Min sjuåring har ofta svårt att somna på kvällen. Det som till slut brukar hjälpa är att viska något bekräftande i hennes öra, som till exempel "Jag älskar dig" eller "Du är en pussgurka". Då ler hon och slappnar av, och somnar till slut.
Vad vill jag då säga med detta, utom att jag är fåraktigt och patetiskt förälskad i mina barn? Jo, två saker:
1) Det är nog inte bara sjuåringar som mår bra av att få bekräftelse.
2) Erfarenheten att vara far har påverkat min gudsbild. Jag tror att om det är så att Gud är vår far, så är han fåraktigt och patetiskt förälskad i oss. Allt annat i tron får ses i ljuset av det.
Om kriget kommer... duck and cover
7 timmar sedan
4 kommentarer:
Erfarenheten av våra föräldrar påverkar i hög grad vår gudsbild. Det behöver man inte ha varit själavårdare i många år för att upptäcka.
Jag har samma upplevelse. När jag blev förälder, var det som en uppenbarelse att äntligen fatta något av hur mycket Gud älskar oss, och att Gud verkligen är beredd att göra precis vad som helst för oss.
Dessutom blev det ännu större av att inse hur fullständigt omöjligt det är att lämna sitt barn till död och plåga. Hur vansinnigt ont måste det inte gjort för Gud?
Och hur stor måste inte den kärleken till oss vara som kan göra det?
Jag har inga barn, en del människor får aldrig barn (t ex Jesus, Paulus och en drös andra) men vi har erfarenhet av att vara barn. Det ger mig en del kött på benen.
Det är bra att vara förälskad i människor t ex sina barn. Bra på alla sätt och vis att förälska sig.
För övrigt står ju inte medelklassig och medelålders emot varandra på något vis. :)
@ mia
Nu har det väl blivit nån rundgång här i bloggosfären... Men okey, jag är gärna medel-allting. Medeltjock, medelmåttig, medellös, medeltida, medelhavssemestrande. Kanske helst det sista, när jag tänker efter.
Skicka en kommentar