Konsten att häda

De gustibus non est disputandum, sägs det. Om smak kan man inte diskutera. Kanske är det därför man så ofta grälar och idiotförklarar varandra i stället. Nu är det en liten porslinspojke det gäller. Pojken med blottat hjärta var uppsatt på ett kors som en del av en konstutställning i S:t Jacobs kyrka i Stockholm. Domprosten Åke Bonnier var förtjust i den lilla pojken. Men prästkollegan Joe Lupo Anderson kände sig kränkt och plockade resolut ner pojken och tog den med sig därifrån.

Så här skriver Åke Bonnier på sin blogg om det saknade konstverket:

"Den som stulit den lille pojken lider av total brist på möjlighet att se djupare, att se Kristus. Om det är en kyrkligt aktiv person är det djupt genant och präglad av en unken teologisk hållning. Om det är någon annan är det renodlad idioti!"

Joe Lupo Anderson replikerar i Dagen:

"Kristusstatyn var vänd mot väggen och pojkdockan var klistrad på den andra sidan, där vanligtvis Kristus är korsfäst! Pojkens hjärta var blottat och bröstkorgen uppsprättad. Det är som en parodi, som att göra narr av Kristus."

Vad ska man säga? Den enes uppbyggelse är den andres hädelse. Det är nog inget att göra åt just den saken. Men kanske kunde vi sträva efter en viss respekt för varandras smak när det gäller Jesus-bilder. Ingen bild kan vara allenarådande. Ingen bild kan vara förbjuden. Bildstrider har vi haft en del i kyrkans historia. Och nu verkar det som att bildstormande börjat användas som ett sätt att dra gränslinjer i dagens kyrkogeografi. Ett dåligt sätt, tycker jag. Det vore mycket mera konstruktivt om man tog bilderna som utgångspunkt för att tala med varandra. Och lyssna på varandra. Bildstölder och idiotförklaringar hjälper nog inte någon att se Jesus tydligare.

I luthersk tradition är bildförbudet avskaffat. Det är inte hädelse att göra bilder av Gud. Vi kan inte kränka Gud med våra bilder. Därför borde vi inte heller ha anledning att känna oss kränkta å Guds vägnar över andras bilder. Särskilt inte när det gäller bilder som är djupt meningsfulla för andra kristna. Däremot har vi all anledning att bli upprörda när Guds avbild kränks och förtrampas. Låt oss ha överseende med korsfästa porslinspojkar. Levande människor som korsfästs är en helt annan sak.

Och ja, jag har skrivit ungefär det här inlägget en gång tidigare.