Uppmärksamma läsare har kanske noterat att min blogg har en underrubrik som lyder: "Kristendomen är en humanism. Åtminstone på denna blogg." Humanism kan förstås betyda många olika saker. Några saker jag syftar på när jag kallar kristendomen för en humanism är:
1) Kristendomen är människors sätt att uttrycka sin tro på Kristus, som förenar det sant gudomliga med det sant mänskliga. Med hjälp av vårt förnuft och vår erfarenhet tolkar vi ständigt Bibeln och traditionen utifrån den värld och de situationer vi lever i. Därmed är kristendomen öppen för kritik och förändring.
2) Kristendomen är en strävan efter det sant mänskliga. Därmed går den viktiga skiljelinjen inte mellan kristet och okristet, utan mellan mänskligt och omänskligt. Jag är människa först, kristen sedan.
3) Kristendomen ser varje människa som Guds avbild och som en medmänniska att älska. Därför innebär kristendomen ett passionerat engagemang för människors värde och värdighet. Kristendomen motsätter sig alla former av förtryck och diskriminering. Guds vilja uppenbaras för mig i mötet med mina medmänniskor, och förverkligas i samarbete med alla människor av god vilja.
4) Kristendomen har en positiv hållning till kultur och vetenskap och strävar efter dialog med andra sätt att försöka förstå människans plats i tillvaron.
När jag säger att kristendomen är en humanism avgränsar jag mig alltså åt två olika håll. Dels mot fundamentalistiska, inhumana och kulturfientliga förståelser av kristendomen. Dels mot ateistiska och religionsfientliga förståelser av humanismen.
Och så gör jag förstås en liten blinkning till Jean Paul Sartre och hans manifest "Existentialismen är en humanism". Den här bloggen är mitt sätt att skriva ett manifest, lite i taget.
Om kriget kommer... duck and cover
4 timmar sedan
13 kommentarer:
Men jag tycker du glömmer själva grundfaktumet att humanismen föddes i kristendomens skolastik, att hela det västerländska tänkandet och universiteten och sjukhusen och vetenskapen FÖDDES i den kristna myllan som klostren utgjorde. Naturligtvis alltid i samverkan med antikens tankegods, österländsk och antagligen afrikansk kultur och religiöst tänkande, men definitivt aldrig som ett sidospår till kristendomen utan i högsta grad sammankopplad med den. Det är historielöst så man gäspar hela den här föreställningen nu att kristendomen är nån slags egen liten skyddad verkstad som inte haft med den samhälleliga utvecklingen att göra, när det liksom är det kristna arvet med hermeneutiken och historieskrivningen som legat till grund för all annan vetenskaps uppbyggnad. Kristendomen är ingen teori som plankar in på humanismen lite från sidan, kristendomen är humanismens moder.
Det enda problemet jag har med definitionen av kristendomen som humanism, är att i botten av humanismen ligger föreställningen av människan som god, och sig själv nog.
Även om kristendomen inte motsätter sig människans grundlaggande godhet, finns ändå i vår tro en medvetenhet om människan som svag, det som förr kallades fallen. Att människan inte är sig själv nog, utan behöver Gud.
@ li
Historiskt är det förstås som du säger, att kristendomen varit humanismens mor. Eller styvmor ibland. Men idag när det är humanismen som har hegemoni ser jag inget konstigt med att definiera kristendomen i relation till humanismen. Vad vore alternativet? Hävda att "humanismen är en kristendom"?
@ maria
Har du något annat förslag till hur man kunde benämna den kristendomsförståelse som jag skissar i mina fyra punkter? Själv tycker jag det största problemet med att tala om kristen humanism eller humanistisk kristendom är att begreppet humanism är så mångtydigt. Det är lätt att bli missförstådd. Men jag har inte kommit på något bättre sätt att beskriva min teologiska hållning.
Det historiska sammanhanget är ingen detalj. Hela vår vetenskapssyn hör ihop med den kristna hegemonin där en allsmäktig Gud har skapat och råder - det dröjde trots allt i runda slängar etttusensjuhundra år innan Gud avskaffades - och där livet inte har någon bortre gräns. De antika filosofierna tolkades genom kristna glas.
Många icke-troende vet inte bättre än att kyrkan enbart är och har varit en plats där man avgudar nånslags guldkalv som kallas "Gud". Synd att kyrkan så ofta tror det också.
Analysens fyra punkter är genomlysande. I landet lagom är beskrivningen att ta till sig.
@ li
Hm. Kanske har jag varit otydlig med genremarkörerna. När jag säger att kristendomen är en humanism avser jag inte att göra en totaldefinition av vad kristendomen är för något. En lexikonartikel med rubriken kristendomen skulle förstås se väldigt annorlunda ut. Och i en lärobok om olika livsåskådningar skulle det vara helt fel att placera kristendomen som ett delavsnitt under rubriken humanism. Så det är inte så jag menar.
När jag säger att kristendomen är en humanism är det en teologisk positionsmarkering, med polemisk udd mot vissa andra kristna teologier. Jag tycker det är vanligt att *kristna* gör kristendomen till "nån slags egen liten skyddad verkstad", genom att dra skarpa gränser mellan kristna och icke-kristna, mellan kyrkan och världen, och mellan kristna värderingar och humanistiska värderingar. Så därför vill jag hävda att kristendomen inte handlar om att slå vakt om det kristna, utan om det mänskliga.
Är du med mig nu?
Jag tänkte "Sartre" innan jag kommit så långt i läsningen. Om kristendomen är en "humanism" är en definitionsfråga, vad som menas med "humanism".
Men kära nån, tillochmed Wikipedia gör ju skillnad på humanismen som en intellektuell fåra och humanism som ateistisk livsåskådning. Det har aldrig varit frågan här om att jag inte förstår vad du menar, men du förstår inte mig. Jag associerar humanism med humaniora, människovetenskaperna, idéer, kreativt tänkande, kulturell expansion. När jag hör ordet "humanism" tänker jag på renässansen, inte Christer Sturmark. Christer Sturmark är ungefär för humanismen vad Johan Staël von Holstein är för kulturen. Men du stannar där, liksom. Det är obegripligt. Du spelar ju dem i händer på nåt vis. Kan någon annan förklara vad jag menar så att Hapax förstår?
@ li
Din visdom är som havsdjupen. Hav fördrag med mig som blott plaskar på ytan.
Sådär skulle du aldrig ha svarat en man.
@ li
Är du en kvinna? Det visste jag inte.
Men för att tala klartext, om du föredrar det: Jag tycker att den här konversationen har nått vägs ände. Jag förstår nog ungefär vad du säger, men jag förstår inte vad det har med det jag säger att göra. Och nu har jag gett upp att försöka förstå. Det finns mer angelägna saker att göra än att prata förbi varandra.
Jag är också lite trött på din nedlåtande ton. Därav sarkasmen.
Ja säkert är att vi inte talar samma språk. Jag tänkte absolut inte nedlåtande, jag är upprörd! Exalterad! För mig är ämnet viktigt som blod.
Nu känner jag mig lite paff som fick körförbud. Men visst kan jag klara av att inte kommentera här. Det kanske tillochmed är bra.
Det finns som du skriver mer angelägna saker att göra.
@ li
OK, jag kanske var lite onödigt grinig. Det är svårt det här med att kommunicera utan att höra tonfall och se kroppsspråk. Så tack för att du klargjorde att du inte menade som jag trodde.
Jag tycker det verkar som att du har något viktigt att säga som ligger i linje med vad den här bloggen handlar om. Och som skulle tjäna på att stå på egna ben och inte som kommentarer till mitt inlägg. Skulle du ha lust att gästblogga med ett inlägg på temat kristendom och humanism?
Skicka en kommentar