onsdag 8 oktober 2008

Mera seriöst om kristen höger och vänster

Det är lite tråkigt att meningsutbytet mellan Broderskap och Claphaminstitutet så snabbt urartade till pajkastning. Båda parter försöker ta poäng genom att stämpla ut varandra som extremister i stället för att söka ett konstruktivt samtal. Det är synd. För det finns mycket intressant som skulle kunna sägas om kristen vänster och kristen höger, och om kristet engagemang i politiken överhuvudtaget.

Här är några frågor som jag gärna skulle se Broderskapare och Claphammare skriva mer om:
# Kristna människor har uppenbarligen olika ståndpunkter i alla politiska stridsfrågor. Vad är det då man gör anspråk på när man hävdar att just den egna ståndpunkten är uttryck för ett kristet ställningstagande? Kan man hävda att en åsikt är mer kristen än en annan?
# Finns det något som är gemensamt för kristen höger och kristen vänster? Kan man över den politiska skalan känna en samhörighet i att vara kristna? Eller är man varandras huvudfiender eftersom man kämpar om samma kristna väljare?
# Vad är egentligen syftet med att formulera just en kristen politisk hållning? Handlar det om att mobilisera kristna väljare? Eller finns det ett specifikt kristet bidrag till politiken? Ett kristet sätt att göra politik? Kanske rent av ett mer respektfullt sätt att bemöta sina meningsmotståndare?
# Vad är den kristna vänsterns bidrag till den politiska vänstern? Vad är den kristna högerns bidrag till den politiska högern? Med kristen höger menar jag förstås svensk kristen höger, typ kd. Eller kristna liberaler eller konservativa. Och med kristen vänster menar jag inte bara Broderskap, utan också kristna i mp och v och i utomparlamentarisk vänster.

Broderskaps debattinlägg finns här och här och här, Claphaminstitutets inlägg här och här.

4 kommentarer:

Ulf Bjereld sa...

Senapsfrön och fikonspråk ställer som vanligt relevanta frågor. Här är inte utrymme att besvara dem. Men jag kan inte avhålla mig från att hänvisa till min och Douglas Brommessons bok "Politik och kristen tro. Två berättelser" som i dialogform behandlar frågan varför en del människor hamnar till vänster í politiken och andra till höger, givet deras kristna tro. Mer om boken kan läsas här.

hapax sa...

Ulf: Tack för boktips! Det är väl så det är, att mer nyanserade resonemang passar bättre i böcker än på debattsidor.

Tuve Skånberg sa...

Du ställer mycket relevanta frågor, och jag hoppas att Claphaminstitutet, och de artiklar som skribenterna där producerar, kommer att belysa de frågeställningarna med tiden. Det enklaste att belysa är ju den relativa samsyn som finns bland människor som hämtar sina värderingar ur kristen tro. I artikeln som jag och institutets ordförande Stefan Swärd skrev i såväl Dagen som Svenska Dagbladet, Brännpunkt nämner vi inledningsvis om den samsynen: "Det finns många goda ord i SvD-artikelns presentation som vi, liksom kristna i stort, måste sympatisera med, som förlåtelse och upprättelse, solidaritet, generöst bistånd, fristad för flyktingar, familjers återförening, fred i Mellanöstern, kamp för mänskliga rättigheter och mot individualisering, egoism, girighet och isolering."

Som jag ser det handlar en del av skillnaderna om att man väljer att betona vissa frågor och perspektiv mer än andra, som i och för sig är mycket angelägna. Den bakomliggande politiska ideologin hjälper till med ett sådant "raster", där förstås för en kristen socialist somliga perspektiv blir viktigare än för den kristne som inte är socialist. Och - åtminstone är det min uppfattning - kan lojaliteten till i det här fallet socialismen bli mer betonad än betoningen av den kristna tron.

Skillnader mellan olika kristna grupperingar aktiva i det politiska fältet kan också bero på agendan och målsättningen. Om man, som broderskaparna, kandiderar till politiska uppdrag har ju den politiska debatten ett särskilt värde. Om man, som Claphaminstitutet, inte har den ambitionen utan ser sig som politiskt oberoende, blir politisk konfrontation inte lika intressant. Att bestämmas på höger - vänsterskalan blir heller inte angeläget, utan tvärtom något vi ogillar, i synnerhet att kallas "kristen höger", som i Sverige närmast är ett skällsord. Att vi inte som tankesmedja bekänner oss som socialister står klart - men det hindrar förstås inte att somliga av våra stiftare mycket väl kan rösta socialistiskt, vad vet jag. Vi har i alla fall stiftare som är/varit politiskt aktiva i olika partier.

Och vad gäller samhörigheten mellan kristna av olika politiska ideologier kan nämnas att riksdagens kristna grupp samlas varje onsdagsmorgon mellan 8.30 och 9 till en gemensam morgonandakt. Den leds för det mesta av någon riksdagsledamot från något av de olika partierna, eller ibland av någon gästande präst eller pastor. Riksdagens kristna grupp är riksdagens äldsta förening som firade hundraårsjubileum för att par år sedan, och också den största av de fyrtiotal föreningar som finns i riksdagen - den räknar omkring en knapp tredjedel av riksdagsledamöterna som sina medlemmar.

vänliga hälsningar

Tuve Skånberg
direktor för Claphaminstitutet

hapax sa...

Tuve: Tack för ditt svar på mina frågor! Jag får erkänna att jag är glatt överraskad över att både "claphammare" och "broderskapare" nu svarat på mitt inlägg. Bloggandet är en intressant arena för offentliga samtal. Det känns nästan lite högtidligt att få vara med och utforska den här nya yttringen av medborgardemokrati.

Jag håller med om att en generös linje i flyktingmottagande och biståndspolitik är ståndpunkter som förenar kristna över den politiska skalan. I just de här humanitära frågorna finns det en kristen samsyn. Det är inte så illa.

I många andra frågor finns det en tendens hos kristna att se de egna ståndpunkterna som genuint kristna, medan åsikter man inte delar ses som politiskt motiverade. Men både socialdemokratisk och kristdemokratisk ideologi är ju politisk, vilket inte på något sätt står i motsats till kristen tro, men inte heller följer logiskt ur tron.

Det är svårt att hävda att man är politiskt oberoende när man är en tankesmedja som gör politiska uttalanden. Med den slagsida som finns åt det borgerliga hållet vad gäller medverkande skribenter, och tonvikten på moralkonservativa teman bland institutets debattartiklar, är det inte konstigt att Clapham uppfattas som "kristen höger". Vill ni undvika den beteckningen vore det nog klokt att välja en egen beteckning. Att bara kalla sig för kristen duger inte när man systematiskt gör politiska uttalanden. Det behövs en precisering av vilket kristet perspektiv man har.

Det är intressant att aktiva kristna är såpass överrepresenterade i riksdagen. Ett tecken på att kristen tro gör nytta, tycker jag. Men vad säger Humanisterna? ;)