måndag 25 augusti 2008

Är det verkligen enhet vi vill ha?

Enhet är ett ord som får mig att rysa. Det är ett ord som diktaturer använder för att få undersåtar att marschera i räta led. Mot en gemensam fiende. Men jag vill inte ha några fiender. Jag vill tänka fritt. Och jag vill att andra ska få tänka fritt. Och då tänker vi säkert inte lika.

Enhet är ett vanligt kristet plusord. Kristenheten är splittrad men borde vara enad. Men är det ett rimligt ideal? Kan det inte snarare vara en fördel att det finns olika kyrkor så att kristna får lov att vara olika? Det är ju inom den egna kyrkogemenskapen som motsättningarna blir bittrast. Med andra kyrkor behöver man inte komma överens. Då är det enklare att bejaka olikheterna.

Jag skulle vilja föreslå två andra ledord för kristen gemenskap: Respekt och lojalitet. Respekt för alla kristna. Lojalitet mot den egna kyrkan.

Med respekt menar jag ungefär "att tänka och tala väl om sin nästa och tyda allt till det bästa", som det står i Luthers katekes-förklaring till det åttonde budet. Det är inget problem att kristna har olika åsikter. Men det är ett problem när vi talar illa om varandra, eller när vi är elaka, nedlåtande och bittra. Låt oss sträva efter att vara oense på ett respektfullt sätt. Det finns aldrig anledning att försöka såra någon eller sätta sig på någon bara för att vi har olika åsikter om tron.

Med lojalitet menar jag att man accepterar sin egen kyrkas ordningar även när man är kritisk mot dem. Kan man inte ha en sådan grundläggande lojalitet mot sin kyrka, så kanske man ska söka en annan gemenskap där man kan vara mera lojal. För det är som sagt inom det egna samfundet som motsättningarna blir som bittrast och mest destruktiva. Och det finns ingen som tjänar på det. Någon ordning måste finnas. Och man får acceptera att den är som den är, tills man har lyckats ändra på den.

Uppdatering: Jag ändrade rubriken på det här inlägget. Den ursprungliga kändes efter hand lite plump. Nackdelen med omedelbar publicering är att det som låter bra sent på kvällen inte alltid låter lika bra i dagsljus...

18 kommentarer:

Miriam sa...

Enhet är, som jag ser det, ideal som är orimligt och rimligt på en och samma gång.
Orimligt därför att det är omöjligt i en fallen värld - försöker man sig på total enhet utifrån denna världens premisser så blir det lätt som du skriver.

Samtidigt är det ett rimligt ideal om man talar i ett evighetsperspektiv. I Kristus ÄR vi ett. Det är rimligt att vara i Kristus, det kan vilken syndig människa som helst vara utan egen förtjänst. Att försöka låta det synas även i den fallna världen, utan anspråk på att skapa enhet på egen hand, och att se fram emot den dag då alla ska bli ett i Kristus, det är mer än rimligt. Det är varje kristens uppdrag.

li sa...

"Någon ordning måste finnas. Och man får acceptera att den är som den är, tills man har lyckats ändra på den." - Ja, det måste ju passa den som trivs i status quo. För svara mig hur man ska acceptera den rådande ordningen och ändra på den på samma gång? Utan fler plattityder, tack.

hapax sa...

Miriam: Tack för att du nyanserar mitt något ensidiga utbrott. Jag har inget emot enhet som utopi, som en del av det kommande Gudsriket. Det är enheten som ideal och målsättning här och nu jag vänder mig mot. Orealistiska mål skapar bara besvikelse och frustration. Därför föreslår jag respekt och lojalitet som mer realistiska, och därmed mer konstruktiva, ideal för kristen gemenskap.

Kanske kan man använda familjemetaforen här. I en familj där enhet är idealet frodas lätt konflikter och neuroser under ytan. Brytningar blir traumatiska när de till slut uppstår. I en familj som präglas av respekt och lojalitet kan man vara väldigt oense och olika utan att vara ovänner. Och familjebanden utgör förstås en form av enhet som går djupare än olikheterna. Kanske är det så även med andra mänskliga gemenskaper att enheten blir starkare och sundare om den får finnas diskret i bakgrunden än när den ska framhållas alltför tydligt.

hapax sa...

Li: Du har en högst berättigad fråga. Jag ska gärna utveckla lite hur jag menar.

Status quo är inte mitt ideal, jag lovar. Jag är kritisk till mycket i Svenska kyrkan. Samtidigt är jag lojal.

Låt mig ta ett exempel. Jag är pacifist. Som jag förstår det är det inte förenligt med evangeliet och kärleksbudet att använda vapen mot andra människor. Samtidigt inser jag att min uppfattning är i minoritet. Svenska kyrkan välsignar den svenska militären genom att ha fältpräster och hemvärnsgudstjänster.

Det tycker jag är fel. Jag kritiserar och argumenterar mot denna ordning när jag kommer åt. Samtidigt accepterar jag att vi har den ordning vi har. Jag tar inte till brösttoner om att Svenska kyrkan övergett Kristus och evangeliet. Och jag skulle aldrig underkänna någons tro eller lära eller prästämbete för att han eller hon gör värnplikt eller blir fältpräst.

Jag kan leva med att vi är oeniga och att min uppfattning är i minoritet. Men det hindrar mig inte från att försöka förändra.

Blev det tydligare nu?

Miriam sa...

Tack för svar - jättebra parallell med familjen!

Dock är jag tveksam till ordet utopi. De kristnas enhet i Kristus är inte en utopi utan en andlig verklighet. En verklighet som existerar endast av den Guds nåd och allmakt som gör att en människa överhuvudtaget kan vara i, eller ett med, Kristus. Det är alltså en verklighet att bejaka i tro, och utifrån detta försöka visa i just det du skriver om respekt. Och i perspektiv - om vår minsta gemensamma nämnare är Jesus, så blir det motiverat att för den skull behandla eventuella oenigheter som sekundära.

li sa...

Ja, du är en perfekt anställd i Svenska kyrkan, du kommer att gå långt. Jag förstår inte varför man inte kan ta till brösttoner om evangeliet. Skulle Jesus vara lojal mot kyrkan? Knappast - okej, vi är inte Jesus. Men är inte poängen att man åtminstone försöker vara lite som han? Varför är det viktigt att till varje pris vara sams? Medelklassrädsla, säger jag. Och det är därför jag INTE kommer att gå långt. För jag håller inte förnöjsamhet och lojalitet till kyrkan som den främsta dygden.

hapax sa...

Miriam: Ibland är det svårt att se oenigheter som sekundära. Ta rasistiska kristna, till exempel. Där har jag svårt att se kristendomen som förmildrande omständighet. Det vore nästan lättare att tolerera dem om de inte vore kristna. Respekten är ibland svår att bibehålla. Men jag jobbar på det.

hapax sa...

Li: Varför är du sarkastisk? Finns det någon poäng med det?

Mitt förslag om att respekt och lojalitet är bättre än enhet som ideal för kristen gemenskap, handlar just om att vi INTE ska försöka vara sams till varje pris. Jag är för oenighet och olikheter och mångfald. Konflikter finns alltid och är inget problem i sig. Problemet är när vi gör varann illa för att vi är dåliga på att hantera våra konflikter på ett konstruktivt och civiliserat sätt.

Ge gärna argument för andra ideal än de jag föreslår. Vi är överens om att vi ska försöka efterlikna Jesus (det ser du om du läser lite mer på min blogg). Men hur gör vi det bäst i relation till våra bröder och systrar som vi försöker vara kyrka tillsammans med?

li sa...

Varför är du passivt aggressiv? Har vi inte alla våra karaktärer?

Jag måste med tåget, återkommer kanske.

Miriam sa...

Jamen det är ju poängen, att Kristus dog för att försona och läka allt det som splittrar oss, all den synd och skuld som till exempel manifesteras i rasism. Eller oförsonlighet. Eller våld. Eller hånfullhet och kyla och...ja, allt det där.

Vi är ett därför att en och samme Herre har älskat oss så mycket att han älskade ihjäl sig - inte för att vi gör som han vill för det kan vi inte.

li sa...

Ja såhär alltså. Jag reagerar därför att jag tycker att det här snacket genomsyrar Svenska kyrkan och att det är just snack. Man kan lyfta fram dokument efter dokument som talar om respekt och lojalitet och enhet i Kristus och mångfald i kyrkan och blablablaaa; jag spyr på det vid det här laget. För det är inget annat än just snack. SvK döljer sina egentliga syften också för sig själv, just genom att odla det där demokratiska snacket. Just snacket lägger sig som olja på vågorna av verklig radikalitet och progression mot ett Guds rike på jorden. Det vore ärligare i så fall tycker jag att säga rent ut det som de allra flesta kyrkoråd, herdar och övriga anställda står för: att behålla SvK som en folkkyrka för ett fåtal anställda där församlingsbor göre sig icke besvär och där kulturell borgerlighet, heteronormativitet och manlighet (?) står högt i kurs. Det vore ärligare, och skulle släppa många av oss fria långt tidigare om vi bara hade vetat.

Jag är inte ett dugg intresserad av att mäta argument. Jag tror inte på snacket, jag tror på gärningen. Så slipa snygga formuleringar får du göra mot någon annan (finns ju gott om hågade).

hapax sa...

Li: Sådärja. Now you're talking. Jag blir nyfiken på vad du är ute efter för radikalitet och gärningar. Har du hittat något sammanhang där du känner dig hemma? Vad prioriterar du för frågor?

Innan jag fick barn var jag aktiv i plogbillsrörelsen och en del annat. Men livet med småbarn är ganska annorlunda. Nu sitter jag här och bloggar när barnen har somnat. Jag antar att allt har sin tid.

Min strategi har varit att själv bilda de grupper med likasinnade som jag behövt för aktivism och reflektion. Och så har Svenska kyrkan och Kristna Fredsrörelsen och andra lite "segare" folkrörelser funnits där som en resurs och ett kontaktnät. Det har funkat bra för mig att kombinera de olika världarna.

Ett exempel är när vår plogbillsgrupp skrev till biskoparna och frågade om Svenska kyrkan fortfarande stod för ett uttalande i ett ekumeniskt dokument om att man uppmanade till civil olydnad mot kärnvapen. Biskoparna var förstås tvungna att svara ja. Då kunde vi göra våra aktioner i Svenska kyrkans namn, och så var biskoparna tvungna att försvara oss i pressen. Det var ganska kul.

Jag tror att det finns rum för radikalitet i Svenska kyrkan. Men jag har också full förståelse för att man kan tröttna och söka sig andra vägar. Men vart du går, gå med Gud.

Cecilia N sa...

Jag funderar på det där med ekumenik.

Jag tycker det är okej att man tror enligt en annan teologi än den lutherska, men jag tycker min tro är mer luthersk än både pentakostal, baptistisk och katolsk. Och då är det ju bra att SvK finns som "mitt samfund".

Att träffas över samfundsgränser är bra, att ha gemensamma gudstjänster lite nu och då är också bra.

Men jag funderar på det här med Missionskyrkan.
Deras pastorer kan ha gudstjänster enligt SvK ordning, och, om jag förstår det rätt, har rätt att söka prästtjänst i SvK.
Och så har de långtgående gemenskap med baptisterna. Riktigt hur långt vet jag inte, men anar att baptistpastor utan tvekan kan arbeta som pastor i Missionskyrkan.

Och hepp! Så har vi fått baptistpastorer som "behöriga" till prästtjäst i SvK, eller?
Vilken teologi är det då som gäller? Döper baptistpastorn i SvK-lig tjänst småbarn utan att blinka? Tex.

Jag tykcer som sagt att det är bra att det finns samfund för alla (förhoppningsvis), men hur blir det om allihop smälter ihop? Eller medsols hävdar att det är samma, men om man går motsols att det är det inte alls?

~Karin Långström Vinge~ sa...

Hej Cecilia,

nej, så enkelt är det inte. Jag saxar ur överenskommelsen mellan Svenska kyrkan och Svenska Missionskyrkan:

"Ömsesidighet i tjänst

En tydlig skillnad måste göras mellan å ena sidan ett erkännande och ömsesidighet i tjänst för varandra inom ramen för överenskommelse om ekumenisk samverkan samt, å andra sidan, permanent övergång till tjänst i den andra kyrkan med möjlighet att gå in i en ordinarie tillsvidareanställning.

Den ömsesidiga tjänsten grundar sig på att vederbörande har behörighet inom sin egen kyrka och kan gälla t.ex. en gemensam tjänst som delas av församlingar inom de båda kyrkorna, inom en samarbetskyrka, att tjänstgöra tillsammans eller för varandra i gudstjänstliv.

Den nationella överenskommelsen täcker frågan om ömsesidighet i tjänster mellan präster, pastorer och diakoner. Därmed öppnas möjligheter att tjänstgöra för varandra vid semestrar eller sjukdom samt att använda den andra kyrkans ordning vid kyrkliga handlingar.

Där det gäller gemensam anställning eller gemensamt gudstjänstliv, särskilt där man delar samma gudstjänstrum, bör det lokala samarbetsavtalet, som godkänns av domkapitel inom Svenska kyrkan och Kyrkostyrelsen i Svenska Missionskyrkan närmare beskriva hur tjänsterna fördelas samt understryka vilka ansvarsrelationer som gäller.

Temporär tjänstgöring i annan kyrka

Svenska Missionskyrkan har överenskommelser med andra kyrkor och samfund om temporär tjänst, vilket innebär en form av ”utlåning” där behörigheten som pastor/diakon kvarstår för viss tid i det samfund som ordinerat vederbörande, men att ett lojalitetsavtal med den kyrka man tjänstgör i undertecknas.

I Svenska kyrkan kan domkapitlet för viss tid förklara den behörig att utöva uppdrag som präst eller diakon som har behörighet i en kyrka eller ett samfund som Svenska kyrkan har ingått överenskommelse med om särskild ekumenisk samverkan.89

Med överenskommelsen om kyrkogemenskap gäller också dessa regler vid tjänster i samarbetskyrkor, gemensamma anställningar samt där ett lokalt avtal om regelbundet gemensam gudstjänstliv ingåtts. Ett sådant avtal kan ingå i den församlingsinstruktion för Svenska kyrkan som domkapitlet utfärdar samt, om det är gäller mer omfattande samarbete, skrivas in i ett ”grundavtal” som skall godkännas av domkapitel inom Svenska kyrkan respektive Kyrkostyrelsen i Svenska Missionskyrkan.90

Övergång till tjänst i den andra kyrkan

Vid eventuell övergång till tjänst i den andra kyrkan gäller att varje kyrka själv fastställer vilka kompetenskrav man vill lägga på dem man ger behörighet. För Svenska kyrkans del finns regler om hur denna behörighetsförklaring kan ske.91 Motsvarande gäller i Svenska Missionskyrkan, som beskriver ”mottagande för tjänst i Svenska Missionskyrkan av den som tidigare är ordinerad i annat kyrkosamfund”.92 Överenskommelsen innebär alltså inte att präst/pastor eller diakon utan vidare kan erhålla sådan tjänst i den andra kyrkan.

Däremot innebär överenskommelsen att reordination av diakon och pastor upphör och att Svenska kyrkan betraktar de ordinationer som skett inom Svenska Missionskyrkan som giltiga. Där ingår även de som efter prövning tagits emot för tjänst från annan kyrka, men inte reordinerats. På motsvarande sätt behandlas frågan om övergång från Svenska kyrkan till Svenska Missionskyrkan.

Båda kyrkorna förutsätter särskild profilutbildning samt prövning utifrån egna kriterier av bl.a. tidigare utbildning samt att motsvarigheten till de löften som avges inför respektive kyrka när det gäller att följa kyrkans ordning enligt ordinations– eller vigningsakterna."

Hela överenskommelsen finns här:

http://www.svenskakyrkan.se/tcrot/km/2006/skrivelser/KsSkr%202006-4%20Ekumenisk%20overenskommelse-06.shtml#TopOfPage

Eller enklare: Gå till svenskakyrkan.se/kyrkomotet. Klicka på tidigare kyrkomöten, välj 2006 och skrivelser. Där finns den. :)

vänstra stranden sa...

Hm, utan att delta i den interkonfesionella debatten skulle jag bara vilja lämna mitt stöd för postningens grundhållning. Att vara enad är inte att vara samma. Gud har skapat oss olika och med stor mångfald, jag tror att denna mångfald ocksä en del av att vara Guds avbild på jorden. Om man strider är det inte bra, men att olika kyrkor betonar olika delar av budskapet tror jag bara är väldigt bra./VS

li sa...

Jag ska verkligen sluta skriva här. För jag tror inte på det här samtalet (jo, som samtal, men inte att det ger någon verklig effekt för kyrkan). Men jag ska ändå ge några konkreta exempel - eftersom du efterfrågat - på vad jag menar med "verklig radikalitet".

I KO står i första stycket: "I kristen tro intar barnen en särställning och de behöver därför särskilt uppmärksammas i Svenska kyrkans verksamhet." Verklig förändring vore att detta inte bara sades och skrevs som en "sanning" utan just efterlevdes: att barnverksamheten fick mer - mest! - pengar i en församling, är det ens en tänkbar möjlighet? Det är faktiskt vad KO säger. Hur barnvänligt är kyrkorummet? Kan ungdomarna flyttas från källaren och de slitna sofforna upp till finrummen? Hur många församlingspedagoger anställs i en församling och vad har de i lön och övriga anställningsvillkor?

Om de sista skola vara de första. Varför finns det överhuvudtaget löneskillnader i kyrkan? Varför har biskopen guldkläder och varför låter man inte vem som helst predika, om sitt liv, sin tro? Varför får frivilligarbetare baka bullar och stå i caféet men inte jobba med kyrkoherden, med besluten? Jo jag vet att styrelsen är folkvald, men...

Om Gud talar till oss genom alla språk, liksom berättelsen om när anden kom över dem och de förstod varandra fast de talade olika språk (eller hur det nu var). Varför släpper man inte in exempelvis underklassens språk, kulturella koder - musiken, bilderna, kläderna. Varför, när man vet att det är medelklassens barn som konfirmeras, medelklassens barn som blir präster, gör man inget? Varför bor de som jobbar i Skärholmen, Tensta, Fittja, Flemingsberg inte i de församlingar där de jobbar?

Man är fin på att snacka i Svenska kyrkan. Man säger gärna "vi" och tror det räcker för att göra en inklusiv. Man pekar gärna på specialgudstjänster men glömmer behändigt bort att de fortfarande är special; det är högmässa och rockmässa, det är fotboll och damfotboll. Man talar om traditionen och är därför historielös nog att missa att traditionen ÄR meningsskiljaktigheter, tolkning, vinnarens historia. Jag tror att jag är ute efter en helt annan kyrka, helt enkelt. Den kanske inte ens finns. Ja det är klart att jag vet att jag sätter mig på mina höga hästar. Jag kommer förmodligen aldrig bli nöjd. Men det där 'gör bättre själv då, kyrkan är ju ett jag och ett du', det är ju det jag säger inte går eftersom SvK genom den bedrägligt tillgängliga diskursen lurar sig själv liksom att tro att det redan är här. Att de möjligheterna finns. Och så är det verkligen inte. Det finns inga sådana möjligheter. Ann Heberlein-exemplet är användbart här. Du skriver att hon genom sitt yrke och sin offentliga röst visst kan påverka. Det kan hon säkert. Men jag menar att själva grejen är huruvida hon genom sitt medlemskap kan påverka. En vanlig Nisse Hult, kan han påverka? Kan Nisse Hults mamma påverka? Får de någonsin bli annat än åhörare?

Jag är alltså inte emot det du skriver. Jag menar bara att det har inte någon reell betydelse vad man skriver om man inte följer upp det i handling. Och att det som sägs faktiskt kan invagga en i falsk trygghet om att det man säger också är det som är. Det är väl den klassiska överklasslösningen. Vi talar inte om pengar. Vi talar inte om klass. Vi döper om. Städerskor blir lokalvårdare, negerboll blir chokladboll. Nu talar vi inte längre om ras, om kön. Men vi lever efter det.

Sen att jag går med Gud, med Woody Allens ord: Thanks, but I don't need you to tell me that...

hapax sa...

Li: Jag tänker mig att det är ungefär lika lätt att påverka i Svenska kyrkan som det är i andra lite större organisationer. D v s näst intill omöjligt för en ensam medlem. Nisse Hult måste slå sig ihop med andra med liknande mål för att kunna driva sin linje. Då är det fullt möjligt att få inflytande på beslut i kyrkoråd och kyrkomöte. Eller att bilda en rörelse som praktiserar den fromhet man vill sprida. Det finns ju flera sådana rörelser som haft stor betydelse för Svenska kyrkan.

Sådant här arbete är mödosamt och tidskrävande. Man får bestämma sig för om man tycker det är värt besväret. Men vill man påverka måste man övertyga andra, och då behöver man argumentera och visionera. Du kan säkert hitta mycket bättre arenor för detta än min lilla blogg. Men du är välkommen att skriva här när du vill. Det finns ingen motsättning mellan att samtala och att omsätta sina tankar i handling i de sammanhang där man står. Tvärtom.

Själv har jag inte ambitionen att omforma hela kyrkan. Det räcker för mig att göra det lilla jag kan. Och kyrkan är inte Guds rike. Kyrkan får vara ett bristfälligt provisorium. Det är människor som behöver transformeras i första hand, och hela vår värld. Kyrkan är bara ett verktyg för detta. Verktyg kan förbättras. Men de är inte självändamål.

hapax sa...

Karin: Tack för ditt svar på fråga som inte jag hade kunnat svara på!