måndag 1 december 2008

Krama en muslim

Så har då antirasister i Lund tagit upp traditionen att slå ner våldet och rasismen med hjälp av flaskor och gatstenar. Håhåjaja. Kunde man inte hellre låta de nationella fira det svenska stormaktsväldets undergång i lugn och ro. Eller så kunde man anordna ett festligt, alternativt firande samma dag. Karl XII:s död markerar ju slutet på ett drygt sekel av ständiga krig. Därefter blev det lugnare och fredligare. Det kunde vara värt att fira. Att kasta gatsten får snarare ses som en hyllning till krigarkungens rationalitet. Det är vi mot dem. Må den starkaste vinna.

Men kravallerna i Lund är ändå en bagatell i jämförelse med vad som just ägt rum i Bombay. Även där kan man önska att de våldsammas rationalitet inte ska få segra. När muslimska terrorister under spektakulära former dödar så många hinduer, kristna och judar som möjligt, så är syftet uppenbarligen att provocera fram en motreaktion. Jihadister behöver skapa fiender för att kunna föra sin kamp. Låt oss inte gå i den fällan att bli fiender. Krama en muslim i stället. Det är det radikalaste sättet att ta avstånd från en sådan här terrorhandling.

George W Bush påstår att han läst Bibeln varje dag under sin tid som president. Tänk om han hade koncentrerat sig på Bergspredikan och Jesu undervisning om att bemöta ont med gott. Då hade världen kunnat se annorlunda ut. Men han läste kanske Josuas bok i stället. Om och om igen.

Vi mot dem. Det verkar vara ett djupt rotat sätt för oss människor att dela in världen. Kanske är det här tribalistiska sättet att tänka och handla den starkaste kandidaten till att göra skäl för namnet arvsynd. En medfödd defekt i vår mänskliga natur som förs vidare från generation till generation. Den egoistiska ondskan är trivial och småaktig i jämförelse. De riktigt stora förbrytelserna görs av människor som offrar sig själva i tribalismens tjänst -- för nationen, folket, religionen. Vi mot dem.

Vår tids stora utmaningar handlar om att bryta oss ut ur tribalismens våldsspiral. Klimatkris, fattigdom, krig och terrorism. Ingen av dessa ödesfrågor kan lösas genom ett vi-och-de-tänkande. Vårt tänkande måste komma ikapp vårt tekniska kunnande. En enda jord. En enda mänsklighet.

"Kan vi klara det?", hör jag i bakgrunden. Treåringen ser på Byggare Bob. Svaret på frågan är alltid: "Klart vi kan!". Yes, we can.

1 kommentar:

David sa...

Det låter som ett bra ideal men ouppnåeligt tyvärr..