fredag 14 november 2008

Finsex och fulsex i äktenskapsdebatten

Det är fascinerande och svårbegripligt att det är så viktigt för Kd och för många kristna att bevara ordet äktenskap från de homosexuella. Som jag varit inne på tidigare, tror jag att det i botten har att göra med synen på det homosexuella sexet. För konservativa kristna går gränsen mellan tillåtet sex och syndigt sex vid äktenskapet. Äktenskapligt sex är finsex. Utom-äktenskapligt sex är fulsex. Och homosex är definitivt fulsex. Så därför krockar kategorierna om homosexuella relationer får kallas för äktenskap. Fulsex och finsex blandas på ett outhärdligt sätt.

Dagens citat

"Så här vill vi ha det: gifter sig gör man genom att civilrättsligt registrera ingåendet av ett äktenskap."


Åsa Regnér, generalsekreterare för RFSU, klargör skillnaden mellan RFSU:s och Kd:s ståndpunkter i Aftonbladet 2008-11-14. Antingen har hon läst min blogg, eller så har hon haft på TV:n någon gång de senaste veckorna.

torsdag 13 november 2008

Är äktenskapet ett bibliskt ord?

Det slog mig plötsligt att jag inte visste vad äktenskap heter på grekiska. Om nu äktenskapet är ett så viktigt kristet ord som en del hävdar, så borde det ju vara vanligt i Nya testamentet. Ordet för äktenskapsbrott, moicheia, är vanligt förekommande i NT. Om man räknar med alla ord på samma stam (att begå äktenskapsbrott, äktenskapsbrytare, etc) blir det 32 träffar i NT. Men vad heter äktenskap?

Jag fick bläddra en del i mina lexika innan jag kom fram till att det vanliga ordet för bröllop, gamos, också kan betyda äktenskap. En (1) gång förekommer det i NT i den betydelsen. I Hebr 13:4. Poängen där är... Att man inte ska begå äktenskapsbrott.

Att ordet äktenskap inte är så viktigt i NT behöver förstås inte betyda att saken är oviktig. Men det ger lite perspektiv åt att Kd med flera nu i första hand försöker slå vakt om ordet äktenskap, inte saken. Kanske kunde regeringskris avvärjas om Kd tog lite hjälp av exegetisk expertis?

onsdag 12 november 2008

Jag har en dröm

När man läser Dagen kan man få intrycket att samkönade äktenskap är det största hotet mot vårt samhälle sedan Andra Världskriget. Jag ser inget hot. Men jag tycker det är ledsamt att homosexuella utmålas som ett hot. Och som kristen tycker jag det är extra ledsamt när kristendomen och Bibeln används som tillhyggen mot en utsatt minoritet. Det är därför jag envisas med att skriva om en debatt som jag egentligen tycker handlar om ett skenproblem.

Idag publicerar Dagen ett antal artiklar som ger lite andra infallsvinklar på samkönade äktenskap än tidningens egen linje. Guldstjärna för det. Ett par av artiklarna är intervjuer med två präster i Svenska kyrkan som har olika åsikter om samkönade äktenskap. Dels Anna Sophia Bonde, dels Lars Gårdfeldt. Båda två är välartikulerade debattörer, och dessutom sympatiska personer och bra präster.

Dagen har satt rubriken "Svenska kyrkans präster splittrade om äktenskapet". Visst har Bonde och Gårdfeldt olika åsikter. Men är vi inte mer splittrade än så här, så är det väl inget större problem. Gårdfeldt berättar om sin kamp för att få omgivningens erkännande av relationen han har till den man han levt med i tjugo år. För honom är det en livsavgörande fråga, säger han. Bonde är emot kyrklig välsignelse av samkönade relationer, men vill tona ner frågans betydelse. Det är viktigare att fråga sig hur Gud vill att man själv ska leva än att bekymra sig över hur andra ska leva, menar hon. Klokt sagt.

Tre saker tycker jag blir tydliga när jag läser de här intervjuerna. För det första att det som är en livsavgörande fråga för Gårdfeldt är en mera teoretisk fråga för Bonde, som inte berör henne personligen i någon större utsträckning. Hon har ingen anledning att prata om sitt eget privatliv i det här sammanhanget. För det andra att det borde vara möjligt för Svenska kyrkan att finna en lösning där både Gårdfeldt och Bonde respekteras utifrån sina förutsättningar. Gårdfeldts äktenskap kan erkännas och välsignas av kyrkan samtidigt som Bondes uppfattning respekteras och hennes gåvor tillvaratas i kyrkans tjänst utan några som helst inskränkningar. För det tredje att det ändå bränner till när Bonde säger att det borde bli problem för troende homosexuella att leva ut sin sexualitet. Det hon säger då är ju att Gårdfeldt lever i synd med sin man. Hans äktenskap, om det nu får kallas det, borde enligt henne inte vara förenligt med hans tro.

Dessa synpunkter på homosexuellas relationer är så normaliserade i kristna sammanhang att de kan yttras bara så där. Om vi i stället skulle vända på saken och säga att det borde vara svårt för troende att leva i jämställda heterosexuella äktenskap, när Bibeln så tydligt säger att kvinnan ska underordna sig sin man, så kanske det kan illustrera problemet. Är Bonde så bibliskt troende att hon i allt underordnar sig sin man? Jag vet inte. Och jag tycker verkligen inte att jag har med det att göra. Det känns som ett ganska grovt övertramp bara att formulera den frågan. Hur hon och hennes man förhåller sig till Ef 5 är deras ensak.

På samma sätt borde Gårdfeldt och hans man få ha integriteten och förtroendet att själva ta ansvar för sin relation och hur de relaterar den till Bibeln och till sin tro. Ingen borde kasta bibelord på dem eller ifrågasätta deras kärlek eller deras tro, bara för att de har valt att leva med varandra. Jag har en dröm att vi en dag ska komma dithän att det blir lika ointressant och osakligt att ha synpunkter på Gårdfeldts äktenskap som att ha det på Bondes äktenskap. Att de bådas tro och kärlek ska erkännas av deras medkristna på samma sätt. Och att Bondes princip om att fråga sig hur man själv ska leva i stället för hur andra ska leva, ska få gälla fullt ut.

Här och här ligger ett par debattartiklar som också framför andra synpunkter än Dagens egen linje.

tisdag 11 november 2008

Mera enighet med civiläktenskap?

Allt fler röster höjs för att civiläktenskap är lösningen på oenigheten i äktenskapsdebatten. Till exempel menar Dagens chefredaktör Elisabeth Sandlund att nyckeln till politisk och kyrklig enighet är att Svenska kyrkan lämnar ifrån sig den juridiska vigselrätten. Jag har svårt att se hur detta skulle lösa något alls.

Ur politisk synvinkel skulle inte enigheten bli större. Kd har nyligen som enda parti föreslagit att kyrkornas vigselrätt ska ersättas av en civilrättslig registrering. Men även om de övriga partierna kom överens med Kd om detta, skulle de fortfarande vara oense om den lilla detalj som de hittills misslyckats att enas om. Ska ordet äktenskap användas om samkönade förhållanden? Kd skulle till varje pris vilja undvika det, medan övriga partier skulle vilja ha en lag om civiläktenskap.

Ur Svenska kyrkans synvinkel skulle farhågorna desarmeras om att riksdagen efter hand skulle kräva att alla präster skulle förrätta samkönade vigslar. Men inomkyrkligt skulle ungefär samma fråga behöva avgöras. Hur ska Svenska kyrkans vigselordning anpassas till den nya äktenskapslagen? Med eller utan vigselrätt kvarstår frågorna om hur ceremonin för välsignelse av samkönade relationer ska se ut, om denna ska ha samma namn och samma utformning som ceremonin för vigsel av tvåkönade par, och om präster ska vara skyldiga att förrätta dessa ceremonier eller om de som så önskar ska ha rätt att avstå. De som vill att samkönade par ska behandlas på lika villkor av kyrkan kommer fortfarande att tycka det, även om vigselrätten försvinner. Och de som inte vill ha samkönade kyrkliga vigslar blir nog inte gladare för att samkönade äktenskap välsignas i stället för att förrättas av Svenska kyrkans präster. Samma konflikter kommer att finnas kvar.

Avskaffad vigselrätt för kyrkorna löser ingenting. Vi kommer inte ifrån att den enda konstruktiva vägen framåt är att respektfullt prata med varandra och lyssna på varandra, i stället för att syssla med pajkastning och demonisering av motparten. Här har alla som deltar i debatten ett ansvar. Både Anders Wejryd och Elisabeth Sandlund och alla vi andra.

Fler artiklar om vigselrätten och äktenskapsdebatten finns här och här.

måndag 10 november 2008

Barn ska inte lära sig lyda

Hundar måste lära sig att lyda. Annars tror de att de är flockledare över sin mänskofamilj, och då blir det kaos. Det är ungefär vad jag fått ut av att se på Mannen som talar med hundar. Jag får tro honom på hans ord, för jag vet inget om hundar. Jag har mer erfarenhet av barn, så därför litar jag inte lika blint på Supernanny. Men det är slående hur lika de här två TV-serierna är. Supernanny och Mannen som talar med hundar förespråkar ungefär samma uppfostringsmetod. Tala med auktoritativ röst. Sätt upp tydliga regler. Var konsekvent med belöningar och bestraffningar. Den här dressyrmetoden är nog alldeles utmärkt när det handlar om hundar. Men barn är inga hundar. Barn ska inte dresseras.

Några generationer tillbaka i tiden var lydnad en egenskap som värderades högt i samhället. Då kanske det var viktigt för barn att lära sig lyda. Men idag finns det ingen anledning att lära sina barn att lyda. I stället behöver de lära sig många saker som är betydligt svårare. I ett demokratiskt och postindustriellt samhälle behöver de kreativitet, urskillningsförmåga och integritet, förmåga att uttrycka och hävda sin åsikt, att resonera och argumentera, förhandla och kompromissa. De behöver kunna samarbeta och kommunicera och tänka kritiskt. Inte minst behöver de lära sig att säga nej. Så då är det väl bättre att de får träna på allt det här än att vi tränar dem att lyda. Kan man tycka.

Men supernannytrenden har slagit igenom på bred front. Många av landets kommuner erbjuder medborgarna kurser i föräldraskap. Cope, Komet och många andra träningsprogram. Alla går de ut på att föräldrar ska lära sig metoder att reglera barnens beteende med hjälp av belöningar och bestraffningar. Guldstjärnor eller en extra godnattsaga om barnet beter sig rätt. Time out eller ignorering när barnet beter sig fel. Detta är dressyr. Räck vacker tass så får du ett kex. Kommunerna tränar föräldrar att effektivt och systematiskt manipulera sina barn till önskat beteende. Barnen ska lära sig lyda. Då blir det färre problembarn för skola och socialtjänst att ta itu med.

Det kan nog finnas extrema fall där de här metoderna behövs. Men de flesta barn behöver inte dresseras. De lär sig samarbete och social kompetens utan guldstjärnor och time out. När det verkligen behövs gör de som föräldrarna säger, inte för att de lärt sig att lyda, utan för att de har lärt sig att lita på sina föräldrar. Det är en avgörande skillnad.

Supernannytrenden förvränger och förytligar synen på vad barnuppfostran är för något. Barnuppfostran är inte detsamma som regler och sanktioner, och syftet med uppfostran är inte lydnad och disciplin. Barnuppfostran är hela samspelet mellan barnen och deras föräldrar och andra viktiga vuxna. Barnen blir till som människor i mötet med andra människor. Och det allra viktigaste målet för uppfostran är att barnet ska tillägna sig självkänsla och empati. Andra kunskaper och förmågor är sekundära.

Kanske är det svårare att göra TV-underhållning och föräldrakurser om hur man ska hjälpa sina barn till självkänsla och empati. Men det hade varit betydligt mera meningsfullt.

Och ja, det här inlägget är inspirerat av dokumentären Förgrymmade ungar som gick på TV igår kväll. Se gärna reprisen 13/11 eller 15/11 om du missade den igår. Eller se den på SVT Play.

söndag 9 november 2008

Bra jobbat, Wejryd

Medan andra kyrkoledare i vårt land lägger sitt krut på att debattera äktenskapsfrågan, prioriterar ärkebiskopen att påminna om klimatfrågans betydelse.

Somliga menar att kyrkoledare inte ska ägna sig åt sådana politiska utspel i oandliga frågor. Då har man en snäv syn på andlighet och en snäv syn på politik. Allt som har med samhället och det gemensamma att göra är politiskt, vare sig det handlar om klimatåtgärder eller äktenskapslagstiftning. Och allting som handlar om vårt sätt att leva och vad vi värderar i livet, är andliga frågor.

Klimatfrågan är en synnerligen viktig fråga ur både andlig och politisk synvinkel, eftersom den handlar om mänsklighetens långsiktiga överlevnad på vår jord. Det gör inte äktenskapsfrågan. Bra prioriterat, Wejryd.