Ajdå. En utmaning. Maria utmanar mig att formulera fem olika imperativ till förbipasserande i cyberrymden. Lustigt sammanträffande. För tillfället talar jag nästan bara i imperativer, eftersom jag är ensam med ungarna den här veckan. Sitt ordentligt på stolen. Ät upp potatisen. Lägg inte köttbullar i glaset. Slå inte din syster med skeden. Tvätta händerna och munnen. Ja, ni fattar. Imperativ är mitt modus operandi.
Nu sover äntligen de små liven. Dags att skrida till verket. Som ni har märkt är det här en Mycket Seriös Blogg, så jag måste höja blicken något över den gångna dagens sked- och potatisdiskurs. Det får bli fem uppmaningar till alla er som lever med barn. Men allra mest till mig själv.
1) Sätt inte gränser för dina barn. Var i stället tydlig med var dina gränser går, och hjälp dem att finna sina egna gränser.
2) Försök inte vara konsekvent. Var dig själv i stället.
3) När barnen trotsar, bli inte trotsig tillbaka. Avled i stället genom att göra något positivt tillsammans med dem.
4) Var snäll mot dig själv. Passa på att sova eller vila så ofta det går. Då blir du en bättre förälder.
5) Ge dem inte glass eller godis på kvällen. De slutar aldrig stimma.
Om kriget kommer... duck and cover
3 timmar sedan
11 kommentarer:
*ler* Tematiska order - utmärkt!
Och jag gillar hur du har lite svårt att följa dina egna tillsägelser... "Slå inte din syster med skeden" - "Sätt inga gränser för dina barn". ;o)
Jag sa inte att jag följde dem... Trean är nog den som jag bryter mot mest. Jämt trillar jag i fällan att bli trotsig och fastna i destruktiva maktkamper.
Men första imperativet är mer en fråga om perspektiv än om metod. Jag är trött på "sätta gränser"-metaforen. För mig låter det mer som dressyr än barnuppfostran. Typ Supernanny.
Självklart måste man säga nej och stopp och gör inte så. Men inte för att begränsa mina barns frihet och kreativitet med några yttre gränser som jag drar upp. Utan för att alla människor har egna integritetsgränser som måste respekteras. Målet är empati och självkänndeom. Inte lydnad och disciplin.
Kanske blir inte skillnaden så stor i praktiken. Men det känns bättre för mig att tänka så.
Jaså du har också barn i trots åldern nu.. Visst är det en prövning och självransakan och när våra kära barn trotsar :)
Fin blogg föressten.
En till som gillar Jesper Juul?
Sleepaz: Välkommen hit! Jag ska kika på din blogg också. Nog är det trotsålder alltid... Man lär sig mycket om sig själv. En del som man kanske helst inte hade vetat... Men de är väldigt söta när de sover.
Cecilia: You got me... Ja, jag gillar Jesper Juul. Han har ett väldigt humanistiskt och vettigt förhållningssätt till det här med att ha barn. Men det är några år sedan jag läste hans bok ("Ditt kompetenta barn"), så jag har lite svårt att hålla isär vad som är mina tankar och vad jag plankat från honom.
Du har alltså barn själv. Hur gamla?
De är i övre tonåren och det var snart tio år sen jag läste "Ditt kompetenta barn" och gladdes - men beklagade att jag inte läst den tidigare.
Så jag har inte så god koll på vad han egentligen skrev, jag heller. ;-)
Tur nog har syrran läst den medans hennes barn var pyttiga.
:)
Kul. Tänkvärda råd också.
/Jonas Lundström
http://blog.bahnhof.se/wb938188
Jonas Lundström: Välkommen hit! Jag hoppas att du komer att trivas här. Och att du tycker till om allt möjligt.
Haha, ettan. Har precis bakat med 4,5-åringen. Då är gränser helt avgörande. Om man inte vill ha potatismjöl i hela huset vill säga. :)
Men skämt åsido, jag brukar avgöra vissa strider innan det hela utartar till debatt i värsta kyrkomötestil med: "Det här tänker jag inte diskutera."
Karin: Imponerande att du orkar baka med en 4-åring. Själv försöker jag hålla ungarna ute ur köket när jag bakar. För jag blir stressad och ingen bra medmänniska av att kombinera barn och varma plåtar och mjöl och kladd överallt. Men kanske skulle det gå om man hade en Riktigt Bra Plan, som den du redogör för på din blogg. Ska fundera på saken.
Skicka en kommentar