torsdag 21 augusti 2008

Vilken tydlighet vill vi ha? Del 2

I mitt förra inlägg skissade jag fem olika modeller för vad som skulle kunna menas med en "tydlig" kyrka. Jag tror det framgår att min favoritmodell är den femte. En fokuserad kyrka. Här ska jag utveckla mitt resonemang något.

Jag vill inte ha en entydig kyrka. Det skulle förutsätta en mera auktoritär och intolerant ordning. Motsatsen skulle kunna vara en diffus kyrka. Det vill jag inte heller ha. Vad jag önskar mig är en mångtydig kyrka, där många olika perspektiv och åsikter får brytas mot varandra. Visst vore det skönt om alla tyckte som jag. Men det är knappast en rimlig målsättning. Och som det heter, när alla tänker lika är det ingen som tänker särskilt mycket. En entydig kyrka skulle inte vara en kreativ miljö att vistas i.

En renlärig kyrka vore ännu tristare. Det finns inget som är så förödande för tron som ett överdrivet renlärighetsnit. Då präglas tron av rädsla för att göra fel. Rädsla att tänka själv. Rädsla att utvecklas. Läran får inte förväxlas med tron. Kyrkans lära är resultatet av alla tidigare generationers reflektion över tron och sökande efter förståelse. Vi ska inte sluta reflektera nu. Läran är inte en skatt att bevara utan ett kapital att investera.

Frimodighet kan förstås vara bra. Men frimodigheten hör nog mer hemma på individnivå än på samfundsnivå. Och frimodighet bör vara spontan, inte forcerad. Därför kan inte frimodighet vara målet. Frimodighet måste också kombineras med ödmjukhet och eftertanke, annars blir den i längden svår att uthärda.

Återstår då profilering och fokusering. Skillnaden mellan dessa båda modeller kan beskrivas som att man antingen prioriterar tydliga gränser eller ett tydligt centrum. En profilerad kyrka avgränsar sig och markerar skillnader. En fokuserad kyrka kan ha diffusa gränser, men det spelar ingen roll eftersom kyrkan hålls ihop av sitt centrum. Man kan också säga att profil handlar om att synas, medan fokus handlar om vad man själv fäster blicken på.

Vad ska då Svenska kyrkans fokus vara? Det skulle kunna formuleras på många olika sätt. Men jag tror att samsynen ändå blir större om vi försöker enas om kyrkans fokus än om vi skulle försöka komma överens om entydiga åsikter, den rätta renlärigheten eller den optimala profilen. Kyrkans fokus måste förstås ha med Jesus att göra.

Ofta har kyrkorna haft Jesu försoningsverk i centrum för teologi och förkunnelse. Men det är för snävt. Då hamnar en stor del av evangeliernas berättelser om Jesus i periferin. Jag skulle hellre säga kort och gott att Jesus ska vara fokus. Jesus som sann Gud och sann människa. Jesus är i fokus för att det är i honom vi möter Gud. Sådan Jesus är, sådan är Gud. Och Jesus är också i fokus för att han kallar oss till efterföljelse och ett fullt mänskligt liv. Sådan Jesus är, sådana ska även vi vara. Med Jesus i fokus blir medmänskligheten lika central som bön och nattvardsfirande. Liturgi och diakoni kan inte skiljas åt.

5 kommentarer:

SusIE sa...

Så fantastiskt bra skrivet. Så genomtänkt! Har precis hittat din blogg. Har läst ett par inlägg tillbaka och tycker att du är oerhört inspierande.
Kommer att lägga en länk från min egen (nyligen påbörjade) blogg om det är ok!!

hapax sa...

Tack, Susie. Det är roligt att höra att det är någon som läser. Länka gärna. Och bidra med invändningar och utvikningar om du har lust.

Jeez sa...

Hm, du svara lite på en fråga jag har... intressant :-)

Anonym sa...

Kan bara hålla med!
Härligt att läsa så kloka och, enligt min uppfattning, sanna ord.

Känns som att det behövs...

Anonym sa...

Soft! Bra skrivet. Om man skulle ställa Jesus i centrum i kyrkan så är jag i och för sig rädd att han kanske inte skulle lämna piskan hemma (Joh 2)... Gud är som Jesus och Jesus är bara kärleksfull, men ibland är hans kärlek revolutionär och omskakande.
/Jonas Lundström
http://blog.bahnhof.se/wb938188