torsdag 17 juli 2008

Politiskt korrekt

Jag känner alltid ett visst obehag när uttrycket "politiskt korrekt", eller PK, poppar upp i en diskussion. Här vill jag lägga fram en teori om varför det är så. Jag tror mitt obehag hör ihop med att PK är ett "klibbigt" begrepp.

Ett klibbigt begrepp har flera olika betydelser som häftar fast vid varandra, så att det inte går att använda begreppet i den ena betydelsen utan att de andra betydelserna klibbar med. Fyra olika, men sammanklibbade, betydelser tycker jag går att urskilja:

1) En betydelse av PK är att en viss åsikt eller värdering har en dominerande ställning i ett visst sammanhang. Till exempel: "I Sverige är jämställdhet politiskt korrekt". I den här betydelsen framstår PK som ett sakligt omdöme om tingens ordning.

2) Men samtidigt är det uttryck för en värdering att kalla något eller någon för PK. Politisk korrekthet är dålig, eftersom den tränger undan uppfattningar och fakta som inte stämmer med den officiella doktrinen. Och den person som är PK är en opportunist som har alla de rätta åsikterna men inte gärna lyssnar på andra synpunkter. PK är ett kritiskt begrepp som pekar ut en åsikts-hegemoni och kräver att denna ska brytas upp. Därför är påståendet att "jämställdhet är PK" en kritik mot likriktning och åsiktsförtryck i jämställdhetens namn.

3) Vidare är det alltid liberala och humanitära värderingar som är PK. Det är PK att vara för lika rättigheter för kvinnor, homo-sexuella och invandrare. Men att vara mot homosexuellas frigörelse eller en generös flyktingpolitik kan inte kallas för PK, oavsett hur stort stöd de åsikterna har. Om Sverigedemokraterna fick 70% av rösterna skulle de fortfarande inte vara PK. För om man är PK är man liberal, inte konservativ. Därför går det bra att säga att jämställdhet är PK i Sverige eller i Svenska kyrkan, men det skär sig om man påstår att traditionella könsroller är PK i USA eller i Katolska kyrkan.

4) Slutligen är det uttryck för ett visst underifrånperspektiv att använda begreppet PK. Det är "eliten" som är PK. Den som använder stämpeln PK är per definition politiskt inkorrekt, en rebellisk underdog som avslöjar åsiktselitens förtryck av vanliga människor och deras sunda förnuft.

Denna blandning av faktapåstående, värdering, världsbild och perspektivmarkör gör PK till ett klibbigt begrepp. Även om man bara avser att använda termen i en av dessa betydelser, så följer de andra med på köpet. Ett annat sätt att uttrycka detta skulle kunna vara att PK är ett begrepp som implicerar en hel diskurs. Det går inte att använda termen PK korrekt utan att gå in i en verklighetsbeskrivning där liberaler är intoleranta och strävan efter lika rättigheter för kvinnor, homosexuella eller invandrare är förtryckande.

Kanske är det här den viktigaste orsaken till att jag känner obehag inför PK-pratet. Jag kan inte resonera med den som kallar mig eller något jag sympatiserar med för PK. För hur argumenterar man mot outsagda förutsättningar som säger att det finns ett samband mellan att vara liberal och elitistisk och opportunistisk och intolerant? PK är ett begrepp som fungerar bra bland likasinnade, men som hämmar dialog med meningsmotståndare.

Säkert finns det många fler sådana här etiketter som är klibbiga och dialoghämmande. Spontant kommer jag inte på något exempel som är lika slående som PK. Men förslag mottages tacksamt.

13 kommentarer:

Mattias Thurfjell sa...

God morgon!

För de som inte vet, är Hapax inlägg ett slags kommentar till mitt inlägg på Kyrkans framtid (http://kyrkansframtid.se/2008/06/om-svenska-kyrkan-och-starbucks). Detta är mitt svar på hans inlägg.

Jag vill inleda med att påpeka att jag återgav ett citat som innehöll orden som Hapax kommenterar. Det här är sammanhanget: "'Jag tror att svenska kyrkan själva har satt sig i den här sitsen genom att mer eller mindre överge religionen till förmån för det politiskt korrekta' och kanske det stämmer?" Det jag skrivit av detta är alltså "och kanske det stämmer?" och givetvis menar jag att det kanske i vis mån stämmer... I grund och botten tror jag att jag håller med dig, Hapax, men har ändå följande tolkning och kommentar till ditt inlägg:

Tolkning:
Du tror att du känner ett visst obehag över bruket av begreppet "politisk korrekthet" (hädanefter PK) eftersom du uppfattar det som ett "klibbigt begrepp", det vill säga ett begrepp sådant att bruket av det i enlighet med en betydelse samtidigt innebär bruket av andra betydelser av samma begrepp. Du har identifierat fyra sådana betydelser.

1. En första betydelse av bruket av begreppet PK anger du som: utpekandet av den värdering som har en dominerande ställning i ett visst sammanhang.

2. En andra betydelse av bruket av begreppet PK anger du som: utpekandet av sammanhang där de åsikter som inte är i överensstämmelse med de värderingar som har en dominerande ställning i sagda sammanhang inte får komma till tals i samma utsträckning som det som är PK.

3. En tredje betydelse av bruket av begreppet PK anger du som: ett tillvägagångssätt att försöka få klassiskt "liberala" värderingar att framstå i dålig dager, eftersom det alltid är klassiskt "liberala" värderingar som omnämns som PK och aldrig klassiskt "konservativa" värderingar som innehar en dominerande ställning i andra sammanhang.

4. En fjärde betydelse av bruket av begreppet PK anger du som: ett sätt att definera sig själv som slående underifrån och företrädande den egentliga majoriteten - den vanliga människan.

Sammanblandningen mellan och det oundvikbara sambruket av dessa betydelser gör PK till ett "klibbigt begrepp", vilket var anledningen till att du kan känna ett visst obehag inför bruket av begreppet PK. Eftersom de åsikter du står för faller under beskrivningen för vad som är PK, blir det svårt för dig att föra samtal med människor som använder sig av begreppet PK av anledningen att du genom bruket av begreppet PK beskrivs som en intolerant, opportun och elitistisk person vars åsikter inte är värda att tas på allvar, för att de är PK.

Kommentar:
Jag håller med dig om 1. och 2. och det är så jag använder begreppet, även om jag inte använder riktigt samma negativa klang som du gör i 2. En första kommentar till 3. skulle kunna vara att PK endast är ett ”klibbigt begrepp” om det används av någon som inte har samma åsikter som du, eftersom du definierat begreppet utifrån värderingar som du inte håller med om. Det verkar som om det är 3. som gör att du tycker att PK är ett jobbigt begrepp, för visst måste det väl vara OK att påpeka att ett visst värderingskluster har både en dominant ställning och en tendens att tränga ut andra? Om det inte vore OK i ett samhälle skulle vi nog kunna säga att det i det samhället rådde ett visst mått av åsiktsfascism... Jag utgår från att det inte är det du menar.

Det du säger i 3. är felaktigt, eftersom det du säger dels inte är verifierbart (har begreppet ens haft en chans att användas mot ett klassiskt ”konservativt” sammanhang?), dels inte behöver peka på något annat än att begreppet PK fomulerats i ett visst sammanhang vid en viss tidpunkt. Vad är det som säger att begreppet inte kan komma att användas om klassiskt ”konservativa” värderingar i ett annat sammanhang vid ett senare tillfälle? Om begreppet PK inte formulerats tidigare än nu kan man väl knappast beskylla de som använder begreppet i förhållande till ett värderingskluster som är dominant idag, för att ha kapat ett ursprungligen värderingsmässigt (på en höger/vänster-skala) fritt begrepp för sin sak? Att begreppet inte kan användas på det sätt du anger JUST NU OCH IDAG kan väl lika gärna bara bekräfta att det finns en åsikthegemoni? Till och med i ett land där majoriteten av befolkningen står för, och kanske till och med föredrar, traditionella könsroller är det inte PK att tala om det... Men det behöver inte betyda att det inte kan ske en förändring i vad som är PK. Observera att jag inte står för ”traditionella könsroller” - jag använde mig bara av ett exempel som du tog upp. Om det är så att du tycker att begreppet PK används på ett jobbigt sätt på grund av att du utpekas som intolerant, opportun och elitistisk tror jag att du förstår ganska bra varför begreppet PK överhuvudtaget används - för det är väl precis så ”konservativa” (de du verkar mena använder begreppet PK) ofta beskrivs?

När det gäller 4. håller jag också med dig och det är bara löjligt att använda ett ”underdog”-perspektv som ett argument för en åsikt, när det faktiskt är argumenten för åsikten som är viktiga. Men om inte argumenten får komma fram, kanske man har anledning att tycka att man är en underdog som fallit offer för en åsiktsfascism som har sin grund i att de åsikter man vill argumentera för inte är PK?

Inget av det ovan sagda är menat som angrepp på någon och som sagt håller jag med dig till stor del - begreppet PK används lite väl lättvindigt av framförallt ”konservativa” grupper. Men jag menar att det kanske finns fog för att framföra åtminstone viss del av den kritik som ligger bakom anledningen till att begreppet PK används.

Maria sa...

Jag har länge velat ha en t-shirt med texten "PK - och stolt"...

Mattias Thurfjell sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Mattias Thurfjell sa...

Då vill jag ha en T-shirt med texten: "PK? Meh... Varför då?"

Eller, allvarligt. Varför? Vilket syfte tjänar det? Är det viktigt för dig att identifiera dig med en grupp människor och mot en annan?

hapax sa...

Mattias: Jag tror det går att verifiera att PK-begreppet ganska konsekvent hör hemma i det sammanhang som jag beskriver under punkt nr 3. Det räcker att googla "politiskt korrekt" eller "politisk korrekthet" så framträder den bilden ganska tydligt.

Om PK lika gärna kunde användas med udden "mot höger" som "mot vänster" skulle man kunna säga att det i pingströrelsen är PK att vara mot homosexualitet, eller att det i sverigedemokratiska sammanhang är PK att skylla alla samhällsproblem på "massinvandringen". Men så har jag aldrig hört begreppet användas. Inte heller har jag hört sägas att det i Svenska kyrkan är PK att t ex värdera äktenskap högre än samboförhållanden.

PK-diskursen är konservativ och har udden mot en upplevd liberal hegemoni i samhället. Därmed kan den tolkas som en sorts retorisk jujutsu. Eftersom vi har en liberal värdegrund befinner sig den som vill hävda icke-liberala värderingar i ett moraliskt och retoriskt underläge. Då ligger det nära till hands att vända liberalismens förmenta tolerans och emancipatoriska strävan mot de liberala -- vore de verkligt toleranta skulle de ju tolerera även icke-liberala åsikter.

Vad gäller just Svenska kyrkan har PK-begreppet där den ytterligare valören att de liberala ståndpunkter som kritiseras därmed utmålas som _politiskt_ motiverade. Det som är PK är något för kyrkan främmande som inte bottnar i en sund teologi utan följer en politisk agenda.

För att undvika den här "klibbigheten" skulle jag föreslå att man i stället säger mer i klartext vad man menar. Vill man prata om åsiktshegemoni eller dominerande uppfattningar, så säger man det i stället för att säga PK. Och vill man kritisera liberala värderingar så är det mer fruktbart att använda argument än att gå in i den så lätt lite gnälliga PK-diskursen.

Men det är bara ett förslag. Eftersom jag är liberal vill jag ju inte förbjuda någon att använda vissa ord... =)

Mattias Thurfjell sa...

Hapax: Tack för ett bra svar!

"Jag tror det går att verifiera ... ganska tydligt."

En sådan undersökning visar att uttrycket används frekvent i sådana sammanhang, ja - men du kan inte säga att det för den skulle hör hemma där som om det inte kunde brukas i annat sammanhang.

"Om PK lika gärna kunde användas med udden ... värdera äktenskap högre än samboförhållanden."

Är det lättare för dig om vi formulerar oss enligt nedan? "Det är INTE politiskt korrekt att vara för välsignelse över ingånget partnerskap i Missionsprovinsen" och "Det är INTE politiskt korrekt att vara mot välsignelse över ingånget partnerskap i Svenska kyrkan."

"PK-diskursen är konservativ och har udden mot en upplevd liberal hegemoni i samhället."

Ja, visst har den det - men att ett uttryck skapats i eller kapats av ett sammanhang innebär väl inte att ett annat sammanhang inte kan använda sig av samma uttryck på ett annat sätt?

Därmed kan den tolkas som en sorts retorisk jujutsu. Eftersom vi har en liberal värdegrund befinner sig den som vill hävda icke-liberala värderingar i ett moraliskt och retoriskt underläge."

Eftersom de åsikter som hör ett icke-liberalt sammanhang till inte är välkomna, ja.

"Då ligger det nära till hands att vända liberalismens förmenta tolerans och emancipatoriska strävan mot de liberala -- vore de verkligt toleranta skulle de ju tolerera även icke-liberala åsikter."

Och det är en felaktig (an)vändning, menar du?

"Vad gäller just Svenska kyrkan har PK-begreppet där ... inte bottnar i en sund teologi utan följer en politisk agenda."

Hmm. Ja - det är fult av "de konservativa" att identifiera det de menar är PK som blott drivet av en politisk agenda. Men, att påstå att det ligger ett korn av sanning i påståendet är väl knappast en överdrift? Det finns väl politiska agendor på båda sidorna?

"För att undvika den här "klibbigheten" skulle jag föreslå att man i stället säger mer i klartext vad man menar. Vill man prata om åsiktshegemoni eller dominerande uppfattningar, så säger man det i stället för att säga PK. Och vill man kritisera liberala värderingar så är det mer fruktbart att använda argument än att gå in i den så lätt lite gnälliga PK-diskursen."

Jag håller med dig! Men, jag vill ändå poängtera att det bakom anledningen till att begreppet PK brukas finns skäl som borde väcka till lite eftertanke... Om det finns en grupp som inte upplever att de frågor de vill driva tas på allvar - även om de frågor de driver ligger i linje med hur kyrkans tradition har sett ut i lite fler år än 40 - och att de förlöjligas i stället för lyssnas på så fort de inbjuds till offentlighetens ljus.

Mattias Thurfjell sa...

Det blev ingen fullständig mening på slutet...

Om det finns en grupp som inte upplever att de frågor de vill driva tas på allvar - även om de frågor de driver ligger i linje med hur kyrkans tradition har sett ut i lite fler år än 40 - och att de förlöjligas i stället för lyssnas på så fort de inbjuds till offentlighetens ljus, så tycker i alla fall jag att det vittnar om att det finns något slags åsiktshegemoni.

hapax sa...

Mattias: Jag noterar förstås med stor tillfredsställelse att du nu följer mina språkråd och säger åsiktshegemoni i stället för PK när det är åsiktshegemoni du menar... =)

Det går förstås att använda uttryck som PK i nya betydelser om man vill, men i så fall får man räkna med att bli missförstådd. Oftast blir det bättre kommunikation om man säger vad man menar i stället.

Detsamma gäller den här gruppen du värnar om, "som inte upplever att de frågor de vill driva tas på allvar". Om de vill bli tagna på allvar tror jag det gynnar dem bäst att försöka uttrycka sina ståndpunkter sakligt, nyanserat och respektfullt. PK-diskursen är alltför svepande och polemisk för att tas på allvar av meningsmotståndare.

Jag deltar gärna i ett sakligt samtal om åsiktsminoriteter i Svenska kyrkan, om det är dit du vill komma. Men det är kanske ett ämne som passar bättre på din blogg än på min.

hapax sa...

Maria: Tryck gärna upp en T-shirt till mig också! Och under texten "PK -- och stolt" vill jag ha en finstilt text som lyder: "Observera att det här är en ironisk T-shirt. Begreppet PK är hopplöst oanvändbart i sitt ursprungliga diskursiva sammanhang och kan numera endast användas i ironiska och självironiska sammanhang."

Mattias Thurfjell sa...

"Jag noterar förstås med stor tillfredsställelse att du nu följer mina språkråd och säger åsiktshegemoni i stället för PK när det är åsiktshegemoni du menar... =)"

Det får du gärna göra - det bjuder jag på. ;-)

"Det går förstås att använda uttryck som PK i nya betydelser om man vill, men i så fall får man räkna med att bli missförstådd. Oftast blir det bättre kommunikation om man säger vad man menar i stället."

Det är inte en ny betydelse, det är ett nytt bruk. "Politisk korrekthet", det vill säga "åsiktsmässigt godtagbart" betyder väl alltid samma sak? Det spelar kanske ingen större roll. Vad gäller den sista meningen i det citerade stycket: om man menar alla dina punkter 1-4, då - är det OK att använda begreppet då, om man är öppen med vad man menar?

"Detsamma gäller den här gruppen du värnar om, "som inte upplever att de frågor de vill driva tas på allvar". Om de vill bli tagna på allvar tror jag det gynnar dem bäst att försöka uttrycka sina ståndpunkter sakligt, nyanserat och respektfullt. PK-diskursen är alltför svepande och polemisk för att tas på allvar av meningsmotståndare."

Ska jag vara helt ärlig tycker jag att alla grupper "på kanterna" har ett olyckligt sätt att uttrycka sig och behandla sina "motståndare". "Mörkermans-polemik" (eller vad man nu ska kalla det) har brukats på samma sätt som du menar att PK-polemiken har, fast från "liberalt" håll.

"Jag deltar gärna i ett sakligt samtal om åsiktsminoriteter i Svenska kyrkan, om det är dit du vill komma. Men det är kanske ett ämne som passar bättre på din blogg än på min."

Gärna och förmodligen.

hapax sa...

Mattias: Som jag skrev i mitt ursprungliga inlägg: "PK är ett begrepp som fungerar bra bland likasinnade, men som hämmar dialog med meningsmotståndare." Jag tror inte jag har så mycket att tillägga utöver det vad gäller mina synpunkter på om det är "OK att använda begreppet". Man får helt enkelt välja om man vill befästa den egna gruppens självbild eller om man vill föra ett samtal.

Och detsamma gäller förstås liknande stämplar som används i alla möjliga riktningar. Rent allmänt tycker jag man ska sträva efter att omtala andra människor med respekt, till exempel genom att använda gruppbeteckningar som är något så när sakliga. Hellre "kvinnoprästmotståndare" än "mörkermän" således, om det är det saken gäller.

Mattias Thurfjell sa...

Bra sagt och väl mött senare!

Anonym sa...

PK är ett begrepp som myntades av högern i USA när de fick slut på argument mot vänstern. Mer behöver väl inte sägas om det, kanske.

"Du verkar bitter" och "det är roligare att rösta ja" är två andra rätt stora slag i luften som högerfolk brukar använda flitigt.