onsdag 9 juli 2008

Män som gråter

I måndags tog Church of England beslutet att låta kvinnor vigas till biskopar. Mycket skulle kunna sägas om detta. Men det som fascinerar mig mest med den lilla notisen i Dagen är att det rapporteras om tårar som fälldes i samband med beslutet:
"Biskopen i Dovers stift, Stephen Venner, började gråta när han sade att han skämdes över sin kyrka som ignorerar dem som motsätter sig beslutet."
Det har alltså nyhetsvärde att en man gråter över att få kvinnliga kollegor. Här ligger en genushund begraven.

Tårar är starkt genuskodade i vår kultur. För kvinnor är det naturligt att gråta. Tårarna är tecken på känslosamhet, svaghet och skyddslöshet. Så när kvinnor gråter visar de bara att de är kvinnor. Men riktiga män gråter inte. Därför får mäns tårar en helt annan tyngd. En man som gråter offentligt visar antingen att han är en lipsill och ingen riktig karl. Eller så visar han att han är så oerhört starkt berörd att han gråter trots sin manlighet. Sådana heroiska tårar måste tas på stort allvar.

När schablonen beskrivs så här tillspetsat blir den ganska löjlig. Men det hindrar inte att schablonen lever och verkar under ytan. En som blivit berörd av biskopens tårar är Mattias Thurfjell:
"Det som berör och upprör mig när jag läser om biskop Stephen Venners tårar är det uppenbara – de handlar om kärlek till kyrkan och den tradition som hon står i, inte att strukturellt förnedra eller nedtrycka kvinnor. Om det inte handlade om det skulle väl inte en biskop ställa sig och gråta på en generalsynod – om man inte menar att det var grinolletårar, en liten pojkes oförmåga att hantera att andra inte tycker och beslutar som han gör och vill. Det skulle vara förnedrande att göra en sådan tolkning."
En manlig biskop kan inte vara en grinolle. Alltså är det heroiska tårar. Enligt Thurfjell är biskop Stephens tårar uttryck för en så stark kärlek till kyrkan att hans meningsmotståndare borde vekna och gå honom till mötes.

Men vad skulle en kvinnas tårar betyda? En kvinna som gråter över att inte kunna bli vald till biskop bekräftar väl snarast sin olämplighet som biskop. En biskop måste ju vara saklig och klarsynt, inte känslomässig och tårögd. Kvinnor som gråter når inga maktpositioner. "Gråt inte, forska!" är ett klassiskt feministiskt slagord. De kvinnor som efter hand vigs till biskopar i Church of England kommer troligen inte att gråta i talarstolen eller predikstolen.

Även i Svenska kyrkan finns det män som gråter. Påfallande ofta figurerar ord som smärta och sorg och lidande i retoriken hos de manliga präster som motsätter sig kvinnliga kollegor. Kanske är det så man talar i vissa kristna sammanhang. Men ändå är det intressant att män visar upp sina känslor som argument när de befinner sig i underläge. Är det för att visa att de inte är några okänsliga kvinnohatare? Är det för att mäns känslor är mer objektiva och sakliga än kvinnors känslor? Eller är det den sista desperata försvarslinjen att visa upp sin sårbarhet? Jag vet inte. Men som sagt skulle inte kvinnors känsloutspel fungera på samma sätt.

Jag tycker att biskop Stephen borde få ha sina tårar i fred. Alla har rätt att gråta, både män och kvinnor. Men tårarna har aldrig något argumentativt värde.

4 kommentarer:

Mattias Thurfjell sa...

Kul att du reagerade på mitt inlägg och tolkade det som du gjorde. Jag har givetvis några kommentarer...

"Det har alltså nyhetsvärde att en man gråter över att få kvinnliga kollegor. Här ligger en genushund begraven."

Som Dagen rapporterade det handlade tårarna om en skam över att generalsynoden inte överhuvudtaget gick "traditionalisterna" till mötes.

"Eller så visar han att han är så oerhört starkt berörd att han gråter trots sin manlighet."

Detta stipulerar du, inget annat. Du tolkar utifrån genusperspektiv - det säger du också, jag vill bara få det sagt att det inte är detta jag menar. Jag menar det du säger fram till "trots sin manlighet".

"En manlig biskop kan inte vara en grinolle. Alltså är det heroiska tårar. Enligt Thurfjell är biskop Stephens tårar uttryck för en så stark kärlek till kyrkan att hans meningsmotståndare borde vekna och gå honom till mötes."

Jag säger inte att en manlig biskop inte kan vara en grinolle - jag säger bara att det är förnedrande att män som menar sig vara illa behandlade alltid ska framställas som grinollar. Jag har heller inte sagt det du säger att jag menar. Jag menar att tårarna borde påminna om att det faktiskt alltid är människor på "andra sidan".

Det är klart att det inte är så att Stephen & Co VILL vara "motståndare." Det är inte det det handlar om. Visst skulle du också bli väldigt ledsen och upprörd om du var djupt engagerad i en rörelse som tar ett demokratiskt beslut som innebär en ur ditt perspektiv grundläggande förändring i hur rörelsen ser på en eller annan sak, som gör att du tyvärr måste sjappa?

"Även i Svenska kyrkan finns det män som gråter. Påfallande ofta figurerar ord som smärta och sorg och lidande i retoriken hos de manliga präster som motsätter sig kvinnliga kollegor. Kanske är det så man talar i vissa kristna sammanhang. Men ändå är det intressant att män visar upp sina känslor som argument när de befinner sig i underläge. Är det för att visa att de inte är några okänsliga kvinnohatare? Är det för att mäns känslor är mer objektiva och sakliga än kvinnors känslor? Eller är det den sista desperata försvarslinjen att visa upp sin sårbarhet? Jag vet inte. Men som sagt skulle inte kvinnors känsloutspel fungera på samma sätt."

Men, tjena, alltså.

"Men tårarna har aldrig något argumentativt värde."

Det har jag aldrig sagt att de har. Jag har bara försökt kommunicera känslan av att vi faktiskt borde ha en lite generös attityd.

Frid med dig.!

hapax sa...

Mattias: Välkommen hit! Jag hoppas du ska finna något här som kan vara av intresse. Själv ser jag fram emot att få tid att läsa fler artiklar på din blogg, som jag vill passa på att rekommendera.

Kanske ska jag förtydliga att mitt inlägg här inte är avsett som en argumentation med eller ett bemötande av ditt inlägg på din blogg. Snarare är det så att jag genom att läsa dina tankar om biskopens tårar blev inspirerad att tänka andra, egna tankar om samma sak. Och så tog jag ett citat från din text för att illustrera vad jag menade.

Om jag skulle kommentera ditt inlägg skulle jag säga att det är väldigt sympatiskt att du utgår från medkänsla med den du inte håller med. Jag håller inte riktigt med om dina slutsatser. Men det är ett tänkvärt och, som sagt, sympatiskt inlägg.

För att nu återgå till vad min text säger om din text, så är det egentligen bara två saker jag avser att säga om din text:

1) Att citatet jag återger kan illustrera min tes om hur mäns tårar uppfattas i vår kultur. Jag tyckte det var klockrent. Men det säger förstås mer om vad jag anser än om vad du anser.

2) Att du menar att biskopens tårar borde få hans meningsmotståndare att gå honom till mötes (de två meningarna mellan citatet och detta påståendet är min tolkning och inget jag påstår att du menar). Men så menade du alltså inte. När jag nu läser om din text tycker jag fortfarande att min tolkning var rimlig. I alla fall menar du väl att biskopens tårar får _dig_ att anse att hans motståndare borde gå honom till mötes? Nåväl, så svårt är det alltså att uppfatta exakt vad någon menar.

Resten av mitt inlägg handlar inte om din text. Men det är förstås roligt om du har synpunkter på det också.

ab sa...

Ännu har jag inte hört någon kvinnlig präst berätta om sin smärta och sitt lidande, tvärtom försöker de alltid vara stoiska och t o m vänliga mot sina manliga dark-age-kolleger.

Mattias Thurfjell sa...

Tack för välkomnandet!

"1) Att citatet jag återger kan illustrera min tes om hur mäns tårar uppfattas i vår kultur. Jag tyckte det var klockrent. Men det säger förstås mer om vad jag anser än om vad du anser."

Jo, det är sant. Både att det säger med om vad du anser än vad jag anser och att mäns tårar uppfattas annorlunda än kvinnors i vår kultur. Jag pratade förstås om tårar i allmänhet, inte mäns. Hade det varit en kvinnlig biskop som var i samma underläge (för rent politiskt är ju den biskopen och hans gelikar i ett enormt underläge) och grät hade jag kunnat skriva samma sak om det - om tårarna vittnade om en kärlek till kyrkan snarare än en enskild människas uppfattning av han eller hon "har rätt till någonting".

"2) Att du menar att biskopens tårar borde få hans meningsmotståndare att gå honom till mötes (de två meningarna mellan citatet och detta påståendet är min tolkning och inget jag påstår att du menar). Men så menade du alltså inte. När jag nu läser om din text tycker jag fortfarande att min tolkning var rimlig. I alla fall menar du väl att biskopens tårar får _dig_ att anse att hans motståndare borde gå honom till mötes? Nåväl, så svårt är det alltså att uppfatta exakt vad någon menar."

OK, din tolkning *är* rimlig. Men, det jag menar är att hans tårar borde ruska om de som vägrar se kvinnoprästmotstånd som något annat än råbarkat kvinnohat.