Berättelsen om Kaspar stjärntydare, fritt efter Matt 2:12b

De tog en annan väg hem till sitt land. En snabbare väg, för nu var det bråttom. Det gällde att hinna till vadstället innan Herodes förstod att han blivit lurad. Deras kameler var starka och uthålliga. Men Herodes hästar var snabbare. Och många, många fler. Hjärtat bultade, och Kaspar kände att han svettades, fastän det fortfarande var tidigt på morgonen. För bara några dagar sedan hade han tyckt att det var spännande att ta sig över gränsen utan att bli upptäckt. Men då var han förväntansfull. Nu hade deras expedition blivit ett fiasko.

Det var Kaspars farbror, Darius, som är kunglig stjärnskådare vid hovet, som upptäckte stjärnan. Stjärnan som måste betyda att det fötts en mäktig kung åt judarna i väster. Tanken var djärv, men ganska självklar, att utnyttja detta tecken för att knyta en allians med Herodes. Om man uppvaktade honom med gåvor och smicker, och hyllningar till hans märkvärdige nyfödde son, så kunde han kanske förmås att byta sida. Med stöd av Parterriket i öster skulle Herodes kunna driva ut romarna. Så skulle Herodes son kunna ärva ett självständigt rike. Och parterna skulle kunna lägga beslag på de romerska provinserna i Syrien och Armenien. Så var det tänkt. Och om Herodes son verkligen blev en mäktig kung så hade man honom på sin sida redan från början. På lång sikt skulle det kunna ge ännu större utdelning.

Kaspar och några till valdes ut för att ta kontakt med Herodes. Det var ett farligt uppdrag, men Kaspar blev stolt över att få förtroendet. Ni kommer att bli hjältar, sa farbror Darius. I tusen år kommer man att berätta om er färd. Barnen kommer att sjunga sånger om er. Och i varje hus kommer det att finnas små statyer av er och era kameler. Kaspar log när han tänkte på Darius överdrifter. Så märkvärdigt var det ändå inte. Men det var spännande att vara hemlig agent. Utklädda till köpmän hade de tagit sig genom öknen och in i Judeen. Och de hade lyckats muta sig ända fram till en audiens hos kung Herodes i Jerusalem.

Men sedan gick det snett. Herodes hade ingen nyfödd son. I stället gick hans paranoia igång för fullt, och han ställde tusen frågor om stjärnan och vad den kunde betyda. För att ta sig ur situationen gick de med på att bege sig till den lilla byn Betlehem. Med en liten nödlögn lyckades de avstyra att Herodes skickade med soldater. Stjärnan visar bara vägen för stjärntydare, hade de sagt. Stjärnor kan förstås inte visa vägen. De sitter där de sitter på himlavalvet. Men ändå gjorde den det. Stjärnan pekade ut ett litet hus i Betlehem med en fattig snickarfamilj. Det fanns förstås inget kungabarn där. Bara en liten pojke klädd i trasor, en liten parvel som just lärt sig gå. Men de öppnade ändå sina kistor och gav honom sina furstliga gåvor. Kaspar kunde inte riktigt förklara varför, så här i efterhand. De var väl överväldigade av det här med stjärnan. Och de hade rest så långt för att hitta kungabarnet.

Nu såg de floden och vadstället. Inga soldater inom synhåll. Kaspar andades ut. Så fort de var över på andra sidan var de i säkerhet. Herodes rike slutade vid floden. Men ett problem hade de kvar. Vad skulle de säga när de kom hem? De hade blivit ovänner med Herodes och gett bort guldet till en snickarfamilj. Hur skulle de förklara det? Kaspar kom till att tänka på vad den unga mamman hade sagt. Det är saligare att ge än att få. Ett konstigt sätt att tacka för så praktfulla gåvor. Och hon hade sagt fler konstiga saker. När de kom in och såg mamman och barnet så hade de förstås frågat efter barnets far. Kunde det finnas något kungligt påbrå trots allt? Barnets far känner ni redan, fast under ett annat namn, svarade hon. Men innan de hann fråga vad hon menade kom pappan in genom dörren. En enkel snickare. För tusen år sedan hade en av hans förfäder varit kung i Judeen, påstod han. Kaspar skrattade för sig själv. Om man gick tusen år tillbaka så var väl alla människor kungabarn.

Fast kanske var det något särskilt med den där familjen ändå. Någonting måste stjärnan betyda. Och de hade inte verkat det minsta överraskade över att få långväga gäster som frågade efter ett kungabarn. Som om det var helt naturligt. Och vad menade hon med att de redan kände barnets far? Det påminde om något som farbror Darius hade sagt innan de gav sig av, att de där hedniska judarna också kände Gud, fast under ett annat namn. Menade hon att barnet var ett gudabarn? Mäktiga kungar skulle ju vara det. Kejsar Augustus var son till Apollos, sades det. Och parternas kung Phraates var son till Shamash, solguden.

Men om den där fattiga pojkstackaren var en kung, då kunde ju precis vem som helst vara en kung. Ska man buga för varje tiggare man möter, för säkerhets skull? Den tanken ville inte riktigt lämna Kaspar i fred. Kanske var det så det låg till. Att varje människa var ett kungabarn, ett gudabarn. Och i så fall även han själv. Men varför åka så långt bara för att få reda på att Gud är honom nära? Han skulle fråga farbror Darius om det här. Darius brukade säga att målet för varje resa var att komma hem. Så det skulle han nog svara den här gången också. Målet är att komma hem. Omedvetet drev Kaspar på kamelen. Det var långt kvar, men de var på rätt väg. Hemåt.

Och ärligt talat, om han fick välja vem han ville ha som kung, så skulle det varken vara Phraates eller Herodes. Det var spännande att vara kunglig agent. Men det var en lek med människors liv. Både Phraates och Herodes var beredda att döda hur många som helst för att hålla sig kvar vid makten. Kaspar rös när han tänkte på vad som skulle hända om Herodes fick reda på snickarpojkens adress. Nej, fick han välja kung så fick det bli snickarbarnet, trots allt. Kaspar blev varm inuti när han tänkte på hur barnet hade tittat på honom. Och hur han skrattat åt besökarnas lustiga hattar. En sådan kung ville han ha, som styr inifrån, från hjärtat. Inte utifrån och uppifrån. En kung som inte är intresserad av makt och guld, utan av människor, även om de är främlingar. Kanske kunde Kaspar byta sida och bli hemlig agent åt kungabarnet, gudabarnet i Betlehem. Så fanns det en mening med stjärnan ändå och deras långa resa. Ju mer Kaspar tänkte på saken, desto säkrare blev han. Nu kände han sig förväntansfull igen. Hans resa hade bara börjat. Men i sitt hjärta var han redan hemma.