Kritik är inte demonisering

Jackie Jakubowski skriver i en debattartikel att Israel särbehandlas och demoniseras genom att utsättas för oproportionerligt mycket kritik för sina brott mot mänskliga rättigheter. Jag håller med om att Israel särbehandlas. Det skrivs många fler kritiska spaltmeter om Israel än om t ex Sudan och Nordkorea. Men kritik innebär inte demonisering. Snarare tvärtom. Att "svenska så kallade intellektuella" kritiserar Israel mer än Nordkorea hänger ihop med att vi ställer högre krav på en demokrati än på en diktatur. Det finns helt enkelt mer hopp om att Israels regering ska vara mottaglig för moraliska och humanitära argument.

Sansad och saklig kritik är på sätt och vis en komplimang, eftersom den uttrycker en tro på att dialog är meningsfull. Demonisering är något annat. När en stat eller en regim utmålas som helt igenom ond handlar det om demonisering. Som t ex kampanjen mot Irak och Saddam Hussein före Irak-kriget. För att legitimera anfallet på Irak behövde regimen stämplas som ond och farlig. Dialog och förhandlingar är då meningslösa. Ondskan kan bara avlägsnas med militära medel. Det nu pågående ordkriget mellan USA och Israel på ena sidan och Iran på andra sidan är ett annat exempel på ömsesidig demonisering. Det parterna i konflikten säger om varandra är långt bortom vad som kan kallas "kritik".

Jakubowski säger förstås att Israel kan och ska kritiseras för brott mot mänskliga rättigheter. Men samtidigt tycks han mena att den sammanlagda mängden kritik blivit för stor. Helst ska vi nu koncentrera oss på att kritisera andra staters övergrepp, tills balans har uppnåtts. Kanske kan det ligga något i att den svenska utrikespolitiken behöver balanseras utifrån sådana överväganden. Men när det gäller den svenska debatten är det inte rimligt att väga mängden kritik av Israel mot mängden kritik av Sudan. Mängden kritik får i stället vägas mot mängden stöd. Jag har inte hört någon i Sverige försvara Sudans eller Nordkoreas övergrepp. Därför blir det inte så mycket debatt om de ländernas politik. Men när det gäller Israel finns det många engagerade debattörer på alla tänkbara sidor av saken. Mängden kritik av Israel är alltså ett symptom på debatt och engagemang, inte på demonisering.

Kanske kan paralleller dras till andra hett omdiskuterade frågor. Det är lätt att känna sig förföljd och missförstådd om man identifierar sig starkt med någon ståndpunkt som utsätts för mycket kritik. Men så länge kritiken är något så när saklig bör den ses som något positivt. Saklig kritik är ett erkännande av att motparten förtjänar att tas på allvar och en inbjudan till fördjupad diskussion. Osakliga påhopp däremot kan vara demoniserande och kränkande. Det är alltså kvalitén på kritiken som kan vara relevant att ifrågasätta, inte kvantiteten.