I dagarna firas det att det är femtio år sedan Svenska kyrkan beslutade att även kvinnor kan vigas till präster. För mig skulle det känts mer naturligt att vänta med firandet till 50-årsdagen av att de första kvinnorna faktiskt vigdes till präster 1960. Det var då diskrimineringen av kvinnor hävdes i praktiken. Det skulle jag gärna fira. För när det gäller att avskaffa diskriminering är det handlingarna som räknas, inte orden.
Beslutet 1958 var förstås en förutsättning för vigningarna 1960. Men jag känner mig ändå lite kluven inför att fira kyrkomötets beslut. Dels för att det innehöll en riktigt dålig kompromiss i form av samvetsklausulen, som gav manliga präster och biskopar rätt att vägra samarbete med kvinnliga kollegor. Dels för att 1958 så mycket blivit en symbol för konflikter och mentala skyttegravar som fortfarande lever kvar i Svenska kyrkan.
Bland dem som är mot att kvinnor vigs till präster odlas en historieskrivning som går ut på att beslutet 1958 var politiskt motiverat, inte teologiskt. Det var staten som tvingade på kyrkan kvinnliga präster (se t ex Dagen och Wikipedia för varianter av den här versionen). Denna ensidiga historieskrivning osynliggör alla dem som utifrån sin tro och sin teologi ville avskaffa kyrkans diskriminering av kvinnor. Och motståndet mot kvinnliga präster blir då en fråga om trohet mot Kristus, medan stödet för kvinnliga präster tolkas som undfallenhet mot staten och tidsandan.
Kvinnoprästmotståndarna har förstås fel. Men de har också rätt i en del. Framför allt har de rätt i att troheten mot Kristus måste vara utgångspunkten för alla kyrkliga beslut och vägval. Därför tycker jag att femtioårsminnet av 1958 bäst kunde uppmärk-sammas genom att man dels tydligt och klart påminner om de teologiska skälen till att Svenska kyrkan inte diskriminerar kvinnor. Och dels att man kritiskt och självkritiskt ställer frågan om hur konflikter kan hanteras bättre än vad som skett i samband med 1958 års beslut och dess efterdyningar. Det tjänar nog inget till att lista alla oförrätter. Men kanske kan vi lära oss något och bli lite klokare.
Om kriget kommer... duck and cover
4 timmar sedan
4 kommentarer:
Hur kan du vara så säker på att kvinnoprästmotståndarna har fel, så att du skriver att de "förstås" har fel? Och kan du inte erkänna att - även om beslutet i sig var riktigt - så tillkom det på ett sätt som kränkte Svenska kyrkan som kyrka?
Svenska Kyrkan var statens 1958.
Svenska Kyrkan uppfattade det väl inte som kränkande?
Men präster som upplevde förändringen inom den statliga trygga förmedlingen av Guds ord kände den säkert.
Teologiskt kan väl inte någon som är kvar i Svenska Kyrkan invända mot att samarbeta med andra präster
fullt ut.
I så fall får man ifrågasätta tolkningen av Guds ord.
Företaget Svenska Kyrkan har ett uppdrag - följa samhällets utveckling.
Räcker inte det återstår väl någon frikyrka med rigid tolkning.
Finnes sådan
@ lars
"Hur kan du vara så säker på att kvinnoprästmotståndarna har fel, så att du skriver att de "förstås" har fel?"
Jag tror inte det finns något gudomligt facit till om det är "rätt" eller "fel" med kvinnliga präster, så jag menar inte att kvinnoprästmotståndarna har fel i någon absolut eller metafysisk bemärkelse. Jag menar bara att jag är övertygad om att de har fel i fråga om hur kyrkan idag bäst gestaltar evangeliet om Guds rike. Och så syftar jag tillbaka på schablonen om att det är av politiska och opportunistiska skäl som Svenska kyrkan viger kvinnor till präster. Det är också fel.
"Och kan du inte erkänna att - även om beslutet i sig var riktigt - så tillkom det på ett sätt som kränkte Svenska kyrkan som kyrka?"
Det var väl i så fall statskyrkosystemet från Gustav Vasa och framåt som "kränkte Svenska kyrkan som kyrka". Beslutet 1958 togs i enlighet med den beslutsordning som gällde då.
hapax
Nej, man kan inte utgå från "så har man gjort för att man ska göra så".
I fallet med Kyrksyster, så trodde du att hon måste ha gjort något allvarligt, eftersom det fick så allvarliga konsekvenser.
Beslutet 1958 var kanske formellt riktigt, men det förekom politiska påtryckningar och ett mediadrev som vred debatten snett. Jag minns själv hur media piskade upp stämningen. Det var ju en tid när ateisten Tingsten, som var chefred för DN upplät enormt spaltutrymme för ateisten Hedenius att förlöjliga Svk:s präster.
Se inlägg om kvinnliga präster på min blogg, särskilt "Gudrun stormar mot religionsfriheten". Det är inte sant, som t ex Leif Ekstedt skriver om "Företaget Svenska kyrkan".
Sedan har du förstås rätt i att det även finns teologiska argument för kvinnliga präster. Jag erkänner att detta är en alldeles för svår fråga för att jag ska vara tvärsäker i någon riktning.
Skicka en kommentar