En tredjedel av befolkningen i USA tror inte på evolutionen, enligt en artikel i DN. Nå, det kan säkert bero på hur man ställer frågan. Men det är hur som helst en alarmerande siffra. Inte för att det i sig är så viktigt vad vi tror om livets uppkomst för länge sedan. Men kreationismen är ett symptom på en utbredd farsot i USA, nämligen bristande respekt för fakta.
Trots att USA är världsledande inom forskning och vetenskap på de flesta områden, har vetenskapen låg status i det amerikanska samhället. De flesta struntar i vad nördar i vita rockar anser om saker och ting. Min åsikt är lika bra som deras. Vill jag inte tro att vi kommer från aporna, så ska inte mina barn behöva läsa om evolutionen i sina skolböcker. Vill jag inte tro på växthuseffekten, så kan jag fortsätta att köra min stadsjeep och ropa på sänkta bensinskatter.
Det värsta är att även USA:s regering verkar fungera på samma sätt. Fakta har ingen större inverkan på viktiga beslut. Det spelar ingen roll om FN:s vapeninspektörer säger att Irak inte har massförstörelsevapen. För om vi anser att de har massförstörelse-vapen, så har de det och då ska de invaderas. Och om alla kriminologer i världen säger att dödsstraff inte har någon verkan mot grova våldsbrott, så menar vi ändå att dödsstraffet är nödvändigt. Liknande resonemang gäller för tortyr och utomrättsliga fångläger.
Det är beklämmande att se med vilken dårskap världen styrs.
Om kriget kommer... duck and cover
2 timmar sedan
6 kommentarer:
Mm, fast...precis som du noterar i ditt nästa inlägg, är ju de flesta amerikaner man träffar enormt trevliga och vettiga. Det finns en rent vansinnig motsägelse mellan den personliga erfarenheten och den bild som ges oss via massmedia (och den gängse svenska fördomen om amerikaner).
Ju fler amerikanska kristna jag lär känna (och just nu är de många) desto tydligare blir det att de är väldigt, väldigt lika mig i min syn på världen, politiken, människorna och Gud. Och då börjar fundera över vilka dessa galningar som jämt dyker upp i våra medier är. Kanske är det helt enkelt så att extremerna är större där, dels för att det traditionellt och historiskt sett har uppmuntrats mer (landet är ju trots allt grundat av dissidenter ;), men också för att de helt enkelt är fler.
Nå. I alla fall. Det slentrianmässiga Amerikahatet i den svenska vänstern är det som stör mig mest, tillsammans med det slentrianmässiga Israelhatet. Jag gillar gråskalor...
Maria: Jag gillar också gråskalor. Men min erfarenhet av USA är att det är ett väldigt polariserat land. Det finns "röda", konservativa stater, och "blåa", liberala stater. Inte så mycket grått. De amerikaner som du och jag träffar är nog mestadels de som är liberala och relativt välutbildade. De som vet något om världen utanför USA.
En sak som är typisk för USA är att det är "vänster", och snudd på oamerikanskt, att vara intellektuell. Al Gore och John Kerry förlorade valen mot George Bush (om nu Gore verkligen förlorade) just för att de utmålades som intellektuella och snobbiga och elitistiska. Såna som vet en massa saker och tror att de är bättre än vanliga amerikaner. Och Bush vann därför att han uppfattades som vanlig och reko och inte alltför smart. Enligt många "blåa" amerikaner som jag talat med.
Detta skulle varit exotiskt och underhållande om USA hade varit en liten bananrepublik. Men när världens enda supermakt styrs av människor som är ganska okunniga om hur människor tänker utanför USA, då är det inte roligt längre.
Så jag hoppas på Obama. Men jag är inte alltför hoppfull.
Visst finns det ett enormt utbildningsproblem i USA, där människor knappt uppmuntras att läsa några andra språk än engelska och där historia oftast är synonymt med amerikansk historia, men...bjälken och stickan. Nog är det egentligen lite samma sak här? Prata med någon utan gymnasieutbildning som bor i "Bälamäla", och du kommer finna att hans/hennes bild av världen kan vara (inte nödvändigtvis, men ofta) förfärande ensidig och okunnig.
Överhuvudtaget är det väl brist på utbildning och just medvetenhet om gråskalor som är ett av världens största problem (vilket typ gäller även herr Bush). Hade bara vissa supermakter lagt lika mycket pengar på att utbilda folk och bekosta skolor runt omkring i världen istället för att föra krig, hade nog världen sett annorlunda ut.
Ja, USA är polariserat, definitivt. Men det sorgliga är att vi, ur någon slags snobbigt europeiskt semi-kolonialt perspektiv, väljer att inte se det bra med USA. Vi fokuserar bara på de dumma och outbildade, läser med förtjusning reportage om kreationism och fetmaepidemier, men talar rätt tyst om mängden Nobelpris de kapar åt sig. Var är gråskalorna i det?
Nå, USA ska kritiseras, definitivt, jag är bara så trött på det slentrianmässiga. Inte för att du nödvändigtvis faller i den fällan, det är väl snarare så att jag bryr mig om att argumentera här just för att jag oftast gillar vad du skriver ;)
Maria: Visst finns det hillbillies i Sverige också. Men det flaggviftande hillbilly-partiet har bara fyra procent av sympatierna här. I USA är det femtio procent. Det tar jag som ett mätbart bevis för vår civilisations överlägsenhet... =)
Men för att försöka vara lite mera seriös: Vilken typ av USA-kritik är det som är OK och vilken typ är det vi ska avstå från?
USA:s maktställning i världen tycker jag gör att det är motiverat att vara mer kritisk mot amerikansk politik och kultur än mot andra länder. USA angår oss. Vi är ju självkritiska också och kritiserar sånt som vi tycker är dåligt i Sverige eller EU. Så länge vi inte är mer onyanserat USA-kritiska än en genomsnittlig amerikansk demokrat, så tycker jag inte det är någon fara.
Sedan finns det förstås USA-hat också, som kan få allvarliga konsekvenser. Men jag tycker inte jag sett så mycket av det just i Sverige. Det är ju inte riktigt "den store Satan"-nivå på vad som sägs om USA i våra medier. Eller hur tänker du?
Hm. Tja, all USA-kritik är ok, liksom all annan kritik, så länge den förs med någon slags seriositet och medvetenhet. Och just det kan jag sakna i alla fall bland folk i allmänhet (= de jag umgås med, som ändå är folk med schysst utbildningsnivå), det är så lätt att häva ur sig dumheter just om USA, det är mer legitimt än att säga idiotier om nästan vilket annat land som helst, något som också gäller stora delar av svensk vänster, upplever jag. Till exempel är det superviktigt att nyansera allt man berättar om Kina, medan man kan generalisera hur mycket som helst om USA.
Våra medier hänger på det här. Det som skildras annat än viktiga politiska händelser och naturkatastrofer från just detta viktiga land är i allmänhet knaspastorer, kreationistmuseer eller överviktiga barn. Var är "the average Joe", var är fredsaktivisterna, var är den enormt starka miljö- och rättviserörelsen?
Just på grund av att USA påverkar så mycket borde det vara mer angeläget att försöka förstå amerikanerna. Hur kommer det sig att ca hälften röstar republikanskt, när det partiet alltid presenteras för oss som ett "flaggviftande hillbillyparti"? Ingen verkar vara intresserad av någon verklig analys, utan alla bara rycker på axlarna åt "de dumma amerikanerna" och håller lite slentrianmässigt på Obama utan att ens riktigt ha koll på vad han står för, och hur det skiljer sig från vad Clintons kampanj gick ut på. Och det är riktigt dumt, för, precis som du konstaterar, oavsett hur det går i valet så småningom kommer det att påverka oss.
Jag tycker också att det finns vansinnigt mycket som är tokigt med det amerikanska systemet, men att avskriva amerikanerna som korkade på grund av det är lika dumt som att säga att kineser automatiskt är undergivna bara för att de inte har lyckats införa demokrati än.
Jaja, så attans engagerad i amerikanernas rykte är jag inte. Men jag tycker att just den attityd som jag hör fördummar oss. Trots att vi har den överlägsna civilisationen ;)
Maria: Jag har inte heller hört någon bra förklaring till att så många amerikaner röstar mot sina intressen. Vi är ju vana vid att arbetare ska rösta vänster och företagare höger. Men i USA röstar många arbetare och lågutbildade på ett extremt skattesänkarparti.
Liberala amerikaner verkar också ha svårt att förstå hur deras konservativa landsmän tänker. Så det är nog inte så lätt att sätta sig in i. Republikanska paroller låter för mig ofta rent parodiska. Men uppenbarligen finns det många som omfattar dem med stort allvar.
Den enda "förklaring" jag kan komma på är "cowboy-myten" om var och en som sin egen lyckas smed. Den som arbetar hårt når framgång. De som misslyckas är lata. Statens representanter är oftast korrumperade. Skurkar ska dö på slutet av filmen. Typ.
Skicka en kommentar