onsdag 5 november 2008

Kristnare politik med Obama?

Obama är förstås kristen. Det måste man vara för att bli vald till president i USA. Magnus Malm skriver intressant om skillnaden mellan Barack Obama och George W Bush i sättet att gestalta mötet mellan tro och politik. Obama beskriver sig själv som inspirerad av sin tro i att ta ställning för de utsatta. Och han tar avstånd från att göra tron till en fråga att vinna röster på.

Kanske kan man säga att högerkristna politiker i USA, som George W Bush och Sarah Palin, tenderar att bedriva kristen identitetspolitik. Genom att framhålla sin kristna tro och betona ett antal "kristna" symbolfrågor försöker man appellera till kristna väljare. Bortsett från att jag sällan delar deras politiska uppfattningar, tycker jag också att det är något djupt obehagligt i sig med kristen identitetspolitik. Kristna är inte en grupp med gemensamma intressen som ska tillvaratas, inte en grupp som behöver egna politiska representanter, inte en grupp med en gemensam politisk agenda. Det finns ingen kristen politik.

Däremot finns det förstås kristna politiker, och därmed också kristet inspirerad politik. Denna kan se ut på många olika sätt. Men bland det grundläggande med ett kristet samhälls-engagemang borde vara att man strävar efter att ta tillvara andras intressen snarare än de egna. Man tar sig an änkans, främlingens och den faderlöses sak, för att tala med profeterna. Att driva kristna särintressen är ganska okristligt (här får gärna associationer göras till aktuella dribblingar i den svenska äktenskapsdebatten).

Obama kommer förstås inte att ändra amerikansk politik i grunden. Han är ingen messias (tumregel: en messias med kärnvapen är troligen en falsk messias). Förhoppningsvis blir det lite mindre krig och lite mer omsorg om rättvisa och miljö. En något humanare politik alltså, i kombination med en mera nedtonad kristen retorik. För mig låter det ganska sympatiskt i jämförelse med vad vi haft de senaste åtta åren.

2 kommentarer:

Maria sa...

*ler* bra tumregel!

Lars Flemström sa...

Om vi håller oss till kd i Sverige, så bedriver de en identitetspolitik, som går ut på att de kristna väljarna ska identifiera sig med kd-politikerna ("Han är en av oss") i stället för att ta ställning till den politik, som partiet faktiskt driver.

Vad har Hägglund gjort genom sin teater i homoäktenskapsfrågan? Han har värvast stöd från ateister och sexliberaler och vilseförda kyrkoledare för att frånta kyrkorna vigselrätten. Risken att så blir ökar därigenom.

Hägglund tog själv initiativet till Bankerydsöverenskommelsen, som gick ut på att det inte skulle finnas någon spricka mellan de borgerliga partierna. Han kunde ha ställt ultimatum, staus quo i abort- och äktenskapsfrågorna, som villkor för kd:s sregeringsmedverkan. Men det gjorde han inte.

Han kämpade ner motståndet inom partiet i abortfrågan, och trodde att det skulle bli lika lätt i homoäktenskapsfrågan - som borde vara lägre viktad än abortfrågan, som dock handlar om dödande av mänskligt liv.

Men så bildades Claphaminstitutet, som allt tydligare framstår som en täckmantel för att välja in förre kd-riksdagsmannen Tuve Skänberg i riksdagen igen. Genom att mobilisera stöd för en kristen "symbolfråga" skulle man utlösa en folkstorm som skulle förbättra kd:s salande väljarstöd, och därmed skulle Skånberg bli oumbärlig som riksdagskandidat i valrörelsen.

Genom att framhålla sin kristna tro och betona ett antal "kristna" symbolfrågor försöker man appellera till kristna väljare. Bortsett från att jag sällan delar deras politiska uppfattningar, tycker jag också att det är något djupt obehagligt i sig med kristen identitetspolitik. Kristna är inte en grupp med gemensamma intressen som ska tillvaratas, inte en grupp som behöver egna politiska representanter, inte en grupp med en gemensam politisk agenda. Det finns ingen kristen politik.

Man hittade en fiende för kampanjen: de homosexuella. Om vi hade sluppit detta spektakel hade vi kanske fått en saklig diskussion om invändningarna mot homoäktenskapen. Kanske hade det gått att avstyra homoäktenskapen.

Men nu blev priset för högt. Det viktigaste är dock att behålla de religiösa vigslarnas juridiska giltighet, utan vigseltvång för de religiösa vigserförrättarna.

I vilken utsträckning lagstiftning kan och bör användas för att främja en kristen livsstil, borde också diskuteras. Svaret på frågan är inte så självklart som somliga tror. En följdfråga, som måste besravas, är: Vilken livsstil kommer kristna att påtvingas, om vi inte kan få majoritet för det som vi uppfattar som en kristen livsstil?

Respekten för religionsfriheten har inte ökat genom kd:s kkrumbukter.