälft (sen-Modernitet): Äktenskapet skall alltid hållas i ära och den äkta sängen bevaras obefläckad. Ty otuktiga och äktenskapsbrytare skall Gud döma (NT 1981). Det finns mängder av exempel på detta utomlands.
Alltså: 2:a Budets ”m-ä-n som går till sakralt prostituerade i tempel”, byts (c:a 1200) ut mot skolastikens socialt disciplinerande generella favorit-begrepp ”o-tukt” (= heterosexuellt icke-”innehållande” dvs. continentia, av Hellenismens Sperma).
Moixoì (trolösa hushållsmedlemmar, maskulinum pluralis, som bryter mot 7:e Budet, hushållsbudet/Husbondemakten) blir äktenskaps-brytare, d.v.s. den exogama andra-hustrun Lat. adultera på dåtidens jurist-latin, bryter enligt celibatärernas/munkarnas ny-platonistiska/gnosticistiska begrepp, den endogama första-hustruns äktenskap).
Men ordet var ju Bröllop…
Lars Flemström skrev: ”När detta ord (eg. äkta) börjar användas för relationen mellan mannen och den lagvigda hustrun, så är det lagligheten som avses. Det är fel, som ibland har påståtts från homosidan, att äktenskapet är en relativt ny företeelse som har samband med borgarklassens uppstigande o dyl.”
Korrekt. Vi talar alltså om det ”första” äktenskapet, det rättsligt jämställda, endogama (parterna var släkt - vad Kejsar Ludvig den Fromme försökte avskaffa vid Kyrkomötete i Paris 829 med sin sken-bibliska lära om 7 Förbjudna Led).
I Romarriket och senare devalverades alla rättshandlingar om någon av parterna inte var (full) medborgare; hade Burskap och rätt att gifta sig jämbördigt. Lustigt nog är det sentida (1994) ”partnerskapet” en återuppståndet ojämlikt ”äktenskap”, eller Frillo-äktenskap som det hette (efter tyskans Friedel; kärlek). Det har inte fulla rättsverkningar (men förr i världen handlade detta alltid bara om kvinnan – dvs. barnen kunde berövas sitt arv om inte alla papper var ”i ordning”).
Lars Flemström skrev: ”Före reformationen gällde reglerades kyrkliga angelägenheter av den katolska kanoniska lagen.”
Roms s.k. ”kanoniska” lag har aldrig gällt i Sverige, liksom inte heller det ”kanoniska” testamentet (ett testamente gäller idag m i n d r e än för 100 år sedan!). Vissa delar – just inom familjerätten – tillämpades mellan Magnus III Ladislas’ Privilegiebrev 1280 (Drottning Helvigs Kröning i Söderköping – Magnus var redan gift med någon vars namn vi inte vet ;=) och Örebro Möte 1529 (det sista med klostren representerade).
Men detta (liksom Enväldets Kyrkolag 1686/1687 som Svenska Kyrkans e g e n lag) förutsätts av 1911 års Lagberedning och i 1900-talslitteraturen (Rohde).
Lars Flemström skrev: ”Kyrkvigseln har sedan Sverige kristnades och fram till 1908, då borgerliga vigslar infördes, varit det enda lagliga sättet att ingå äktenskap i Sverige. Dessförinnan gällde de hedniska ceremonierna.”
Också detta förutsätts i 1900-talets litteratur, men är falskt.
Ända till de s.k. ”Barnlagarna” 17/6 1917 (anti-barn lagar!!!) gällde nämligen Forntidens rätt i Sverige (med modifikationen att de radikala Renässans-platonisternas (”ny-humanisterna”) Absolutism också gällde… ”vigsel”;=)
"Vigseln" blev allenarådande 1915.
Om föräldrarna delade ”säng och säte” och fadren närvar vid Dopet [modren var inte med – hon skulle kyrktagas först 40 dagar efter nedkomst (förbjudet i Ärkebiskop Lars Kyrke-Ordning 1571) – och dopet skedde inom en vecka!], var det ett lagligt äktenskap – och barnen var äkta arvingar.
Med ”de hedniska ceremonierna” torde åsyftas Fästningen eller Trolovningen, som togs bort 1915! Blotta namnet fanns kvar – till 1971 ;=) Men de hedniska ceremonierna var Brud-loppet och Sängelaget (föregånget av Fackeldans på Salen). Först e f t e r bröllopsnatten var äktenskapet fullbordat – och kunde ångras…
Lagberedningen gjorde detta till o-sedlighet; ”Stockholmsäktenskap, mm – och barnen till ”o-äkta barn” (tillsammans med barn i ”återgångna” äktenskap (Romersk ”kanonisk” rätt och barn avlade i våldtäckt (som alltså var födda i äkta säng ända till 1918!!!) Se artiklarna ”Oäkta barn” och ”Äkta barn” i gamla Ugglan!
Samma skedde efter 1920 med från-skilda kvinnor, jfr länder där kvinnor skiljer sig till pengar….
Lars Flemström skrev: ”Att ordet "äktenskap" skulle kunna reserveras för kyrkorna och heteroparen är rent nys. Det går inte att "ta patent" på ett allmänt använt ord. Även om Svenska kyrkan, mot förmodan, skulle säga helt nej till att viga homopar, finns inget som hindrar homosexuella att grunda ett eget trossamfund, som delar ut äktenskapsbevis till par som har genomgått den kyrkliga ceremonin.”
Visserligen sant.
Lars Flemström skrev: ”Om ordet "äktenskap" avskaffas som juridiskt begrepp, vilket kd vill, kan det få oanade konsekvenser, internationellt. Resultatet av kd:s obstruktion kan bli att kyrkorna mister vigselrätten, utan att vi bekännelsetrogna kristna får ett dugg i utbyte. Rena bedrägeriet, alltså!”
Kan stämma…
Vad som däremot inte stämmer är talet om 1 man, 1 kvinna. All rätt förr i tiden handlar om att det var 1 man men många kvinnor. Inte ens Romare och Greker var monogama. Det finns rester kvar i t.ex. Morganatiska äktenskap i tysk Furstlig Privaträtt (och 1990-talets Partnerskap i olika länder). Framlidne Prins Bernhard av Nederländerna var född i ett sådant (och INTE arvinge till Lippe).
Ännu Fredrik VII av Danmark hade 1 hustru (Grevinnan Danner) och en Fru (Drottning Caroline) s a m t i d i g t…
Gámos betyder alltså Bröllop. INTE äktenskap. Och det fanns flera sorter, med eller utan likaställning (Makar) och/eller arvsrätt. Och olika upplösningsbarhet.
Det var alltså före Enväldet Domkapitlen som beslutade vid tvist om Äktenskap och Skilsmässa.
I majoriteten av fallen dömdes sm parterna ville - oavsett vad som stod i KO!
Enväldet försvårade Äktenskap och Skilsmässa genom att se kvinnan (Evas dotter) som vållande i alla fall...
Enväldet lade äktenskapsrätten på Carl XI personligen. I 1700-talets mitt på en Ecclesiastik-statssekreterare.
1810 kom en förordning som förenklade förfarandet. Sedan användes förlöpning (en fingerad, till Köpenhamn/Amerika) som rutin vid tingsrätterna (jfr Wendela Hebbe).
1911 års Lagberedning införde efter Romerska kyrkans (och 1800-talspietismens) mönster en avsevärt försvårad situation för kvinnor och barn.
Skilsmässa fördröjdes från 1 vecka till kanske 3 år!
3 kategorier barn förklarades arv-lösa och från-skilda kvinnor stod utan giftorätt.
Om-gifte och sär-kullar, som förut varit en självklarhet, motarbetades med all kraft i en extremt normativ och (ned)-värderande lagstiftning.
Det vanliga sättet att ingå Partnerskap i Romarriket var annars inte genom Bröllop utan genom sido-adoption, alltså i samma "led", parterna blev syskon, jfr hur David gifte sig med Sauls dotter Mikal, och att bruden kallas "syster" i Höga visan.
Flera av Juvenalis Satirer visar att Bröllopsformen var kontroversiell kring år 100 - men då för Slöjan, ett underordnings-attribut!
Det här med den kanoniska lagen får jag väl kolla upp, när jag får tid. Men vill minnas att kyrkan hade vidsträcka privilegier, bl a domsrätt över kyrkans egna tjänare och över vem som helst i kyrkliga angelägenheter. Mina slutsatser grundar jag på Inger: Svensk rättshistoria.
I början av 1900-talet reformerades äktenskapslagstiftningen, genom flera nya lagar under tiden ungefär 1908-1917. Man hade tidigare sett äktenskapets ingående som en process, som fullbordades med kyrkvigseln (eller fr.o.m. 1908 den s.k. borgerliga vigseln.)
Jag tror att Göran Koch-Swahne är lite fel ute och överdriver betydelsen av de brott med det förflutna som skett. Den egentliga skillnaden är att den nuvarande vigseln är både början och slutet på ingåendet av äktenskapetet. Men den juridiska betydelsen är densamma sedan medeltiden, att endast vigda personer var och är laglgigen gifta.
Under medeltiden var endast de, som vigts i kyrkan lagligen vigda. Detta stod i konflikt med det s.k. allmänna rättsmedvetandet, som färgades av den hedniska sedvanerätten. Göran Koch-Swhane har rätt i att delar av den hedniska sedvanerätten levde kvar i lagstiftningen till ung. 1915.
Eftersom Göran Kokch-Swahne även nämner testamentsrätten, vill jag komplettera med att den - till skillnad mot äktenskapsrätten - förblev en stridsfråga mellan kyrkan och staten under hela medeltiden.
Undra på det!
Det handlade om att få (mycket mer) än 10% av all egendom till Kyrkan dvs. Rom ;=)
Enskild egendom fanns inte som begrepp före 1200-talet och Roms s.k. "kanoniska" rätt...
Allt ägdes av Släkten.
En kuriositet i sammanhanget är att Vígningen av Äktenskapet var lika med att parterna tog Nattvarden. Detta gav, enligt "Upplands"-lagen 1298, frihet åt o-fria och likaställning åt parterna som Makar (vilket inte var mera likaställt än att detta ställde kvinnan under mannens domvärjo, jfr "Det går an" ;=)
I 1600-talet överflyttades Nattvardens kraft till Renässans-humanisternas "vigsel" (ett diminutiv... ;=).
Många "vanliga svenssons" är inte medvetna om det för t ex inte så länge sedan var trolovningen som den juridiskt giltiga akten. Om paret ångrade sig under trolovningstiden var de tvungna att ansöka om att få upplösa trolovningen.
Överhuvudtaget skulle man behöva upplysa folk om de olika regler osv som rått kring äktenskap. Många tror att reglerna aldrig har ändrats någon gång, utan tror att så som det är nu har det alltid varit.
Dessutom borde man ta upp det faktum att "äktenskap" inte enbart handlar om religion, och något som kristendomen har "monopol" på! Att folk har haft regler kring samlevnad och arv redan i hednatid, och att andra religioner också har regler kring detta. Att äktenskap kan ses ur fler synvinklar än det religiösa, också samhälleligt, socialt, språkligt osv.
Nej, trolovningen har aldrig varit ett juridiskt giltigt sätt att ingå äktenskap. Trolovningen var, liksom förlovning idag, ett löfte om att ingå äktenskap, men hade, till skillnad mot förlovning idag, vissa juridiska konsekvenser. Vid bruten trolovning kunde man t.ex. dömas att utge skadestånd till den andra parten, i synnerhet om denna hade haft utgifter för det utlovade bröllopet.
Trolovningen eller (hand-)Fästningen var alltså huvudceremonien, innan den flyttade in i först det o-vigda vapenhuset (konsensus-akt) efter 1280 och sedan (1600-tal) det vigda koret (mässa).
Och ja, den var lagligt bindande till 1918.
Hur skadestånd skulle kunna utdömas annars, förstår jag inte.
Fredrik: Vet du det hebreiska ordet för äktenskap? och hur det används?
Om äktenskapet och inte tvåsamheten kan grundas i bibeln är det ju krångligt, men om det är tvärtom så får ju faktiskt KD ge sig..
Ta hjälp av "Lev i Frihet !" skulle måhända ej skada heller, kanske...
@ adiewunde
Jag kan inte hitta något ord för äktenskap i den hebreiska Bibeln. Men jag är ingen expert på hebreiska.
Kul förresten att du länkar till mina inlägg. :)
Skicka en kommentar