Nationalist, ja visst!

Nationaldagen passerade ganska obemärkt förbi. Men fyra dagar senare, när Henke och Zlatan ska göra premiär i EM, råder nationell yra. Dagisfröken har Sverige-tröja och EM-prästen manar till förbön för landslaget. Varför är det plötsligt inne att vara nationalist?

Kanske har det med vi och dom-faktorn att göra. Alla identiteter förutsätter att det finns några andra, annorlunda, att definiera sig i relation till. Att vara svensk är att INTE vara icke-svensk. På nationaldagen när svenskheten ska firas sådär i största allmänhet finns det ingen tydlig icke-svenskhet att förhålla sig till. Jag är så stolt att jag är svensk och inte... ja, vadå? I stort sett de enda som kan fira entusiastiskt på nationaldagen är rasister och toknationalister som hyllar svenskheten gentemot osvenska element inom landet. Och det blir ganska så obehagligt.

Men när Sverige spelar match i fotbolls-EM är identiteterna knivskarpa. De elva killarna i blågula dräkter är "vi", och de med avvikande färg är "dom". Då kan även vi liberaler och humanister och kosmopoliter, och allt annat fint som vi är, skrika ut vår passion för SVERIGE. Lyckligtvis är detta en domesticerad och ganska harmlös form av nationalism. De som har gula tröjor har förstås väldigt mycket gemensamt med dem som har blåa eller röda eller orangea tröjor. Intresset för fotbollen förenar mer än det splittrar. Efter matchen mot Grekland ikväll kommer vi att ha något att prata om med alla greker vi träffar de närmaste åren. Och ganska snart spelar det ingen roll vem som vann.

Men ikväll är det blodigt allvar. Nu ska jag prova matchtröjan och leta flaggor att vifta med. Kosmopolit, ja visst. Men idag är jag fotbollsnationalist.