Hundar måste lära sig att lyda. Annars tror de att de är flockledare över sin mänskofamilj, och då blir det kaos. Det är ungefär vad jag fått ut av att se på Mannen som talar med hundar. Jag får tro honom på hans ord, för jag vet inget om hundar. Jag har mer erfarenhet av barn, så därför litar jag inte lika blint på Supernanny. Men det är slående hur lika de här två TV-serierna är. Supernanny och Mannen som talar med hundar förespråkar ungefär samma uppfostringsmetod. Tala med auktoritativ röst. Sätt upp tydliga regler. Var konsekvent med belöningar och bestraffningar. Den här dressyrmetoden är nog alldeles utmärkt när det handlar om hundar. Men barn är inga hundar. Barn ska inte dresseras.
Några generationer tillbaka i tiden var lydnad en egenskap som värderades högt i samhället. Då kanske det var viktigt för barn att lära sig lyda. Men idag finns det ingen anledning att lära sina barn att lyda. I stället behöver de lära sig många saker som är betydligt svårare. I ett demokratiskt och postindustriellt samhälle behöver de kreativitet, urskillningsförmåga och integritet, förmåga att uttrycka och hävda sin åsikt, att resonera och argumentera, förhandla och kompromissa. De behöver kunna samarbeta och kommunicera och tänka kritiskt. Inte minst behöver de lära sig att säga nej. Så då är det väl bättre att de får träna på allt det här än att vi tränar dem att lyda. Kan man tycka.
Men supernannytrenden har slagit igenom på bred front. Många av landets kommuner erbjuder medborgarna kurser i föräldraskap. Cope, Komet och många andra träningsprogram. Alla går de ut på att föräldrar ska lära sig metoder att reglera barnens beteende med hjälp av belöningar och bestraffningar. Guldstjärnor eller en extra godnattsaga om barnet beter sig rätt. Time out eller ignorering när barnet beter sig fel. Detta är dressyr. Räck vacker tass så får du ett kex. Kommunerna tränar föräldrar att effektivt och systematiskt manipulera sina barn till önskat beteende. Barnen ska lära sig lyda. Då blir det färre problembarn för skola och socialtjänst att ta itu med.
Det kan nog finnas extrema fall där de här metoderna behövs. Men de flesta barn behöver inte dresseras. De lär sig samarbete och social kompetens utan guldstjärnor och time out. När det verkligen behövs gör de som föräldrarna säger, inte för att de lärt sig att lyda, utan för att de har lärt sig att lita på sina föräldrar. Det är en avgörande skillnad.
Supernannytrenden förvränger och förytligar synen på vad barnuppfostran är för något. Barnuppfostran är inte detsamma som regler och sanktioner, och syftet med uppfostran är inte lydnad och disciplin. Barnuppfostran är hela samspelet mellan barnen och deras föräldrar och andra viktiga vuxna. Barnen blir till som människor i mötet med andra människor. Och det allra viktigaste målet för uppfostran är att barnet ska tillägna sig självkänsla och empati. Andra kunskaper och förmågor är sekundära.
Kanske är det svårare att göra TV-underhållning och föräldrakurser om hur man ska hjälpa sina barn till självkänsla och empati. Men det hade varit betydligt mera meningsfullt.
Och ja, det här inlägget är inspirerat av dokumentären Förgrymmade ungar som gick på TV igår kväll. Se gärna reprisen 13/11 eller 15/11 om du missade den igår. Eller se den på SVT Play.
Några generationer tillbaka i tiden var lydnad en egenskap som värderades högt i samhället. Då kanske det var viktigt för barn att lära sig lyda. Men idag finns det ingen anledning att lära sina barn att lyda. I stället behöver de lära sig många saker som är betydligt svårare. I ett demokratiskt och postindustriellt samhälle behöver de kreativitet, urskillningsförmåga och integritet, förmåga att uttrycka och hävda sin åsikt, att resonera och argumentera, förhandla och kompromissa. De behöver kunna samarbeta och kommunicera och tänka kritiskt. Inte minst behöver de lära sig att säga nej. Så då är det väl bättre att de får träna på allt det här än att vi tränar dem att lyda. Kan man tycka.
Men supernannytrenden har slagit igenom på bred front. Många av landets kommuner erbjuder medborgarna kurser i föräldraskap. Cope, Komet och många andra träningsprogram. Alla går de ut på att föräldrar ska lära sig metoder att reglera barnens beteende med hjälp av belöningar och bestraffningar. Guldstjärnor eller en extra godnattsaga om barnet beter sig rätt. Time out eller ignorering när barnet beter sig fel. Detta är dressyr. Räck vacker tass så får du ett kex. Kommunerna tränar föräldrar att effektivt och systematiskt manipulera sina barn till önskat beteende. Barnen ska lära sig lyda. Då blir det färre problembarn för skola och socialtjänst att ta itu med.
Det kan nog finnas extrema fall där de här metoderna behövs. Men de flesta barn behöver inte dresseras. De lär sig samarbete och social kompetens utan guldstjärnor och time out. När det verkligen behövs gör de som föräldrarna säger, inte för att de lärt sig att lyda, utan för att de har lärt sig att lita på sina föräldrar. Det är en avgörande skillnad.
Supernannytrenden förvränger och förytligar synen på vad barnuppfostran är för något. Barnuppfostran är inte detsamma som regler och sanktioner, och syftet med uppfostran är inte lydnad och disciplin. Barnuppfostran är hela samspelet mellan barnen och deras föräldrar och andra viktiga vuxna. Barnen blir till som människor i mötet med andra människor. Och det allra viktigaste målet för uppfostran är att barnet ska tillägna sig självkänsla och empati. Andra kunskaper och förmågor är sekundära.
Kanske är det svårare att göra TV-underhållning och föräldrakurser om hur man ska hjälpa sina barn till självkänsla och empati. Men det hade varit betydligt mera meningsfullt.
Och ja, det här inlägget är inspirerat av dokumentären Förgrymmade ungar som gick på TV igår kväll. Se gärna reprisen 13/11 eller 15/11 om du missade den igår. Eller se den på SVT Play.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar