tisdag 12 augusti 2008

OS-pappan och andra moderna pappamyter

OS-pappan är en myt, rapporterar Försäkringskassan. Uttaget av pappaledighet ökar inte i samband med stora idrottsevenemang. Så hur ska vi förklara att det funnits en föreställning om att det "borde" vara så? Det är ju en ganska elak fördom mot svenska män att de skulle prioritera TV-tittande framför att ta hand om sina barn (och knappast troligt att kvinnorna skulle acceptera en sådan prioritering). Kanske kan det vara männen själva som odlat den här myten. Det kan låta lite manligare att se på friidrott än att gå barnvagnspromenader. Så poserar man som manlig, eller parodierar manlighet, genom det man säger till grabbarna. För att sedan gå hem och göra välling och torka bajs.

En annan pappamyt punkteras av Johan Croneman i tidskriften Fokus. Myten om den jämställda svenska pappan. Visserligen är svenska pappor idag mer delaktiga i sina barns uppväxt om man jämför med tidigare generationer eller med pappor i de flesta andra länder. Men om man i stället jämför med svenska mammor, så är det fortfarande långt kvar till delat föräldraansvar. Fortfarande är det oftast mamman som tar det primära ansvaret och pappan som "hjälper till". Många skulle nog säga att de är jämställda föräldrar. Men tittar man på hårda fakta så tog männen ut cirka 20% av föräldraförsäkringen förra året. Kvinnorna tog 80%.

Den tredje pappamyten är att den sneda fördelningen av föräldraledigheten har ekonomiska orsaker. Eftersom mannen ofta har högre inkomst "förlorar" familjen mer på att han är föräldraledig. Om detta vore det verkliga skälet skulle förstås ekonomiska styrmedel vara effektiva. Men så är det inte. Taket i föräldraförsäkringen höjdes härom året med just ökad jämställdhet som argument. Resultatet blev att männens andel av föräldrapenningsdagarna ökade från 20,6% 2006 till 20,8% 2007. Utvecklingen stagnerade därmed jämfört med tidigare år under 2000-talet. Nu införs "jämställdhetsbonus" som ytterligare ett argument för pappor att ta ut föräldrapenning. Vi får se om det får någon mätbar effekt. Jag är skeptisk.

Ganska få som säger att de "inte har råd" med att pappan tar föräldraledigt verkar veta hur många kronor det handlar om egentligen. Så länge mannens lön ligger under taket i föräldra-försäkringen kan inte skillnaden bli så stor efter skatt. Och har han avsevärt högre lön än taket, som ligger på ca 34 000 kr, kan man nog tycka att han kunde ha råd att vara med sina barn några månader ändå. Om han prioriterade det. För vad vi har råd med är främst en fråga om prioriteringar. Av någon anledning har nästan alla familjer råd med att mamman är hemma med barnen ett år eller 18 månader eller t o m två år, oavsett hur mycket det kostar. För att man prioriterar det.

Hur vi fördelar föräldraledigheten har nog med mycket mer basala saker att göra än kronor och ören. Det handlar om våra bilder av manligt och kvinnligt. Kvinnor vill vara goda mammor, och goda mammor tillbringar så mycket tid som möjligt med sina barn. Män vill vara goda pappor, och det är avsevärt enklare. Om han tar två månaders pappaledigt, hämtar ibland på dagis och busar med ungarna en stund på kvällen, så har han gjort vad som krävs för att vara en god pappa. Hans samvete är gott, medan mamman känner skuld för att hon "lämnar" sina barn till pappan eller till dagis.

För att förskjuta fördelningen av föräldraansvaret i riktning mot större jämställdhet krävs det en medveten ansträngning. Enskilda familjer kan välja att dela föräldraledigheten lika. Det är enkelt, bara man bestämmer sig för det. Ganska automatiskt följer då en jämnare fördelning av ansvaret för barnen, vilket i sin tur leder till utjämnade villkor i övrigt för mamman och pappan och att barnen har två föräldrar som står dem lika nära. Samtidigt flyttar man då också normen en liten aning för andra familjer i sin närhet. I vissa samhällsgrupper är den här utvecklingen på gång. Men i samhället i stort är det långt kvar.

Återstår då den politiska åtgärden att göra föräldraförsäkringen individuell. Eller, närmare bestämt, att ta bort möjligheten att överlåta sina (pappans) föräldrapenningsdagar på den andra föräldern (mamman). Detta skulle ge mammor och pappor lika många dagar till förfogande. Hur föräldraledigheten fördelas blir en annan sak, eftersom man kan ta ledigt utan ersättning och ingen är tvungen att ta ut sin föräldraförsäkring. Men normen skulle vara flyttad. Försäkringskassan visar mycket pedagogiskt på sin hemsida (samma länk som ovan) att majoriteten av papporna tog ut exakt 30 pappadagar när det fanns en "pappamånad", för att öka till exakt 60 dagar ett par år efter att man ökat till två pappamånader. Chansen är alltså stor att fler öronmärkta pappamånader faktiskt skulle leda till ökad jämställdhet i föräldraansvaret. För pappor vill i allmänhet vara med sina barn. Till och med hellre än att se på sport.

7 kommentarer:

Larvad sa...

Och vem är du att ta upp frågan då?

"Svenskkyrklig och vänsterliberal småbarnspappa"..... Så manligt då hörru?... ;-)

De flesta jämnåriga pappar har likt mig själv varit hemma minst ett halvår och ofta ännumer, det tar också ut väldigt mycken tid fortfarande för att bistå sina barn i ur och skur med lek, mat och blöjor. De är vidare lika aktiva i hushållet som sina makar, vilket gör att dessa 20 som tas ut av män förmodligenkandelas in i konstiga kvartiler med de allra flesta män bara hemma en liten stund: en kvart - fjorton dar, och några få fjompiga akademiker som får bära männens börda.

De förlorar på det själva: Det oerhört kul att ha delat och dela så mycket med sitt barn. Jag njuter och saknar henne snabbt - och hon mig!!

hapax sa...

Larvad: Ja, uttaget av pappaledighet är ganska ojämnt fördelat. En liten grupp av "mjukisakademiker" höjer genomsnittet väsentligt, medan ganska många pappor inte tar ut någon föräldrapenning alls.

Pappaledighetens längd är förstås inte något säkert mått på hur bra pappa man är. Men vill man lära känna sina barn ordentligt måste man tillbringa ganska mycket tid tillsammans med dem. Ganska få ångrar att de byggt upp en nära relation till sina barn. Risken är större att man ångrar sina övertidstimmar på jobbet.

Maria sa...

Som vanligt skriver du klokt och genomtänkt. Jag har också länge undrat över prioriteringarna, framöförallt runt de ekonomiska argumenten. De allra flesta par brukar ha koll på att de väntar barn redan i månad ett eller två, vilket ger dem en sådär sju-åtta månader till att se över ekonomin och spara, ifall det nu skulle vara ett sådant avbräck om pappan tog ut hälften. Eller så kan man ägna de månaderna till att rätta mun efter den framtida matsäcken. Bara man vill så går det. Men finns viljan?

hapax sa...

Maria: Så sant, så sant. Ofta köper man ju större hus och bil när man får barn så att man låser fast sig i större utgifter. Men det kanske man inte måste. Hur som helst så tycker jag att "har inte råd" oftast betyder "vill inte prioritera".

Detta inte sagt för att moralisera över andras val. Alla får ju göra sina val. Och en del har mer ork och energi än andra och klarar av att jobba heltid och renovera hus samtidigt som de har småbarn. Men det skulle inte funka för min familj. Vi softar och jobbar deltid.

Babs sa...

Jag har sagt det förut (men inte här)och jag säger det igen. Låt föräldrarna själva bestämma över vem som tar uta dagarna när. För det första är det ett lite halvtrubbigt instrument med antalet dagar som måttstock då jag tror att de flesta familjer försöker få dagarna att räcka så länge som möjligt. Den som har högre inkomst kan därför ta ut färre dagar per föräldraledig vecka.

Föräldraledigheten i samband med ett barns ankomst är lätt att förutse och planera för för b¨de föräldrar, arbetsgivare och andra intressenter. Man har helt enkelt nio månader på sig.

SJälv anser jag att det är de förljande 6-7 åren som det börjar krisa. Det är då mammorna jobbar 75% för att vara med barnen medan papporna självklart jobbar 100%. MAmmorna tar ut majoriteten av VAB-dagar o s v. Och det är där det börjar krångla till sig för arbetsgivaren också. Vem anställer man helst? En kvinna som inte är där hela dagarna och kan vara bort hur mycket som helst pga sjuka barn eller en man som arbetar heltid och är mer eller mindre befriad från ansvaret för sjuka barn?

Nej, strunta i föräldraförsäkringens fördelning och sätt in stöten på att få mammor och pappor att dela mer lika när vardagen sätter in.

(Jag tycker för övrigt att det är otroligt orättvist att man skiftar precis i hälften av ledigheten. Varför ska papporna ta över precis när det börjar bli lite roligt och allt inte handlar om amning och sömn? Har jag nu burit ungen i nio månader i magen och lika länge på armen så kan jag väl få belönas med ett par roliga måndaer av lära gå/prata/leka också!)

Babs sa...

PS Ber om ursäkt för allt halkande på tangentbordet under förra kommentaren. :)

hapax sa...

Babs: Du har förstås rätt i att det är fördelningen av tid och ansvar som spelar roll, inte just fördelningen av föräldraförsäkringen. Men politikens problem är att det bara är vissa begränsade saker det går att fatta beslut om. Som föräldraförsäkringen.

Har du förslag på hur man med politiska medel kan uppmuntra jämställt föräldraskap under småbarnsåren, när det är VAB och deltidsjobb som är kvinnofällan?

Själv tänker jag att något så när jämn fördelning av ansvaret de första två-tre åren är det bästa sättet att främja jämnt ansvar även senare. För annars blir det så lätt att mamman behåller sitt försprång i att vara närmast barnet, den som tröstar bäst och som bäst ser behoven. Och som mest prioriterar barnens behov framför jobbets krav när det är tisdag morgon och beslut måste fattas om vem som ska vabba.

Jag har lätt att förstå att du och andra mammor inte så gärna vill släppa till spädbarnstid och ettåringstid åt pappan. Man fäster sig så starkt vid små barn som man umgås med dygnet runt. Det är därför både pappor och mammor (och barn!) behöver ett yttre tryck att dela tiden mera lika. Någon spontan likadelning kommer aldrig att uppstå annars.

Och vad finns det som säger att man måste dela ledigheten i bara två delar, först mamman sedan pappan? Kanske kan båda jobba halvtid ett tag, t ex?