Tacksägelsedag i finanskrisens tid

Det bästa i livet är gratis. Annat som vi behöver är ganska billigt. Det som är dyrt är allt det där som vi inte alls behöver men som ska säljas till oss med mördande reklam. Kanske kan finanskrisen få oss att köpa lite mindre, så att det mördas färre vattendrag och träd och vi får lite mer tid över till det som är viktigt på riktigt. För inte behöver det kosta så mycket att leva.

Idag har jag och treåringen åkt lokaltåg. Stort äventyr för honom, och därför ganska roligt även för mig. Man måste förstås ha biljett, men månadskortet är redan betalt så det kändes gratis att åka.

Sedan gick vi en bit. Tittade på höstlöven och fåglarna och cyklarna och bilarna. Alldeles gratis.

Så kom vi fram till kyrkan och firade tacksägelsedagsgudstjänst. Fullsatt i kyrkan eftersom förskola och miniorer och de nya konfirmanderna var där. Klokt nog avstod prästen från att predika, så vi bara sjöng en massa glada sånger och firade nattvard och tände ljus. Treåringen blev lite blyg och förskrämd för att det var så många där, men jag var glad och stolt över min kyrka där folk med alla möjliga färger och former och familjekonstellationer minglar och möts. Sedan åkte treåringen rutschkana och jag fikade och pratade. Nästan gratis. En symbolisk slant i kollekten eftersom jag missade kollektändamålet, och ingen frivillig gåva till diakonin för den vegetariska kyrklunchen. Snålt, men jag kompenserar nästa gång.

På eftermiddagen lekte barnen i trädgården medan jag plockade äpplen och försökte stuva in trädgårdsmöblerna i det alldeles för lilla skjulet. Gratis.

När ungarna somnat kokade jag äpplamos. Farmor skulle nog inte godkänt det, men jag tyckte det blev bra. Fem kronor för sockret och elen, ungefär.

Tack Gud för finanskris och höstlöv och äpplamos och hemska små ljuvliga barn.

Uppdatering: Här står det om Anglikanska kyrkans råd och böner i finanskrisens tid.