Jag har stor respekt för Ann Heberlein. Hon är teologie doktor i etik, författare och feminist, och flitig gäst på kultursidor och i TV-soffor. Nästan alltid har hon intressanta och tänkvärda saker att säga. Det är därför jag är besviken på hennes senaste utspel.
Ann Heberlein skriver i en krönika i Kyrkans Tidning att hon vill lämna Svenska kyrkan. Hon har tröttnat på att Svenska kyrkan är otydlig och ängslig. Och att det talas för lite om synd. Den utlösande faktorn som fick henne att inse att hon är "andligen hemlös" var Svenska kyrkans medverkan under politikerveckan i Almedalen. På kyrkans tält stod uppmaningen "Varannan vatten", som påminnelse att inte dricka för mycket alkohol. Inget mer centralt Guds ord. Och när Mona Sahlin var gäst i domkyrkan hälsade domprosten ovana kyrkobesökare särskilt välkomna. Då kände sig Ann Heberlein exkluderad, eftersom hon brukar gå i kyrkan.
Jaha. Jag hade hoppats på en lite skarpare analys. Ann Heberlein är teolog. Vanligen uttalar hon sig skarpsynt och välformulerat. Men när hon vill uttrycka sin besvikelse över Svenska kyrkan, efter flera års missnöje, kommer hon inte längre än till schablon 1a. Svenska kyrkan är otydlig. Rädd att stöta bort människor. Och det talas för lite om synd. Det är synd att inte Heberlein själv kan vara lite tydligare i sin kritik. Vilken tydlighet är det som är önskvärd? Måste man använda ordet synd för att kunna tala om saken synd? Hur kan man nå en balans mellan öppenhet och djup? Hur ska man predika så att både konfirmander och teologie doktorer känner sig tagna på allvar?
Och vem är egentligen Svenska kyrkan? Svenska kyrkan består av 13 stift, 1 800 församlingar och 6 miljoner medlemmar. Varje dag möts tusentals människor för gudstjänst, själavård, gemenskap och diakoni. Det är allt detta tillsammans som är Svenska kyrkan. Två, tre exempel på saker man inte gillar räcker inte för att ha fångat in vad som är typiskt för Svenska kyrkan. Och det som syns i media kan förstås aldrig bli representativt. En präst som talar tydligt om Jesus och synd är ingen nyhet. Bara det extraordinära eller omstridda sticker ut tillräckligt för att synas. Därför är det svårt att uttala sig samtidigt entydigt och rättvist om en så mångfacetterad företeelse som Svenska kyrkan. Svepande omdömen, som att kyrkan är otydlig, är troligen mest baserade på fördomar och selektiv perception.
Ann Heberleins upplevelse att inte bli tagen på allvar förtjänar att tas på stort allvar. Kyrkan måste ständigt kritiseras och reformeras. Men jag undrar om Ann Heberlein tar sig själv på allvar i den kritik hon framför. Var finns hon med som subjekt? Till Dagen säger hon: "Om man som jag inte är prästvigd har man ingenting att säga till om. Svenska kyrkan är inte ett dugg intresserad av sådana som jag." Detta sagt av en teologie doktor som skriver krönikor i Kyrkans Tidning. Ann Heberlein har en starkare röst i Svenska kyrkan än vad de flesta präster har. Det bevisas av alla rubriker och blogginlägg som genereras av hennes fundering på att kanske lämna kyrkan. Nu har hon ett gyllene läge att formulera en skarpare och tydligare och mera konstruktiv kritik av det hon tycker är fel i Svenska kyrkan. Vi är många som väntar på vad hon kan ha att säga.
Uppdatering: Jag missade intervjun med Ann Heberlein i Kyrkans Tidning. Där är hon avsevärt tydligare än i sin krönika. Men jag ser fortfarande fram emot att få höra mer.
Om kriget kommer... duck and cover
8 timmar sedan
14 kommentarer:
Hapax: Jag tycker nog hon är rätt begriplig både i sin egen text i citat och i intevjun i citat 2. Men jag håller med dig, hon är klok och skojig, så jag skulle också kunna tänka mig FLER ord om var i felet ligger.
Ann: Kom igen! Strunta i om du är etiker eller präst, du är en av oss kristna: Säg vad du vill, men säg också för all del varför du inte känner att din röst som troende är lika värdefull trots alla dina spaltmeter i diverse ämnen och diverse tidningar.Både jag och Hapax har ungefär dina erfarenheter, så vi är beredda
att lyssna.
Talk to us Rabbi!
Till denna bloggs innehavare skulle jag vilja citera nuvarande påvens ord "Truth is not determined by a majority vote" på tal om de 6 miljoner medlemmarna eller vad det nu var du nämnde. För övrigt är det ju också så att Kristi kyrka består av aaaaningen fler medlemmar än de 6 milj som finns i Sverige och dessa övriga är inte nödvändigtvis lika politiskt korrekta som alla vi svenskkyrkliga ärkehelgon!
Credo in unum deum: Är ALLA svenskkyrkliga politiskt korrekta? Intressant. Läs gärna mitt blogginlägg om politisk korrekthet: http://senapochfikon.blogspot.com/search/label/politisk%20korrekthet
Jag tycker tvärtom att hon brukar söga ganska obegripliga saker, som att kvinnor som klagar över ojämställdheten kan lösa allt genom att bara ändra inställning och att det är en "sossegrej" att skylla ifrån sig och inte ta ansvar (se: historielöshet).
Men den här gången har jag inget att invända. Jag håller med henne fullt ut fastän jag ännu mer är besviken på kyrkan av andra skäl. Men jag tycker att hon genom att beskriva hur hon inte betyder något för kyrkan om hon inte är prästvigd borde få Svenska kyrkan förklara sig, inte henne. Det är ju där bollen ligger, eftersom hon genom aktivt deltagande i gudstjänst försökt i många år. Jag tycker inte att eventuell forskarbakgrund eller krönikeskrivande i Kyrkans tidning ska dras in i det sammanhanget. För det är som gudstjänstdeltagare som man ingår i en församling. Det är i församlingsarbetet och ingen annanstans som kyrkan visar om de lyssnar eller inte.
Jag är lika hemlös som Ann Heberlein. Frikyrkorna är bigotta och Svenska kyrkan är död.
Sara: Tack för din kommentar. Jag vill inte på något sätt förringa vare sig Ann Heberleins eller någon annans upplevelse av Svenska kyrkan. För var och en av oss är det ju vår subjektiva upplevelse som avgör var vi känner oss hemma, eller inte hemma. Och eftersom det är många som liksom hon och du är besvikna på Svenska kyrkan, är det förstås ett problem som behöver diskuteras. Vad är det som behöver göras annorlunda?
Men för att ett sådant samtal ska bli meningsfullt behövs det tydligare och konkretare kritik än den Ann Heberlein framfört. Jag menar att hon har ett ansvar att bidra konstruktivt till den diskussion hon nu startat, eftersom hon har alla förutsättningar att göra det. Det handlar om att ta ansvar och inte bara skylla ifrån sig, för att anspela på ditt citat av henne.
För vem är det som är Svenska kyrkan som ska ta ansvar och svara henne?? Alla vi som är medlemmar och bryr oss om Svenska kyrkan ÄR Svenska kyrkan. Jag och Ann Heberlein och många till. Och kanske du också. Därför svarar jag Ann Heberlein genom min blogg. Och vill gärna delta i samtal om Svenska kyrkan både här och IRL.
Hej,
ja jag skulle gärna vilja att vi alla medlemmar VAR Svenska kyrkan. Men jag tror tyvärr att det är de anställda (mest prästerna) som ÄR Svenska kyrkan i realiteten. Som fixar och donar med verksamhet som vore det ett studieförbund. Yoga och kör och föredrag. Kom och konsumera.
Men det är ett jäkla dyrt studieförbund isåfall. Och det gör ont när man tänker på vad man egentligen vill: d e l t a.
Vad gäller Ann Heberlein så tycker jag hon är jättetydlig i sin kritik. Det verkar ju inte som att det är något vagt hon kom förra veckan, det är ju samlad erfarenhet hon luftar. Nä jag tycker att hon är tydlig faktiskt.
Sara: Mm, det finns nog en del likheter mellan Svenska kyrkan och ett studieförbund. Tyvärr. Anställda producerar, övriga konsumerar. Men delaktighet kan inte produceras av anställda för andras räkning. Så min delaktighet måste jag producera själv. Tillsammans med andra, så det blir ett vi. En gemenskap. Det är en bra början att hitta en enda person som det går att dela sina tankar med. Så kanske det blir fler efter hand.
Jag tror att kyrkan är under konstruktion hela tiden. Den formella organisationen är som ett skelett som ger stadga och kontinuitet. Men det som ger liv och rörelse åt det hela är att människor möts och engagerar sig och bygger gemenskap och gör sig delaktiga.
Jag tror man måste tänka så, att det är mitt ansvar att vara delaktig. Inte någon annans ansvar att göra mig delaktig. Eller hur tänker du?
Delaktig kan man inte göra sig själv.
Man kan säga hur många saker som helst som man borde göra i en relation men någonstans går den där gränsen där man inser att nej, det går faktiskt inte att förändra den här relationen mer. Man måste inse. Vifta bort sanden från sina sandaler och lämna den där staden som inte ville ta emot en bakom sig.
Och då är det minsann dags för staden att börja gnälla! 'Du måste ju ta lite ansvar själv också, det kan ju inte vara mitt ansvar att släppa in dig, du måste ju försöka lite sjääälv!'. Ha! Och detta säger en stad som har tre meter höga murar (med taggtråd på vissa sträckor), svinhöga tullar och slipstvång!
Sara: Jag vet inte om du menar att jag gnäller eller om du syftar på någon annan. Det är förstås bara du själv som kan avgöra när det är dags att borsta dammet från fötterna och gå vidare till nästa stad. Jag vill inte på något sätt kritisera dina vägval, och ingen annan borde göra det heller.
Vad jag är ute efter här är att utmana Ann Heberlein och mig själv och alla andra som är kritiska till Svenska kyrkan att vara konstruktiva i sin kritik. Ospecificerad kritik gör ingen nytta. Risken är att den bara bidrar till den allmänna mentala försurningen. Rätt behandling förutsätter rätt diagnos, och rätt diagnos förutsätter noggrann beskrivning av symptomen.
Jag noterar att du och Ann Heberlein väljer olika bildspråk för att uttrycka er besvikelse över Svenska kyrkan. Du talar om höga murar och taggtråd. Hon talar om låga trösklar och brist på tuggmotstånd. Kanske är det ändå liknande erfarenheter ni ger uttryck åt. Eller kanske inte.
Ann Heberlein tycker att prästerna predikar för dåligt. Budskapet är både för enkelt och för otydligt. Jag skulle gärna vilja höra henne utveckla det.
Du säger att du skulle vilja vara delaktig, men du släpps inte in. Om du vill får du gärna säga mer om det. Går det att peka på något konkret som skulle kunnat få dig att bli delaktig? Vad är det för "slipstvång" som gör att du faller utanför?
Vad bra skrivet. Tack.
Jag skrev redan från början att jag har andra skäl än Ann Heberlein, men visst, vill du göra en poäng av att vi vill ha olika saker av kyrkan så go ahead. Själv tycker jag att det är skillnaden mellan sekt och församling att man är olika.
Nej, jag har inga behov av att här utveckla mina erfarenheter. Jag anser nämligen inte att detta är en fråga om nån slags individuell känsla hos mig eller något som överhuvudtaget handlar om mig, men det är symptomatiskt (där har du kanske en ledtråd till din diagnos) att frågan görs till personlig och psykologisk så att man slipper se till den reella strukturen.
Jag noterar att Karin Långström Vinge tycker att du skriver bra om det här. Jag förmodar att du också är präst. Det brukar vara präster som har så jäävla svårt att förstå vad vi andra medlemmar pratar om när vi talar om slipstvång och brist på delaktighet. Konstigt sammanträffande va!
(passa på och gör en poäng på att jag verkar arg också, det är helt i linje med resten av förljugenheten i svk att inbilla sig att man inte kan bli det)
Sara: Det var dina synpunkter på "den reella strukturen" jag frågade efter. Dina personliga erfarenheter och känslor tycker jag inte att jag har med att göra.
Hej sara,
Jag blir glad över att du visar din frustration i det du skriver. Tror det är många som längtar efter att få delta, men som inte får det i vår kyrka i dag. Vilket är konstigt med tanke på det allmänna prästadömet. Tyvärr så har du rätt, vi präster är allt för ofta blinda för detta. Och även jag får ransaka mig själv.
Jag tror att många av oss präster känner ett ansvar för kyrkan, och med det menar jag ett ansvar att hon inte ska "bli vad som helst". Därför sätter vi prsäter ibland upp staket för delaktigheten.
Min längtan som präst är faktiskt inte de här staketen. Men däremot samtalsgrupper och bibelstudiegrupper. Jag tror att vi alla, anställda som församlingsbor behöver vara överens om några gemensamma saker innan vi t.ex. bygger gudstjänst tillsammans. Och det är ju här det bli så knepigt. F
T.ex. om Edvin vill vara delaktig, ser sig som kristen men också tror på reinkarnation. Så får han givetvi göra det - men som präst kommer då rädslan smygande. Kan jag släppa förbönen till Edvin, tänk om hans reinkarnationslära dyker upp då?
Kanske ett dåligt exempel - men jag tänker att det är här som en del av prästernas rädsla ligger.
Hej Liza, det verkar ju fint det du skriver om prästers vånda men jag har nog mer problem med titelsjukan, självgodheten och de ytliga kunskaperna hos prästkåren.
Men det kanske är olika ord för att beskriva samma sak.
Skicka en kommentar