onsdag 3 september 2008

Synd

I en artikel i Expressen utvecklar Ann Heberlein sin kritik av Svenska kyrkan. I korthet menar hon att Svenska kyrkan inte tar troende kristna på allvar. Det predikas "allmänetiskt dravel" i stället för Gud och Jesus och synd. Men, som sagt, Svenska kyrkan består av 1 800 församlingar. Jag har förmodligen firat gudstjänst i andra kyrkor än Ann Heberlein eftersom våra erfarenheter är så olika. Visst har jag också hört en del dravel. Och jag har också upplevt att inte "bli tagen på allvar, som en tänkande och kännande människa". Men oftast har det berott på för mycket renlärighet och för lite verklighetskontakt. Ibland kan orden om Gud skymma erfarenheten av Gud. Aldrig har jag känt att jag inte blir tagen på allvar som kristen i Svenska kyrkan. Och jag vet inte vad Heberlein syftar på när hon talar om "den hippa mälardalskristendomen" som ryggar tillbaka för att tala om Jesus. Kanske har jag vistats för lite i Mälardalen. Men för att gå Ann Heberlein till mötes ska jag nu sluta skriva om kärlek och medkänsla och sådant ytligt dravel. Nu är det synd och katekes som gäller. Håll till godo.

Enligt 1878 års korta utveckling av Martin Luthers Lilla Katekes, förhåller det sig med synden sålunda: Synd är allt det, som strider mot Guds bud (§73). Synden är dels arvsynd, dels verksynd (§74). Arvsynden lämnar jag tills vidare därhän, för den kan vara svår att förstå. Verksynden är mera påtaglig och lättbegriplig. Det är helt enkelt sånt vi gör fast vi inte borde. Eller sånt vi inte gör, fast vi borde. Men inget är så enkelt att det inte kan krånglas till om man förklarar riktigt noga. Jag ska göra så gott jag kan.

Frågan är hur vi vet vad som strider mot Guds bud. Vilka bud rör det sig om? När bryter man dem? Det finns två olika sätt att angripa det problemet. Det ena sättet är att förlita sig på en samling regler. För protestanter är det Bibeln som är regel-samlingen. Synd är att bryta mot det som Gud befaller i Bibeln. Fast i praktiken gör man förstås ett urval av vilka regler det är som fortfarande gäller och hur dessa ska tolkas. Den tradition eller det sammanhang man tillhör tillhandahåller konfessionella glasögon att läsa Bibeln genom. För katoliker är det möjligen lite enklare att se vilka regler som gäller eftersom det där uttryckligen är så att det är kyrkans tradition som tolkar Bibeln. Synd är att bryta mot det som kyrkan lär. Fast även katoliker kan förstås vara oense om vad kyrkan faktiskt lär. Eller vad den borde lära.

Det andra sättet att avgöra vad som är synd är att förlita sig på människans förnuft och erfarenhet. Eftersom Guds bud enligt både Bibeln och katekesen kan sammanfattas i det dubbla kärleksbudet, så är det ytterst kärleken (ursäkta K-ordet) som avgör vad som är rätt och vad som är synd. Vad som är kärleksfullt att göra kan inte handla främst om regler, utan om vad mina handlingar får för konsekvenser. Och då kommer det där med förnuft och erfarenhet in i bilden. Synd innebär att handla kärlekslöst så att man skadar andra människor. Det är lätt att inse att det går att komma till ganska olika slutsatser om vad som ska betraktas som kärleksfullt eller skadligt, eller om vilka konsekvenser som är viktigast att ta hänsyn till, eller vilka konsekvenser som det överhuvudtaget går att ta ansvar för.

Om synd handlar om att bryta mot Bibelns eller kyrkans regler, så blir synd främst en fråga om olydnad mot Gud. Det som är rätt är det som Gud befaller. Konsekvenserna för andra människor blir sekundära. Och förhållandet mellan synd och moral blir oklart. Befaller Gud något för att det är moraliskt rätt? Eller blir något moraliskt rätt för att Gud befaller det? Kan moral överhuvudtaget handla om att följa regler och lyda en auktoritet? Måste inte moral handla om att ta personligt ansvar och fatta egna beslut?

Men om synd i stället handlar om att skada andra människor genom det jag gör, så blir frågan var Gud egentligen kommer in i bilden. Då är synd något som handlar om relationen mellan mig och min medmänniska. Det är tydligt att synd då handlar om moral. Men blir det meningsfullt att tala om en kristen etik när det är förnuft och erfarenhet som avgör vad som är rätt och fel? Har Bibeln och den kristna traditionen någon särskild kunskap om synd och moral?

Beroende på vilket av de här paradigmen man väljer blir det olika sätt att argumentera om rätt och fel. Om synd handlar om att bryta mot religiösa regler och tabun är det reglerna och deras tolkning som står i fokus. Det blir i stort sett meningslöst att argumentera med dem som inte accepterar just dessa religiösa regler. Synden blir en intern kristen fråga. Eller kanske till och med intern för den egna kristna konfessionen. Men om synd i stället handlar om moral och konsekvenserna av mina handlingar, blir resonemanget helt allmänmänskligt. Ordet synd förblir kristet, men kyrkorna har inget tolkningsföreträde när det gäller att fastställa vad som är synd. Den enskilde kristne har egentligen ingen anledning att lyssna mer på kyrkan och prästerna än på andra människor och institutioner i samhället. Och Bibeln ger ingen vägledning alls för vad som är rätt eller fel.

Finns det någon lösning på detta dilemma? Jag ska sova på saken, så får vi se...

4 kommentarer:

Rolf sa...

Vad som är godhet och kärleksfulla handlingar bör tolkas utefter vad som står i bergspredikan i bibeln. Människan kan inte själv alltid veta vad som är gott då detta skiftar från människa till männsika. Behandla andra som du själv önskar bli behandlad kan bli helt fel beroende på vem som gör detta. En människa som önskar bli behandlad illa skulle då behandla andra människor illa och då är det inte det kärleksbudskap Gud önskar. Vi måste tolka godhet efter vad som finns i bergspredikan inte efter vårt förnuft då förnuftet är olika hos olika människor. Se på alla diktatorstaters ledare mm mm.

ab sa...

Utmärkt!

Var den kristna högern hamnar är lätt att se. De borde grubbla mycket över just denna fråga, men they lost you at hello.

Tony sa...

"Den enskilde kristne har egentligen ingen anledning att lyssna mer på kyrkan och prästerna än på andra människor och institutioner i samhället. Och Bibeln ger ingen vägledning alls för vad som är rätt eller fel."

Det började bra men slutade så fel. Tråkigt.

Bibeln kära barn, Bibeln. Går det verkligen att missa den så fruktansvärt mycket?

hapax sa...

Roligt att åtminstone några orkat läsa det här långa inlägget. Det uppmuntrar mig att fortsätta med fler inlägg på samma tema. Mer om t ex Bibelns roll för kristen etik ska det bli. Och lite konkreta exempel. För det här var förstås bara en introduktion... :)